2016-08-29

FÅNGE



Fånge



Två gråklädda personer gick långsamt över den ödsliga kaserngården på I19 i Boden. De var ungefär lika gamla, vakten med k-pist och hjälm något yngre, blekare, lite nervösare. Ingen av dem såg särskilt krigisk ut frånsett vaktens vapen och uniform. Fången var vek och mager och kläderna lite för stora.
Det var en sån dag, då han kunde se sig själv på avstånd. Han visste hur det såg ut när den beväpnade vakten följde honom från arresten till matsalen. Han kände det som om han satt på taket till officersmässen just där flaggstången satt fast på nocken. Han smålog lite åt den befängda scenen. Över den sörjiga och blöta kaserngården gick de två personerna ganska sakta. Den ene var han själv med kippande marschkängor utan remmar, barhuvad i snöblasket och eftermiddagsmörkret. Han var klädd i grötrock och hasande byxor, som han fick hålla uppe med ena handen. Bälte fick han inte ha, men den sladdriga grå grötrocken skulle vara knäppt ända upp till halsen. Det var det order på.
Det löjliga i situationen var så allvarligt att han bara gjorde en grimas. Två steg vid sidan om och ett halvt steg bakom honom gick vakten. K-pisten var skarpladdad med ett magasin. Han hade säkert ett reservmagasin i benfickan. Det såg så ut. K-pisten var till för verkligheten. Om kriget kom, om fienden plötsligt stod utanför dörren. Vakten höll vapnet riktat lite snett neråt, men han var beredd. Ena handen om magasinet, den andra om axelstödet, kolven. Vapnet var i alla fall säkrat. Det behövde Kent inte många sekunder för att se. Med en snabb handrörelse skulle vakten ändå vara skjutklar om det behövdes. Hans kraftiga kängor klafsade lite i snömodden. Han skulle få putsa om skorna, när han kom in i vaktlokalen och damaskerna som vaktstyrkan hade utanpå marschkängorna var också nedstänkta och smutsiga. På axelklaffen satt två smala metallpinnar – en korpral.
Då fången märkte, att vakten höll samma takt som han själv, började han gå lite ojämnt. Vänsterstegen lite längre, högerstegen kortare och snabbare. En gång hoppade han om, bytte fot. Det var barnsligt gjort, men han kunde inte låta bli. Vakten glodde på honom under hjälmen, men sa inte ett ord. Hakremmen var lite för hårt åtdragen. ”Till matsalen!” var det enda han sagt, då han låst upp celldörren och gjort en liten rörelse med k-pisten ännu riktad mot golvet. Fången hade hört hans hårda marschskor klampa i korridoren fram till hans cell. Då de på vägen ut passerade arrestchefens dörr, gjorde korpralen ställningssteg och stramade upp sig i enskild sällning. ”185 Johansson till matsalen”, sa han högt så att det hördes ända ut. Orden upprepades exakt som ett eko innanför luckan i dörren. Det var han, fången, som var 185. Något namn hade han inte. Det försvann när kaserngrinden slog igen.
Korpralen var butter. Han tyckte inte om sitt uppdrag, det syntes. På en namnskylt som satt fastklämd i slaget på vapenrocken stod det ”Korpral Modig”. Fången såg det.
”Vad gör en Tornedalsgrabb här i Boden?”
Inget svar.
”Vilket jäkla skitgöra … Hur står du ut? … med det militära alltså … Fick du inte bli tullare som alla andra…?
Modig blängde bara men sa ingenting. Fången stoppade händerna i byxfickorna, helt reglementsvidrigt, men han kunde hålla upp byxorna bättre nu och så var det varmare för händerna. Korpralen märkte det men gjorde ingenting.
”Är du inte från Svanstein? Jo, ta mig tusen, nog var du väl en av dom där som hela tiden sparkade bollen i älven, när ni ledde med ett mål mot oss i IFK? Men ni förlorade i alla fall med 3-1. Visst är det så…?”
”Håll käften!”  Vakten gjorde en otålig rörelse med k-pisten.

75 meter var det från arresten till matsalen. Det var dit han skulle. Vanliga dagar brukade kön vara lång ute på kaserngården. Inte idag. Det var bara han och en fånge till i cellen bredvid, men han hade kanske redan hämtats… eller också var han ännu kvar i sin cell, fick kanske vänta på sin tur. Beredskapsgruppen satt för sig själv längst in i matsalen. Ett dagbefäl med stor silverbricka runt halsen sträckte på sig, då vakten överlämnade fången. Han till och med gjorde ställningssteg. Fången fick gå genom matsalens serpentinvindlingar av metallstaket, trots att han var ensam. Han gick fram till brickorna, men blev hänvisad till en djuptallrik där det redan fanns en sked. Korv och potatis.
”Farliga upprorsmän har gått här före mig”, tänkte fången. ”Farliga fångar … vaktade med vapen. Undrar om jag ska säga att dom glömt mosa potatisen åt mig … Det är inte så lätt med sked.”
Han skrattade till och dagbefälet tog några steg närmare och ställde sig bredbent och stirrade på honom. Plåtbrickan på bröstet glänste nyputsad. Dagbefälet var en fänrik, finnig, fjunig och kortklippt. Han stod bredbent med händerna på ryggen och gungade lätt på de välputsade marschkängorna.
Fången skalade potatisen med skeden, tryckte sönder den med skeden, och delade korven i mindre bitar med skeden. Korv och mos, tänkte han. Han gjorde det omständligt och sakta. Han hade ingen brådska. Han drack mjölk i plåtmuggen och tuggade länge på hårt bröd utan smör. Han såg att kvinnorna som kikade fram bakom diskmaskiner och rostfria bänkar, undrande tittade på honom. Att han var fånge förstod de, men inte varför. Han såg inte sån ut, inte vrång och uppstudsig och knappast farlig. Vakten vid dörren stod orörlig och tittade med oseende ögon rakt fram. Smältvatten hade runnit från hans skor ut på golvet där han stod och efter fången fanns blöta märken ända fram till serveringsdisken. Vakten höll fortfarande vapnet på samma sätt som tidigare. K-pisten var säkrad. Han var den ende med vapen inne i matsalen. Vakten ryckte till då fänriken med kommandorösten sa:
”Korpral, för fången till arresten”.
”Ja, fänrik!” och klackarna smällde ihop, innan han med en liten rörelse uppmanade fången att stiga upp och gå ut.
Stora blöta snöflingor dalade långsamt över de två då de gick tillbaka. De gick rakt över kaserngården, men inte i samma fotspår, som då de för en stund sedan gått åt andra hållet. Spåren syntes inte längre. Ingen av dem sa något. Korpralen hade k-pisten i remmen gevär på axeln. Fången ansågs kanske mindre farlig sedan han fått mat. Vart tusan skulle man rymma på en kaserngård? Det ena var sämre än det andra. Fången svepte med blicken från kasernvakten, förbi arresten och till de smutsgula logementsbyggnaderna. Precis innan dörren till arresten öppnades av arrestvakten, hörde fången hur hans beväpnade vakt halvhögt och lite ilsket sa ”Det var inte jag som sparkade bollen i älven”.
Arresten hade inga tunga järndörrar, men dörren in till cellen slamrade ändå, när den slog igen bakom honom och han hörde den tunga nyckeln vridas om. Han stod stilla innanför dörren och betraktade rummet. Ett litet gallerfönster högt upp, så högt att han inte kunde se ut. Bara den närmaste kasernens grågula fasad skymtade i dagsljus. I ena hörnet av det lilla rummet fanns ett litet tvättställ och intill stod en hink för behoven.
”Det är i alla fall lock på den”, tänkte han.
En järnsäng med kudde och madrass och en kraftig grå filt. Ett väggfast litet bord med en utfällbar sits från väggen intill. På bordet låg en Bibel och Tusen och en natt. Inget mer. Nästan hela bordets yta togs upp av de två böckerna. Han blev förvånad över litteraturen.
”Sagor, sagor”, tänkte han och läste omväxlande i bägge.
En gång hade han på Oscar II:s kafé, där garnisonen hade sitt bibliotek, bläddrat i en mer erotisk version av Tusen och en natt. Det var inte den boken som låg på bordet i cellen. Den här var Sheherazades vanliga berättelser för kungen. Bilderna var fina. Han satt länge och tittade på dem utan att läsa. Sheherazades var en vacker kvinna. Hon blev visst drottning så småningom … efter att ha läst sagor i tusen nätter.
Kent tänkte på Felix och deras samtal. Både han och Felix hade misslyckats med sina flickvänner.
Först tyckte Kent att det var märkligt att en sån bok som Tusen och en natt fanns i cellen. Var det bara i hans cell, nummer tre, eller fanns boken i alla celler? Nån baktanke fanns säkert. Då han till slut började läsa anade han ett varningens finger som låg bakom. Sultatens hustru hade varit otrogen. Då sultanen fick reda på det halshöggs hustrun och alla hennes tjänare, kvinnliga och manliga. Han beordrade storvesiren att varje natt förse honom med en ung kvinna som han gifter sig med. Då morgonen kom lät han halshugga dem alla. Till slut höll flickorna i staden på att ta slut. Kvar fanns bara storvesirens dotter Sheherazdes, som erbjuder sig att bli sultanens hustru, trots att hon vet hur det hade slutat för alla andra unga kvinnor. Hon trodde att hon kunde få honom att sluta döda unga kvinnor, som hämnd för hustruns otrohet. Genom att listigt berätta spännande historier och inte avsluta dem innan morgonen kommit, fick hon återkomma natt efter natt. Efter tusen och en natt och tusen och en berättelse, gav sultanen upp. Sheherazade fick leva.
Var boken ditlagd för att den som gjort ett fel, stort eller mycket litet, skulle inse att allt upptäcks och allt bestraffas. Naturligtvis inte med halshuggning, men inlåsning i en cell. Makten, militären, och militärens doktorer, bestämmer. Följer du inte de regler, som vi gjort för dig, så straffas du. Obönhörligt.
Tre dagar inlåst i cell hade han fått som straff. På tisdagsmorgonen skulle han inställa sig till tjänstgöring, som det hette, då man blev kommenderad. Då skulle hela bataljonen ut på fyra dygns övning i mörker och kyla. Han såg inte fram mot det. Säkert lika meningslöst som allt annat de gjort dittills. Med den militära logiken om alltings djävlighet antog han att det skulle bli många mils cykeltolkning i halka, snömodd och mörker. Han förstod att han skulle få ont om tid att packa det som skulle med på övningen. Dagordern om utrustningen hade han inte kunnat se ännu.
I cellen gick tiden sakta men han hade tålamod. Skillnaden var inte stor gentemot det plutonen höll på med dagligen. Vad klockan var hade ingen betydelse. Alltid var det någon som kom och sa vad han skulle göra … i vanliga fall. Han brukade göra som han blivit tillsagd. Gjorde det så att det åtminstone liknade den givna ordern, men aldrig mer, oftast mycket mindre. ” ”Order är order! Tänk inte, gör som du blir tillsagd.
Så var det från första dagen, då han vandrat in genom stålgrindarna vid kasernvakten. Grinden var hög och bred med spetsiga järnpiggar och taggtråd högst upp. Den som kommer in där slipper aldrig ut, hade han då tänkt. Ingenting verkade bra den sommardagen, ingenting hade blivit bättre efteråt!

Första dagen i cellen, innan han ännu riktigt vant sig med isoleringen, hade han bankat på celldörren. Det dröjde länge men till slut öppnades en liten lucka i dörren, och arrestvakten hade irriterat frågat varför han förde ett sånt jädrans liv. Då hade han bett att få en penna och några pappersark. ”Ta min penna och håll käft… Papper finns inte… och klottrar du på väggarna tar fan dej…”
En kulspetspenna ramlade ner på golvet och luckan smällde igen. Arrestchefen var rustmästare, trött och håglös. Hans dagar i arresten tog aldrig slut…
Både i Bibeln och i Tusen och en natt var försättsbladen utrivna.  Andra hade redan gjort det han hade tänkt göra. Bara dasspapper fanns i cellen. Han hade tänkt skriva brev eller en berättelse. Det fanns två rullar toalettpapper i cellen. Ett märkligt överflöd där allt annat saknades. Han tog den ena rullen och prövade kulspetspennan.
”Cell nummer tre den trettonde november …”
Papperet var tunt men inte poröst. Det gick faktiskt att skriva på om man var försiktig, och pennan fungerade. Han hade varit beredd på annat. Han började skriva ett kärleksbrev fullt av längtan. Han skrev länge och utförligt, beskrev hur allt var. När han var klar, visste han inte till vem han skulle skicka brevet - skrivet på dasspapper.
Länge satt han sedan med armarna på bordet. Pennan var blå och hade bitmärken. Den låg på pappersrullen. Kuvert hade han glömt att fråga efter. Han trodde inte att han skulle ha fått det heller. Han rullade ihop dasspappret och stoppade det i fickan. Det enda som nu oroade honom lite var att han skulle glömma att flytta det till en säkrare plats, då han kom tillbaka till logementet – i alla fall innan kläderna skulle till tvättbytet. Han tittade ut genom fönstergallret. Där fanns bara mörker. Han lyssnade på knackningar i väggen. Han förstod dem inte. I början hade han på måfå knackat tillbaka, och fått svar. Han hade uppfattat att serierna med knackningar var olika långa och förstod att den som knackade kunde morsealfabetet, men han kunde inte. Han svarade inte mer. Två dagar och tre nätter var kvar. På slutet kom inga ljud från cellerna bredvid. Kanhända var han ensam. Vakterna brydde sig inte om honom längre. Han var inlåst och ensam.
Länge hade han suttit och stirrat på väggen framför sig, knottrig och ojämn med många sprickor. Bland allt som inte föreställde något tyckte han att han i skuggorna kunde läsa några ord, som ingick i en slinga nerifrån golvet och uppåt mot det gallerförsedda fönstret. Till slut fick han ut början på en mening ristad med ett vasst föremål: DET FINNS EN PLATS PÅ JORDEN; DÄR SOLEN ALDRIG LER …
Kent kunde inte se att allt det stod ristat på väggen. Alla bokstäverna fanns inte med, men han kunde fortsättningen, alla kunde den. Flera bokstäver saknades och de två sista raderna. Ristaren hade inte hunnit färdigt. Upptäckten gjorde Kent glad för en stund. Han hade gärna fortsatt med de saknade orden, men plastkeden från matsalen dög inte och kulspetspennan ville han inte förstöra … än. Nån gång hade någon liksom han suttit i cell tre och skrivit sin lilla protest. Troligen övermålad och ströpplad för att hindra upprepning.
Kent bläddrade i Bibeln och upptäckte att mellan Gamla och Nya testamentet fanns två blad med nästan inga tryckta ord. Han rev ut dem.
”Nån nytta ska man väl ha av Bibeln, särskilt en sån här gång, då den är den enda tröst som ges”, tänkte han. ”Tröst?”
Kent skakade på huvudet.
”Oskyldigt dömd, oskyldig fängslad …” skrev han. ”Den verkligt skyldige har gått fri. Den morbide läkaren har hittills undgått straff, skyddad som han är av de militära lagarna och de frikostiga bjudningarna av starka drycker på officersmässen. Fastän näsan allt är påhittat i denna redogörelse, så finns undantag.”
Sedan började Kent tänka på meningen med straff.
”Blir jag verkligen bättre av att förvaras i en cell några dagar?” tänkte han. ”Nej! Blir jag en bättre soldat? Nej! Blir lumpen mer meningsfull? Nej! Blir jag en bättre människa? Nej! Kommer jag att trivas bättre? Nej!”
*

Regementsläkaren var sadistisk, lättlurad, okunnig och falsk. Kent hade sin analys av militärläkaren klar. Mörsare umgicks gärna med officerarna i garnisonen. Det var väl därför han fått tjänsten som militärläkare. Någon förklaring måste finnas. Hans medicinska kunskaper var synnerligen bristfälliga, kunde de flesta som haft med honom att göra bekräfta. Kvällen före övningar i snö, kyla och storm satt stridisarna, de blivande officerarna, söner till generationer av svärdviftare, med en våt handduk runt ena foten. Med en tung pjäxa slog de tills fotknölen var illande röd och uppsvälld, slog och slog. Om regementsläkaren genomskådade fusket så låtsades han inte om det. Officerarna kunde vara bra att ha på sin sida.
”Befriad från tjänst i fält”.
Fången hade verkligen stukat foten på riktigt under inomhusträning, riktigt, riktigt illa och med stor svullnad, som inte gick ner trots nedkylning, fick han beskedet:
”Deltar i yttre tjänst utan packning, sjukskriven i förläggningen över veckoslutet”.
De blivande officerarna, fuskarna, fick endast den första delen ordinerad för sig.
I djupsnö och på isiga stigar halkade och hoppade han omkring en hel dag med en allt mer tilltagande värk i foten. Ledbanden var förmodligen skadade. Det hade behövts en riktig läkare för att bedöma hur allvarligt det var. Då de andra i plutonen åkt hem på lördagen, fuskisarna också, smet han också iväg. Naturligtvis upptäcktes det, att han inte funnits i kasernen under hela veckoslutet. Därför dömdes han av läkaren, kompanichefen och någon från regementsstaben till tre dagars arrest – över helgen. Hans tilltro till det svenska försvaret och militären i synnerhet sjönk långt, långt under nollstrecket.
Tredje dagens morgon rasslade nyckeln i celldörren och dörren öppnades. Rustmästaren glodde på honom med trötta ögon. En lätt doft av alkohol omgav honom.
”Gå och ät frukost, och anmäl dig sedan hos plutonbefälet… ”.
Rösten var mild, nästan som om han bad om ursäkt för att han varit tvungen att låsa cellen. Då fången som inte längre var fånge, gick förbi vaktchefen i dörröppningen räckte han fram pennan.
”Tack för lånet”, sa han, och bugade lätt.
Rustmästaren såg lite förvånad ut. Kanske hade han glömt bort pennan.
”Ja, ja”, sa han, ” kom bara inte hit nån mer gång…”
Han lämnade celldörren öppen, som om han var beredd i alla fall. 
”Du går nu ut härifrån som en fri man…” 
Han log lite, när han sa det. Kanske han brukade säga så, när han släppte ut sina fångar. Det hade väl blivit en vana, eller också var han bara pratsjuk. Han hade sällan någon att prata med. Han var också inlåst.
På den låga bron utanför den arrestlokalen, stannade han som varit fängslad. Staketet med spetsiga järn och taggtråd löpte runt hela kasernområdet. Snöflingor, som föll från en betonggrå himmel, var lika blöta som under veckan som gått. Morgonen hade ännu inte kommit med något ljus.
”Förstärkt frukost” läste han, när han kom fram till matsalen. Det betydde några limpskivor inslagna i papper och att ingen lunch skulle serverades den dagen. 

Kent blev glad då han såg att Felix satt kvar vid ett av borden.
”Jaså, du blev benådad i alla fall …” hälsade Felix samtidigt som Kent satte ner brickan på bordet. ”Kan du Bibeln utantill nu …?”
”Nä, inte hela. Jag läste bara krigsskildringarna … David och Goliat till exempel. Bra exempel för oss krigare. List är bättre än störst, vackrast, bäst …”
Hela dagen fick 185 Johansson frågor om dagarna och nätterna i cellen.
”För kort tid!” sa Kent. ”Alldeles för kort tid! Jag hade behövt två dygn till för att kunna gräva mig ut. I ena hörnet upptäckte jag en spricka … någon hade före mig försökt ta sig ut … rymma helt enkelt … men jag hann inte … Om ni nån gång åker dit … be att få cell 3. Jag har gjort grovjobbet … karvat och grävt. Resten kan ni göra själva med en plastsked från matsalen …”

           © LEIF LARSSON
           Delvis omarbetad version av novell publicerad i novellsamlingen "Jag fick heta Anders" (2010)
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER