Talltitor och talgoxar kivades bland träden och bofinkarna kvittrade sommarkvitter. Solen värmde. Pojkarna på trädgårdsstolarna satt på husets läsida. Båda hade en stickad slipover ovanpå sina skjortor. På fötterna bara smärtingskorna. Angorakatten kom avmätt och nonchalant tassande runt knuten, med den yviga svansen rakt upp. Han stannade till och gav dem en blick och fortsatte sedan efter stigen in i skogen utan att bry sig mer om dem eller om fåglarna, som då och då rastlöst var ner till marken, för att hacka i sig några frön.

”Jag ville ha kortbyxor idag … det är ju sommar”, sa Olof.
”Mamma säger, att det var is på älven ända till i går … det kan komma kalla vindar därifrån än …”
Bakom skogens träd kunde de se älvens blänkande vatten.
”Det glittrar i vattnet … Det ser ut som sommar … ”

Ytterdörren öppnades och Johanna nästan flög nedför farstubron. Hon var nära att ramla och fick tag i en gren i närmaste rönnen i häcken framför bron, innan hon kunde stanna. Med utsträckta armar sprang hon de få stegen mot sina pojkar.

”Det är fred”, ropade hon. ”FRED! Äntligen är det fred … Tyskarna har gett upp! FRED!!!”
Hon kramade om Kristoffer och Olof så häftigt att de slog ihop huvudena. Johanna skrattade och grät om vartannat och pussade pojkarna på kinderna.
”Förstår ni …? Inget krig mera … Vi behöver inte mörklägga och inte sitta nere i potatiskällaren … och Karlsson behöver inte komma och kontrollera … och … och …”
Pojkarna smittades av det bubblande skrattet.
”Har krigarna slutat skjuta på varandra …?”
Det var Olof, som mitt i en hårdhänt kram, trängde fram frågan.
”Jo, ingen skjuter … inte tyskarna och inte ryssarna och inte finnarna och inte de svenska soldaterna … Hör bara! Inga kanoner mullrar vid gränsen, inga kanoner mullrar från Bodenhållet, det mullrar ingenstans …
”Flygplanen …?” Kristoffer hade redan tittat upp mot den majblå himlen.
”Nej inga flygplan heller, inga bombplan … inte sådana som vi behöver vara rädda för …”
”Vet dom om det … dom som flyger där uppe?”
”Ser ni något flygplan så är det inte från andra länder … bara svenska och i Sverige får dom flyga … dom svenska planen …”
Johanna sjönk ner på den enda lediga trädgårdsstolen. Hon hade lugnat ner sig lite.
Hon lutade sig framåt, klappade händerna mot knäna flera gånger, andades djupt och blåste ut all instängd luft. Äntligen kunde hon andas ordentligt.
”Jag hörde det i radion inne i köket.”
Johanna pratade fort och högt.
”Tyskland har kapitulerat … ni vet, gett sig. Nu får alla soldater i alla länderna gå hem … och börja laga allt som skjutits sönder …”
”Får vi vara ute och leka hur länge vi vill nu …?”
”Jodå … nästan …”

I det gula grannhuset kom gamla Mari ut från glasverandan. Hon stängde dörren försiktigt och höll i sig med en hand mot väggen, då hon tog de två stegen ner från farstubron. Johanna ställde sig så hastigt att stolen var nära att falla omkull.
”Jag undrar … om hon vet … hon har kanske inte haft på radion …”
”Jag måste …”, sa hon, och sprang iväg till Mari, som långsamt gick över gårdsplanen.
Kristoffer och Olof såg hur deras mamma omfamnade Mari och hur hon ivrigt pratade med henne.
Johanna kom tillbaka med raska steg. Då och då tog hon några springsteg.
”Vi måste till farmor … hon vet nog ingenting ännu. Agnes brukar aldrig slå på radion förrän till kvällsnyheterna …”
”Vi går genom skogen!” ropade Olof, och tog sin mamma i handen och började dra iväg henne.
”Måste låsa dörren först …”, sa Johanna.

Bofinkarna sjöng vackrare än någonsin, då den lilla familjegruppen gick stigen fram, pojkarna först ömsom hoppande, ömsom springande, ömsom väntande några meter fram på stigen.
”Du är väl inte rädd för Sigges häst … om han nu står på gården …?”
Båda barnen tittade oroligt på sin mamma. Hon skakade på huvudet.
”Hästar är inte farliga …  man behöver inte vara rädd för dom … det är snälla djur.”
”Nä, just det … det var det jag tänkte säga …”
Olof sken som en sol.
”Vi brukar gå förbi Fredrik … han är snäll … Vi brukar stanna och prata med honom en stund … Hej, Fredrik, brukar vi säga och då brukar han nicka med huvudet och vända öronen mot oss … bara en gång har vi sprungit …”

Beskedet om fred var en glad nyhet för Agnes.
”Det kanske blir lite lättare för oss … Ransoneringarna åtminstone … men det dröjer säkert lika länge som förra gången …”
Hon stod mitt i en lakanstvätt … Elden brann under grytan med vittvätt. Tvättbrädan var nedsänkt i tvättbaljan. Såpan låg klar att använda …
Hon la några kraftiga vedklampar på elden under grytan.
”Vi måste väl fira med en kaffetår … och kanske lite saft till en del? Elden och tvätten får sköta sig själv en stund …”

Då de återvände efter vägen genom skogen, stod Karlsson bakom staketet med händerna på ryggen.
”God morgon”, sa han. ”Vackert väder idag … och fred i världen …”
”Nu behöver Karlsson inte komma och titta efter, om vi har gömt oss i källaren …”, ropade Olof samtidigt som han sprang ett varv runt den stora granen.
”Nä, det behöver jag inte mer …”
”Men Karlsson och Edla är välkommen att titta in ändå …”, sa Johanna.
”Lika vänlig som alltid”, tänkte Karlsson.
Han stod kvar vid staketet och smålog åt den livlige pojken. Han nickade lite mot Johanna. En ekorre rusade i full fart en bit upp efter granstammen, innan den stannade på en gren och nyfiken tittade på människorna nedanför.
”Tack!" sa Karlsson till Johanna. ”Mycket fart i en sån där liten rackare …”
Johanna visste inte om han menade Olof eller ekorren.
”Så tyst det ändå är idag … ja, fåglarnas kvittrande hör man ju, men annars … Inget buller, inte uppifrån molnen och inte från kanonerna vid gränsen … solen skiner med glädje idag och gräset har vuxit under natten … har ni märkt det pojkar?”
Karlsson vände sig om för att gå in till Edla i köket.
”Så fina pojkar Johanna har …”, sa han till sig själv, innan han långsamt gick in till sig.

          © LEIF LARSSON
          Novellen har inte varit publicerad tidigare.
          Har du synpunkter på den så skicka dem gärna till förf. e-postadress (Se Kontakter)