2016-08-08

SKOGEN


Pojkarna var inte rädda för skogen fastän den var stor och sträckte sig ända bort mot slymar-kerna, dit de inte fick gå. Sumpskogen var blöt och snårig och inga stigar fanns där. De gick inte dit, men det var inte för att det var farligt med alla bottenlösa dyhål. Det var bara så långt att gå till ingen nytta, tyckte de. Stigen genom skogen var smal och stenig. De kunde inte gå i bredd, fastän de hade velat göra det. Kristoffer som var äldre gick först, Olof tätt bakom. Ännu kunde de se uthusen hemma om de vände sig om, men den här gången gjorde de inte det.
Det var en stor skog och pojkarna skulle långt, ända tills de kom nära stranden till havet. Åt det hållet var de säkra på att hitta. Den stigen hade de gått med pappa. Nu blåste det lite och asparna hemma på gården hade prasslat och susat, när de gått förbi. Där mitt inne bland de darrande asparna började både stigen och den stora skogen. Men rädslorna började inte där.
Det fanns väl ingenting att vara rädd för, tänkte de. De var inga småungar. Är man fem och sex år blir man inte rädd, när det knakar i träden och grenar ramlar till marken. Det är bara lite otäckt en stund. Värre är det inte.
De ilskna korna ner mot älven och sommarladugården var inte heller något att oroa sig för. De skulle ändå inte den vägen och korna brukade inte komma till skogen. Men de visste hur korna ibland kunde råma och komma springande alla tio samtidigt. De skuttade fram klumpigt och ovigt. De var stora och hade horn och kunde säkert stångas om de ville.
När träden knakade och knäppte i vinden tog Olof Kristoffers hand. En lång bit gick de i blåbärsriset på var sin sida om stigen.
”Det är ingenting att bli rädd för”, sa Kristoffer till sin bror. ”I skogen knakar det för att träden växer. Nya grenar måste komma ut från stammen och då ramlar de gamla ner … Det är därför det knakar … Du vet ju att ibland, när det kommer främmande hem till oss, så säger nån av dom stora att du och jag växer så det knakar … och så brukar dom klappa oss på huvudet … Inte gör det heller nånting att trädstammar gnider mot varandra och gnäller och kvider. Lite måste väl träden också få klaga om dom inte har det riktigt bra.”
Då de gråspräckliga fåglarna flög upp från blåbärsriset framför fötterna hoppade pojkarna till. Skrämda med hjärtat i halsgropen. Det hände så plötsligt och oväntat.
”Äsch, bara järpar”, sa de efteråt, när de stod nära varandra och Olof med darrande hand pekat åt det håll fåglarna flugit iväg. Hjärtat bankade medan de andades ut. De stod stilla och tittade och lyssnade, som man gör i skogen. Morbror Nils-Oskar hade flera gånger berättat om järparna.
”Roligt med järpar, så nära huset. De brukar vara längre in i skogen.”
Pojkarna upprepade morbror Nils-Oskars ord. Det kändes bra.
”Tur att det inte var en tjäder”, la Kristoffer till efter en stund. ”Då hade det brakat i skogen och stickor och strån hade rykt … Så sa Pelle i alla fall. Han har sett tjädrar ner mot Granskäret…”
Det var som om Kristoffer ville vara lite märkvärdig, när han sa det. Som om han var äldre än de sex år han snart skulle fylla.
Järparna satt stilla och blev osynliga. Stillheten är osynlig, brukade mamma säga. Det vet fåglarna. Så länge dom sitter stilla, är dom nästan omöjliga att upptäcka. Olof hade frågat om han också blev osynlig om han stod alldeles stilla. Mamma hade bara skrattat och rufsat hans hår.
”Hur ser en tjäder ut …?” frågade Olof.
”Jättestor tror jag … och kolsvart … mycket större än Larssons tupp.”
Olof kom lite närmare sin bror.
Pojkarna gick tysta en bit. Vinden susade lite i granarnas grenar med de ljusgröna nya skotten. En bofink drillade högt upp i ett av träden. En ekorre kvackade till som om den blivit rädd och försvann snabbt uppåt i en gran. Två meter upp stannade den på en gren och kikade nyfiket på pojkarna på stigen.
”Hör du att det är nån som gråter … nån gråter … och gråter, igen och igen, hör du det?” sa Olof . ”Vem kan det vara …? Nisse säger ...”
"Nisse?!"
"Nisse säger att det är spöken ... spökbarn, döda barn som inte fått leva ... och som klagar och gråter ..."
"Nisse försöker bara lura dig ... åt mig sa han att det är fåglar, som låter så där, duvor. Morbror Nils-Oskar berättade ju om dom … skogsduvorna. Vi satt ju på huggkubben utanför vedbon, när vi hörde samma ljud en gång. Då sa morbror att det var duvor, skogsduvor att dom är lite mindre än järparna som vi nyss såg ... Det är dom där fåglarna som applåderar med vingarna då de flyger upp … Dom klagar väl när dom blir hungriga mitt inne i skogen … sedan flyger dom iväg och landar framför nån lagård och pickar i sig frön från marken …”

Pojkarna balanserade på spången över den smala och steniga bäcken. Vattnet kluckade mot stenarna, så att det blev bubblor, som flöt iväg en bit, innan de försvann. Ibland glänste de som silver och guld. Ibland var bubblorna lite blåaktiga, som pärlemor hade mamma sagt. Hon hade varit med ibland och hon hade också tyckt att bubblorna i vattnet var vackra. En gång hade både Rolf och Olof försökt ta sats och hoppa över bäcken. De hade blivit lite blöta, men över hade de kommit. De var inte rädda för att ramla i. Vattnet var inte djupt, men botten var stenig och hal. Det var bättre att gå på spången. Fastän vinden i trädkronorna susade, hörde de hur vattnet kluckade och porlade. Det tyckte de om. De brukade stanna och leka där ibland. Släppte ner pinnar i vattnet. De var inte längre bort än att de skulle höra om mamma ropade på dem.
”Tror du att Fredrik är ute …?”
”Kanske …”, svarade Kristoffer, ”… han står säkert och tittar ut över ängarna … som vanligt … Han är snäll …”
”Fredrik har hemskt stora fötter …”
”Jo, en ardenner har det …”
På andra sidan bäcken delade sig stigen. Den ena stigen gick mot bondens hus och över hans gård. Dit ville de inte. Sigurd hade en gång blivit arg på dem. Sagt att de skrämt hästen, när de så plötsligt kommit ut ur skogen. Inte var de rädda för bonden, men hästen aktade de sig för. Pojkarna hade kunnat säga att det var hans häst som skrämt dem, men det gjorde de inte. De skulle ju inte åt det hållet, sa de sedan till varandra och om hästen var ute på gården ville de inte störa honom. Nästan alltid gick de istället stigen förbi Annas hus och alla hennes katter.
De hade länge sökt sin egen försvunna angorakatt som sprungit bort och inte kommit hem på flera, flera dagar. Kanske katten var hos Anna och skulle komma hem igen om den fick syn på dem. Katter kan man aldrig tämja, hade mamma sagt, dom gör som dom vill. Ibland vill katten vara borta på egna strövtåg. Sedan kommer han hem igen, deras kattgubbe. Det var inte så snällt sagt av mamma. Förra sommaren var han ju en liten god och långhårig kattunge. Då vintern kom la han sig i köket ovanpå vedträna under ugnen till järnspisen. Där är det alltid varmt, sa mamma, varmare än på köksgolvet med kalldrag hela vintern. Katter tycker om värme. Hon sa det ofta, som om katten hittat den bästa platsen. Alltid pratade hon sedan om hur dragit och kallt det var. Inte bara på golvet. Från alla fönster drog det och isen växte på rutorna högre och högre upp. Men katten hade det bra.
Bakom stolpbodan upptäckte pojkarna lådan, möglig och fuktig. De önskade att de aldrig gjort det. Det var där de den gången blev rädda. Lådan liknade den som pappas näbbskostövlar varit i, då han kom hem från fabriken. Det hade varit en fin låda med lock.
Kristoffer hade sparkat till lådan med foten.
”Det är nånting i den”, hade han sagt.
Locket satt snett och glipade lite. Det var lätt att öppna. Båda pojkarna hoppade bakåt.
Där låg deras angorakatt, som skulle komma hem och ligga under spisen. Död, ihjälslagen och med ett rep om halsen och järntråd runt frambenen. Munnen var öppen, ögonen borta, rovdjurständerna blänkte. Skinnet var tovigt och hängde löst och skrynkligt. En skalbagge försvann bakom örat. Det var kallt och fuktigt och luktade illa. Kristoffer sparkade igen locket över katten.
Det var då de sprang. De mindes det fastän många dagar hade gått.

På en platt sten mitt i skogen låg en av Annas skogskatter och glodde på pojkarna. Fastän båda pojkarna trodde att de kunde namnet på alla katter i alla gårdar kunde de inte komma ihåg vad den här stora katten med ljust gulbrun päls hette. Den såg nästan ut som ett litet lejon och var till och med större än deras egen angorakatt hade varit. Med sneda och arga ögon stirrade den på Kristoffer och Olof. Kanske det inte var en av Annas katter. Nån gång när hon satt ute på farstubron och rökte pipa, tänkte de fråga henne om hon fått en ny katt av någon som inte längre kunde sköta om den.
Rolf tog några snabba springsteg och Olof följde efter.
”Är vi rädda för katten …?”
”Nä … inte rädda precis, fast om det är en vildkatt så … vet man aldrig. Klösa kan den och riva ut ögonen på folk som ramlat omkull på marken …”
”Har du läst det där i nån bok …?”
”Nä, så tjocka böcker kan jag inte läsa än … Evert har berättat … Jag kan bara läsa lite grann. Under deras ladugolv bor en vildkatt … men lite halvtam är den, säger han. Kommer fram och jamar om Evert har lite småfisk att bjuda på. Snäll ibland men med dåligt humör … Den har hemskt vassa klor.”

”Fredrik står ju där …
”Vi går förbi … som vi brukar … Fredrik brukar inte bry sig om oss … Han är snäll …”
Olof tog Kristoffers hand. De gick sakta och stannade ofta. Ardennerhästen tog några steg mot dem och frustade lite. Sedan gick hästen några steg åt sidan. Han brukade bara gå runt, runt. Järnkedjan sträcktes som vanligt. Järnspettet började luta. Fredrik tog några steg till. Järnringen längst ner på kedjan började glida upp efter spettet, som ramlade omkull. Fredrik kastade lite med huvudet, men fortsatte att gå runt, runt i samma spår som han alltid brukade göra. Pojkarna hade nästan hunnit förbi gårdsplanen där hästen stod, då hästen började springa lite. De stora hovarna dunkade mot gårdsplanens hårda mark. Fortare och fortare sprang hästen runt i nästan samma spår där han brukade gå. Han var så van. Det dånade från de tunga hovarna. Hästen gnäggade. Kanske av glädje. Pojkarna sprang fortare än vad de nånsin sprungit. En stor sten i skogsbrynet blev deras räddning. De klättrade upp och stod där med darrande ben, skrämda ögon och svettiga ansikten och tittade på hur Elof öppnade dörren och visslade så högt att det säkert hördes ända upp till byn. Fredrik började springa långsammare och efter bara två varv på gården gick han som vanligt. Elof gick fram och slog i spettet en gång till på en ny plats. Han hämtade en liten slägga och slog ner spettet extra djupt. Fredrik brydde sig inte om att Elof slamrade så mycket. Han betade lugnt på det nya stället. Det var en snäll häst.
Då benen slutat darra, hoppade pojkarna ner från den stora stenen. De kunde se farmor Agnes hus genom de glesa tallstammarna. Fastän de inte hade bråttom sprang de den sista biten.
”Nästa gång ni kommer ska jag följa er till stranden där havet börjar”, sa farmor, medan hon tog fram blåbärsbullar och mjölk.
”När ni går hem kan jag väl få följa med …? Jag skulle också vilja se järparna ... och kanske en tjädertupp, om han är kvar i skogen …”

          © LEIF LARSSON
          Novellen har inte publicerats tidigare.
          Vill du lämna en kommentar, gör det till förf. e-postadress (Se Kontakter)
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER