2016-08-19

FELIX


Felix



Novembermörker med slaskväder, blötsnö och modd hade hållit i sig under en hel vecka, fastän det bara var i slutet av oktober. Den här lördagseftermiddagen var Kent och Felix de enda två som fanns kvar i logement 1. Bara minuter efter uppställningen i korridoren och plutonchefens HÖGER-VÄNSTER-OM, hade alla andra försvunnit ut genom grindarna. Kent låg kvar i överslafen närmast dörren. Felix plats närmast fönstret stod ännu tom.
Längre in i korridoren hördes då och då de ekande stegen efter marschkängor förstärkta med tåjärn och klackjärn. Skor som de blivande underbefälen gärna gick i även under fritid. Från det logement, som låg längst in och närmast kompaniexpeditionen, kom skrattsalvor med jämna mellanrum, då korpralskolans ungpojkar spelade kort. Snart skulle väl de flesta av dem också ge sig iväg.
Felix blev förvånad, då han kom in i logementet och upptäckte att Kent låg på sin säng.
”Vad gör du här?” frågade han.
”Ska in i finkan på eftermiddan … efter middan, men först ska jag uppleva att alla andra har friheten att åka hem … det ingår i straffet liksom …”
Kent var lite ironisk.
”Men du stannar här frivilligt…?”
”Jag har inte mycket att åka hem till …”
Felix sa det med låg röst så tyst som om han inte alls tänkt säga det.
Den ene var tvångskommenderad för olovligt avvikande från regementet, den andra för att han hade så långt hem. Kent var inte glad, men Felix var det. Det var första helgen på flera veckor som han inte behövde vara helt ensam hela tiden i kasernen, även om det nu bara rörde sig om några timmar på lördan. Underbefälsskolans unga pojkar räknade han inte med. De stimmade och skrek och levde om under helgerna, som skolungar på lägerskola.

Både Felix och Kent var klädda i de fladdriga byxor, som hörde till linneuniformen. Någon prydnad för krigsmakten utgjorde de inte. Båda hade på sig en urblekt grågrön skjorta utan knappar i halsen. Kent hade hängt kavajen till uniformen över stolsryggen, slit- och slängkläderna som kallades grötuniform.
Kent hade stigit upp och satt sig vid bordet mitt emot Felix. Bakom Felix stod hans plåtskåp. Dörren stod lite på glänt. Under hjälmen som låg ovanpå skåpet, fanns en liten hylla, antagligen tänkt för personliga saker. Kent skymtade en trave böcker där. Några militära verk var det inte, eftersom den enda utdelade boken var SoldF och den skulle Kent ha känt igen, tvångsläst som den var. Det var inga krigsromaner heller.
”Du läser mycket …”, sa Kent och nickade mot skåpet.
Han hade inte behövt fråga för att få veta det. Då plutonen inte var i tjänst, låg de flesta på sängarna i logementet, slöade eller bläddrade i någon tidning med lättklädda eller oklädda kvinnor. Många somnade så fort de lagt huvudet på kudden. Felix brukade sitta och läsa vid det enda bordet som fanns. Det var tjocka böcker, mest av utländska författare. Pasternak och Dostojevskij och andra författare från olika länder. Ibland var det några svenska böcker, ofta Hjalmar Söderberg, som få av de andra på luckan hört talas om. Doktor Glas, Förvillelser och Den allvarsamma leken. Bäst tyckte han om Martin Bircks ungdom. Den lånade han om flera gånger på biblioteket, som fanns i Oskars kafé.
”Jo, här gäller det att på något sätt få tiden att gå. Det har du ju också sagt många gånger … På helgerna när jag är ensam här, är det ännu viktigare … och svårare.”
”Jag har också läst Pasterak … Doktor Zjivago tog en jädrans lång tid … man har ju så lätt för att somna här. För mig blev boken ett sätt att hålla drömmarna vid liv … den vackra Lara … Det var nästan så att man tyckte att man började känna henne lika bra som någon av de flickor som man gått i skolan med … ja, och varit lite förälskad i. Det var bra. Hellre den ryska vinterkylans bisterhet i en roman med lite romantik, än … ja, än gråheten här …”
Felix nickade instämmande.
”Läs Dostojevskij också … när du får tid … Brott och straff till exempel … fast det är inte så mycket romantik i den förstås …”
Trots att de hade gemensamma intressen flöt inte samtalet. De satt tysta mitt emot varandra. Kent började trumma med fingrarna mot bordsskivan, precis det som han själv tyckte var irriterande, om någon annan gjorde så.

”Ditt namn …”, sa Kent. ”Jag har funderat på det. Det är så fint … och ovanligt.  Bergfalk låter som ett doktorsnamn …?”
”Nä inget sånt … mycket simplare … det var min pappa, ja min adoptivpappa … han jobbade i gruvan och dog i gruvan … Han hittade på Bergfalk, då han skulle bli förman … tog det från finska delar i sitt gamla namn … Vaara, som betyder berg var en del, men bara Berg kunde vi inte heta, fick inte. Det fanns redan så många som hette Berg …”
Haukka är falk på finska. Det har jag slagit upp. Kanske det var så det gick till … Det var i alla fall Tage, som bytte till Bergfalk …”
Det var första gången Felix sagt något om sin familj.
”Han var min styvfar eller vad man ska säga … jag är adopterad från ett barnhem … Tage minns jag inte mycket av. Han omkom i en olycka … ras eller sprängning … jag vara bara 5-6 år då … mamma Ester fick det svårt … vi fick det svårt …
Jag minns inte mycket av Tage, bara att Tage en gång var riktigt arg på mig … då jag och mamma fått följa med ner i gruvan … bara visningsdelen förstås. Jag bara skrek och skrek … fick panik tror jag … Jag kunde inte med den instängda kyliga luften och den konstiga lukten, instängd och frän och hotfull. Mamma och jag åkte upp igen med hissen … Tage ropade efter oss. Hade det varit min unge så hade han tålt mörkret, ljuden och lukterna …”
*

”Schack?” frågade Felix efter ny tystnad. ”Spelar du schack”
Kent skakade på huvudet.
”Jag vet ungefär hur pjäserna ska gå … men KAN kan jag inte.”
”OK, jag lär dig …”
Så ställde Felix upp alla pjäserna på brädet, talade om att den som hade de vita pjäserna alltid ska börja spelet och göra första draget. Därför lottar man innan spelet kan börja, vita eller svarta pjäser. Sedan gör man vartannat drag. Kent började och flyttade fram en bonde två steg. Felix blockerade genast. Kent flyttade fram en ny bonde en bit ifrån … Felix blockerade.
”Så här kan vi göra länge … men det är inte så roligt … Om jag var du skulle jag flytta fram en springare, som kan hota min ena bonde … Så här!”
Han flyttade fram Kents ena springare. Det var den pjäs som Kent kallade ”hästen”.
”Springare och löpare är olika pjäser. Springaren … det är lite militärt att kalla hästen så. Det har jag aldrig tänkt på … Springaren rör sig lite annorlunda …”
Felix gjorde ett eget drag.
”Smart!” sa Kent utan att veta hur det var tänkt. Men på banan, brädet alltså, var fritt det fram där.
”Nu måste jag hota din springare med min ena löpare … så här! … och då kan du kontra så här … Det är som krigslekarna som vi håller på med … Om vi hotas så försvarar vi oss. Vi gör ett motdrag …”
Sedan spelade Felix både svarta och vita pjäser.
”Men schack är mer intellektuellt …”, la han till innan han fortsatte med spelet.
”Damen ska du alltid vara extra rädd om! Det är den finaste pjäs som du har … Mycket bättre än kungen. Hon är stark och kan hjälpa dig mycket … blir du av med henne, då är du verkligen illa ute … Damen ska man vara rädd om … och försvara …”
”… Jo, tjejer är starka … som individer alltså … Dom är starka i sig själv på något sätt, som jag inte kan förklara … menar jag … svåra att förstå sig på …”
Kent lät påståendet hänga i luften. Både han och Felix satt och tittade ner på schackbrädet, som om lösningen fanns där. Då Felix tittade upp fanns oro och något annat i hans ögon. Besvikelse kanske.
”Lara … ja du har rätt … I boken är hon gäckfull och samtidigt en ung kvinna att beundra och tycka om … men du har rätt … svår att förstå sig på också …”

Felix teg. Tvekande fortsatte han.
”Jag har en tjej hemma …”, sa han sedan, ”eller hade åtminstone, när jag ryckte in … Elin gillade verkligen inte att jag for till Boden … men vart skull jag ta vägen? Kanske Jägarskolan i Kiruna hade varit bättre … för henne. Nu har det faktiskt gått flera månader sedan vi ryckte in … och jag har bara varit hem några gånger efter sommaren … De gångerna har hon varit bortrest … sa hennes föräldrar i alla fall … Vi har varit tillsammans ganska länge … Hon bor på samma gata som jag, men inte så att vi är närmaste grannar … Hon tycker om att vara ute i naturen, i skogen och på fjället, precis som jag.
Jag har skrivit några brev, fastän jag är dålig på det … Hon är inte heller så bra … på att skriva brev, menar jag … annars är hon bra. Det är länge sedan hon skrev … de två sista breven har jag inte fått något svar på … Hon … Ja, jag är orolig … skulle verkligen behöva fara hem, men nu är det som om jag inte törs … Vi tog studenten tillsammans, men så skulle jag ju hit nästan genast efter det … Jag hade tänkt att vi skulle förlova oss … eller drömt om det. Gått och tänkt på det ofta, särskilt när jag varit ensam … men jag hade inte sagt nånting till henne, inte frågat om hon var med på det … Till midsommarn hade jag tänkt … men den helgen for jag inte alls hem … mamma ville att jag skulle följa med henne till hennes syster … Samtidigt var det som om jag inte vågade och Elin visste ju inte om mina tankar… Jag tänker ofta på henne nu också, på … ja, på närheten … och avståndet nu … hon har kanske glömt mig …”
Kent tyckte att Felix ögon blev fuktiga. Han vände sig bort.
”Har du nån tjej?” frågade Felix efter en stund.
”Jag? … Nä, inte just nu, inget riktigt, inte så hett längre … vet inte om det ens var ljummet på slutet … Då var det mest bara för att ha någon att prata med … för mig alltså och så närheten … det var fint sagt. Man tänker så mycket om flickor. Närheten är viktig. I flera månader hade jag varit tillsammans med henne. Tidigt, långt före studenten, började jag oja mig om hur trist det skulle bli med lumpen. Jag tror att jag ofta sa, att jag inte skulle stå ut.
Jag gjorde samma sak som du tänkte göra. Jag frågade henne om vi inte kunde förlova oss … Jag frågade faktiskt, aningslöst. Jag behövde varje dag ha något att se fram emot … någon … att längta till, sa jag till henne …”
Kent tittade på hur Felix flyttade ett torn några rutor framåt. Han tog en av de pjäser, som Felix ställt utanför schackbrädan och vände den i handen gång på gång.
”Vet du, jag gör jämt bort mig med tjejer. Jag är nästan expert på det … Dumt nog SA jag det till henne … alltså att jag ville att hon skulle förlova sig med mig, så att jag skulle stå ut med tristessen i lumpen … Fy tusan, så oromantiskt klumpigt och själviskt … men jag fick det svar som jag förtjänade.
Inte är lumpen hela världen, sa hon till mig. Jag har fem bröder som alla gjort lumpen … Ingen av dom hade några problem … dom verkade mest ha haft roligt … i alla fall när dom berättar om det … Nä! Jag vill inte förlova mig med dig … och absolut inte på dom villkoren …
Hon var mycket tydlig och bestämd. Det fanns inte minsta lilla hopp kvar för mig efteråt …”
”Du frågade i alla fall … Jag vågade inte … Nu är jag schack-matt, Kent … som du ser.”
”Samtidigt vann du också, eftersom du spelade med både svart och vit. Jag dög ju ingenting till i det här spelet …”
”Jaja, du har nog lärt dig en hel del redan … Vi tar ett parti när du slipper fotbojorna och fängelsecellen …”
Kent tittade på klockan. Han ville inte fördjupa sig i problemet med tjejer. Han var rädd för att han skulle börja prata om andra tillfällen, då han gjort bort sig och förstört för sig själv.

”Varför ska du in i buren?”
”Jag for hem förra helgen … fast jag inte skulle få göra det. Jag hade blivit sjukskriven i klass två, befriad från tyngre tjänst men jag måste ändå delta utan packning, som du vet … Du minns den där kvällstjänsten då vi cykeltolkade flera mil på hala och snömoddiga vägar. Cykla gick väl an, om jag inte behövde sätta ner foten. Jag hade ju dagen innan stukat vristen och den var mycket uppsvälld. Jag var till regementsläkaren … den kvacksalvaren. Han sjukskrev mig inte. Han sa faktiskt att jag gjort det själv. Hållit på att slå på foten tills den svällde upp … Sånt visste han förstås, att det förekom bland officerspojkarna …
Under övningen stannade bandvagnarna, då man minst anade det och då skulle vi ut i terrängen minns du ju, av från cyklarna, springa till första bästa gömställe, kasta oss i skydd för att undvika fiendens kulspruteeld från flygplan. För mig var det en pina. Ont som tusan i foten … och för varje steg blev det bara värre och värre …
Nu har jag bara permission fram till middan … sedan ska jag in i kurran. Ordervägran … tror jag att dom kallade det, fast egentligen borde det ha varit doktorn, som dom skulle ha sytt in …
I korridoren sitter en beväpnad pojkspoling från Instruktörsplutonen, vicekorpral eller korpral. Du har väl sett honom?”
Kent gjorde en liten rörelse med handen mot en ung man i uniform som satt i korridoren, så att han kunde se in till logement 1.
”Inte tror jag att han försöker tjyvlyssna till dina schackråd till mig … Han ska se till att jag inte rymmer igen. Men nu ids jag inte … Jag har ingen match att spela i helgen heller, så jag kan sitta där hur länge som helst. Det är inte sämre i finkan än när vi har övningar, tror jag … men jag vet hur det blir sedan. När jag kommer ut skickas jag nog på något skituppdrag, som är värre än det ni andra behöver hålla på med … inte svårare, men tristare och smutsigare kanske … sån är militären … ”
Det gick lätt att prata med Felix. Han var en bra lyssnare.
 
”Minns du en bok, som vi bläddrade i på Oskars bibliotek …?” frågade Felix.
”Erotikens historia var det, med en massa tecknade bilder och foton av statyer, mest … Minns du att vi skrattade lite åt en del teckningar och en del fnyste vi väl åt och låtsades som, att det inte var så märkvärdigt ...
Men i början var väl flera bilder ganska upphetsande. Man är ju inte van att se sånt, inte jag i alla fall, men sedan blev det mer likgiltigt. Särskilt statyerna. Dom var många …
Jag såg att du märkte att jag reagerade på en bild, en tecknad bild. Jag flämtade till.
Den där bilden som jag reagerade så mycket på var inte så särskilt uppeggande och inte så kul heller som en del andra. Miljön var trist och inte var det själva kärleksscenen heller, som jag reagerade på. Det var inte heller den tomma blicken i en kvinnans ögon … men det hade ju varit anledning nog …
Du tror det nog inte men det var själva rummet … nöden och fattigdomen … ensamheten … och järnsängarna, nästan likadana som de vi har här på luckan, men med höga gavlar, med snirklande smide. Jag kunde nästan känna lukterna i rummet.
Det var som om det var samma rum där jag bott i så många år med mamma. Det var som om det var våran lägenhet … ja mamma sa lägenhet, fastän det mest var som ett förrådsrum där en spis klämts in, trångt och omöjligt att hålla snyggt.
Det smala rummet liknade väldigt mycket hur vi bodde. Nästan lika trångt och besvärligt och fattigt …
Vi bodde så där, min mamma och jag, sedan Tage dött. … Jag har svaga minnen av en bättre lägenhet, som vi hade fått flytta bort ifrån. Det var ju bolagets lägenhet och det var nog inte så lång tid efter det Tages förolyckades i gruvan … mamma hade inte råd att bo kvar i lägenheten med mig. Det där smala och omoderna rummet var allt vi hade under många år.
Jag förstår inte hur mamma hade råd att låta mig ta studenten. Hon måste ha försakat allt, precis allt för min skull. Gymnasiet var ju inte gratis. Nu efteråt väntar sig mamma mycket i alla fall.  Att jag ska bli nånting, som hon brukar säga, att vi ska få det lite bättre.
”Bli nånting … precis så har min mamma också sagt många gånger. Min pappa är också död … Skillnaden är väl att jag har syskon … men ingen var intresserad av att fortsätta att gå i skolan.”
”Mor hade förhoppningar om lite bättre standard … Mer än bara ett litet bord och en vinglig och smal stol. En av oss fick sitta på sängkanten, då vi skulle äta. Spisen stod så nära sängen, att man brände sig, när man gick förbi om man inte var mycket försiktig …
 
Till slut fick vi lite hjälp … eller ganska mycket var det nog, fastän jag inte förstod. En av mina gamla lärare hjälpte oss … eller mig. Han sa att jag hade läshuvud och ville att jag skulle fortsätta, ta studenten och sedan läsa vidare … Han gick med mamma och mig till banken och jag fick en egen bankbok och några hundra på ett eget konto … Det var mycket pengar för oss då. En gång kom han till oss, för att se ”hur vi hade det”. Han stod länge vid ytterdörren och skakade på huvudet. Han var verkligen bedrövad. Jag hade aldrig sett honom så allvarlig i skolan. Efter en stund ville han, att jag skulle gå och köpa cigaretter åt honom … Gå till Pressbyråkiosken vid Busscentralen, sa han. Jag gick så klart, men inte till Pressbyrån. Jag satte mig i parken och väntade … ganska länge tyckte jag … tills jag såg honom komma ut. Mamma stängde dörren efter honom, men hon såg glad ut. Han tittade inte ens mot Pressbyrån. Då jag kom in började mamma gråta, när hon såg mig … Han ville att jag skulle ge dig de här pengarna … ja, sätta in dem på din bankbok …,sa han, och så skulle han prata med nån han kände om en bättre lägenhet … Mamma hade sagt åt honom att hon inte hade råd med någon dyrare bostad … men efter några månader flyttade vi i alla fall. Vi fick mer plats … men jag tyckte inte att mamma blev gladare …”
Felix hade tagit studenten med fina betyg. Underligt att det gick så bra ändå, tyckte han. Hemma var det nästan omöjligt att läsa … ofta försvann strömmen, då de inte alltid kunnat betala elräkningen i tid … mamman hade bara ströjobb … tvättade och skurade hos folk … Det var svårt och nervöst med så dålig ekonomi.
Felix tog alla småjobb han kunde få tag på.
”Jag satt nästan alltid på biblioteket och läste, gjorde mina läxor och lästa om annat som hörde till. Blev ganska bra i många ämnen. Jag tror att jag kunde mer än många andra, men inte alltid i de skolämnen som vi hade …”

Felix blev tyst och eftertänksam. I korridoren hade den unge korpralen rest sig, satt hjälmen på huvudet, stramat upp sig och hängt k-pisten i remmen runt halsen så att han kunde hålla den med bägge händerna.
Plötsligt stod han där vid bordet inne i första plutonens logement, korpralen som en bra stund väntat i korridoren. Han var ung och allvarlig. K-pisten hade skarpskjutningspipa. Magasinet satt på plats.
”185 Johansson! Det är dags nu. Enligt kompaniorder ska du först till matsalen, därefter till arresten!”
Rösten skar sig och gick upp i falsett.
Så gick han bort till dörren och ställde sig mitt i dörröppningen och väntade. Han höll båda händerna på k-pisten.
”Stig Dagerman …”, sa Felix, då Kent reste sig upp. ”Läs BRÄNT BARN och ORMEN om du får tag på böckerna … särskilt Bränt barn.”
Felix vände sig sedan till vakten.
”Får fångar läsa i cellen?” Han fick inget svar.
Kent sträckte sig efter fältuniformens jacka …
”Linneuniform! Det står på beskedet som du har fått!”
”Sköt om dig nu!” hörde Kent att Felix sa, när han tog de första stegen nedför stentrappan från första logementet.

           © LEIF LARSSON
           Novellen har inte publicerats tidigare.
           Vill du skriva en kommentar kan du göra det till förf. e-postadress (Se Kontakter)
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER