2016-08-29

PERSSON


Tidigt på morgon, då pojkarna drog upp rullgardinen, hade Persson redan kommit. Elkapen stod nära travarna med kastved, men han hade ännu inte hängt upp kablarna på elledningarna, som gick in till huset. Han baxade kapen lite från sida till sida för att få den att stå alldeles stilla och inte vicka.
”Stå inte så nära, pojkar …”, hade han sagt då de kommit ut och ställt sig så att de kunde se vad han gjorde.
”Sätter er på farstubron så att ni inte är i vägen. Kapen låter illa … och så kan den kasta ibland … om det är tjurved …”
”Blir den hög … ända upp till taket, tjurveden?”
”Hög? Vedhögen? Jo det blir den nog. Kanske inte upp till taket men hög i alla fall … Tjurved är när veden är kvistig och slingerväxt … Jajamensan, nu vet ni det.”
Holger hade ställt sig framför kapen, för att tagit emot, då Persson kapade långveden. Han slängde vedklamparna åt sidan nära huggkubben, hela tiden åt samma håll.
Mamma kom efter en ut med kaffepannan på en bricka, två koppar och några bullskivor från vetelängden. Persson stängde av den tjutande motorn på elkapen. Sedan satt han och Holger där och sörplade i sig kaffet. Dom hade tagit rast fastän dom nyss börjat. Inte hade de något att säga varandra just då. Persson hade doppat tre skivor i kaffet. Han hade suttit på kapen och pappa på huggkubben. Johanna hade gått till brunnen och hinkat upp vatten, som hon burit in. Hon hade haft vitrocken på sig. Snart skulle hon iväg till sjukhemmet.
”Hon har det bra”, muttrade Holger. ”Kan lämna allt … cyklar bara iväg … med vitrock och allt …”
”Ja, måste man jobba så …”
Holger hade blängt på Persson, för han förstod att Persson pikade fattigfolket, som måste ta alla jobb de kunde. Dåligt betalda förstås … men ändå. Perssons fru behövde inte jobba … inte på byn … Hemma gjorde hon nog sitt, som alla andra kvinnor.
”Sedan är ju klyvningen kvar”, suckade pappa. ”Ett jädrans jobb … Det får jag också ta itu med …”
”Det blir säkert bättre så småningom … då pojkarna blir större … då …”
”Ja, om dom duger något till …”
”En sädesärla har byggt bo i vedtraven … där närmast uthuset …”, sa Kristoffer. Han hade ställt sig upp.
Persson steg upp och följde med pojkarna, då de ivrigt pekade. Ärlan sprang oroligt omkring på marken bland sågspån och flisor från vedhuggningen. En annan satt på uthusets taknock. Flyttade sig hit och dit, som om den inte vågade komma nära. I näbben hade den mat till ungarna i boet.
Persson stod länge och tittade på de gapande fågelungarna. Holger hade tagit fram pipan och stoppade den. Han tittade inte ens åt det hållet där fågelboet var. Han såg mer sammanbiten och sur ut och pojkarna gick bort mot brunnen för att inte vara så nära.
”Fågelungar!” sa Persson. ”Jag kommer tillbaka om ett par dagar … Då är dom nog ute ur boet … Tar vi mer av kastveden just nu, så rasar det kanske ihop över boet och ungarna … Att jag inte hörde ungarnas pipande, innan jag började …”
Han hämtade en lång stång och hakade försiktigt ner kablarna, som han hade hängt upp på elledningarna och rullade ihop dem.
”Om några dagar … Inte kan jag ta död på fågelungarna …”
Han la ett läderskynke över kapen, ifall det skulle bli regn.
Holger hade inte sagt ett ord på hela tiden och inte heller när Persson for sin väg.
Efteråt, när Persson var utom hörhåll, muttrade han
”Jäkla halvbas, ska bestämma allt … inte bara på byggena. Mera bruk ropade dom och fort skulle det gå … Kommer igen om några dagar … Fi fan … sluta kapa bara för några fågelungar!”
Sädesärlan på taket var försvunnen. Den andra sprang med snabba steg högst upp på vedtraven och försvann in mellan några stockar.
”Om några dagar! … när jag nu äntligen fått tid med veden …”
Han tog yxan, som stått lutad mot huggkubben, och drämde fast den ordentligt.
Persson cyklade iväg samtidigt som Johanna kom ut och hämtade brickan.
Hon gick fram och kikade på fågelboet, som pojkarna så ivrigt pekade på.
”Fågelungar!” sa Holger och det lät som om han spottade ut en brun tobaksfärgad salivstråle.
”Så nakna och hungriga dom är”, sa mamma och strök båda pojkarna över håret. ”Så fint att de får chansen att flyga ut från boet … Persson är snäll han …”
Hela dagen hördes yxhugg bakom huset. Pappa hade börjat klyva den ved som var färdigkapad. Bitarna flög åt var sitt håll och han lät dem ligga, om de inte hamnade där han hade fötterna, då han stod bredbent framför huggkubben. Då flyttade han bitarna med foten. Sparkade till så att de flög flera meter bort. Kristoffer och Olof försökte akta sig för flygande vedklampar men en lång stund bar de in ved i vedboden och staplade upp den efter ena väggen. Pappa hade inte bett dem och han sa ingenting, inte ens att de var i vägen.
”Vad tror du Anna gjorde här i vedboden innan hon dog …? Det finns ju bara en bågsåg och en fogsvans … och så ved förstås …”
Utanför sprang båda sädesärlorna hit och dit som om de var mycket oroliga och störda. Det var för mycket folk på vedbacken.
På kvällen, då pappa satte sig på huggkubben för att ta sig ett bloss, gick Kristoffer fram till högen med kastved. Fågelboet var borta! Söndertrasade delar låg kvar. En fågelunge med lång och smal hals och slutna ögon låg alldeles stilla vid sidan om. Död. Då Olof fick se förödelsen, fick han tårar i ögonen.
”Kråkor!” sa pappa. ”Kråkorna har varit framme … det blev väl lite för glest i vedhögen så att dom fick syn på boet och ungarna … annars brukar dom mest ta ägg … Det var flera stycken …”
”Men vi har inte sett några kråkor på länge … Bara två skator som byggt bo i Karlssons björk …”
”Ja, skator är också sådana där marodörer … det kan också ha varit lekatten som sprang omkring här hela vintern … Hermeliner äter ofta fågelungar … och dom tar sig fram överallt …”
På morgonen tre dagar senare vaknade pojkarna av vedkapens skärande ljud och karlarnas pratrop till varandra. Först hängde pojkarna med armbågarna på symaskinen som stod framför fönstret och tittade på karlarna. Persson och pappa hade redan hunnit ganska mycket och högen att klyva till spisved hade blivit större igen.
”Du har jobbat på bra med att klyva och stapla upp veden …”, hörde de Persson säga.
Pappa sa ingenting. Han böjde sig ner och slängde undan ett par av de senast avkapade bitarna.
”Jag skulle vilja bli som Persson …”, sa Olof drömmande.
”Han är ju murare … Det är jädrans tungt och jobbigt … Det säger alla, fast förtjänsten är visst bra … det är bara, när han är arbetslös eller på eftermiddagarna, som han kör runt och kapar ved hos folk …”
”Vedkapare menar jag … att jag ska bli. Inte murare.”

            © LEIF LARSSON
            Novellen har inte publicerats tidigare.        
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER