2016-08-15

MATCHEN


nickduellL




”Jag tar befälet!”
Markus Kroon, löjtnant på I19 och chef för 8:e kompaniet, granatgevärsplutonen och granatkastarplutonen, spände ut bröstet och höjde tonläget. Hans röst dånade över hela regementsområdet. De som inte tidigare haft något att göra med löjtnanten hoppade till och tittade sig skrämt omkring. Trots att de grupper, som stod framför kasernerna för avlämning till kompanibefäl, fanns långt ifrån, kunde de höra den kraftiga rösten som fick trumhinnorna att dallra.
”Givakt! Manöver!”
De oväntade kommandoorden gjorde att det ryckte till i benen hos en del av dem som stod på idrottsplanen för ett träningspass.
Några sekunder gick och den kortväxte officeren mönstrade i all hast ett tjugofemtal unga män, som lite oordnat stod i mindre grupper framför ena målburen. Någon militär disciplin kunde löjtnanten inte se och kroppshållningen ingav inga förhoppningar om idrottsmän som kommit en bit på väg. Några tittade lite försiktigt fram bakom bredare ryggar, ovana som de var med den militära tonen på en fotbollsplan. Ett par var på väg att lämna gruppen, då de trodde att de kommit fel. Nog behövde fotbollsspelare kunna anpassa sig till taktik och samarbete på planen, men någon kadaverdisciplin hade ingen av dem upplevt i sina egna klubbar.
Löjtnantens svarta hår spretade, den blå träningsoverallen stramade, de bleka ögonen blixtrade. Ett litet tygmärke fanns fastsytt på träningsoverallens tröja, på den plats där idrottsföreningar brukade ha sina klubbmärken. Kanske en civil fotbollsklubbs märke. Ingen ville gå närmare för att se efter.
Några av de värnpliktiga drog sig långsamt närmare de andra, då de hörde löjtnantens röst.
”Slashasar!” tänkte löjtnant Kroon. ”Dom är säkert här för att slippa exercis … Har dom aldrig hört ett militärt kommando …? Dom kan knappast haft en riktig fotbollstränare som tar det fulla ansvaret …”
Löjtnant Kroon var besviken. Han blängde under lugg och stirrade irriterat på de spinkiga och hållningslösa soldaterna, som han skulle göra ett effektivt fotbollslag av. Storväxta var dom inte frånsett ett par, benen var smala som pinnar från slyskogen. Hans bestämda uppfattning var att för varje år hade materialet för att få ihop ett bra fotbollslag för regementet blivit sämre och sämre. Mycket sämre. Ändå fanns det just det här året tre civila föreningar från Norrbotten i näst högsta serien i landet. Räknade man med sörlänningarna från Västerbotten var det mer än det dubbla. Men spelarna … Fanns det inga värnpliktiga i föreningarna det här året? … med fysiska förutsättningar!
”Den här träningseftermiddagen kommer dom inte att glömma …”
”På TVÅ LED LINJE uppställning på straffområdeslinjen vända mot marketenteriet. 193 Olofsson riktkarl. VERKSTÄLL!”
Rekryterna från 8:e kompaniet småsprang, de övriga gick. Löjtnanten behärskade sig. Han sa ingenting, men han kände adrenalinet koka i bröstet. Vänta bara … Nog skulle han få alla att springa! Vilket patrask!
Han hade länge tänkt föreslå regementschefen att ett Bollkompani skulle inrättas på I19 vid sidan om skidlöparplutonen och cykel-skyttekompaniet.
Han var beredd att ta hela ansvaret för ett sådant kompani. Fotboll, handboll och bandy.
Samtliga värnpliktiga var klädda i försvarets fladdriga kortbyxor och gröna skjortor. På fötterna hade de egna fotbollsskor, allt enligt dagordern i korridorerna. Alla hade dess-sutom en gråvit skjorta för ombyte, eftersom två lag som skulle tas ut under eftermid-dagen för att spela mot varandra inte kunde ha samma färg. Ett grönt lag kan inte spela mot ett grönt, förstår ju alla?

”Ni är här för den första och enda träningen inför garnisonsmästerskapet i fotboll. Vi ska försvara vår seger från förra året! I första matchen har vi lottats mot A8, våra finalmotståndare förra sommaren. Då vann vi efter en mycket hård kamp. Den här gången ska vi slå dem i första matchen. Sedan är vår väg fram till mästerskapet ganska lätt.
Även om artilleristerna inte är vana att röra sig så mycket, ska de inte underskattas. Jag har studerat vilka etablerade spelare de kan tänkas ha i år. Några är kända från civila föreningar i de högre serierna inom försvarsområdet … i distriktet menar jag. Det förskräcker inte en krigare. Vi måste dock ha ett slagkraftigt lag att ställa på benen.  Regementschefen har utlovat två extra fridagar för dem som deltar i det segrande laget. Om någon utmärker sig särskilt mycket, kan det bli ytterligare någon dag …
Jag är UK, på order av regementschefen. Ni som just nu är här har tagits ut på rekommendation av era egna plutonsbefäl. Jag har också fått indikationer om vilka platser i era civila lag som ni brukar spela på. En del av er känner jag igen och vet ungefär vad ni går för. Men alla känner jag inte. Därför ska ni alla passera förbi mig och uppge namn och nummer, kompani, civil klubb och vilken plats ni helst spelar på i ert eget lag.
OMEDELBART efter att ni anmält er för mig, påbörjar ni individuell uppvärmning med boll framför det östra målet. Vet ni inte vilket det är, så får ni väta fingret och hålla upp det i luften. ÖSTER är från det håll fienden väntas komma. Den lede FI! Elementärt! Så pass mycket måste ni ha lärt er till dags dato.”
Löjtnanten drog djupt efter andan och växte en dryg decimeter på bredden. Han vägde upp på tårna, men sjönk ner på hälarna efter några sekunder. Benen såg ut som telefonstolpar och han hade redan benskydd innanför strumporna.
”Jag kommer själv att delta i laget för att stabilisera försvaret. Vi behöver fem kedjespelare med känsla för var målet är beläget, fyra försvarsspelare utöver jag själv och en målvakt. Ytterligare två kedjespelare, två försvarsspelare och en målvakt kommer att tas ut som reserver, och skall infinna sig till lagets samling och genomgång före matchen. Den spelas i år på I19:s hemmaplan, vilket inte är någon fördel.
Matchstart: TORSDAG klockan trettonhundra … klockan ett för den som inte förstår detta! Uttagna spelare äter i matsalen klockan 1100. Samling HÄR klockan 1200. Ombytta! Domare kommer från F21. Det är major Lindqvist, elitdomare i civila fotbollsmatcher.
Några frågor? NEJ! BRA! Verkställ!”
Spelarnas uppvärmning innebar att från älvbrinken springa i nipans lösa sand ner till vattnet, vända där och upp igen. Det gick tungt för många men det var ändå en ganska sammanhållen trupp som samlades runt löjtnant Kroon i mittcirkeln.
”Hade ni alla varit mina rekryter så skulle ni utöver varje utförslöpning ha fått springa 200 meter i älvens vatten … motströms och 10 meter från stranden … Det hade ni för-modligen inte pallat för … men eftersom det är kort tid till matchen, så väljer jag att be-trakta det här korta passet både som uppvärmning och konditionstest.
Vi har extremt lite tid att spela ihop laget.
Jag har, med ledning av era lite flummiga och självöverskattande uppgifter, satt ihop två elvor, som jag tror är ungefär jämnstarka. Vi spelar en halv timme. Därefter gör vi förändringar i lagen. Jag kommer själv att delta under det andra spelpasset för att på nära håll kunna bedöma era tekniska färdigheter! Jag fungerar som domare under det första passet. Furir Barsk dömer det andra passet.
Jag kommer att prioritera FÖRSVARET … ”
Han gjorde en kort paus, men ingen reagerade på hans lustighet.
”De viktigaste spelarna är försvarsspelarna, alla sex … Utifrån ett starkt försvar kan vi hoppas att kedjespelarna kan göra en del framryckningar, kanske anfall på kanterna kan skapa överraskningseffekter så att någon i kedjan kan få in bollen i nätet …
Eventuella straffsparkar får den mest rutinerade ta hand om, d.v.s. jag …”
*
Matchdagens morgon var lika klar och solig som alla andra dagar den sommaren. Värmen var till en början beskedliga tjugo grader, men klockan elvahundra, då I19:s spelare togs emot av löjtnant Kroon utanför matsalen, hade den redan stigit till plus 26. Det skulle bli hetare under matchen. Då matchen började fanns det på den blå himlen inte ett enda moln som kunde skugga spelarna. Inte ens de vita vackervädersmolnen, som brukade bubbla upp bakom Rödberget syntes till.
”GIVAKT - MANÖVER!” hälsade löjtnant Kroon på sina spelare.
”Idag får ni jobba så svetten lackar … ”
Ett par spelare från hans eget kompani log tillsammans med honom för att visa att de förstått vitsen.
”Ni vet era platser i laget … ETT LED UPPSTÄLLNING … I NUMMERORDNING!!! Matchtröja får ni av furir Barsk. Därefter enskild marsch in till matsalen. Alla sitter vid samma bord. Reserverna går in sist i kön. VERKSTÄLL!”
*
Strax innan majoren Lindqvist från F21 skulle blåsa igång spelet, hördes taktfasta rop: Vänster! – Vänster! – Vänster! – Vänster! … Granatkastarkompaniet marscherade in. En fänrik kommenderade HALT och sedan VÄNSTER OM följt av TVÅ STEG FRAMÅT och därpå SITT NER! Truppen hade marscherat upp längs hela ena sidolinjen. Allt avslutades med LEDIGA, då alla granatkastarsoldater samtidigt satte sig i gräset en meter från sidolinjen.
A8:s lag tittade med förvåning på åskådarnas strikt militära inmarsch. Löjtnant Kroon hade varit fram till A8:s lagledare och redan på vägen fram spruckit upp i ett belåtet leende. Holger Svärd, hans kurskamrat från kadettskolan, skulle leda A8:s lag från sidan, nästan en garanti för att det skulle bli en lätt match för I19.
Kapten till och med! Inom artilleriet befordrar dom tydligen vem som helst.
”Har dom kommenderat dig till det här uppdraget? Du kan ju ingenting om fotboll!”, sa han så spydigt han kunde och så hade han klämt till med näven lite extra hårt, när dom tog i hand.
”Nej du har rätt. Just därför är jag ledare mot I19 …”
Löjtnant Kroons blodtryck gick upp
”Den uppkomlingen … men vänta bara …”
Då han gick tillbaka till sina spelare, kastade han en blick på A8:s gula spelare. En storväxt karl verkade bekant.
”Ove Nyberg från Sportklubben! Visst tusan är det han … Centerhalv i länslaget … Honom hade jag inte räknat med … Har dom kallat in en toppspelare bara för den här matchen …”
Så mycket psykolog var Markus Kroon i alla fall, att han inte sa något om Ove Nyberg till sina egna spelare.
”Vi får spela på kanterna och komma runt försvaret där”, tänkte han, ”… fastän vi har det ganska tunt på yttrarna … Ove är inte så snabb och inte så rörlig i sidled heller. Jag får själv gå in i mitten och visa var skåpet ska stå …”
Klockan trettonhundra stod båda lagen uppställda på var sin sida om mittlinjen vända mot varandra. I19:s fotbollströjor var ljusblå med siffror på ryggen. Framtill pryddes tröjorna av en rund symbolbild för regementet: en ren med en gnistrande stjärnhim-mel i bakgrunden.
Kent var uttagen som högerinner, en ny och ovan plats för honom. Löjtnant Kroon var vänsterhalv. Centern Hadar Stålnacke, en stor granatkastare från Malmberget, var tyvärr enfotad. Han kunde bara ta mot bollen med vänster fot. De gånger han försökte spela bollen med höger fot kunde den hamna var som helst. En gång hade han gjort självmål, då han förirrat sig ner i försvaret för att hjälpa till. På yttrarna hade löjtnant Kroon placerat två småväxta men ettriga spelare, en Vittjärvare från cykelskyttekompaniet, en Lappträskbo från skidlöparplutonen.  I målet hade I19 en av de bästa målvakterna som fanns i norra Sverige, stor, tyst, trygg. Centerhalven kom från BBK:s reservlag. 193 Olofsson var son till en överste.
I19:s lag kändes riktigt bra, tyckte Kent, men då han såg A8:s spelare kände han att I19 nog ändå var i underläge den här gången. Flera spelare kände Kent igen, från Lycksele och Skellefteåklubbarna och så Ove Nyberg från Sportklubben. Kent kände sig liten då han sneglade på sin kedjekamrat från Malmberget, som nog var på samma nivå som Ove Nyberg, huvudet högre än de flesta.
”I dom duellerna kommer det nog att blixtra och dåna”, tänkte Kent.
Leif Nilsson från Lycksele var den enda av västerbottningarna, som han kom ihåg namnet på, en snabb, teknisk spelare, svår att möta eftersom han var så oberäknelig. En riktig bolltrollare skrev Norran, Skellefteåtidningen, efter en match mot BBK … och så spelarna från Piteå, Överkalix och Hakkas därtill …
”Tur att Stins-Olle, Lyckselemålvakten, tydligen inte gör lumpen på A8 … Han skulle ha skrämt slag till och med på Kroon tror jag … Löjtnanten skulle ha fått känna sig både liten och spinkig …”
A8-målvakten var lyckligtvis ingen jätte, ganska normalväxt men att han var spänstig visade han redan under uppvärmningen då han gång efter gång hoppade upp och tog tag i ribban. Då han tippade en boll över målet märkte Kent att han nådde minst en decimeter ovanför ribban med handen. Målvakten var lagets bäste. Han for omkring som en ekorre mellan stolparna och nådde varenda boll. Tyngdlagen kände han inte till.
”Men han är ju artillerist, kan förstås beräkna kulans rörelser i luften … Skott efter marken …”, tänkte Kent.

Matchen blev svettig, hård, hänsynslös och dramatisk. Två gånger fick den avbrytas, då spelare låg på gräsmattan till synes svårt skadade. Sjukvårdarna för lagen hade fullt upp med att kyla ner vrickningar och blessyrer efter vårdslösa efterslängar. Två spelare fick föras till sjukan redan i början av andra halvleken. Rättvist nog var det en från vardera laget. Hade inte major Lindqvist från F21 som domare haft så stor erfarenhet och pondus, skulle matchen troligen ha slutat med inbördeskrig mellan två försvarsgrenar inom den svenska armén.
Sportsmannaandan försvann redan vid slantsinglingen. Någon strateg på regementet hade vis av erfarenhet sett till att domaren var den som hade den högsta militära gra-den. A8 hade för året nya gula kortärmade matchtröjor med en artillerisymbol på ärmen.
I19:s lagkapten, löjtnanten Kroon, räckte fram handen, då han hälsade före matchen. A8:s lagkapten som trodde att det handlade om fotboll, log vänligt och blev förvånad då Kroon försökte krama sönder hans hand. Leendet på Kroons läppar var inte lika hjärtligt. Han väste ”Idag ska vi göra slarvsylta av kanariefåglarna …”
Major Lindkvist gav löjtnant Kroon en varnande blick, som visade att han hört orden men han sa ingenting. Han höll en enkrona i handen och vände på den för att visa att sidorna var olika.
”Krona”, sa Kroon.
”Gästerna väljer alltid först”, sa domaren och vände sig till A8:s lagkapten.
”Krona!”
Lindkvist kastade upp enkronan i luften och tre karlar böjde sig samtidigt mer mot gräset, för att se vad slumpens utslag blev.
”Krona”, konstaterade domaren.
A8:s lagkapten tittade fundersamt mot målen, ett i sänder.
”Planen är väl lika dålig åt båda hållen … Vi står kvar …”
”Eran plan …” började Kroon, samtidigt som Lindkvist passade på att pröva visselpipans högre decibellägen.
A8 fick en målchans direkt efter avspark men den gulklädde vänsterinnern, Simon Isaksson, blev för ivrig och sköt över framför nästan öppet mål.
”Är det Luftvärnet vi möter idag”, hojtade I19:s löjtnant Kroon. Att han själv, som gjort en markeringsmiss i inledningsminuten, var upphovet till målchansen låtsades han inte om.
Andra målchansen kom i nästa anfall. Bollen tog i ribban och studsade långt ut på planen.
”Nu har jag skjutit in mig … kalibrerat siktet … Du vet hur artillerister håller på … Nästa skott … DÅ blir det mål!”
Simon Isaksson gjorde en extra sväng förbi I19:s lagkapten.
Löjtnant Kroon svor en lång ramsa och gav A8-innern en ordentlig knuff. Lindkvist lyfte visselpipan till mun. Kroon såg det och slog urskuldande ut med händerna. Irritationen hade stigit. Försvararna spelade inte alls bra. Kämpade inte. Och kedjespelarna stod bara och hängde. Han skulle allt visa … om nu bara den där slängiga innern närmade sig igen.
Det gjorde han.
Tre-fyra snabba passningar mellan Leif Nilsson och Simon Isaksson och plötsligt hade de sågat sig igen hela det försvar, som infanteristerna kunnat mobilisera. Det var nästan som om de grävt ner sig i skyddsgropar. Två A8-spelare stod fria framför målet igen. Skottet från Simon smet in precis under ribban.
A8 ledde rättvist med 1-0 och löjtnant Kroon hade inte hunnit visa varken hur man försvarar eller kämpar. A8-spelaren sa ingenting alls till Kroon, då han gick tillbaka mot mittcirkeln.
”Tack för passningen Leif”, sa han. ”Det är ett enkelt försvar att ta sig igenom …”
Markus Kroon sparkade till målstolpen, så hårt att han haltade, när han gick ut mot avspark.

Första halvlek blev en mardröm för I19-laget. Glidtacklingar och efterslängar blev fler och fler … från båda lagen. 3-1 stod det redan i pausen och mer hade det kunnat vara. Avblåsningarna hade varit många. Småskadorna likaså. Humöret hos flera av spelarna var som larmminor med snubbeltråd åt alla håll. Ove Nyberg hade lullat på kring straffområdet. Hadar Stålnacke hade inte gått i närkamp med honom. Inläggen från kanterna hade varit miserabla … efter marken. Och mest från höger. De båda största spelarna hade respekt för varandra. Båda tänkte:
”Han är inte så kvick i fötterna … Han hoppar aldrig på höga bollar …”
Markus Kroon hade förorsakat många avblåsningar för sitt hårda spel, men sammanstötningen i början av andra halvleken, då två spelare fick föras till sjukhuset var han inte skyldig till.
De två spelarna var Ove Nyberg och Hadar Stålnacke. Det var första gången de träffades.
”Dom möttes på hög nivå!” hördes halvhögt från publiken i gräset.
Efter den dova smällen som hördes över hela planen, låg de båda som uppblåsta halmmadrasser i gräset några meter från varandra. Ingen av dem blödde, men bulorna i deras huvuden växte snabbt. Båda blev omlindande av I19:s sjukvårdsrekryter. När de så småningom reste sig såg de med sina turbaner ut som indiska sikher.

”Heja Kent” hörde Kent från den gråklädda publiken på grässlänten intill planen, allde-les efter A8:s tredje mål. Kent kände genast igen rösten. IFK:s skickliga vänsterhalv Daniel, som han spelat många matcher tillsammans med. Varför är han inte med? Han hade kunnat skicka fram några passningar som var möjliga att nå, tänkte han, då en boll från Kroon svirrade över sidlinjen femton meter från Kent, som rört sig ut mot ena kanten.
”Spring, för fan …” hörde Kent från sin lagkapten.
Medan en av A8:s backar hämtade bollen, hann Kent se Daniels vinkande arm i luften.
”Vilket bombardemang vi utsätts för”, skrattade Kent, då han i pausen gick fram till Daniel. ”Varför är inte DU med i vårat lag …?”
”Jag blev aldrig uttagen, inte ens till uttagningen … Jag anmälde mig inte heller, eftersom jag kommit ihop mig med Kroon … och så ska jag förflyttas. Sned rygg passar inte till att dra omkring med granatgevär. Det blir nog Trossen för mig. Jag är ju lastbilschaufför, så där borde jag ha hamnat från första början … En annan orsak är förstås att jag spelar på samma plats som han … och han tar ju ut laget …
Daniel tystnade när fänriken närmade sig med händerna på ryggen.
”Kent!”, halvviskade Daniel. ”Vi har match på söndag. Passa benen …”

Andra halvlek blåstes igång. Den blev händelserik. I19:s passningsspel hade plötsligt och oförklarligt börjat fungera. Försvararna var inte lika stirriga som under A8:as chocköppning. Löjtnant Kroons röst ekade över de västra delarna av Bodens stad. Han eggade spelarna, uppmuntrade, formligen eldade på.
En av de oberäkneliga yttrarna fick fatt i bollen, snurrade upp sin back och drev bollen längs kortsidan mot målet. Passningen snett inåt bakåt till I19:s center blev perfekt. Med vänsterfoten drämde han till så att bollen nästan blev oval.
Reducering till 2-3.
Minuten efteråt hade A8 fått ordning på sitt eget spel. En lång och hög boll spelades upp mot anfallsspelarna. Planens två största spelare, I19:s BBK-centerhalv och A8:s center Albin Gustavsson från Kebne hoppade och nickade med all kraft.
Ingen av dem hade någonsin tittat på bollen när de nickat.
Ingen av dem hade nånsin hoppat så högt.
Ingen av dem träffade bollen den här gången heller.
De träffade varandra. För andra gången under matchen använde ett par spelare huvudet så mycket att när de slogs ihop så hördes det över hela planen.
”Redan repris!” hördes från publiken.
Båda spelarna ramlade ner på gräset. Båda blödde ymnigt. Båda fördes skyndsamt till Sjukan. Ingen av dem återkom under resterande tid av matchen.
Spelarna på planen blev färre. Ytorna blev större. Det hårda spelet dämpades, då spelarna blev allt tröttare. I19 fick en stor möjlighet att utjämna till 3-3, då en av A8:s backar fick bollen på armen och domaren blåste för straff. Löjtnant Kroon sprintade fram till bollen, som om han inte riktigt trodde att hans spelare förstått att han och ingen annan skulle slå straffen. Markus Kroon stirrade på A8:s målvakt, som hoppade fram och tillbaka längs mållinjen samtidigt som han viftade med armarna. Då domarsignalen kom tvärstannade man mitt i målet med blicken koncentrerad på bollen.
Löjtnant Kroon hade tidigare lyckats bra med straffläggning både i I19:s lag och i sin civila förening. Han hade en enda taktik. Kraft! Även en straff som inte var så bra placerad brukade gå in, om att den var hårt slagen. Kroon tog ganska lång sats, stödfoten perfekt placerad till vänster om bollen, träffen med sträckt vrist kunde inte bli bättre. Målvakten hann inte röra sig. Bollen träffade stolpen så att hela ställningen skakade. Det hårda tillslaget gjorde att bollen studsade långt ut på planen. En av A8-spelarna som inte gått ner och ställt sig med tårna mot straffområdeslinjen fick tag i bollen, samspelade med Leif Nilsson, fick tillbaka bollen och drev den mot I19-målet. Målvakten som gått långt ut snubblade lite då han började springa tillbaka till målburen. En lobb från långt håll rullade in i målet.
4-2 till A8 i den minut då I19 hade sin största möjlighet att kvittera.
Luften gick ur matchen. Löjtnant Kroon tystnade. De sista minuterna innan slutsignalen vankade Markus Kroon omkring på planen utan att intressera sig för var bollen fanns. En enda tanke snurrade runt i hans huvud:
”Det här var sista gången … spelarmaterialet blir bara sämre och sämre … Jag borde säga upp mig och ta hand om gården hemma i byn …”
A8 gjorde ytterligare ett mål mot det passiva försvaret. 5-2 innan major Lindkvist blåste av spelet, tog bollen under armen och gick för att byta om.
Det var första gången I19 blivit utslaget i första omgången.
Åttonde kompaniet marscherade under tystnad iväg ledda av sin fänrik.
I19:s spelare satt i gräset på den plats åttonde kompaniet lämnat.
Oväntat ställde sig löjtnant Kroon framför sin besegrade trupp.
Den kraftfulla kommandorösten använde han inte.
”Det blev ingen seger och ingen extra ledighet för er … Ni tog ut ledigheten på planen!”, sa han dystert och nästan i vanlig samtalston. ”Försvaret var ihåligt, särskilt efter att 193 Olofsson fått lämna planen, anfallet var uddlöst … Ingen av er är värd någon ledigdag … tvärtom borde ni allihopa få några dagars extratjänstgöring …”
Just då kom A8:s lagledare kapten Svärd förbi. Han räckte fram handen och Markus Kroon tog den. Han bugade också lite grann. Ingen av dem sa något. Ingen honnör, ingen stram givakt, inget militärt.
”Dom var faktiskt lite bättre”, mumlade löjtnanten efteråt.
Spelarna från de olika kompanierna på I19 satt tysta i gräset. Markus Kroon vände sig mot dem igen. Benskydden höll han i handen.
”… Ni ställde i alla fall upp … Det var bra … Ni kan återgå till era plutoner. Resten av dagen är fri …”

          © LEIF LARSSON
          Novellen ej tidigare publicerad
          Skriv gärna en kommentar till förf. e-postadress    (Se KONTAKTER)            
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER