2016-10-16

FJUTTEN


Fjutten




Det här är Robert Perssons egna ord, så som han berättade några år senare.

Jag minns exakt på minuten, när jag fick mitt öknamn Fjutten. Klockan i kyrktornet var tolv minuter över tre på söndagseftermiddagen och jag hade precis sekunderna innan gjort mitt andra mål mot Norrabypojkarna. Det var inget särskilt snyggt målskott och inte hårt heller. Jag hade bara sträckt fram foten och föst i bollen. Jag tyckte mycket mer om att göra mål än att sparka bort bollen, så därför vill jag alltid spela i kedjan. I hela mitt liv har jag gjort det, utom en gång på skolgården, då jag var målvakt. Det gick inte bra. Brorsan bröt armen och vi fick sitta hos doktorn nästan en hel skoldag.
Jag var elva år, då jag fick mitt öknamn.
Det var Norrabyns storväxte målvakt, som skrek som en tok:
”Håll reda på den där lillfjutten! Han snubblar ju in varenda boll, som ni inte sparkar bort!”
Att han själv varit på väg åt alldeles fel håll, när bollen gick i mål, låtsades han inte om.  När jag sedan gjorde mitt tredje mål fastnade öknamnet i allas öron.
”En t-å-f-j-u-t-t  nu igen …”, skrek målvakten och om han var arg på sina medspelare, då jag gjorde mitt andra mål, så var han nu mer än rasande, på alla, mig också.
Så var det också, en riktig tåfjutt. Jag gjorde inte mycket väsen av mig under matchen. Jag syntes nog knappt och spelmässigt var vi mycket sämre. I varje fall var det inte ofta vi kom så nära, att vi kunde skjuta mot mål.
Vi hade respekt för Norrabyns lag och hade redan förlorat två gånger mot dem den här sommaren. Då hade vi spelat på deras plan nära Parken, den med en storsten nästan mitt på planen. Det var som om stenen var en extra spelare för dem. De spelade passningar till den och fick fina passningar tillbaka. Det överraskade oss många gånger.
Den här gången var vi på neutral plan, Nyplan nedanför kyrkan. Det var stort och viktigt för båda lagen, eftersom det var final. De två bästa lagen i IFK:s egen pojklagsserie möttes. Laget som vann skulle få spela mot lag från andra byar.
Bara tre gånger var jag på rätt plats och kunde peta in bollen. Hela matchen var jag nervös. Det hade börjat redan före matchen, då vi sparkat bollen mellan varandra i vårt lag och sprungit korta ruscher, så som vi sett att A-lagsspelarna gjorde, innan de började sina matcher. Då hände det, som gjorde att jag först trodde att jag inte skulle kunna få vara med, och sedan trodde jag att jag inte skulle kunna fortsätta. Det var de blå smärtingskorna som var problemet. De var nötta och sulan blankslitna och när jag slog en av mina passningar före matchen, måste jag ha släpat foten i marken en kort sekund för skon gick av! Den sprack tvärs över! Den satt bara på foten lite löst och sladdrigt, därför att de främsta hålen för skosnöret var framför det ställe där skon gått av. Jag hade dragit åt skoremmen så bra jag kunde och hoppats att det skulle hålla, men det såg nog lite lustigt ut, när jag sprang och var så försiktig med min högra fot. Jag tror att det såg ut som om jag haltade. Det behövdes inte mycken innan även sulan skulle spricka från kant till kant och då skulle jag få fortsätta med bara en sko. Även om det var en pojklagsmatch så skulle det se underligt ut … och jag skulle förstås få skämmas.
Just det hände vid mitt tredje mål. Jag fick fram foten och puffade till bollen med yttersta tåspetsen och bollen rullade in i målet. Dom andra i mitt lag jublade, men jag stod där bara och glodde på min sko eller det som var kvar av den. Hela främre delen hängde lös under foten. Jag tror att en målskytt aldrig sett så förtvivlad och ledsen ut tidigare på Nya fotbollsplanen. Vi ledde visserligen med tre mål mot noll men det var en hel halvlek kvar och turen kunde ju vända. Alla i vårt motståndarlag hade hela smärtingar, en del alldeles nyinköpta och det bådade inte gott för oss. I pausen fick jag låna ett par nya smärtingar men de var två nummer för stora.
”Dom här är som gjorda för en som har tåfjuttar som specialitet”, sa vår lagledare som gav oss sockerdricka. Det fick vi bara, när vi spelade på Nya planen, så vi förstod att vi tagit många steg uppåt i fotbollskarriären - om vi nu bara kunde lyckas med att behålla ledningen.
 
Andra halvleken började bra för oss, men dåligt för mig. Jag sprang alltid lite inåt med fötterna och nästa gång jag närmade mig målet blev jag ganska ivrig och den främsta delen på högerskon, där det inte fanns någon tå utan bara luft, fastnade bakom vänstra vaden. Jag trillade som om någon kastat en lasso kring fötterna.
”Straff!” ropade mina kompisar.
”Han drullade omkull själv, den där Fjuttisen!” skrek målvakten.
Fastän han hade rätt, blåste domaren och pekade på straffpunkten, hur mycket Norrabyns spelare än protesterade.
Vi vann matchen och mitt öknamn hade etsat sig in i allas minne, inte bara hos Norrabyns målvakt. Mitt var i alla fall bättre än det han fick. Efter den matchen fick han heta Sållet. Att han hette Sven-Åke Larsson gjorde det väl extra lätt att hitta på det öknamnet.
Vi hade nog distriktets märkligaste lag i pojklagsmästerskapet. Det var så märkvärdigt att vi överraskat alla lag i den inbördes serien i byn. Likadant var det i matcherna mot lagen i byarna runt omkring. Nu skulle vi möta Lirarnas BK från stan. Det var någon sorts underavdelning till Sportklubben. Vi skulle möta ett lag som påstods ha vunnit allt som gick att vinna och där pojkarnas pappor spelat med i stans bästa klubbar. Det var klart att vi fick nerverna utanpå skjortorna. Vi visste inte vad som väntade oss, men det visste inte stadspojkar heller. De trodde att det skulle gå som vanligt och några överraskningar hade de inte tagit med i beräkningarna. Dom hade inte förlorat en match på två år, så varför skulle dom då oroa sig för en match mot ett byalag, som dessutom hade tagit sitt namn från en stor grop i skogen.  Vi kunde inte skryta med flera års segrar men den här sommaren hade vi också vunnit nästan alla matcher.
Grubbans IF hette vår förening om man kunde kalla det förening. Det kanske också var en sorts underavdelning till IFK. Vi samlades bara och sparkade boll, alla vi som bodde i gårdarna. När vi fick vara med i IFK:s eget seriespel fick vi lov att heta något. Grubban var ett ganska stort och gammal grustag som låg mitt emellan gårdarna och där de flesta av oss hade skaffat sig blodförgiftning åtminstone någon gång varje sommar.
Först hade jord och grus grävts fram där till vägen mellan gårdarna och all sten hade sorterats bort och lagts i ett riktigt stenröse mitt i grubban och där var det fullt med ormar, sa de vuxna. Vi som jämt lekte i Grubban hade aldrig sett någon orm, men vi gick inte nära stenröset i alla fall. Om det nu var sant. Senare blev Grubban en allmän avstjälpningsplats för allt från ris och grenar till byggavfall, murbruk och bräder med spikar och dessutom vassa plåtar, som låg halvt övertäckta och rostade i blåbärsriset och en massa glas särskilt från trasiga fönsterrutor. Det var en spännande lekplats med raskanter och överhängande trädrötter.
Sedan många av oss blivit så stora, att vi fick fotbollar i födelsedagspresenter, sparkade vi boll all ledig tid så länge det var barmark. Vi valde lag och spelade där det gick. Ofta var det på Petter Erikssons ödetomt, som lutade som en skidbacke och dessutom var full med sten. Huset var rivet efter ett åsknedslag och ena hörnet på grunden var en del av målet, den andra målstolpen var en mager gran med mycket tilltufsade grenar. I nedre delen av planen hade vedboden och dasset stått. Det var tomtens enda plana yta i resterna av sågspån och bark. Där dasset stått växte brännässlorna tätt, en och en halv meter höga. Den som råkat sparka dit bollen fick själv hämta den.
Andra gånger sparkade vi boll framför Hjalmars. Det var då vi spelade två mot två. Hjalmars hus stod med långsidan mot vägen bara tre meter ifrån vägen. Mellan de tillfälliga målen var det kanske 25 meter som mest, bredden på planen var med vägen inräknad kanske sju meter. Berg-Gunnars hage var den bästa planen vi hade, ganska stor, gräsbevuxen och utan stora tuvor precis som en riktig fotbollsplan i byn. Eller åtminstone lika bra som Gammelplanen på Finnholmen. Kruxet var att där på Gammelplanen fick vi inte vara och egentligen inte på Gunnars heller, då han var hemma. Han märkte nog när vi varit där, då han kom hem från jobbet, men han sa aldrig något. Inte ens då en ruta en gång gått sönder. På något sätt lyckades vi samla ihop så mycket pengar att det räckte till en ny ruta. Vi ställde en glasburk med pengarna i på bron, och han förstod nog att det var vi, som ställt dit den.

Att döpas till ett namn är ju det som oftast gäller för hela livet. Ibland är det ett smeknamn eller ett öknamn som gäller under lång tid. För mig räckte det med tre tåfjuttar för att jag skulle få ett nytt namn, Fjutten. Det var väl inte så bra att ha som vuxen men jag visste ju att när jag nån gång i framtiden blev värvad från IFK till någon stor klubb, så skulle jag få byanamnet som mitt öknamn. Så var det i Rekord-Magasinet. Inte vet jag om det skulle vara bättre, men jag låtsades inte om det.
Tre gånger var jag på rätt plats. Tre gånger nådde jag nätt och jämt bollen med tån. Tre gånger gjorde jag mål. Vi vann med 3-0 mot Norrabyns lag, som vi aldrig tidigare kunnat vinna mot. Ändå spelade vi på neutral plan, bypojkarnas plan intill Parken, den med en stor sten mitt på planen. Allmänt svårspelad tyckte de flesta som var från utkanten av byn, men vi var ganska nöjda med den. Norrabyns målvakt lät oss alla höra alla svordomar han kunde, när jag gjorde mina mål. Han hette Zamora. Det gjorde alla målvakter i alla pojklag oavsett vad dom annars hette. Alla hade läst i Rekord-Magasinet om den spanske landslagsmålvakten Ricardo Zamora i Barcelona. Han var omutlig. Det betydde att han inte släppte in några mål. Men Norrabyns Zamora kanske hade låtit sig mutas. Bra var han inte eftersom han inte klarade av mina lösa fjuttskott. Jag tror inte han stod i mål så många gånger, för jag hörde några av de pojkar från Norrabyn som inte var med den här matchen ropa Sållet åt honom, och det kan inte ha varit så roligt. Eftersom han blev arg redan under matcherna, så blev han väl ännu argare, när han fick höra sånt där av sina kompisar.
Jag var, som jag sa, inte mer än elva år, då jag fick namnet men jag fick ha det länge och jag gjorde rätt för det under lång tid. Nu heter jag Robert igen. Ibland kan det bli Robban, som före Fjuttentiden. Men Fjutten har de flesta glömt, åtminstone att koppla ihop med mig. Men jag vet att det finns en del lag och en del spelare från andra platser som minns. Inte mig personligen kanske men namnet Fjutten och den nesa de fick uppleva, då jag hade mest tur med mina tåfjuttar.
Efter den där matchen, då jag tåat in bollen flera gånger och faktiskt haft snudd på fler mål, kallades jag bara för Fjutten för mina tåfjuttars skull. Jag tog det som ett beröm. Andra trodde kanske att jag var en liten fjutt, och det hade jag ofta fördel av. Ingen kunde ta en spelare som kallades Fjutten på fullt allvar. Därför blev jag sällan markerad.
Men jag var ganska normal, när det gällde längden, fast axelbred var jag förstås inte. Mager som en sticka, sa brorsan som var av lite bastantare slag. Retsticka brukade han lägga till ibland. Men jag såg väl ut som de flesta elvaåringar gjorde på den tiden. Smal och smidig som en vidja.
Den där sommardagen, som var så lyckosam för mig, var dagen efter min födelsedag och som alla andra pojkar hade jag fått en fotboll i present. Marklund på Järnaffären fick rekvirera nya bollar till sin affär. Riktiga bollar av läder med en gummiblåsa som man kunde pumpa upp så att bollen blev riktigt hård. Slut var det med tvåans boll som nästan alltid bara innehöll kork. Den var lätt att sparka men studsen var förstås dålig. Dessutom var den oberäknelig att dribbla med och svår att slå bra passningar med. Inte var det en boll som man nickade så gärna. Det var som om den fastnade i ansiktet en stund innan den ramlade ner på marken. Att nicka den bollen i mål var inte det lättaste. Därför var vi inte så bra på att nicka, när vi började spela matcher.
Valter Drugge i IFK hade varit på en fotbollskurs i stan och det var tur för oss, annars hade vi kanske blivit terränglöpare eller stavhoppare istället. Han skulle ta hand om talangerna i byn och byarna runt omkring, sa han. Vi tyckte att vi var talanger allihopa, för vi var alltid många på planen varje gång. Det räckte lätt till tre eller fyra lag, men en del blev less att vänta och gick hem. Sedan skulle de bästa så småningom få göra debut i IFK:s A-lag och kanske om de blev riktigt lyckosamma få spela i division 5, Norra Kust. Det var ungefär samma som Allsvenskan men längre norrut förstod vi.
Vi hade tre träningar, innan Valter Drugge slutade som tränare. Antingen tyckte han att vi redan var så bra som han ville att vi skulle bli, eller också såg han inte några stora talanger bland oss, utan trodde att vi inte kunde bli bättre är sparka-spring-spelare.
Vi fortsatte utan Valter Drugge. Det gick lika bra och vi hade lika roligt.

          © LEIF LARSSON
          Den här berättelsen har inte publicerats tidigare.
          Däremot var denna märkliga fotbollsspelare en av huvudpersonerna i ett material som jag kallade "Grubbans IF", som handlar om sex pojkar
          och en flicka (Mackan, bästa spelaren av dem alla). Någon egen novellsamling har det inte blivit. MEN  i min senaste novellsamling (Han som hittar på)
         
finns både Fjutten och Mackan med. (I novellerna "Fjutten Persson" och "Kom och drick en kopp kaffe"). Dessutom finns han med i det den här "Boken" i 
          novellen "Fotboll är skit, vi åkte dit".
          Ev kommentar kan du göra till förf. e-postadress (Se Kontakter)
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER