2017-04-05

KRIGARNA


Pojkarna skulle lämnas ensamma. Det var första gången både Johanna och Holger skulle iväg till sina jobb och Kristoffer och Olof fick att ta hand om sig själva … och varandra. Holger och flera andra karlar höll på med det stora vattenledningsdiket i byn. Med spett, spade, korp och skottkärror grävde de ett stort dike med raka kanter genom byn. Det var så djupt att ingen som arbetade nere i diket syntes, bara karlarna som kärrade jord med sina skottkärror, då de tog fart och sprang uppför plankorna i änden på diket. Nere i vattenledningsdiket kunde alla karlar krypa ihop så att de inte syntes om krigsflygplanen kom. Kanske skulle de också dra en smutsig säck över sig och sitta alldeles stilla så att piloterna skulle tro att det inte fanns några människor där. Men mammorna och de andra kvinnorna kunde inte gömma sig lika lätt. Johanna skulle skura golv hos någon i de stora husen i byn … eller tvätta mattor nere vid älven. Där eldade kvinnorna under stora vattengrytor för att få varmvatten, och sedan sköljde de mattorna i älven. Nog syntes röken från vattengrytorna om flygplanen kom. Den steg ju uppåt. För mammor var det farligt.
Kristoffer och Olof brukade aldrig vara sysslolösa. Nu gjorde de ingenting särskilt. De hade stigit upp tidigt och gått ut tillsammans. Det kändes högtidligt att de skulle vara ensamma hemma. De satt och tänkte att de skulle hitta på något men det gjorde de inte. Solen lyste på dem och det fanns inga moln. Då och då tittade de uppåt himlen utan att se någon blänkande prick från något flygplan som närmade sig. Båda två hade sina pilbågar intill sig. Själva bågen var av en gren från en enrisbuske, ganska svår att böja, men pilen flög långt när de lyckades och ganska rakt. En vass spik längst fram på pilarna var deras dödliga vapen om fiendens soldater från andra länder kom. Det skulle göra ont. De hade tränat mycket och hade varit nära att träffa gråsparvar på vägen. En ekorre hade hunnit gömma sig på andra sidan av en tallstam.
Johanna hade fyllt den stora vattenvärmaren intill brunnen och sedan gjort upp eld under den. Röken från röret steg rakt upp och det luktade rena kläder … redan.
”Lägg i en vedklamp då och då … Det är bra om elden inte slocknar, så kan jag börja med tvätten när jag kommer hem …”
Mellan pojkarna och vedboden fanns ett stort lass med långved som snart skulle kapas. Huggkubben stod framför dörröppningen och klyvyxan var hårt nedslagen. De hade redan varit och känt på den, men inte kunnat rubba den. Pappa ville inte att de skulle gör sig illa på den vassa eggen. Nog hade de kunnat klyva lite ved, om de fått en lite lättare yxa.
Olof satte sig upp. Han vred huvudet mot aspdungen och vägen genom skogen och släppte inte de darrande asparna med ögonen. De grågröna stammarna var många, men raka och släta. Det var inte svårt att se genom dungen. Sedan vred han sig mer och mer åt samma håll, lutade sig framåt och spanade. Han lyssnade intensivt. Någon kom efter vägen! Inte var det någon som gick och inte någon cyklist heller. Det brukade höras och absolut inte någon lättviktare. Det lät mycket mer och mycket större.
Olof grep efter pilbågen.
”Nån kommer … kanske dom tror att alla vuxna har farit bort …”, viskade han.
En låg ganska tillplattad grå personbil kom nästan ljudlöst rullande efter den dåliga och dammiga vägen genom skogen. Pojkarna skulle inte ha hunnit springa in, inte hunnit dra för gardinerna, inte hunnit låsa dörren, inte hunnit gömma sig under sängen med täcket över sig.
Plötsligt var den där bara – militärbilen!
Allt i bilen var gråfärgat och inga lister blänkte som på Arturs PV. Den körde sakta efter vägen mellan gårdarna. Han som körde hade en alldeles för stor grå mössa, som såg ut som en realskolemössa med stor skärm. Han fick väja lite för storgranen, som Elis, gårdfarihandlaren, brukade luta sin lättviktare mot. Granen stod en liten bit in på vägen och skulle sågas ner … när pappa fick tid.
 Alla i bilen var gråklädda och alla hade stora mössor på sig mitt i sommaren. Alla i bilen gjorde honnör och Olof ställde sig upp och höll handen mot sin ljusa lite rödlätta kalufs så som militärerna gjort. Om dom såg hans pilbåge i den andra handen, skrattade dom i alla fall inte.

”Det var nog mest åt mamma som dom gjorde honnör …”, sa Kristoffer.
Johanna stod med ena foten på cykelpedalen för att ge sig iväg.
”Det är bara vanliga militärer … svenska militärer … inget att bry sig om …”, sa hon.
Johanna tittade långt efter bilen som försvann i ett litet dammoln fastän den kört så sakta. Förbi vägskälet till Arthur och in mellan tallarna och granarna på vägen förbi den stora gropen.
” … svenska militärer … jo … såg ni registreringsskyltarna på bilen …? Siffrorna var gula … svenska krigare från Boden … säkert …”
Johanna såg ut som om hon inte kunde bestämma sig … om hon i alla fall skulle stanna hemma med barnen.
”Ni kan gå in om ni är … om ni vill … Jag måste skynda mig så att jag inte kommer försent. Tanterna i byn är så noga med tiden … då man ska börja … men efteråt får man jobba så mycket man vill …”
Hon sköt ifrån med ena foten och trampade till med den andra på pedalen. Hon vinglade lite innan hon fått upp lite fart på cykeln, då hon samtidigt vände sig om mot pojkarna. Olof hade satt sig ner intill Kristoffer. Han spände pilbågen flera gånger, men han hade inte lagt i någon pil. Han prövade bara om pilbågen var klar.
”Lås dörren om er då ni är inne …!”
Det var oro i hennes ögon då hon åkte in till byn. Pojkarna kunde inte följa med och de var egentligen alldeles för små för att kunna vara hemma ensamma. Helst ville hon att de stannade inne hela dagen med dörren låst tills hon kom hem.
Men solen sken och morgonen var redan varm. Pojkar i den åldern vill vara ute. Himlen var blå och inga moln fanns … och inga flygplan. Åtminstone det kändes bra, men militärbilen oroade henne. Vad gjorde den här mellan gårdarna? Både Kristoffer och Olof bedyrade att de kunde sitta på farstubron och se när flygplanen kom. Då skulle de springa in och låsa dörren. Mamma tittade upp mot den klara sommarhimlen.
”Ni klarar er säkert bra”, sa hon och försökte att se glad ut. Hon hängde upp husnyckeln på en spik på väggen och hängde skurtrasan ovanpå nyckeln.
”Ni kan gå in när ni vill … Glöm inte att då och då lägga in ett vedträ i vattenvärmaren.”
Pojkarna lovade att elda och att inte springa bort. Om hon inte såg var de höll hus på dagarna, brukade hon säga det: Ni får inte springa bort så där.
Hon vände sig om och vinkade, då hon åkte förbi framför Arturs farstutrappa. Pojkarna satt länge tysta nära varandra och kikande mellan granarna för att få syn på henne, då hon cyklade upp mot byn. Hon ensam åkte åt det hållet, men hon mötte många, många av flottarna som var på väg till förmiddagsskiftet vid skiljestället i älvmynningen.
Det knastrade i vattenberedaren, då de första vedträna sjönk ihop. Pojkarna flyttade sig närmare varandra och Olof lyfte upp pilbågen och radade upp alla sina pilar så att de var lätta att nå. Kristoffer gjorde likadant.

Pojkarna måste en lång stund ha hört ljuden som bara växte och växte men inte uppfattat vad det var som bullrade och mullrade. Det var otydligt och underligt och kom österifrån, från Sundet eller långt bortom Sundet. Dovt och hotande närmade det sig. Det lät som om åskan börjat gå, som om den mycket långsamt kom närmare och närmare och säkert skulle dra iväg utåt havet. Det hade de hört var det sämsta. Att åskan drog iväg utåt havet. Det skulle bli kallt.
Både Olof och Kristoffer hade ställt sig upp och tittade åt det håll där militärbilen dykt upp bakom aspstammarna. De lyssnade spänt.
” … men himlen är blå … det finns inga åskmoln …”
”Kanske molnen finns … bakom skogen … fast vi inte ser dom.”
”Det är kanske ännu längre bort … kanske det är kanonerna vid gränsen som mullrar närmare på något vis?”
Ängsligt tittade båda upp mot himlen. De lyssnade. Så hörde de kanoner bortom byn också, åt andra hållet. På något sätt var det lite lugnande.
Krigets kanoner och Sveriges kanoner.
”Flygplanen kommer säkert snart. Dom måste ju komma nu, när kanonerna skjuter. Dom måste väl flyga och se efter vad det är för muller …”, sa Olof.
”Kommer dom nu så springer vi in …”
De hade ställt sig upp, beredda på flykt undan flygplan och undan åska. Andra ljud blandade sig i. En häst gnäggade, en annan skriade. Bröderna stod så stilla som om de varit fastfrusna snögubbar. De höll varandra i handen. En karl med stark röst ropade och svor. Ibland lät han nära, ibland längre bort. Rädslan darrade till i barnen. En häst gnäggade så där högt som hästar gör ibland, när dom är rädda eller när kusken slår dom med tömmarna. Kanske en lös häst som kusken försöker få tag i. Hästen kom närmare och närmare och en karl ropade hela tiden till den. Olof kramade Kristoffers hand hårt och kom närmare. Ännu hade de inte gömt sig. Gnissel och slammer och höga röster som lät arga, gnäll och gnissel, och så tramp, tramp, tramp. Sedan en motor också … som om en motorbåt också kom efter vägen … nästan som en inombordare.
De underliga ljuden kom från skogen bakom deras eget uthus. Därifrån brukade aldrig någon komma mitt på dagen. Kanske Stadigs Emma på cykel ibland … men det kunde inte vara hon. Ensam kunde hon inte låta så där …
”Nu kommer dom jävlarna!”
 Olof ställde sig upp med pilbågen i ena handen och med en pil beredd i den andra.
”Vilka då?”
”Ja, tyskarna eller ryssarna … Det har pappa sagt …! Nån av dom jävlarna kommer, sa han, och så är han inte hemma …”

”Det är nog mer än en häst … och flera karlar … En del svär då på svenska … Vi kan krypa ner här bakom brunnen om det är nån som vi inte känner … om dom ser farliga ut …”
Det slamrade och skamlade. Vagnarna hade järnhjul. Kristoffer darrade till och la armen om Olof. Båda höll nu i sina pilbågar, båda titta förbi aspdungen och in i skogen bakom uthuset. Där skulle oljudet komma fram. Oväsendet hade blivit högre men var inte riktigt nära ännu. Det lät som när byns karlar körde jord och grus för att förbättra vägen förbi gårdarna. Då var det tre hästar, men ingen av dem skriade och lät som den häst de nu hörde.
Det brummade till. Motorljudet hade blivit högre. Det lät precis som Linus Karlssons fiskebåt, men en båt på vägen …??? Då dök den fram bakom asparna – motorcykeln! Den var lika grå som bilen för en stund sedan och lika grå var han som körde, men han hade stora glasögon, stora handskar och en lädermössa. Han körde sakta och pojkarna förstod sedan att det var för att alla andra skulle hinna med.
Bakom motorcyklisten gick en krigare med grå kläder och höll i betslet på en svart häst som var mycket orolig. Den slet i tömmarna och slängde med huvudet och några gånger försökte den stegra sig och då sparkade den med framhovarna. Vagnen bakom hästen var proppfull med stora trälådor och på dom satt andra krigare och höll sig fast. Det var nog den hästen som skriat och kanske stegrat sig och sedan stampat i marken så att det dånade i alla gårdar och fönsterrutorna skallrat.
”En besvärlig häst … den vrenskas hela tiden … vill inte låta sig selas och vill inte dra vagnen. En sån häst är det … Minsann ingen vanlig arbetshäst …”
Så hade pappa sagt om Perssons häst, men den hästen var ljusbrun så det var inte den, fastän den också var besvärlig.
”Är det krig nu?”, ropade Olof och fastän Kristoffer drog i honom och försökte få honom tyst ropade han. Han höll pilbågen i handen och var beredd med en pil också. De första krigarna som gick vid sidan av vagnarna svarade inte. Hästarna gnäggade och järnhjulen gnisslade.
”Är det krig nu?” ropade Olof en gång till.
En man som satt på den grova stången, som stack ut under flaket på en av vagnarna, vinkade till Kristoffer och Olof.
”Nä, inte än … Ni kan lägga ner pilbågarna ett tag …”
Han var gråklädd som alla andra och han hade också en grå båtmössa på sig. Han höll sig fast med båda händerna i flaket och geväret hade han liggande framför sig. Från bältet hängde en hjälm, en riktig soldathjälm. Han skrattade och vinkade.
”Han var svensk”, sa Olof. ”Det hörde jag. Det var inte någon krigare från andra sidan gränsen …”
”Vart ska ní?”
Den sista frågan fick Olof inget svar på.
Bakom den första hästkärran kom flera andra. De järnskodda hjulen klingade och skrapade mot alla stenar som kommit fram på vägen. En del hästar gick lugnt och stadigt. De rev ändå upp damm från vägen och groparna mitt på vägen blev som ett dike djupare och djupare för varje häst och vagn. En del gnäggade och några skrek. Krigare gick och höll i betslet på flera av hästarna. Andra krigare satt bara och åkte. Bakom flera av kärrorna fanns en kanon fastsurrad. Alla krigarna var svettiga, dammiga och allvarliga. Gevären höll de i handen eller över axeln.
Hästarna var bruna eller svarta men blev gråare och gråare i dammet från vägen, och alla krigarna hade grå kläder på sig … fast inte realskolemössor. Vanliga grå båtmössor var det med en gul prick längst fram. Alla hade hjälmar med sig, men inte på huvudet.
”Varför kommer krigarna den här vägen som är så dålig? Den är ju mycket finare den som går förbi torpet …”
”Det är nog för att det dammar så mycket. Alla krigare och alla hästar blir ju grå av dammet …”
”Men varför vill alla vara grå? Det är ju mycket mera grönt runt omkring, gräs och träd och buskar …”
” … stenarna är grå. Dom ska kanske låtsas vara stenar om flygplanen kommer … ligga alldeles stilla på marken och se ut som en sten …”
”Mamma skulle ha varit hemma. Hon har nog aldrig sett så här många hästar och vagnar …”
Trampet hördes lång väg, och så kom en ny häst med en ny vagn och så flera till. Det tog aldrig slut. Några kuskar gick intill sin häst, några satt och åkte på kuskbocken med tömmarna löst i händerna. På flaken var det alldeles fullt med saker. Stora trälådor och annat och överallt satt det krigare. Då den långa kön med hästar och vagnar höll på att ta slut såg de att de sista vagnarna hade kanoner som också hade stora hjul så att de rullade efter vagnen. Gråklädda soldater gick utmed kanonerna. Till och med dom var grå eller bruna. Det glänste inte om kanonrören. Dom var bruna men utan glans.
Då den sista hästen med en kanon efter försvann efter vägen, hörde pojkarna flera av hästarna gnägga mer än vanligt. Kanske Simon Ströms häst, som brukade stå mitt på vägen utanför stallet, var ute. Kanske han ville följa med eller inte flytta på sig. Han brukade vara envis och inte vilja flytta på sig.
”Han skulle aldrig orka dra en kanon … han är ju så lat att Simon ibland måste gå före och leda honom i betslet och ändå går han inte fort … Pappa sa ju att Simon en gång hade fått dra vagnen själv för att hästen inte orkade … eller iddes. Hästen hade fått gå lös vid sidan om.”
*

Då den sista hästen försvunnit förbi storgropen kom en grå lastbil. Flaket hade en hög skrinda och alltsammans var övertäckt med en stor mörk grågrön duk som såg ut att vara från ett stort tält.

Då dammet lagt sig på och omkring vägen mellan gårdarna, började sommarljuden långsamt komma tillbaka. Trollsländorna flög omkring med sina purpurglänsande vingar, stod stilla i luften, och blixtsnabbt var de på ett annat ställe. Humlor och flugor surrade. Rödmyror sprang ut och in i sina hålor och tunnlar … men de hördes inte. En stor hästmyra såg ut som en jätte bland de små röda. Den försvann in under vedtraven. Asparna i dungen intill uthuset prasslade. En skata landande flaxande på sticktaket till uthuset och var nära att ramla ner. Den skrattade som om den gjort något roligt framför pojkarnas ögon. På tvättställningen satte sig en sädesärla med vippande stjärt. Den andra sprang omkring i sågspån och yxspån närmast sågbocken och huggkubben. Ärlorna hade sitt bo i närheten och tyckte inte om att skatan satt på taket. Ladusvalorna pilade snabbt förbi på smala vingar och borta vid Lundgrensbackens tallar flög tre kråkor omkring.
”Elden! Bara den inte har slocknat i vattenvärmaren … Vi lovade ju …”
Lite rök kom ännu från rökröret och då Kristoffer fick upp luckan glödde det lite. Kristoffer ställde sig på knä och började blåsa på de glödande kolen.
”Hämta lite näver från vedhögen …”
Olof sprang iväg och kom tillbaka med näver och spån från vedklyvningen. Elden flammade upp med små lågor och efter en stund la pojkarna in två större vedträn.
Det hade blivit tyst, tystare än på mycket länge. Ingen hästkärra körde förbi, ingen kom på cykel och ingen kom sjungande på vägen genom skogen så som Axel brukade göra. Inga flygplan heller, inte ens de som var allra högst upp på himlen, så högt upp att man inte kunde se om det var farliga flygplan med bomber. Olof påtade med skon i pinnmojorden, en nässelfjäril och en blåvinge flög samtidigt iväg från en grästuva intill. Nere vid älven råmade en ko.
”Nu vadar korna ut i älven nedanför sommarlagårn … dom ska ut till den lilla holmen där utanför.”
Olof sa det som en självklar sak. Ingenstans fanns det så mycket gräs och så grönt gräs som där på holmen. Bröderna visste det eftersom de hade fått följa med mamma för att hämta mjölk.
 
Då kom flygplanen, som pojkarna glömt bort att titta efter.
De kom mot pojkarna och mot alla hästar och vagnar, som fanns nånstans på vägen. Från det farliga hållet bortom Sundsvägen.
De flög lågt och bullrade mycket.
Pojkarna sprang så snabbt deras ben kunde bära dem. Olof ramlade, först en gång och sedan en gång till, då han var på det grusigaste stället, innan de hunnit fram till farstubron. Han skrek av rädsla men mer för att det gjorde ont i såren, som han skrapat upp på armar och ben. Mest kanske för att Kristoffer sprang ifrån honom.
Flygplanen var nära, nära. Kristoffer kastade sig ner intill sin bror. Han gjorde precis som på bilden han sett i tidningen, täckte sin bror med sin egen kropp. På tidningsbilden var det finska flyktingar som försökte gömma sig undan bombplanen … och så var det vinter, snö och kallt på bilden.
Efter en stund gick pojkarna ut tillsammans och la in ny ved i vattenvärmaren.
Röken från rökröret steg stilla rakt uppåt, virvlade runt lite och försvann i den klara sommarluften … som om ingenting hänt.
Pilbågarna och alla pilarna låg kvar på farstubron. De hade inte behövts den här gången.

Då Johanna full av oro kom hem, var hennes pojkar ivriga.
”Nu är nog kriget slut … Alla krigarna har farit hem … Dom var många, många och alla hade gråa båtmössor och gråkläder på sig … En massa hästar drog kanoner … En krigare sa att vi inte behövde använda pilbågarna … ”
”Om så väl vore …”, sa Johanna trött. ”Krig brukar inte ta slut så fort … men ni kan nog lägga undan pilbågarna …”

          © LEIF LARSSON
          Har inte publicerats tidigare.
          Kommentar kan lämnas till förf. e-postadress (Se Kontakter)
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER