Kristoffer och Olof brukade inte gå långt från huset, som stod i kanten av skogen bakom de andra husen. Deras värld var ännu liten. Bara träd, stenar och mossa fanns i närheten och så den stora gropen där alla hämtat jord eller sand och dit alla kastat skräp. Landsvägen upp till byn och ner till hamnen var långt borta, men den syntes lite bakom granarna och tallstammarna. När de var riktigt modiga klättrade de upp på Karlssons staket och tittade neråt mot älven för att kunna se en liten del av landsvägen, om någon gick där eller åkte spark på vintern eller cyklade. Ibland kom en häst lunkande, om det inte var gubben Mård med finnhästen. Den sprang alltid.
Nästan aldrig hade de fått syn på en bil. De gångerna det hände var lyckliga dagar, som de gömde i sina bröst.

Det var långt mellan gångerna, då någon bil kunde ses på landsvägen.
”Vägen är smal, rak och gropig”, hade pappa sagt till dem, då de frågade. ”… och farlig … om en bil kommer … de kör så fort … dit får ni inte gå!”


På riktigt nära håll hade de aldrig sett en bil, förrän Artur kom hem från Amerika och ställde svartbilen på gården framför vedboden och ganska nära utedasset. Där stod den och blänkte och då solen sken på den var det som om den själv var en sol, som bländade pojkarna, men nära vågade de inte gå. Den svarta bilen hade Artur haft med sig och han körde själv. På Atlantångaren måste han ha haft bilen fastsurrad i relingen, så att inte Atlantens stora vågar sköljde ner bilen i havet. Det var nog tur för Artur, att han hunnit köra upp bilen på fartyget, för amerikabåtarna kom nästan aldrig till Sverige och då de kom var det med bananer. Amerikabåtarna pratade grannarna ofta om, då de satt och drack kaffe. Artur hade nog fått stå och passa på kajen i New York. När amerikabåtarna kom var det alltid till Göteborg nånstans långt, långt bort.

När Artur kom ut för att köra iväg med bilen, hade han alltid på sig en lädermössa, en huva, som satt stadigt på huvudet och han hade runda motorcykelglasögon, som om det var kallt i bilen och på händerna hade han stora fingerkraghandskar.
”Nä, så särskilt kallt är det inte”, sa Artur, när pojkarna frågade, ”men så här är dom klädda i Amerika, när dom är ute och kör bil …! Fint och sportigt ska det vara förstår ni.”
Svartbilen blänkte i solskenet och Artur gick runt den flera gånger med läderhuvan och fingerkraghandskarna på sig, fastän det var varmt ute.
”Nu är han ute och spankulerar”, sa Johanna och småskrattade. ”Men det må han gärna göra … han är den enda på flera kilometers avstånd som har egen bil … Han är duktig och företagsam …”

Den enda personbil som pojkarna på långt håll sett köra förbi på landsvägen var Chefens bil, mörkröd och blänkande. Han kallades alltid så, Chefen. Vad han hade för mössa, hade pojkarna inte kunnat se. Chefen var den som bestämde vid sorteringen, vilka som skulle få jobb, vad dom skulle göra, vad dom skulle få för lön och vilka arbetspass gubbarna fick lov att ta. Alla som arbetade där kallades gubbar, fastän en del inte ens gjort lumpen. Passade det inte så var det bara att gå hem. Chefen krusade aldrig. Han var hård, sa gubbarna, när de pratade om honom, men det var ändå många som stod i kö för att få ett jobb av honom. Det var väl sådana dom var, cheferna.

En dag hade dörren in till Lundgrens stolpboda stått på glänt. Pojkarna hade smugit sig in och uppför trappan till loftet. Där hade de suttit och kikat ut genom luckan. Den gången hade de kunnat se Chefen och hans bil. Han körde sakta bland gropar och damm. Det konstiga var att bilen var alldeles tyst, som om den inte alls hade någon motor. Den flöt fram på vägen, precis som om den varit en båt.
Sedan hade pojkarna suttit länge och tittat ut över världen. Den var stor. Potatisbacken och åkrarna med stordiket, landsvägen och den glittrande älven där bakom och så de mörkblågröna bergen ännu längre bort. De pratade inte med varandra. De bara satt där andäktiga.
”Kom ner nu pojkar … Jag tänker låsa dörren nu …”
Kristoffer och Olof hade inte hört Mari komma. De blev förskräckta över vad de gjort utan lov, men Mari var inte arg. Hon talade bara om, att trappan kunde vara farlig. Hon hade själv halkat där en gång och fått skrapsår på både armar och ben.
”Vi såg nästan ända bort till Amerika … Det var där bakom bergen på andra sidan älven …”
De hade pekat ut Amerika för Mari.

Artur kom ut med en vev i handen och stack in den framtill på bilen. Så drog han ganska sakta några varv med veven, knyckte till och motorn började gå. Först högt och sedan lite tystare och jämnare. Det lät nästan som när deras angorakatt låg på soffan och spann. Pojkarna förstod att de fått vara med om något ovanligt. Då Artur sedan körde iväg med bilen efter den gropiga vägen, mullrade det från bilen hela vägen upp mot byn. När han bromsade mullrade ljudet också, ännu högre. Det var som om ljudet flyttade runt i bilen och var på olika ställen. Bromsmuller och gasmuller.

Men det var varken broms eller gas. Det var kanonkulor som låg och rullade i bagageutrymmet. Fram och tillbaka.

Holger, pojkarnas pappa sa att kulorna låg i skuffen, men det trodde de inte på, för Artur hade inte sagt det. Skuffen lät som ruffen framtill på en båt. Holger blandade nog ihop det.

Närmare än till vägskälet ner till Lundgrens gula hus hade de inte vågat gå. Där hade de stått stilla med händerna på ryggen och tittat med stora ögon. Inte trodde de att Artur skulle få syn på dem, så stilla som de stod, men det fick han. Han hade vinkat och ropat:
”Kom hit och titta på kanonkulorna som jag har … Var inte blyga nu …”
Så lyfte han upp den ena och rullade iväg den efter marken tills den stannade mot en sten nära pojkarnas fötter. Olof tog ett par snabba steg tillbaka men inte heller Kristoffer vågade röra i kulan. Båda trodde att kanonkulor var varma eller kunde explodera om man rörde i dem. Det hade skomakaren sagt.
”Rör aldrig en kanonkula … Håll er bort från sånt, pojkar!”

Nu var de så nära Arturs svarta bil att de kunde känna lukter, som de aldrig förr hade känt. Amerikalukter förstod de.

”Ni får den … Om ni inte har någon kanon att stoppa in den i, så kan ni kasta den på marken och se hur långt ni orkar stöta iväg den … Stöta kula heter det där borta i Amerika, fast på amerikanska. Put! Men akta fötterna …! och så skrattade han högt.
”Put, put!”
”Han pratade amerikanska med oss … Hörde du …? Putt!”
”Jag tyckte att han sa Pott?”
Olof nickade allvarligt. Nu kunde de lite engelska och de hade förstått vad han sa.
”Artur ville väl bara göra sig lite märkvärdig”, sa Johanna efteråt. ”Det finns kanonkulor i Sverige också …”

Den bil som pojkarna hade störst möjlighet att få se var plogbilen på vintern. Den syntes och hördes på landsvägen långt bort där telefonstolparna stod i rad och såg ut att bli mindre och mindre ju längre bort man tittade. Det spelade och sjöng i telefontrådarna. Då plogbilen kom, dånade det så att det hördes över ängarna och uppför backen och ända fram till Lundgrens stolpboda. Plogbilen var ny och hade börjat köra på landsvägen sedan Johan Ludvig slutat ploga med Fredrik, brunhästen. Plogen hade visst gått sönder. Då började plogbilen köra ända ner till hamnen, för där var det så lätt att vända. In på småvägarna förbi gårdarna kom han aldrig.

Arturs bil såg inte alls ut som plogbilen. Någon plog framför kylaren hade den inte och ingen plogvinge på ena sidan. Svart och knubbig var den och fönsterrutorna var små. På sidan kunde man öppna en ännu mindre ruta om man ville röka och blåsa ut röken där. Baktill kunde Artur lyfta upp en lucka på bilen och där kunde han lasta in saker om han ville. Det var de där två kanonkulorna från Inbördeskriget i Amerika mellan svarta och vita och röda indianer låg och rullade och dånade.
”Nä, Inbördeskriget i Amerika var inte mellan negrer och vita och inte mot några indianer heller … Det var mellan vita och vita, fast lite olika vita. Den ena gruppen tyckte inte om det som den andra gruppen tyckte om …”

Svartbilen från Amerika stod länge på gården, men en morgon var den borta. Artur också. Då satt Mari ensam på loftgången till stolpbodan och drack kaffe på bit. Hon hade en liten näsduk i handen och då och då torkade hon bort en tår. Pojkarna trodde att Artur hade tagit bilen och farit tillbaka till Amerika.
”Ni är snälla som frågar, pojkar … Nä, inte riktigt så långt som till Amerika … men till Piteå och det är också långt bort det också …”

*

Många år senare tog Artur med sig Kristoffer till sitt hem i Piteå. De hade nästan inte sagt något alls under bilfärden, men Kristoffer kom ihåg att han ställt en fråga.
”När var du i Amerika?”
Svaret hade dröjt, som om Artur inte hört frågan, men till slut sa han vilka år det var.
”Åk aldrig dit. Det är ett obarmhärtigt land.”

Artur gjorde en lång paus, innan han sa något mer. Pojken trodde att Amerika inte var något att prata om. Artur hade aldrig gjort det tidigare. Och han ville inte göra det då heller. Så vände han på huvudet och tittade på pojken – både med sitt seende och sitt oseende öga. Pojken var inte alldeles säker på att han inte kunde se med emaljögat också. I Amerika kunde dom så mycket, så kanske i alla fall … Lite åtminstone.

”Resan gick väl an”, sa Artur till slut, stilla och eftertänksamt, ”men båtresan var tråkig och händelselös. Enahanda. Urtrist. Ingenting kunde man göra. Eller också mådde man dåligt, om vädret var dåligt. Många spydde hela tiden. Det var sent på hösten, då jag reste dit. Årets första storm fick vi på oss. Den varade i flera dygn. Nästan alla passagerare var landkrabbor, till och med mer än jag och vi mådde dåligt, förfärligt dåligt. Många var så sjuka att de inte kom ut från sina trånga hytter på hela resan ... och den var förskräckligt lång. När vi kom fram var det regn och rusk i New York och inget arbete. Det var inte alls som det vi blivit lovade, alltså som agenterna propagerat för … alla tänkbara möjligheter, alla skulle kunna förverkliga sig själv som dom sa och bli något … och tjäna pengar!”

”Ja, men kanonkulan då, som vi fick… Nog var den väl från Amerika och inbördeskriget …?”
Frågan fick länge hänga i luften. Artur torkade av framrutan med handen, som om det kommit imma på den och sedan rättade han till glasögonen.
”Kanonkulan, ja…”.
Mer blev det inte. Det var som om han glömde bort vad han skulle säga.
 
”… Jag skulle ha sagt det tidigare … bilen är inte från Amerika … PV var inte en förkortning för en av Amerikas stater … Pennsylvania … den är svensk, en Volvo PV 444 … köpt i Göteborg. Det var väl ett sorts skämt … men ni var så små … och otroligt nyfikna, särskilt på allt amerikanskt. Ni trodde på mig. Nu vet du i alla fall. Jag skulle ha sagt det tidigare … Det var dumt av mig att skoja om det.”

      © LEIF LARSSON
      Noveller är inte tidigare publicerad.
      Ge gärna en kommentar på förf. e-postadress (Se Kontakter)