2016-08-30

MANDEL


Arnold hade ingen likhet alls med seriefiguren 91:an. Det skulle i så fall vara att han var snäll, han också. Han hette inte ens Karlsson utan Johansson, en av tre i grupp fyra, men under värnpliktstiden på I19 fick han bland sina kompisar heta 91:an Karlsson. Efter en tid blev det förstås Mandel och så småningom blev det enbart Karlsson. Serie-figurens rågblonda och spretiga hår hade han inte. Arnolds hår var mörkt. Han var ganska tystlåten, särskilt i början och förhävde sig aldrig. Det han gjorde, gjorde han bra och sen var det inte mer med det, tyckte han. Han var van att alltid försöka göra sitt bästa.
De andra sju i gruppen avundades honom för en sak. Han hade tjej. Hon hette naturligtvis inte Elvira utan Birgit, och det dröjde ganska länge, innan nån fick reda på det.
”Inte är det något hemligt med det … Birgit och jag har hållit ihop länge … ni kunde ju ha frågat … om det är så viktigt.”
Sedan berättade han att de var förlovade … men än så länge utan ringar.
”Det kan vara onödigt att skylta med det …”
”Jaja, du kanske missar ett eller annat äventyr …”.
Lite menande fnitter.
”Det var inte så jag menade …”
Arnold satt tyst på stocken vid brasan och vände inte ens bort huvudet, då röken en kort stund slingrade sig upp och omkring hans ansikte. Lite sårad blev han, kunde de andra se. En mulen tystnad lade sig över grupp fyra. Bortifrån myrstråken hördes inga ljud, ingen ny grupp var ännu på väg.
”Det kanske räcker med att vi vet att vi är bäst …”, sa Mandel efter en stund. ”Jag menar att är vi så långt före alla andra, så …”
”Jo, bäst när det gäller …”, fyllde Bamse i, fortfarande irriterad på plutonchefens besked, att de skulle straffas med kvarsittning som i småskolan.
”Vi hade verkligen kunnat gå långt i det militära …”, mumlade Johan. Ironin var märkbar även om han var lågmäld.
Bamse och Felix hämtade några torra kastvedträn, tagna från någon av de med millimeterprecision travade och flera hundra meter långa vedtravarna på heden ut mot Anderstjärn. Båda visste hur en eld utomhus skulle hållas brinnande utan mycket rök.
”Gå långt ja …”.
Mandel hakade på Johans påstående.
”Som jag minns sommaren och hösten har vi marscherat hela tiden. Vi har bara gått och gått och allt som skulle med fick vi bära … som packåsnor … Inte skulle vi nånstans heller … Ändå gick vi fel.”
”Infanterister ska gå … Det är det som är meningen …”
Mandel nickade lite till Vargen Karlssons inlägg.
”Tre långmarscher för att härdas gjorde vi … Den ena värre än den andra. Tre gånger gick vi vilse. Första gången inte så förskräckligt mycket men fullständigt onödigt. På en mil är det svårt att hinna irra bort sig, särskilt när man har älven på ena sidan och järnvägen på den andra, men det lyckades tätgruppen med.
Dom som gick och höll i kartan tog fel skogsbilväg, när vi passerade järnvägen för att gå tillbaka. Det blev nog minst en och en halv mil istället för en, tror jag.
Vi kunde varje gång skylla på dom som gick längst fram med karta och kompass … Det här är fjärde gången och den värsta. Vi har själva gått vilse … enligt löjtnanten. Men vilse är vi inte. Vi har följt den väg, som vi skulle följa …”
141:an Luppio-Nisse tände pipan och blåste rök på Vargen Karlsson och Postis som satt närmast.
”Känner ni skillnaden på Greve Hamilton och röken från granved?”
177:an Bamse kvicknade till efter promenaden med enmetersveden i famnen.
”Det sprakar mer från granved … men det är fin lukt från båda…”
Postis, 185:an Johansson, hade varit ovanligt tyst länge. Inte hade han berättat om innehållet i nån bok och inte hade han suttit och skrivit brev heller.
”Jag kommer ihåg den första marschen. Då visste man ju inte hur det skulle bli. Det enda jag visste var att det skulle bli flera marscher till, mycket längre. Äldre kompisar i fotbollslaget har berättat och säkert brett på också om hur besvärligt det kunde bli.
Dagsmarsch en mil. Inte mycket att gnälla om. Faktiskt tror jag att befälet tänkte lite på oss som skulle marschera den där första gången. Dom la ju in marschen under ett kvällspass, då temperaturen sjunkit lite i alla fall. Dom ville kanske börja lite mjukt och försiktigt med oss.
Men det var tungt att bära vapen och allt möjligt i stridsselen. Vad vi skulle ha det till vete fåglarna … och många hade det svårt med pjäxorna mitt i sommaren. Skavsår och ojanden och mera ojanden. Men jag klarade mig bra. Jag tror att jag faktiskt lyssnade och kom ihåg genomgången, då en furir berättade hur man skulle vika fotlapparna inne i pjäxorna, för att slippa skavsår – eller också hade jag bara tur den gången.
Marsch pannkaka, tänkte jag, då vi stod uppställda före marschen. Sedan började jag undra varför man säger så. Inte gick det att reda ut i huvudet, lika lite som något annat. Bara ordet pannkaka snurrade runt, försvann och återkom utan sammanhang med något annat. Nästan hela tiden var pannkakan i skallen …
Nästa dag förstod jag att det inte var det jag skulle göra. Reda ut något i huvudet. Jag ska inte fundera. Det blir bara problem i det militära. Det var mycket bättre att låta nån annan säga vad jag skulle göra och så göra det lite halvdant, kom jag fram till.”
185:an, funderade vidare.
”Ibland marscherade vi på nätterna. Då skulle vi väl vänja oss att inte se något. Mörkrädd behövde man inte vara, för det var inte precis ljudlöst som vi tog oss fram och vi var många tillsammans. Inte skulle vi nånstans då heller. Det var bara för att vi skulle gå och bära allt möjligt tungt, som vi ändå hade med oss tillbaka till samma ställe där vi startat. Gevär eller k-pist skulle alltid vara med och fickorna i stridsselen skulle alltid vara fulla med laddade magasin och det kollades noga. Ändå var det bara lösa skott. Ingen fiende skulle bli rädd ens för smällarna. För varje steg tyckte jag allt sämre om allt militärt. Då och då gick vi förbi ensamma hus där det lyste i fönstren. Där inne undrade dom säkert vad det var för larvande rassel på grusvägarna. De som kikade ut skakade på huvudet.
”Stackars pojkar”, sa dom säkert. Men inte ens om våra mammor hade varit där, skulle dom ha känt igen oss. Vi var så målade med ränder och prickar och fläckar i ansiktet och dessutom hade vi granrisgrenar instoppade överallt ovanpå stridsselen där de kunde sitta fast. Det var visst för fiendens skull. När dom fick syn på en gran som rörde sig, så skulle dom förstå att det var vi … och fly sin väg.”
Vargen Karlsson tog vid. Han var en duktig orienterare och det var inte alls konstigt att han började berätta om en nattorientering. Han var van att springa fort i mörkret men med karta, pannlampa och kompass. Militär nattorientering var nånting annat.
”Kontrollerna var lyktor som i bästa fall lyste tills alla passerat. Någon satt intill för att försöka hålla det svaga skenet lysande. Några pannlampor fanns inte. Och inte fick vi med oss någon kompass. De svenska soldaterna skulle ta sig fram ljudlöst och ljuslöst. Man kan säga att det var vägvalsorientering. Springa efter vägar och stigar och försöka hålla reda på om man var på rätt stig. Helst skulle man springa genom skogen i god fart i kolsvarta mörkret. Man behövde ögon som en uggla. Men om man inte hade det, så fick man använda en ficklampa. Det är den där lilla gröna med mycket svagt ljus. Om man tappade den på marken, kunde man inte hitta igen den i lingonriset. Det gick märkligt nog att lysa rakt fram med den, men det fick vi inte göra. Ljuset skulle vara avskär-mat och riktat neråt mot kartan, så att vi skulle veta var vi var och vart vi skulle. Teoretiskt förstås. Hur det såg ut på marken där det var meningen att vi skulle springa sa man ingenting om. Det man inte vet behöver man inte bekymra sig över.
Det var bara att kuta på. Det gjorde jag. Från en kontroll högt upp på ett av Bodens många berg skulle jag bara springa nerför mot nästa kontroll. Efter en bred stig till och med. Hur lätt som helst. Sedan låg jag där förstås efter bara femtio meter och sprattlade i ett taggtrådshinder. Jag lyste på det. Jodå, det var där, ett riktigt taggtrådshinder från krigets fornstora dagar. Det var inte bara fantasi. Jag tror inte ens att jag svor. Jag insåg att jag skulle ha nytta av det här om det blev krig, särskilt om det hände kring Boden och allra mest om det blev krig på just det här berget. Jag hade startat bland de sista och kom till kaserngrinden bland de sista, kanske sist av alla. Jag hade tappat all lust för att anstränga mig. Nattorienteringen var nog lättare för mig än för de flesta av er andra i kompaniet. Då jag närmade mig kaserngrinden, hann jag upp flera andra. Tillsammans gick vi in genom grinden och sa våra nummer och namn till sergeanten som prickade av oss. Nån tidtagning var det nog inte och ingen koll heller om vi varit till alla kontroller.
Överfurir Eriksson var lättad när han prickade av mig.
Alla tillbaka! Det är det enda viktiga. Bra gjort pojkar!
Ingen frågade något, ingen ville ta del av mina erfarenheter. Taggtrådshindren hade kunnat ge större skador än mina skråmor. Jag hade tur som bara rev sönder unifor-men. Det kanske var en hemlig övning och ett hemligt taggtrådshinder. Jag hade till och med mig ficklampan tillbaka, men kläderna fick jag gå och byta i förrådet. Nästa gång ska jag ha en avbitartång också.”
Johan, Krister Johansson med nummer 157 i militärens rullor, hade suttit tyst och grubblande nästan hela tiden.
”Jag har funderat …”, sa han. ”Gång på gång utsätts vi för att tåla lite till. Vi marscherar med tung packning långa sträckor. Jag tror inte alls att det är omedvetet att marscherna i tid … och sträcka också … blivit längre och längre och alltid längre än vad dom sagt. Dom höga gubbarna håller på att testa oss och låtsas vara vilse bara för att vi ska få gå extra långt. Tål vi det här, så tål vi det och det … Dom vill att vad vi än råkar ut för så ska vi tänka att vi klarar av det … Det är nån militärpsykolog som sitter på sin stol på kansliet som räknar ut allt … Det tror jag.
… men det kan gå väldigt illa, eftersom befälet i många fall inte har en aning om vad som händer. En kompis från byn höll på att råka riktigt illa ut. Vi sa alltid Kalle D till honom och om honom. Hemma i byn blev han känd för att han inte frös ihjäl. För tre-fyra år sedan gjorde han lumpen här på I19 … jag tror till och med att det var på Livkompaniet. Under en sån där tredygnsövning körde befälen så hårt med dom värnpliktiga att dom var nära att stupa. Kalle var mycket nära att dö. Bara turen … att han råkade vakna … räddade hans liv. Han var troligen sekunder ifrån att frysa ihjäl. Ensam tog han sig sedan till I19 och då höll han på att hamna i arresten för olovligt undanhållande. INGEN i truppen hade saknat honom!
Det var under en sån där långövning. Dom höga gubbarna som satt och planerade det kallade det för Vinterkriget. Då åtminstone. Dom fick testa sina teorier i verkligheten, det vill säga med riktiga soldater, fastän det förstås inte var krig på riktigt. Dom kunde köra omfattning höger eller vänster, anfalla med frontangrepp eller skicka fram sabotörer och allt sånt där … pionjärer som skulle bana väg …
Plutonen skulle agera som en enhet, en liten del i ett stort strategiskt mönster, som generalerna hade på sina kartor. Plutonen skulle testas till det yttersta, då det gällde för-flyttning med full vinterstridsutrustning, snökläder, pulkor och alla plutonstridsmedel.
Mycket att bära, mycket att släpa på. Kylan var besvärlig. Som varmast lär det ha varit omkring minus 20. Säkert ner mot trettio, när det var som värst. Inte kunde grabbarna i plutonen sova så många minuter åt gången heller. Uppbrott och förflyttning, omgrup-pering till annan plats och många inlagda stridsövningar. Precis samma trötta-ut-taktik som våra egna befäl kör med oss. Det var samma då som nu. När vi apatiskt vacklar fram, rödögda i brist på vila och sömn, då trivs skrivbordsofficerarna.
Den andra natten, innan slutstriden skulle börja på tredje dagens morgon, fick Kalles pluton en stunds vila i mörkret nånstans långt väster om Boden. Var de var visste ingen säkert. Snötyngd skog ser likadan ut överallt.
Vila och vila … Dom stannade nånstans i skogen och Kalle, som hade dragit pulka åt två av sina kamrater fick av sig dragselen och satte sig i en snödriva …
Under rasten la han sig ner för att vila och måste ha slocknat helt och hållet.
När han vaknade till hade plutonen åkt vidare och där låg han med huvudet på en kvar-lämnad pulka. Han hade ingen aning om var han befann sig. Att han över huvud taget vaknade till var nog hans smala lycka. Han lyckades ställa sig upp, söka reda på ski-dorna och få igång armar och ben, så pass att han långsamt och stapplande kunde ta sig framåt. Spåren efter skidåkare, marscherande, bilar, pulkor och slädar fanns i stor mängd till ingen nytta. Åt vilket håll plutonen gett sig av, kunde Kalle inte lista ut i det tillstånd som han var.
Efteråt antog Kalle att han måste ha fått syn på ljus i någon av gårdarna, då han kom ut i lite öppnare terräng och fram till en väg. Han gick helt sonika in i ett hus och satte sig på soffan i rummet, utan att säga ett ord. Han hade full stridsutrustning på sig med vapen och packning och vita snökläder. Vilken syn!
Sedan dom i huset hämtat sig från chocken att en fullt beväpnad soldat klivit in i deras hem, hade kvinnan frågat:
”Vad vill du? Kan vi hjälpa dig med nånting?”
”Får jag ta av mig skorna?”
Det var hela konversationen. Han visste inte om han ville nånting.
Folket i huset gick ut och hittade Kalles skidor och stavar perfekt uppställda mitt på Bodenvägen. Ögonlocken var tunga och han nickade till i soffan, och sjönk ner i det som mest liknade dvala. Under tiden ringde dom till I19:s vakt och efter en timme kom en bil, som hämtade Kalle från de förvånade och förskräckta människorna i huset. Han åkte med vakten till I19 och somnade igen i sitt eget logement med kläderna på och packningen liggande i en hög på golvet.
På förmiddagen kom sedan en slutkörd pluton till I19, efter den sista striden, och välkomnades av en utsövd Kalle D.
Denna kollaps för en av dom starkaste och tåligaste i hela plutonen, en som ställde upp för dom andra och som alltid gjorde sitt bästa, höll på att ge honom flera dagars kom-paniförbud, och till och med arrest i några dagar. Kompanichefen vägrade tro på hans förklaring. Han trodde att Kalle smitit från tjänsten. En oerhörd skymf mot Kalle som garanterat var den mest lojala personen på hela I19. Lika reko som du Arnold. Men inte en tanke ”åt andra hållet”. Ingen hade ju sökt efter Kalle, ingen hade saknat honom. Under natten trodde kompisarna förstås att han fått något annat uppdrag och var någon annanstans i mörkret.
Det hade kunnat sluta med en ihjälfrusen soldat under ”Vinterstridsövningen” … men det antyddes inte ens. Många i det högre befälet hade kunnat anklagas och bestraffas.
Om några av de befäl vi har nu var med då, vet jag inte, men de beter sig likadant. Samma känslolöshet och samma inbilskhet.
Kalle vet än i dag inte i vilket hus han gick in. Han hade velat tacka dem.”
Tystnaden la sig som ett lock över rastplatsen, då Johan slutat berätta.
”Men …”, fortsatte Johan, ”det hade kunnat bli en tragedi, och jag tycker att de höga militärerna med knapp nöd klarade sig undan ett stort misstag och en stor skandal.
För att ni inte ska sitta här och deppa … fast vi har gott om tid … så måste jag berätta om när Kalle D var med om slutstriden under en övning. Hans kompani, nästan hundra man, gjorde en mottattack mot fienden, B-styrkan alltså. Plötsligt ändrades anfallet till reträtt, då ammunitionen tog slut för anfallarna. En som inte gav sig för en sån småsak var en kompis till Kalle D. Kypas-Nisse kallades han. Han sprang mot en stridsvagn, slog nävarna i sidan på den och upphävde ett segertjut som varken förr eller senare hörts i trakterna av Orrträsk. Dagen efter hade krigskorrespondenten på Norrländskan slagit upp en stor artikel med rubriken
KYPAS-NISSE RÄDDADE KRIGET MED BARA HÄNDERNA!
Så, om vi gör likadant, behöver vi inte skjuta lösplugg och inte heller hålla på med vapenvård efter övningarna …”
Löjtnanten vid sin egen lilla brasa försökte undvika röken som snurrade omkring ho-nom. Han tittade irriterad på grupp fyra och det skratt och glam, som där plötsligt upp-stod. Inte tog dom bestraffningen så allvarligt.
”Väinö Linna!”
Oskar Nilsson, hade sett fundersam ut en stund, innan det klack till för honom. Den där Kypas-Nisse hade kanske läst Okänd soldat … det han gjorde liknade nästan det som hände, då de finska trupperna ryckte fram under Fortsättningskriget och mötte mycket hårt motstånd med bland annat två nykonstruerade ryska stridsvagnar. Finnarnas handeldvapen gjorde inte någon åverkan alls på dem. Den finska försvarslinjen hade börjat svikta och de ryska soldaterna som följde efter de effektiva stridsvagnarna skriade som vildhästar och nästan jublade … En finsk soldat som hette Hietanen låg bakom en rotvälta och såg att stridsvagnarna kom rakt mot honom. En fänrik i hans kompani försökte få fram en stridsvagnsmina att lägga ut på vägen där den ryska vagnen kom. Han blev skjuten och tappade minan. Stridsvagnen var 20 meter från Hietanen. Några meter till och han skulle bli överkörd av de breda larvbanden. Kanonröret hade redan börjat sänkas mot honom, då han slängde sig fram, fick tag på minan och hivade iväg den – in under banden på stridsvagnen. Den ryska vagnen exploderade … den andra vände om och ryssarna gav upp sitt anfall …
Det var så likt, fast på Karelska nästet var det ju verklighet …”
”Tror ta mig tusan att jag måste läsa den där boken …”, mumlade Luppio-Nisse.
Just då kom grupp ett till kontrollplatsen och blev gratulerad av plutonchefen.
”Ni tar ledningen …”
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER