2016-08-29

PATRULLTÄVLING




Bmse Björn



”Ej se kannatte …”
Det sprakade till i brasan, då ett vedträ sjönk ner i glöden och lågor flammade upp. För ett ögonblick fladdrade små gnistor mitt i brasan och steg uppåt i mörkret, tynade bort och försvann. Alla som satt runt elden tittade upp, förvånade.
Björn Nilsson ruskade på sig. Trots elden blev han kall på ryggen.
”Ej se kannatte …”, sa han igen.
Han såg trött och uppgiven ut.
”Det där lät som finska … Kan du det?”
”Nä, egentligen inte … bara lite Tornedalsfinska …”
”Det du sa? Betyder det nånting på svenska eller härmade du bara finska ord …?”
”Ja på en annan dialekt, gammal svensk dialekt … så är det samma sak som Hé lönsch int. Det lönar sig inte eller Det är ingen idé …”
”Vadå? Vad är det som inte lönar sig?”
”Men se på oss nu … Vi är den i särklass bästa gruppen … Vi leder stort … Dom andra grupperna har ju inte ens hunnit hit … och vi kan inte höra att dom är i närheten heller … och så får vi ett straff för att vi verkligen ansträngt oss! Att vi måste sitta av 1 timme och 20 minuter bara för att vi pekat ut fel punkt på kartan … Hade vi fått en kvart, hade redan det varit nog att bli förbannad för … Vilse kan vi inte heller ha varit, eftersom vi följt den väg vi skulle …
Det är precis som jag hela tiden har trott … Det är ingen idé att anstränga sig i lumpen … Vi har haft helt rätt från första stund … Det är precis lika meningslöst allting …”
177 Björn Nilsson kallades inte Bamse utan anledning. Det var inte bara hans namn som var grunden, det var mycket mer hans björnkrafter och sega kondition. Nu hade han under flera timmar gjort ett jättejobb både med att dra en lastad pulka och det riktigt tunga – att bära en bår flera kilometer genom svår terräng. På båren låg en sand-säck som vägde 60 kilo. Bamse hade tagit dubbla pass och tidigt avlöst dem med mindre fysisk styrka. Han och Felix hade verkligen kämpat för hela gruppens framgång …
”Vi har många gånger fått skäll för att vi inte ansträngt oss nog, att vi varit lata och slöa, att vi inte varit intresserade … Nu åker vi dit så det bara ryker om det, när vi verkligen ansträngt oss och gjort en toppenprestation … Våran löjtnant där borta blev ju överraskad över den entusiasm och tävlingsglädje som vi visade … och som straff ska vi sitta här och kanske frysa ändan av oss på dom här stockarna runt elden … Hörde ni vad han sa: Orientering! Ni måste veta var ni är! Ni måste kunna peka ut hur långt ni kommit! Det har ju hittills aldrig varit viktigt …”
Bamse som sällan var på dåligt humör eller deppade, stirrade tomt rakt in i elden framför sig. Han hängde med huvudet. Felix hade lagt på ett par kraftiga vedträn. Det var granvirke eftersom elden sprakade extra mycket, då den fick grepp om vedklamparna. Röken slingrade sig hit och dit runt eldstaden, innan den steg uppåt.
”Men finskan Björn, hur …? Du pratar inte som nån från gränstrakterna … ”
Gruppchefen Oskar Nilsson ville försöka få 177:an att tänka på något annat, fastän han själv höll med i allt vad Björn sagt.
”Finskan … Det hänger ihop så här: Farsan är från Hirvirova, morsan från Vackerbacken och jag har växt upp i Lakaträsk … Det är farsan som har finskan med sig hemifrån … Han är från en liten, liten by, Hirvirova, som jag sa … By och by förresten … det var bara en gård där … nu är den säkert öde och tom och har kanske rasat ihop … det var som ett kronotorp men ägt av ett skogsbolag, som ville ha sina arbetare utspridda … Farfar slet ut sig … och farsan ville inte fortsätta trälarbetet i skogen … men lite finska lärde han mig för att jag tjatade om det …
Morsan förresten … hon kan ingen finska alls … hon är från Vackerbacken …”
”Oj, det låter poetiskt … som i någon följetong eller nån bok med romantik … Finns Vackerbacken i verkligheten?”
”Jodå, en liten by, lika liten som Hirvirova … men den ligger uppåt Jokkmokkshållet … mot Porsi till … högt upp … ja, ni förstår … vacker utsikt … urskog och björnar, vargar och lodjur som lufsar omkring … renar och jättestora älgar … Man kunde inte gå ut i skogen utan att träffa på djur och fåglar. Där trivdes jag på somrarna … Jag var där ibland i flera veckor … Undrar om det huset står kvar … Det var ett riktigt rejält timmerhus … ”
Alla satt tysta. Tänkte på sitt. Vackerbacken … så vackert. Inte är det som … betong och stampat grus som i Boden …”
”Det var tävlingsdjävulen …!” sa Bamse plötsligt. ”Tävlingsdjävulen lockade in oss i det här … och så var det ditt fel också.”
Han gjorde en gest med handen mot Kent, Postis.
”Du sköt ju så jäkla bra! Hade du skjutit som vanligt hade vi ju inte gått ut först, utan kanske …”
”… sist!”, fyllde Kent in. ”Jag skyller på Luppio som peppade mig. Han instruerade mig … så att jag överträffade mig själv flera gånger om … och så var det nog en hel del tur-skott också … Nu får jag passa mig att skjuta nån fler gång … Jag vill sluta när jag är på toppen av min karriär …!”
*
Tävlingsdjävulen hade flugit i alla i gruppen på en gång. Hela kompaniet hade trängts ihop i några bussar helt ovetande om vad de skulle utsättas för. Full packning med stridsselar och k-pistar klara för skarpskjutning, som om vi verkligen forslas ut en bit närmare fronten i ett krig. Efter en massa snirklande i utkanten av Boden hamnade kompaniet till slut på en liten skjutbana nånstans i skogen. I halvmörkret kunde branta backar anas åt alla håll. En smal dalgång började vid foten av det berg där skjutbanan låg. Ingen i bussen hade försökt hålla reda på åt vilket håll resan gick. Det viktiga målet, som alla visste, var att målet var kasernen på I19. Det räckte.

Den där eggande tävlingskänslan kom spontant under och efter k-pistskjutningen på skjutbanan, som låg allra längst bort från allting. Den steg för varje skytt i grupp fyra. Ingen behövde skjuta om. Skjutbanan låg 3-4 kilometer från I19, en klar omväg österut, eftersom informationen i förväg varit, att hela den nattlånga övningen skulle försiggå i terrängen väster om regementet. Den här skjutbanan låg inte i färds riktning. Fast … det var sällan någon kunde förutse, vad de som planerat tänkt sig med olika övningar.
”En rökridå av kompanibefälet”, mumlade någon.
Först muttrades det väl lite och det var nära att åtminstone fjärde gruppen skulle falla in i den vanliga trallen att masa på efter dom andra och sedan skulle kvällen, natten och morgonen få släpa sig fram hur det än blev. På skjutvallen fanns det plats för alla grupperna samtidigt. Det var åtta man i varje grupp och alla skulle skjuta fem skott patron-vis, 40 skott per grupp. Det pirrade lite i tävlingsnerverna redan då förutsättningarna stod klara för dem. Skjutordningen i varje grupp fick gruppen göra själva. Målen var belysta av strålkastare. Det var de vanliga tioringade tavlorna monterade ovanpå lurt blängande japaner. För godkänt skulle inget skott sitta utanför de svarta ringarna. Alla i gruppen måste träffa med sina skott. Var och en hade en halv minut på sig. Träffarna markerades från målområdet. Så fort en i gruppen var klar fick nästa skjuta. Fjärde grupp hade nästan enbart bra skyttar. Kents uttalade ointresse för allt skjutande, utom på fotbollsplanen, gjorde att kamraterna var lite oroliga, då det blev hans tur. Han skulle skjuta som andre man.
”Sikta, andas in djupt, slappna av och tryck av, släpp inte tian med blicken. Kolla hur jag gör …”
Det var Luppio-Nisses goda råd.
Det gick oförskämt bra. Kent sköt fem träff och som tur var hade han inte brytt sig om att titta så mycket på Luppios skjutserie. Den hann knappt börja innan den var över. Efter Kents överraskande fina serie högg tävlingslusten tag i alla i gruppen. Alla sköt lika bra som vanligt och Luppio-Nisse dessutom så snabbt att malajen bakom skjutvallen nästan inte hann med att markera skotten.
”Om jag vill kan jag från 100 meters håll skjuta bort en mjölktand på en kalv som gäs-par …”, berättade Nisse i förbifarten.
Det var inte troligt att vi skulle få syn på en kalv på det avståndet, då vi hade k-pistarna med skarpladdade magasin med oss, men vi trodde honom gärna. Fast det där med gäspningen hände väl inte så ofta.
Första plutonens fjärde grupp var den i särklass snabbaste … och på bra humör efter Luppio-Nisses uppvisningsskytte och prat om hur träffsäker han var.
Regeln under skjutmomentet var annars att den i gruppen som inte klarat uppgiften fick fem skott till en ny serie och därefter ytterligare fem skott. Lyckades han inte då heller fick gruppen utse en annan skytt. Fjärde grupp kom iväg flera minuter före den näst snabbaste och fick ett ganska stort försprång under terränglöpningen. Alla var bra på det. Sträckan var visserligen bara sex eller sju kilometer och det fanns en väg att springa på, om man inte ville försöka ta en stig rakt över berget, men skymningen hade börjat falla och den gamla vägen som var markerad med vita band blev allt sämre ju längre bort från skjutbanan man kom. Fjärde grupp ledde och uppmuntrades av de skottsalvor som länge kunde höras från skjutbanan.
Nu skulle allt stridisarna få sig en match.
Målet för terränglöpningen var inte angivet i förväg. På långt håll syntes en eld och några personer som rörde sig där. Det var kanske inte realistiskt under en ”nästan som i krig”-övning, men där stod en kokvagn från trossen och tre eller fyra lottor som ser-verade blåbärssoppa, kaffe och ett par rejäla smörgåsar. Det var första gången den här årskullen soldater såg livs levande lottor. De var inga 20-åringar men glada och pratsamma.
Oskar Nilsson ville att gruppen skulle försöka behålla sitt försprång och drog sig snabbt bort mot stället där de lagt av sig sina packningar. En sergeant dök upp ur halvmörkret och pekade på en stor uppsättning Vita-blixten skidor och två lastade pulkor för varje grupp. Han pekade ut vägen. Den var smal med ett skidspår, som först sluttade neråt och sedan försvann bakom en kurva, där spåret verkade gå uppåt över den närmaste kullen.
”Om vi är i den terräng som jag tror, så är det backe upp och backe ner under de närmaste timmarna …”, hade Oskar Nilsson sagt. ”Det blir 12 tunga kilometer …”
Han hade varit och känt på pulkorna och försökt gissa vad de var lastade med.
”Jag hoppas att det inte är ett tält i varje pulka … men …”, sa han riktigt uppåt i tonen, ”vad det än är så finns det säkert plats för våra packningar i pulkorna …”
Felix och Bamse tog på sig dragselarna, två andra tog reservlinorna, som kunde an-vändas för att dra och om det behövdes till att bromsa pulkan vid brantare utförsåk-ning.
Då fjärde grupp försvann bakom kurvan hade ingen annan grupp ännu kommit och inte hörts av.
Näst sista etappen skedde i nattljus. Halvmåne. 3 kilometer till fots över tillfrysta myrar. Det blev en mycket tung sträcka till fots i drygt en decimeter snö. Premisserna var att en svårt skadad kamrat måste bäras på bår till en uppsamlingsplats för sårade. Det var dit det var 3 kilometer över myrar och genom sten och moras. Bår fanns inte utan fick tillverkas av material på platsen. Stänger och ett kraftigt tyg fanns. Den svårt sårade soldaten var en sandsäck som vägde mellan 50 och 60 kilo. Båren fogades ihop. Sandsäcken lades stadigt i mitten och surrades med rep. Inte så bekvämt för den sårade stackaren, men sedan bar det iväg. Passen som bärare gjordes korta, bytena av bärare skedde snabbt och nästan i farten … åtminstone i början. Det gällde liv eller död.
Den första kilometern gick snabbt. Marken var stadig och jämn, troligen en gammal skogsväg med lite snö som inte hindrade gruppen. Sedan började svårigheterna samtidigt som krafterna började sina. Över de första myrarna gick det ändå ganska bra. Paus var tionde minut och stackaren på båren fick ligga och frysa på marken under tiden. Någon med sjukvårdskunskaper antog att mannen tappat så mycket blod att han måste ha blivit lite lättare. För att följa de realistiska tankarna släpptes lite sand ut på en myr där skvattram och dvärgbjörkar aldrig sett sand.
Mycket trötta anlände fjärde gruppen till den sista etappstationen, innan slutsträckans 15 kilometer. Vanlig fotmarsch.
Kaffe fanns i kantinerna. Där sjönk de mycket trötta deltagarna i gruppen ner. Trots den plågsamma tröttheten som kröp i armar och ben var de nöjda med sitt nattarbete.
Plutonchefen uppenbarade sig i skenet av elden. Han gratulerade gruppen för snabb-het och uppoffrande transport av en svårt skadad soldat. Han nämnde att han varit övertygad om att grupp ett skulle komma först, men det var ändå överraskande bra gjort av fjärde grupp.
Precis efter berömmet plockade löjtnanten fram ett papper – en karta.
”I övningen ingår att ni ska kunna peka ut var ni befinner just nu! Gör ett kors med pennan så nära denna plats som möjligt!”
Tystnad!
Bamse reste sig, tittade ner på löjtnanten, tog kartan och pennan och ritade ett stort kors över större delen av kartan.
Löjtnanten låtsades kontrollera. Han tände sin lilla gröna ficklampa med avskärmat sken och tog fram en linjal för att mäta.
”Det är så mycket fel att ni får sitta av en timme och tjugo minuter!”
Ingen av de åtta runt elden sa ett ord.
Till slut mumlade Bamse mer än halvhögt till de andra i gruppen.
”En punkt! … Kartan borde vi ha fått innan vi gav oss iväg … Vi har burit en halvdöing till sjukvårdarna här … Han kanske överlever … tack vare oss. Vi har följt den anvisade vägen … vi har inte irrat omkring vilse som det brukar vara när andra går i täten …”
Löjtnanten hörde honom och bleknade fastän det inte syntes i mörkret.
”Vilket uselt gäng …”, tänkte han upprörd.
”Det här kommer jag att ta upp med kompanichefen …”
”Fy fan … Väck mig om en och en halv timme, om jag inte har frusit ihjäl till dess …”
Bamse la sig ner i snön och drog ner vintermössan över ansiktet.
Tystnaden spred sig runt de deppiga bårbärarna. Då och då petade någon till i glöden, så att elden flammade upp. Felix såg hela tiden till att nya vedklampar lades in i brasan.
Mandel, 91:an, ställde sig upp och sträckte på sig. Han gjorde en åkarbrasa för att de domnande lemmarna skulle kvickna till. Han satte sig igen.
”Brasan är bra, humöret är dåligt, tröttheten är stor och glädjen är borta”, sa han så att alla i gruppen tittade upp. ”Vi får inte tappa tron på framtiden, grabbar, Nästa gång får vi sikta på att bli sist, så att vi uppfyller alla militära önskemål från ledningen …”
Några drog lite på munnen. Mandel, 91:an Arnold Johansson, men kallad Karlsson ibland, brukade inte vara den som i första försökte muntra upp stämningen.
”Det finns annat här i världen, som man kan tänka på, istället för att gräva ner sig på en myr någonstans i Bodenskogarna … Sånt som ni alla är mycket intresserad av … kvinnor.
Ni tänker ju inte på annat, eller hur?
För många, många år sedan var jag tillsammans med en flicka från en liten by, som bara var en aning större än Vackerbacken och Hirvirova. Hon hette Elvira …”
”Elvira!”
”Nähä, nu skojar du?”
”91:an och Elvira … Nu fattas bara 87:an!”
Mandel skrattade åt de andra. Han hade lyckats få dem att rycka upp sig.
”Elvira … Nä, hon hette Elisabet men faktiskt hade hon sånt där blont burrigt hår som 91:ans Elvira. Jag kallade henne Lisa. Det här har jag aldrig tidigare berättat får nån …
Lisa hade bjudit hem mig över en helg. Under veckorna bodde hon inackorderad i byn hos en släkting.
Vi åkte i den kombinerade skol- och turbussen hem till henne. Det var tyst och mörkt i byn, när vi kom dit ganska sent på eftermiddan. Några satt kvar i bussen och skulle åka ännu längre. Inte en enda gatlykta fanns där bussen stannat och släppt av oss och brolamporna var tända bara om någon gick ut och släcktes när någon kom in igen. Inomhus var det inte heller något slöseri med elström. Starkaste lampan var nog en 25-wattare ovanför spisen. Ord strödde man inte heller omkring sig. Det var inte mycket prat alls. Lisas föräldrar hade förstås frågat vad jag var för en och vilka mina föräldrar var. Lisas pappa hade hummat lite, då jag berättade det, som om han kände nån av dem. Men han kanske bara harklade sig. Mamman sa ingenting. Hon svassade på runt spisen och stökade hela tiden på med något. Alltid fanns det någon kastrull att flytta på eller något kärl att diska. Det hon gjorde mest var att hålla ett öga på Lisa … och mig. Hon såg allt. Jag hade hoppats att eftersom jag fått deras tillåtelse att komma på besök, så skulle vi kunna få vara tillsammans Lisa och jag. Men icke! Inte en sekund släppte dom på bevakningen. Ändå var vi 15 år båda två. Både Lisa och jag tyckte att vi var vuxna, eller nästan vuxna.
Lisas pappa var en sån där svarthårig, solbränd och mager karl, som varken var stor eller tjock, men som man vid första anblicken förstod skulle klara upp vilka problem som helst i skogen. Pratsam var han verkligen inte. Ändå dominerade han rummet.
Söndagens högmässa mässade på från radion, men jag tror inte att någon lyssnade på den. Det var väl en vana.
”Fy fan vad det regnar!” sa han plötsligt rakt ut i rummet.
Artig som jag var försökte jag haka på. Sa något som ett sorts skämt som jag hört många gånger att det var bra för potatisen … men la till att det förstås var för sent just nu. Regnet borde ha kommit under torrhösten. Jag sa nog lite mer också, innan jag tystnaden, att det ibland regnade mycket i byn också, hemma hos mig.
Lisas mamma var klädd i städrock. Dagen innan hade den varit grå och lite fläckig. Un-der söndan var den mörkblå och blommig och lite snäv till hennes mulliga former. Hucklet hade hon säkert sytt av samma tyg som det till städrocken.
Väggklockan slog tolv slag och i radion läste en allvarlig röst Dagens dikt. Mamman började duka fram tallrikar och Lisa hjälpte till.
”Men inte lika mycket som här … ”, sa pappan efter en stund. ”Det här är en riktig regnhåla …”
Det var som om han ville skryta lite.
Sedan tände han pipan. Under hela radiopredikan hade han suttit med pipan i handen. Han hade rengjort den, stoppat den, vridit och vänt på den och synat den från alla vinklar. Då de sista psalmtonerna tonade ut var han klar.
Jag ville röra på mig lite och försökte hjälpa Lisa.
”Sitt du!” sa mamman förnärmad. ”Inte ska gäster duka fram …”
 
Nog hade jag fått plats i Lisas rum, om det bara hade hängt på utrymmet. Det fanns till och med en extra säng där, som hennes syster brukade använda då hon kom hem från stan. Men jag fick ligga på soffan i salen, som dom sa. Det var inget riktigt rum, utan mer en avbalkad del av köket. Någon dörr dit in fanns inte. Soffan stod mot ett stort fönster. Det drog kallt som tusan därifrån, och under fönstret hade dom ett långt dubbelele-ment. Därifrån osade det hett hela tiden. Ibland var det som att sitta i bastun, ibland som att vara ute i blåsten. Där fick jag sova. Det gick inte, inte den första natten i alla fall. Jag vaknade av att jag frös och drog en tjock filt runt mig, sedan vaknade jag för att jag svettades och sparkade av mig alltsammans. Den nattens sömn var mer än dålig.
Söndan var ösregnets dag där hon bodde. De firade det genom att hålla käft och sitta och stirra ut genom fönstren. Vattnet skvalade nedför fönsterrutorna. Lisa och jag kunde smyga oss till några kramar och pussar, men så värst mycket mer blev det inte.
Den andra natten var lika eländig som den första. Frös och svettades om vartannat, som om jag varit febersjuk. På morgonen måste jag ha somnat en längre stund. Då jag vaknade kände jag att jag inte var ensam. Lisa, tänkte jag, och låtsades sova ganska djupt. Att jag sparkat av mig filten förstod jag, när jag kände handens lätta beröring av låret och sedan på morgonståndet, som storpojkarna brukar säga. Lisa var inte så blyg som jag trott. Hon klämde till ganska ordentligt utan att jag vaknade.
Strax efteråt gnisslade gångjärnen i en dörr och mamman ropade. Upp allesammans. Bussen går om en halvtimme.
När Lisa och jag satt i busen till skolan, frågade jag henne om hon försökt väcka mig den här morgonen. Det hade hon inte.
”Men mamma sa att det kändes som om du var en bra grabb …”
Många skratt, många tankar och många händelser att associera till.
”Jadu, Mandel, nu försökte du allt dra en vals för oss. Jag undrar om det var ett enda sant ord i allt det där … det lät både romantiskt och overkligt … som om det var en historia i Flickjornalen …”
Luppio-Nisse var den förste som hakade på.
”Fickjournalen, menar du väl?”
”Jo, är det inte samma sak …? Tänk att som 15-åring bli inbjudan att övernatta hos en tjej! … Fullständigt omöjligt i mina hemtrakter. Vi fick slåss!!!  Jag tror inte att vi från Luppio hade det värre än andra längs gränsen, men hela Tornedalen är märkvärdig på många sätt … ”
”Är det nån sorts hembygdsromantik du nu börjar prata om …”
”Romantik? Nä tvärtom. Ödegårdarna ökade allt snabbare. Det såg ut som att i varenda stuga, vartenda småbruk, skulle det sitta en ungkarl, som pysslade om kor och stall och gärden så gott han kunde. Jag såg det själv hur det varje vinter var fler och fler gårdar som inte hade vägen upp till farstubron skottad … Sen lämnar dom in gammelungkar-larna. Flyttar till nån av döttrarna långt bort. Dom hinner inte mer än upp på landsvägen, så börjar huset säcka ihop och talstickorna blåsa all världens väg.
Andra världskriget blev räddningen hur dumt det än kan låta. Finnarna på andra sidan älven vann inte kriget. De stupade i striderna. I Tornedalen var det flickorna som var smartare. De stack hemifrån … till Stockholm, Göteborg och Malmö. Nån enstaka nöjde sig med Haparanda … som syrran min.
Dom få tjejer som fanns kvar slogs vi om … Jag vet inte hur många blåtiror jag haft … dom flesta utan att jag själv fått något för mitt hjältemod … Vi killar från byn slogs mot sörlänningarna från Sangis, Kalix och till och med nån Törebo också … men mest slogs vi mot finnarna … Nå, det får ni höra sedan. Nu kommer ju koktrossen med varmt kaffe … förmodligen på Bjerkes order … för att uppmuntra oss. Uppställning bakom mig i bokstavsordning …”
Övriga i gruppen försökte få Luppio-Nisse att berätta mer.
”… Inte nu! Får vi varmt kaffe mitt ute på en myrholme så måste det gå först … Tänk att våran löjtnant ordnar det så bra för oss, ha … men sedan ska ni få höra om Tjuren Jocke och Lagårds-Frasse. Han var mer eller mindre tokig, troligen mer, för polisen tog honom sedan … Allt berodde på att hela Tornedalen höll på att bli helt tom på kvinnor …
Läget var desperat, men lösningen naturlig. Svenska sidan – inga tjejer, massor av kil-lar. Finska sidan – inga killar, massor av tjejer. Allt ordade sig, men två tragiska fall ska ni få höra mer om … sedan. Nu ska vi dricka Ko-Peters kaffe …”
*

Det dröjde mer än 40 minuter innan nästa grupp kom fram till etappmålet. Det var löjtnantens favorit, grupp ett, som verkade vara mycket tröttare än vad fjärde grupp hade varit och detta trots att sjuklingen på ettans bår såg mycket magrare och klenare ut … och sladdrigare. Han hade under den strapatsrika färden tappat minst 35 kilo. Löjtnant Bjerke sa ingenting om det. Grupp ett blev förvånade över att fjärde gruppen ännu satt kvar vid en eld och väntade. Något svar på frågan Varför fick de inte men många skratt från grupp fyra hördes och till och med applåder ibland, som om det var det bästa tänkbara nöjet att sitta vid en eld och vila benen. Ingen i den gruppen verkade längre trött och uppgiven.
En och en halv timme efter det att fjärde gruppen kommit till kontrollen, kom den sista av de övriga grupperna. Fjärde grupp hade inte gett sig av och gjorde sig ingen brådska att följa efter de sista heller.
15 kilometer efter väg var inte hela världen, men gruppen kom ändå över en timme senare än den näst långsammaste fram till kasernen. Någon tävlingslust fanns inte kvar och kaffet i kantinerna hade kallnat.
Många hemligheter avslöjades under den här marschen. Inte någon var av militär be-tydelse och om de avslöjade hemligheterna var sanna eller inte var det nog lite si och så med.

          © LEIF LARSSON
          Novellen har inte varit publicerad tidigare.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER