2016-08-18

KONTROLLANTEN


Georg Karlsson rättade till glasögonen och strök sig sedan över det glesnande håret. Han sneglade på väggklocka och såg att Edla redan ställt sig vid fönstret för att dra för mörkläggningsgardinerna. Om några minuter skulle flyglarmet tjuta över byn och även här nere bland gårdarna skulle alla skyndsamt täcka fönster med filtar. Det skulle än en gång bara vara övning, men den var lika viktig varje gång, även om han märkt att många allt eftersom tiden gått inte längre tog flyglarmet på riktigt allvar. Efter bombfällningarna i Pajala och Övertorneå hade man börjat ta hotet på lite större allvar igen. De utländska planen hade kanske inte flugit vilse, så som det stod i tidningen.
Karlsson sneglade på Edla. Hon såg trött och hängig ut, hade tappat mycket av orken. Hon gjorde sig beredd att mörklägga alla fönster. Den saken skötte hon om hemma, medan Georg gick runt och inspekterade andra gårdarna.

Karlsson hämtade hatt och rock och tog fram anteckningsboken från byrålådan. Sällan skrev han något där, mest bara ia = ingen anmärkning. ”Tunna mörkläggningsgardiner” hade han skrivit en gång. Lite effekt gjorde det i en del hus att han hade med sig anteckningsboken. Edla hade redan innan klockan blivit tre och flyglarmet börjat tjuta, dragit för halva gardinen. Karlsson såg genom fönstret, hur Johanna i granngården tog sina pojkar i var sin hand och gick in.
”Om alla ändå var så ordentliga och noga som Johanna”, tänkte han.
”Hon mörklägger perfekt även om övningen är mitt på ljusa dagen … Alltid har hon allt klart i god tid … men källaren tycker hon inte om … det syns på hennes ansiktsuttryck, då hon öppnar källarluckan nerifrån ... Det är primitivt och dåligt men det är det enda skyddsrum som hon har tillgång till …”
Bara en bit dammig väg skilde Karlssons hus från Holger och Johanna Anderssons. Dammigaste stället längs vägen var mellan deras hus. Edla var irriterad och tyckte att pinnmodammet alltid blåste mot deras fönster. Dessutom körde Holger varje sommar ut några skottkärror med pinnmojord just där och krattade till det omsorgsfullt. Tanken kanske var god men vägen blev inte bättre där än på andra ställen, tvärtom dammade det mer. Om grannarna såg varandra på morgonen hälsade man, men annars höll man sig för sig själv. Johanna kom ibland fram till staketet och sa några ord om vädret eller Edlas blommor. Holger var mer vresig och tvär, som en liten irriterad grisslybjörn, stark kanske men utan björnkrafter. Ofta var han borta på jobb eller för att söka jobb. Klockan tre på måndagarna, då övningslarmet gick, var han aldrig hemma. Karlsson brukade tänka att det nog var med avsikt.
En gång, då Holger faktiskt var hemma, hade han demonstrativt suttit i köket och rökt, när Karlsson kom. Johanna och barnen var redan i källaren och Karlsson såg hur källarluckan långsamt stängdes. Holger Andersson sa ingenting men puffade ut några rökringar, som om han helt struntade i besöket … som om han inte ens sett besökaren. Mörkläggningen var som vanligt bra. Det hade Johanna sett till. Karlsson lät blicken hastigt svepa förbi de fönster han kunde se inifrån köket.
”Flyglarmet är också till för att människorna ska hinna söka skydd …”
Något svar hade han inte väntat sig och Holger hade bakåtlutad och med blicken i taket lyckats få till en riktigt stor rökring, som han noga följde med blicken.
”Tål Karlsson bomberna och kulsprutorna så nog tål jag dem också …”
Då Karlsson tryckte ner dörrhandtaget för att gå, mumlade han halvhögt ”Ja, ja” och han var nära att fortsätta med ”Man pratar som man har förstånd …” men han bet ihop, ville inte reta upp Holger. Han var nog besvärlig att ha att göra med ändå.
Holger Andersson hade liksom sina bröder lätt för att brusa upp.
”… förresten finns det inga farliga flygplan häromkring … en del är svenska. Dom andra är ju våra vänners … ja inte nassarnas förstås … men dom har väl för långt hit.”
”Barnen och Johanna kan komma upp från källare nu”, sa Karlsson med hög röst, så att Johanna också skulle höra det.
”Dom kan behöva härdas … det är ju krigstid … och gränsen är ju inte långt borta …”
Holger lät ironisk och samtidigt ställde han sig mitt på källarluckan och tittade trotsigt på Karlsson.
”Jag bryr mig inte om vad Karlsson och pamparna i byn hittar på … gå ner i potatiskällaren då bomberna faller! Som om det skulle vara något skydd. Bah! Vilket vansinne.”
Innan Karlsson stängde dörren bakom sig tittade han hastigt upp på det närmaste fönstret. En tunn filt hängde där fastsatt med klädnypor på gardinstången. Karlsson hade själv hämtat en ny stång i sin egen i källare, då han förra gången kom på inspektion. Johannas gardinstång hade gått av och den gången var mörkläggningen inte bra. Den nya stången var bättre, tålde lite mer tyngd.
Karlsson förstod att Johanna inte sagt något till sin man. Holger hade troligen inte märkt något heller.

Kristoffer och Olof var inte särskilt rädda för kriget. Det hade ju alltid pågått nånstans bortom skogarna. På något sätt hade de vant sig och skulle inte vuxna ibland ha pratat så allvarligt om kriget, så skulle de inte ha märkt det alls. De var båda födda och uppväxta i krigstid och hela livet hade kanonerna dånat långt borta och flygplanen hade, då de flugit lågt, många gånger mullrat tätt under molnen. Allt buller de hörde på avstånd trodde de var från kanonerna vid gränsen. Vuxna pratade ofta om det, ibland som om det inte var så märkvärdigt.
”Nu skjuter dom med storkanonerna i Finland …” eller ”Nu är det nog våra pojkar i Boden som övar att skjuta tillbaka med sina kanoner …”
Vad dom hette dom som var deras pojkar sa dom aldrig.
Och så började de fort prata om något annat, om barn var i närheten. Hela tiden tittade de ändå åt det håll där kanonerna mullrade som om de skulle få syn på något otäckt. Rökmoln efter bombplanen eller djupa hål i marken efter kanonernas granater. Karlarna som rökte pipa brukade spotta en brun tobaksloska åt det hållet.
”Nu får det snart vara nog”, var det alltid nån som sa.
Men ibland var det bara åska. Den dånade och skrämde den också. Den kom nästan alltid mycket närmare och blixtarna kändes mycket farligare än flygplan och kanoner.
Från byn tjöt flyglarmet ofta. När det hände på måndagar visste alla att klockan var tre och att det alldeles säkert var övning. Det hade Georg Karlsson sagt.
”Klockan är tre. Nu kollar kommunalgubbarna att flyglarmet som dom har uppe i kyrktornet fungerar …”, var det alltid någon vuxen som sa. Alltid var det nån annan som la till ”Bra att kyrkan kommer till användning …”
Inga dagar var så farliga som måndagar klockan tre. De farliga flygplanen från de onda länderna kunde komma just då, bara för att alla trodde att det var övning. Det hade skomakaren, han som bodde uppe på vinden hos änkan i grannhuset berättat. Om han hade varit flygkapten i fiendens land skulle han förstås komma med sitt bombplan precis då. Klockan tre. Lyckligtvis var han skomakare och ganska gammal dessutom. Men det hände att larmet gick, när okända flygplan syntes på himlen andra dagar än måndagar. Pojkarna visste inte om det var farliga plan eller ofarliga. Men om de hörde flygplanen eller om de fick syn på dem, gömde de sig alltid. Om de inte hann springa in och låsa dörren efter sig eller krypa in under en stolpboda, ställde de sig under storgranen på gården. Flyglarmet i byn hördes nästan inte ner till gårdarna, men varje gång skulle alla hus ändå mörkläggas.
Det kunde hända att flygplanen bara flög över byn på dagen när det var ljust och så skulle de kanske komma tillbaka på natten och släppa sina bomber. Det var spaningsplan hade skomakaren sagt. Därför fick ljuset inte synas bakom gardinerna på kvällarna. Det hade han flera gånger sagt till pojkarna. Skomakaren var bra för av honom fick de veta mycket om kriget, som ingen annan talade om, om bruna och röda krigare och om mycket annat. Och så luktade det så gott från lädret och det lim, som han hade då han halvsulade skor. Han sydde inte fast sulorna, han limmade och nåtlade, sa han. Till och med tråden som han brukade laga fotbollarna med luktade gott. Tråden kallade han lasktråd. Både nåtla och laska var skomakarord för att sy, så han sydde i alla fall fastän han inte ville säga det.
Karlsson kom alltid en liten stund efter att flyglarmet tjutit. Hans steg kunde höras då han gick runt huset. Från farstubron och fram till brunnen knastrade det i gruset. Sedan var det tyst. Kanske han smög i gräset och försökte hitta en glipa i mörkläggningsgardinerna. Sedan kom han in. Det var för att dörren alltid var olåst.
Kristoffer och Olof ville låsa. Tänk om det var fiendens krigare på marken som kom och dörren var olåst!
Karlsson visste att dörren var olåst. Det var han som hade sagt till om det. Då han kom, kom han tyst. Plötsligt stod han där bara innanför köksdörren. Det var inte gott att veta, när han skulle dyka upp. Ibland gick han bara runt huset, innan han gick iväg till nästa. Det var många hus han skulle till. Han kunde väl inte gå in i alla. Fast man visste ju aldrig. Kvinnor och barn kunde få sitta i potatiskällaren länge – ända tills sirenerna tjöt Faran över. Men inte hördes det alltid i källaren. Sirenerna fanns i byn. Det var långt dit. Många var förkylda mitt i sommaren.
Källarluckan skulle vara stängd också. Där i mörkret och kylan satt barn och deras mammor, aldrig karlarna. De kröp ihop och huttrade och frös. Det var det enda bombskydd som fanns. Köksgolvet med trossbotten och källarluckan som bara bestod av golvplank var allt. Där skulle de vara trygga, fast det kanske var bättre än ingenting om flygplanen kom och släppte sina bomber. Riktigt svart blev det inte heller om det var ljust ute. När de hade suttit där en stund anade de alltid lite ljus. Det kom från källarens ventiler i husgrunden, små fyrkantiga gluggar som gjorde att luften kunde cirkulera under huset och hålla möglet och fukten borta. Karlsson visste inte om luggarna. Han hade en annan sorts hus. Förresten, bomber kunde väl inte komma den vägen, tänkte pojkarna, men sa ingenting, varken till mamma eller till Karlsson. De tyckte att de gjort en bra upptäckt.
Karlssons fru hette Edla. Hon var tyst. Grannarna hörde henne aldrig prata och ropa och skrika som de andra fruarna runt omkring. Karlsson själv sa nästan aldrig något, han heller. Karlssons sprang inte på begravningar och 50-årskalas. Karlssons hade inga barn, som de kunde ta hem en påse saffranskringlor till från gravölen. Men Karlssons hade ett fint hus. Det var annorlunda än alla andra hus bland gårdarna och mycket nyare. Folk hade undrat mycket när just de började bygga nytt. Snart var det väl dags för ålderdomshemmet.
Karlssons hade länge bott i en liten röd torparstuga, inte större än Johannas och Holgers lilla stomme från en kyrkstuga. Torparstugan var inte ens timrad utan bara spantrad och brädfodrad. Karlarna pratade ibland om det kalla huset, som Karlssons bodde i och ömkade dem lite. Det var på lördagskvällarna, då halvlitern kommit fram på bordet. Karlsson var aldrig med i kortspel och supande, men han hade byggt ett nytt hus. Det var så konstigt att inte bara barnen och kvinnorna undrade. Karlarna, som aldrig var hemma när flyglarmet gick, utan arbetade med att gräva vatten- och avloppsdiken eller hantlanga på byggena eller bygga vägarna runt omkring byn, till och med de förundrades. Karlarna behövde aldrig dra för några mörkläggningsgardiner och inte heller krypa ner i kalla och fuktiga potatiskällare. De jobbade på som vanligt. Flyglarmet störde aldrig deras ackord. Sådant hade de inte råd med. 
Under Karlssons byggsommar hade de stått utanför Karlssons staket och rökte sina pipor, och då och då hade de sagt något till varandra. Ibland skakade de lite på huvudet. Om det var åt bygget eller om det var åt Karlssons som blivit lite högfärdiga, eller kanske det var åt flygplanen som ibland flög så högt att de bara hördes med nöd och näppe. Sedan knackade de ur pipan, tog sig åt huvudet för att visa vad de tyckte och gick hem.
Det hus Karlssons lät bygga var inte som de andra husen bland gårdarna. Många märkte det från första spadtaget. Först kom många karlar, som skottade upp en stor fyrkantig grop med alldeles raka kanter, alla lika långa. Marken var bra, lite hård men inte särskilt stenig. Det gick bra med spade, spett och korp. Ändå var det som att börja i alldeles fel ände, tyckte gubbarna i grannhusen runt omkring. Först skulle ju hörnstenarna komma på plats och sedan de grova stockarna, som skulle vara syllarna för hela bjälklaget. Hos Karlssons behövdes inga hörnstenar. De som murade huset byggde gjutformar av plank och bräder till grunden längst ner i gropen och började sedan mura upp väggarna. Inte behövdes någon spantring och det gick fort. Teglet var stort och grått. Rejäla bitar. Och här och där lämnades en glugg där man sedan satte in ett fönster. Då murarna hållit på ett par dagar la snickarna ut långa bjälkar tvärs över. Det var underligt, tyckte åskådarna. Huset stack ju knappt upp ovanför marken – men så fortsatte murarna och byggde väggar runt om. Taket blev konstigt och annorlunda det också. Mitt i huset stack murstocken upp. Från fyra håll byggdes taket upp mot skorstenen som fyra stora tårtbitar.

Karlsson själv stod vid staketet med händerna på ryggen och tittade på byggjobbarnas arbete. Han nickade då och då.
”Det här blir nog bra. Edla blir säkert nöjd …”
Så underliga hus fanns inte i närheten, kanske uppe i byn men det var osäkert det också. Alla hus bland gårdarna var röda. En del hade vita knutar och några var lite större än andra, men röda var de. Det här blev gult, svagt gult. Det ordnade murarna, då de rappade fasaden. Skrövlig och ljusgul blev den. Och källarvåning. Inget annat hus hade det. Taket var svart och papp spikade man fast ovanpå bräder. Alla andra hus hade takstickor. Bara ett enda hus såg lite annorlunda ut, kommunalmannen Johan Perssons vita hus. Det var vitt men det var enda skillnaden. Han skulle väl göra sig lite märkvärdig, sa många. Det var inte särskilt stort. Till och med tattarnas röda hus var större.
Karlsson i det ljusgula huset var ingen stor och viktig person. Han var en oansenlig liten man med runda glasögon och då han inte inspekterade, promenerade han på byavägen med händerna bakom ryggen. Men alla gårdarna skulle han kontrollera och alla källarluckor skulle vara stängda då han kom, då flyglarmet tjutit uppe i byn. På det sättet var han en mäktig man. Annars var det inget särskilt med honom.
Då Karlssons flyttat in i sitt nya hus hade det blivit fler sneda ögonkast mot huset och mer prat bakom ryggen på Karlsson.
”Dom borde själva se om sina hus. Många behöver rustas upp om vintrarna fortsätter att vara kalla”, tänkte Karlsson, men några råd och anvisningar ville han inte ge.

Karlsson hotade aldrig, men han var alltid allvarlig, då han pratade om mörkläggningen och bomberna.
”Vi är ju så nära gränsen”, sa han ibland.
Då och då hörde pojkarna flygplanen högt ovanför sig. De bara brummade. Ibland flög de lågt och då skakade marken och barnen fick hålla händerna för öronen för att slippa dånet och det tjutande ljudet då de var på väg bort. Inte ens uppe i byn där husen var större och där affärerna hade ljuset tänt i alla sina skyltfönster släppte bombplanen några bomber. Affärernas ljusa skyltfönster var nog lätta att se för piloterna i flygplanen.
Johanna tyckte inte om att vara i källaren, då flyglarmet uppe i byn tjöt. Hon brukade ha källarluckan öppen ända tills hon hörde Karlsson på bron. En gång öppnade han nog dörren tystare än vanligt, för Johanna märkte honom inte förrän han rörde i köksdörren. Hon fick väldigt bråttom att få ner pojkarna nerför stegen och samtidigt försökte hon stänga källarluckan. Det gick inte bra. Luckan föll ner över hennes fingrar. Hon gav till ett skrik, som hon försökte dölja, men tårarna strömmade nedför hennes kinder. Karlsson måste ha hört henne för han öppnade genast luckan och hon skynda sig upp och stoppade ner handen i kallvattenhinken. Karlsson mumlade något och så gick han ut. Han tittade inte ens på mörkläggningsgardinerna. Inga fingrar var brutna, men handen svällde upp. Det gick nog över efter några dagar för sedan glömde hon bort att hon hade ont. Värre kunde det nog inte bli om bomberna föll. Men Karlsson inspekterade inte huset under flera veckor.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER