Sista militärbussen till I19 var försenad redan från början. Kent Johansson, tillsammans med andra i grå uniformer, hade länge stått ute och väntat på bussen. Blötsnön som föll och vinden som kom i kastbyar kylde ner dem. Kylan kröp innanför uniformen. Kent flyttade sig inte och trampade inte som de andra och gjorde inga åkarbrasor. Minsta lilla rörelse sprängde i vristen.
Sist av alla hoppade han på ett ben fram till bussen och var nära att halka omkull. Han fick tag i den korta ledstången innanför bussdörren och med hjälp av den och ett upphopp med andra foten tog han sig in. Han satte sig längst fram.
”Trampat på en boll … ”, sa han då chauffören några gånger tittat nyfiket. ”Kör försiktigt … Vartenda gupp bränner till i vristen …”

Resan i höstmörkret blev lång och gick sakta. Det berodde inte på Kents önskemål, utan på det dåliga väglaget, höstens sämsta. Sikten var usel. Bussens strålkastare stirrade in i virvlande snömoln. Vindrutetorkarna gnällde och fick inte undan snömodden som la sig på rutan. Tre-fyra gånger fick chauffören stanna bussen vid något lämpligt vägskäl, för att gå ut och skrapa bort den is och sörja som bildats.
”Underkylt”, mumlade han första gången. Därefter sa han ingenting. Han satt på helspänn och stirrade ut genom vindrutan. Det var knappt man kunde se vägruskorna på sidan av vägen. Under några kilometer låg en personbil framför bussen. Då och då såg man glimtar av bakljusen. I Vibbyn tog den av mot Skogså. En svår sträcka av vägen var kvar för bussen.

Då den till slut körde in i Boden slappnade chauffören av. Redan vid Järnvägsstationen andades han ut, så att Kent kunde höra hur lättad han var. Inne i stan var det något ljusare. Gatlamporna lyste svagt men de satt tätt. En del affärer hade på nattbelysning i sina skyltfönster. Gatornas trottoarkanter var tydligare än vägkanterna, och gatorna hade plogats under den senaste timmen. Föraren körde inte fort genom Boden heller, men fortare än längs den militärslingrande vägen dit. Då alla stigit av framför grinden till I19, satt föraren länge kvar och tittade efter dem som gick in genom järngrinden framför vakten. Sist var han som trampat på en boll och som haltade mycket. Han hade redan blivit 20 meter efter de andra, innan han hunnit fram till grinden.
Chauffören sträckte ut handen mot den långa växelspaken. Han både kände och såg hur handen skakade.
”Jag tar inga fler extraturer den här vintern … Hjärtat stoppar inte för såna här körningar…”, sa han halvhögt till sig själv. ”Klarar jag mig bara till garaget …”

*

Morgonen som kom var ruggigt mörk och slaskig och genomkall av blåsten som kom i stötar västerifrån längs älven. Under natten hade snöfallet från söndagskvällen övergått till ihållande blötsnö med stora flingor. Temperaturen hade sjunkit några grader under de tidigaste morgontimmarna och pendlade mellan någon plusgrad och någon minusgrad. Den frusna modden var hal och mycket svår att gå i. Snön hade frusit fast i trädens grenar och trädstammarna blänkte av isbark. De lampor som lyste i kasernerna var gulfärgade och så svaga att ljuset inte nådde utanför lampskärmarna. Men i morgonens mörker fanns ändå en aning av ljus så pass starkt att varje soldat, som var på väg till sjukan kunde se var de som gått före honom hade släpat fötterna och halkat fram.

185 Kent Johansson rörde sig försiktigt och med stora svårigheter. Han hade sovit mycket dåligt, då värken i vristen vandrat fram och tillbaka under natten. Ibland sprängde den så att han ville skrika, andra stunder domnade den bort. Till slut måste han på morgonsidan ha sjunkit in i en dvalliknande sömn och då reveljen gick ryckte han till och satte sig hastigt upp i sängen, överslafen. Smärtan i fotleden sköt iväg som en eldflamma upp genom kroppen och han stönade högt. Hur han tog sig ner från våningssängen, undrade han efteråt. Kompisarna måste ha hjälpt honom. Han bet ihop käkarna så mycket han kunde, satte sig på pallen vid plåtskåpet och försökte hitta stumporna som han skulle ha på sig. Han struntade i att tvätta sig i det iskalla duschrummet. Plågan att ta sig dit kunde han undvara, men han drog fingrarna genom håret som kamning.
De andra tittade på honom och hans klumpiga försök att få på sig kläderna.
”Du sa att du hade trampat på en boll och stukat foten … men du har ju för fan stoppat in hela bollen där vristen var förut …”
Kent tittade på den uppsvällda foten. Färgerna var blåröda och tonade ut i gröngult. Han skulle ha behövt skor där den ena var fem nummer större än den andra.
”Benet måste ju vara av! Minst en ordentlig spricka! Nu har du väl tagit i för mycket för att slippa bataljonsövningen … Det här är ju värre än alla andra svullna vrister tillsam-mans …”
Kent log lite åt kamraternas överdrifter för att muntra upp honom lite. Han hade aldrig lindat en våt handduk runt vristen och sedan suttit en halvtimme och dunkat på foten med en av de tunga marschskorna. Svullnaden som blev brukade hjälpligt likna en stukad fot. De ivrigaste var de som var söner till officerare. Kent var alltför rädd om sina vrister för att göra något sådant. Han hade många gånger råkat vricka fötterna under sina idrottspass.

På ett ben haltade och hoppade han mot sjukan den morgonen.
Det var fel tillfälle att komma till sjukan, det förstod han, då han såg hur många som hade samma mål.
Då Kent krånglat upp ytterdörren till sjukan, såg han långt bort i korridoren en sjuksköterska, som var på väg att stänga dörren till väntrummet. Han ropade till och  sköterskan i vit rock och med en liten sköterskemössa på huvudet stod tålmodigt och väntade på att han skulle halta fram till henne. Han hade blivit svettig av den ovanligt besvärliga promenaden. Foten värkte.
”Undrar hur hon får mössan att sitta fast”, tänkt han men frågade inte.

”Är du sist?” frågade hon och skrev upp hans nummer, namn och pluton.
”Många från Livkompaniet idag … Är det något särskilt …?”
”Kanske bataljonsövningen … många gillar inte det militära …”
Hon log lite med en antydan till grimas, som om han svurit i kyrkan.
Väntrummet var som vanligt fullt, de flesta med förkylningar, men ovanligt många haltande tog sig också med möda in genom mottagningens dörrar.
Luften var redan kvalmigt tät. Lukten av vadmalsuniformerna och blötan på golvet efter all indragen snö, slog emot Kent. Någon plats att sitta på fanns inte. Några hostade till då och då. Andra fick värre hostattacker. Någon som hunnit ta sig en sittplats slöt ögonen, lutade huvudet mot väggen bakom sig och stönade. De med allvarliga fotskador, som naturligtvis skulle göra bataljonsövningen omöjlig, satt och gungade fram och tillbaka, för att demonstrera sin smärta. Kent tittade på dem och det ryckte lite i ena mungipan. Minst ont gjorde det … i verkliga fall … om man höll sig absolut stilla.

Då det bara var nummer 185 Johansson, kvar i väntrummet, kom sjuksystern med en krycka till honom. Han ställde sig upp och kände smärtan köra iväg som ett spjut upp efter benet. Även om det bara var en krycka var den till hjälp och han tog sig in till läkarmottagningen. Syster höll upp dörrarna åt honom.
”Är det den sista …?” frågade doktorn.  Håret stod på ända som om han glömt att kamma sig de senaste tre dagarna. Han tittade uppfordrande på sköterskan.
”Allvarligast också …”
”Låt mig ta hand om diagnosen, syster … det verkar vara samma symptom på alla idag … fältövningssymptomen … Fast kryckan …?”
”Ja, jag tyckte att han om någon behövde den …”
”Det går nog ändå ganska fort det här syster … så vi hinner nog …”
Syster hostade till, och hade något irriterat i blicken.
”… dricka lite kaffe sedan …”
Syster rodnade.
”Kaffe? Ska jag göra i ordning kaffe …?”
”Nä, vi gör som vanligt … Nå, få se nu … 185 Johansson från Livkompaniet ser jag … Jahaja, då vet jag … Är det inte en djäkla massa Johansson där?”
Doktorn satt bakom sitt skrivbord. Stort, brunt och helt tomt på papper. Någon sorts leende fanns på hans läppar.
”Ja, färgerna ser faktiskt naturliga ut … Johansson har fått jobba hårt med den här vristen … dunkat på utav bara den … det är dagens största svullnad … ”
Doktorn rättade till glasögonen som varit på väg att glida nedför näsan.
”Ja, det här var just grant! Hur har du gjort?”
Hela 185:ans fot var nu blårödlilafärgad. Doktor Mörsare betraktade sin patient, som om det i alla fall var något speciellt med honom.
”Jaså, 185 Johansson”, mumlade han för sig själv. ”Låt höra …”
Han fingrade på sitt stetoskop som om han var beredd att stoppa in det i öronen, för att slippa höra svaret.
”Jag trampade på en boll under en träning igår …”
”Osannlikt, osannolikt … bara påhitt … men du har tillfogat foten så pass mycket skada att du ändå får lättnad i tjänsten … Självplågare!”
Han skrev något på ett papper och räckte fram det.
”Ge det här till Adam … löjtnant Bjerke alltså och hälsa från mig …”
”Sjukskriven i förläggningen, klass 2 en vecka t.o.m. måndag morgon.”

I den stunden insåg 185 Johansson vilka kvalifikationer doktor Mörsare hade och varför han inte hade sin tjänst på det stora sjukhuset intill. Förmodligen hade Mörsare inte klarat kadettskolans krav att ryta åt värnpliktiga, tänkte Kent. Då återstod inte annat än att han fick bli tillförordnad doktor på regementets sjukstuga.
”Men röntgen … borde inte foten röntgas? Ledband och senor kan ha skadats … eller vara av. Det här är mycket värre än alla stukningar som jag haft tidigare …”
185 Johansson såg säsong efter säsong på idrottsplanerna flyga iväg ut i den dunkla framtiden .
”Det borde du ha tänkt på … Trampat på en boll …! Sämre förklaring har jag aldrig nånsin hört … Röntgen … det kostar pengar och ska inte användas för att bli befriad från tjänstgöring …”
Doktor Mörsare viftade iväg patienten, som mödosamt rest sig. Kent Johansson sjönk nästan ihop av smärta, då han tvingades stödja sig på foten. Sköterska skyndade fram med kryckan och öppnade dörren ut till väntrummet.
”Skynda dig nu …”, hörde de doktorn säga. Hon svarade inte, utan försökte stödja den haltande soldaten så gott det gick. Hon sa ingenting på hela vägen genom den långa korridoren, men då hon öppnade dörren ut, tittade hon sig hastigt omkring och sa:
”Självklart borde foten ha röntgats … Det syns ju på långt håll … Jag ska be en … en annan doktor skicka remiss …”
”Tack … kan inte syster försöka få tag på en riktig doktor till sjukan?”
”Så bitter du låter …”
”Syster ska akta sig för en sån där”, sa Kent och gjorde ett kast med huvudet i riktning mot läkarmottagningen. ”Koka inget kaffe åt honom …”
Sköterskan rodnade igen.
”Nä, det är inte det …”
Hon följde honom till ytterdörren in till kasernen. Hennes inneskor blev genomblöta och smutsiga i snömodden.
”Klarar du dig själv nu?”
Kent tackade för hjälpen. Genom fönstret i trapphuset såg han, att hon inte gick tillbaka till mottagningen. Medan han drog sig uppför trapporna med hjälp av ledstången, gick hon ut genom grinden.

*

”Deltar i yttre tjänst utan packning. Sjukskriven i förläggningen över kommande veckoslut”.

I djupsnö och på isiga stigar halkade och hoppade 185 Kent Johansson omkring en hel dag med en allt mer tilltagande värk i foten.
Vinglade. Ramlade. Svor. Kände sig fullständigt maktlös.
Fuskarna frikända!
Läkaren värdelös!
Blötsnö, blåst, mörker.
En fotled som blev större och större.
Värkens vågor flammade.

Då de andra åkt hem på lördagen, fuskisarna också, åkte han också iväg. Naturligtvis upptäcktes att han inte funnits i kasernen under hela veckoslutet. Någon av korpralerna från underbefälsskolan hade varit dagbefäl i kasernen, gått runt, kollat och frågat efter dem han inte kunde se. Felix hade sagt att han inte visste var 185 Johansson var. Hur skulle han kunna veta?
Sedan blev det kompanichefens tur. Frågor, frågor.
185 Johansson sa som det var. Han hade inte trott att en doktor hade den militära makten att kunna beordra en soldat att vara på ett visst ställe. I synnerhet som han varit helt ointresserad av den fotskada som var anledningen till besöket på sjukan. Tvärtemot behandling hade han fått hoppa på ett ben under en hel dags övningar i skogen. Kunde doktorn mena att han kunde gå ute i skogen och få mera ont i foten, så borde det vara mycket lindrigare att åka buss nån timme och sova hemma … Nån logik borde även en militärdoktor ha …”
”Vill 185 Johansson göra en anmälan?”
”Nej, det är nog meningslöst … det också ...”
Därför dömdes han till tre dagars arrest.
Hans tilltro till rättvisa och till det svenska försvaret och militären i synnerhet sjönk långt, långt under nollstrecket.

”Det blir konsekvenser för 185 Johansson, personliga konsekvenser”, hade kompanichefen sagt med allvar i rösten.
Kent hade stått tyst. Kaptenen tittade uppfordrande på honom, som om han väntade sig ett svar.
”Jaha”.
”Förstår inte Johansson? Utnämningen senareläggs”.
”Jaså”.
”Ja, 185 Johansson utnämns inte till korpral, då flertalet av de övriga blir det”.
”Jaha”.
”Men vad … vad anser Johansson om det?”
”Ingenting. Jag slipper ju komma på samma nivå som Hitler … det är bra. Sedan får jag väl inte den där enkronan i löneförhöjning antar jag …”
”… och vad innebär det för Johansson?”
”Inte mycket. Dom som har mer betalt får väl jobba mer …”


          © LEIF LARSSON
          Novellen har inte publicerats tidigare.
          Ev. kommentar kan göras till förf. e-postadress (Se kontakter)