2016-08-29

Skolchefen



PsykologenPsykologen

Löjtnanter och kaptener brukar ha konstiga namn. Det var sällan någon Johansson, Nilsson eller Andersson fanns bland dem. Ofta var de sörlänningar, som kom upp till vintertjänstgöring i kyla och snöstormar. Namnen visade att de flesta bara var på besök. En kort tid skulle de stanna för att meritera sig, innan de fick den grad och tjänst, som de tyckte att de var förtjänta av. Den som första plutonen fick, hette Bjerke. Något förnamn använde han aldrig själv. Förkortningen Lt för löjtnant var nog för honom.  Han tyckte att han redan kommit långt på sin miltära bana, fastän det tagit tid. Till slut var det någon, som listade ut att löjtnanten hette Adam Bjerke, efter att en lång stund stått i korridoren framför anslagstavlan med dagorder och försökt lista ut vad de handskrivna krumelurerna betydde. Snirklarna framför Bjerke var inte lätta att tyda. Förmodligen skåning trodde någon. Det var som om ett sånt namn som Bjerke inte kunde höra hemma i norr.
Ganska snart hade löjtnanten fått av ett öknamn.
Han ville bli minst major, gärna mycket högre och klättrandet på karriärstegen fick inte ta för lång tid. Han hade redan börjat få glesnande hår på hjässan.
Av soldaterna kallades han vanligen för Ko-Peter, eftersom han gång efter gång låtsades vara rolig och säga helikopeter istället för helikopter. Ordet hade fastnat i honom. Han kunde aldrig säga det rätt. Många officerare hade svårt med det ordet, helikopter.
Om han verkligen hette Peter, som andranamn kanske, visste inte de värnpliktiga. Han var en nyutnämnd löjtnant som hastigt fått överta Livkompaniet, sedan den tilltänkte törnat in.

Han blev kompaniets skolchef. Inte för att befälseleverna ville ha honom, utan för att han fått den kommenderingen. Konstigt sätt att kvalificera sig till ett arbete, tyckte många. Meriterna för jobbet var oklara. Några kanske passade för sina uppdrag. För en skolchef borde pedagogiska meriter behövas. Kanske han hade haft förväntningar, när han nu fått möjligheterna att drilla ett studentförband. Kanske det skulle betraktas som en pedagogisk merit, när han sökte en ny tjänst. De meniga själva hade däremot inga förväntningar, varken på honom eller på någon annan, som dagligen ville bestämma över dem.
Kort sagt: han blev inte omtyckt. Han ville gå fort fram, men truppen och skolchefen gick inte i takt, om man säger så. Det var inte så att någon direkt motarbetade honom, men ingen la heller två strån i kors för att hjälpa honom på något sätt. De flesta struntade i honom. Det var bara ett par officersaspiranter som fjäskade och sprang benen av sig, men de kunde ju inte göra allt. De flesta av de övriga hade en mycket mer reserverad attityd till det militära.
Bjerke hade avancerat ganska fort efter kadettskolan, men åren före hade varit en långsam marsch genom underbefälsgrader och underofficersgrader. Han hade som man ofta sa vandrat den långa vägen. Om det var en merit eller inte var svårt att säga. Det var uppenbart att den snabbare farten efter kadettskolan var ett tempo, som han önskade skulle bestå. Under de 15 månaderna med Livkompaniet skulle befordran till kapten komma. Det var han övertygad om. Till en början var han glad över sin chans att meritera sig med hjälp av chefskapet i plutonchefsskolan.
I slutet på den första sommaren efter några månader fick Livkompaniet tillfälligt en annan löjtnant, förmodligen som semestervikarie om nu sådana fanns i den militära organisationen. Logiskt hade varit om det varit en reservofficer, men det var en man som redan påbörjat nästa steg i karriären och som ganska snart skulle stiga i graderna. I två veckor hade han ansvaret. Första plutonen hade inga förhoppningar på honom heller, men det fungerade oväntat bra. Han var hygglig, aldrig gapig och han var en god psykolog och en utmärkt pedagog.
 
En stor del av kompaniet bestod av idrottskillar. Själva de fysiska ansträngningarna hade få av dem något emot, eftersom de kunde tas som en form av träning för dem själva. Bjerke trodde nog att terränglöpningar och bra resultat i bollsporter mot andra kompanier och andra förband var hans förtjänst. En dag övade han, semestervikarien, grundläggande marschexercis med plutonen. Förmodligen stod inget alls skrivet på dagordern den dagen. Hur det nu kom sig, var det kanske första gången hela plutonen gjorde marschanträde, så som det borde göras. Första steget, alltid med vänster ben, skulle markeras med en tydlig fotisättning och så var marschen igång. För den nye gjorde samtliga det med sådan kraft, att det dånade i hela kasernområdet och exakt samtidigt. De flesta blev själva så förvånade att de fortsatte med spänst och kraft och när det kommenderades Halt skedde det lika kraftfullt och exakt. Den nye löjtnanten var mycket nöjd, men han anade att det nog inte skulle kunna upprepas, så fastän övningstiden inte var slut kommenderade han Höger-vänster-om-marsch och det blev en kvart extra att ligga och ta igen sig i solskenet. Var och en lyssnade med välbehag på flugornas surrande kring öronen och försjönk i stilla dvala. Några somnade i sommargräset.
Detta hände samma dag som Bjerke kom tillbaka och efter rasten skulle han ta över. Han började sin vana trogen med att ropa ”Jag tar befälet!” och följt av ”Uppställning!” nästan i samma andetag. Vid uppställningen ställde sig grupperna ungefär som de brukade. Bjerke översåg med det och började med att berätta, att han av sin vikarie fått höra vilken exemplarisk marschuppvisning plutonen gjort. Han var stolt. Han sa det inte men alla anade, att han menade att det berodde på de övningar, som han tidigare haft med plutonen. Han ville gärna se den marschen igen. Han ropade ”Givakt!” med sin bästa löjtnantsröst. Det skulle förstås höras upp till regementschef, som hade fönstret på glänt på tredje våningen.
Det lät som om en lastbil tippat av ett lass grovgrus på kaserngården, då plutonen stramade upp sig och slog ihop klackarna. Marschanträdet därpå var kanske nog kraftfullt men det lät mera som då hästar vrenskas och stampar i spiltan. Regementschefen som skymtat bakom gardinen drog sig finkänsligt tillbaka. Den här löjtnanten skulle inte få det lätt. Livkompaniet ställde inte upp för honom. Något högt betyg i handhavande av trupp skulle han knappast få. Truppföring hette det på militärens eget låtsasspråk.
*

Ingen från fjärde grupp hade haft någon personlig konflikt med plutonchefen. Den förste som råkade ut för honom var 185 Johansson. Han försökte några gånger att vara med och på ett sådant sätt, att det såg ut som om han gjorde sitt bästa. Det var mest av leda, som han då och då ryckte upp sig, bara för att göra något annat än den vanliga lunken. Det gick inte alltid att sjunka in i tomhet.
För det mesta blev det misslyckat även de gånger då han la manken till. Inte så att resultaten inte var bra nog, eller att prestationerna var dåliga. Det var just det som var problemet. Inför förvånade befäls argusögon, hade han några gånger visat sig kunna höra till den bättre delen i plutonen, men bara ibland - då han själv ville. Variationerna mellan Bra och Mindre bra uppfattades som medvetet negativa och utan att den militära framåtandan fanns med. Men egentligen gjorde han ingenting – han deltog inte med sin själ och det var det som var felet.
Inga teoretiska frågor om vapen, deras användning och deras skötsel intresserade honom. Han avskydde skjutandet. Träffar spelade ingen roll. Ljudet och krutlukten försökte han avskärma sig ifrån. Det eviga rengörandet och inoljande av vapnen kändes meningslöst. Gång på gång. Tusentals kontroller. Göra om, göra om, göra om. Skjutövningar i pressande värme. Klara skjutmärket! Få briljera. Han sköt och sköt. Grovsiktade bara. Träffade tavlan, klarade kraven men inte för märket. Det bekom honom inte. 185 Johansson ansåg att det räckte att veta vad som var fram och bak på muskedundren. Hur många fjädrar och brickor det fanns inuti brydde han sig inte om.
Någon gång varje månad hade plutonchefsskolan lite större skriftliga prov. Krigsmakten fordrade en del teoretiska kunskaper utöver de vanemässiga fysiska.
En gång var det ett större kapitel ur SOLDiFÄLT, handboken för blivande värnpliktiga befäl, som Kent blivit riktigt intresserad av. Den gången handlade det om taktik, grupperingar och faktakunskaper i anslutning till det. Som schack, tänkte han, det gällde att göra sina drag listigt och rätt och att hela tiden tänka framåt, att ligga steget före. Det här skulle passa Felix, hade han tänkt. Själv kopplade han den här gången ihop det militära med taktik i basket och fotboll. Lura motståndarna att man tänker göra något och så gör man något annat i stället. Det var första gången han läste på, ganska ordentligt till och med. Han såg det hela som ett spel. Hur taktiken påverkade. Hur grupperingar kunde avgöra. Han läste med nöje, mycket större än i vanliga fall. Han blev lite smått intresserad.
Under provet satt alla 32 i plutonchefskolan utspridda vid små bord i den långa korridoren skilda från varandra men ändå ganska nära. Provet var lätt. En enda detaljfråga med en sifferuppgift fastnade Kent på. Från första grupp satt en studentkamrat snett mitt emot. Med handen och fingrarna tecknade han numret på frågan och fick på samma sätt ett förstulet svar. Både två hade spelat basket och kunde domarnas teckenspråk, då de signalerade vem som gjort poäng eller gjort foul. 185 Johansson skrev svaret, ena näven knuten plus fyra fingrar på andra handen lika med fjorton. Rätt eller fel visste han inte. En av plutonchefsskolans fänrikar struttade omkring med järnbeslagna klackar i den ekande korridoren. Han märkte ingenting. Han gick fram och tillbaka i korridoren. Det hördes när han kom. För varje vända blev han stramare, rakare i ryggen och svängigare i armarna. Han varken såg eller hörde något annat än sina egna steg på stengolvet. Han sa ingenting men det syntes ändå hur kommandoorden ekade i hans huvud. Han gjorde halt med sådan bravur att alla tittade upp. HELT OM MARSCH med marschanträde, som ekade i hela kasernen.
Men han var en ärlig människa. Då löjtnant Bjerke frågade om någon fuskat, sa han att han inte hade märkt något … trots att han hela tiden gått fram och tillbaka i korridoren.
Då resultaten anslogs var 185 Johansson bäst av alla. Bättre än studentkompisen - som skulle bli reservofficer och inte frågat om något. Så var det inte mer med det, tyckte han. Lite småretades 185:an med kompisen för att han inte velat fråga om något. Sådant som han själv faktiskt kunnat denna gång.
Fast det kunde ju kompisen inte veta.
 
Efter middagen kallades han in till skolchefen, kommenderades till enskild ställning med ett rytande GIVAKT! - och fick en utskällning som började i löjtantens ögon så fort 185 Johansson klev över tröskel till befälsrummet. Hans givaktställning var som vanligt – en lätt ryckning som kanske i bästa fall kunde tolkas som lite stramare hållning. Men fötterna rörde han inte. Inga klackar slogs ihop. Han förhördes ilsket om hur han hade kunnat svaret på alla frågorna och svarat rätt även på det svåra. Löjtnanten viftade med några blad. Det såg ut som de provblad, som 185:an skrivit. Han svarade att han faktiskt läst på. Han kunde svaren. Det var inte så svårt. Det var ju bara enkla saker, som vem som helst kunde räkna ut.
Löjtnanten höll på att storkna. Ansiktsfärgen blev rödare och rödare och tonläget högre.
”Smugglade du med dig SoldiFält in till provet? Det är enda förklaringen …! Gjorde du det?”
Kent Johansson skakade lite på huvudet.
”Har 185:an utan lov varit inne på kompaniexpeditionen? Smugit sig in och sett provet ligga framme. Är det så? Vad hade 185 på kontoret att göra? Otillbörligt intrång … borde bestraffas med arrest …”
Löjtnanten blev rödare och rödare ovanför den tillknäppta uniformskragen. Han blev ännu stramare och rakare i ryggen, där han satt på sin kontorsstol. Han flög upp bakom skrivbordet. Händerna skakade. Fradgan stod som en sky kring munnen. Skriket var varken manligt eller militärt, när det gick upp i falsett. Det blev ännu värre då 185:an log lite, då han la märke till att den begynnande flinten i det glesnande håret på hjässan också rodnade kraftigt.
”185 Johansson ska inte tro att han är så djävla duktig, att han kan svara rätt på alla de här frågorna. Det är ett erkänt SVÅRT prov. Jag har själv gjort det. Något lurt är det. 185:an kommer ändå inte in på Kadettskolan! DET ska jag se till! FÖRSVINN!”
185:an gjorde ställningssteg och vändning på stället och klämde i med ett ordentligt marschanträde så att järnklackarna ekade mot golvet.
”Tack löjtnant!”
”Gärna”, la han till men inte så högt.
I korridoren kikade några BSI:are ut från luckan närmast kompaniexpeditionen. Dörrarna hade inte varit stängda. Då han gick förbi dem tänkte han, att småstridisarna, som fjantade omkring med givakter ständigt och jämt, brydde han sig inte om. De fick tycka och tro vad de ville.
”Jag fick en utskällning för att jag var för bra”, sa han inne på luckan, då någon frågade.
Nån gav till ett halvkvävt skratt.
”Löjtisen blev så upprörd att han var nära att få hjärtsnörp …”

185 Kent Johanssons teoretiska kunskaper hade tillsammans med det felfria provresultatet hamnat i papperskorgen. Spaning i mörker och kyla, ofta ensam men ibland i par med någon, var vad han därmed meriterat sig för, trots att han varken var bra skidåkare eller hade särskilt bra mörkerseende. Att han faktiskt tyckte om de udda uppdragen, talade han inte om för skolchefen.

        © LEIF LARSSON  
        Novellen har inte publicerats tidigare.
        Ev. kommentar kan du ge till förf. e-postadress  (Se Kontakt) 
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER