2016-07-25

KRISTOFFER


Kristoffer var ett lugnt och stillsamt barn. Snart skulle han fylla tre år.
Det var varmt och trädens skuggor rörde sig bara lite, som om de levde, som om de rörde sig fram och tillbaka över vägen in i skogen. Vägen var torr och ett litet dammoln följde med den som gick där. Om Kristoffer tänkte något, var det nog, att det var så det skulle vara, ett ljusgrått litet moln i luften från vägen och från jordhögen där han satt med sin bror … och att skuggorna rörde sig. Därifrån – från ljuset och vägens skuggor, kom  mannen.
Många, många år senare kom han ihåg den här dagen. Han mindes precis hur allt hade varit, hur solen hade lyst, hur lugnt och stilla allt hade varit och hur mamma hade tystnat och slutat prata med dem och hur mannen, som kommit på besök, en lång stund stått och tittat på honom och hans bror. Han hade hukat sig ner som om han velat säga något till barnen.
Sedan hade han knäppt en bild.
Olof var yngre, rultigare, oroligare men på morgonen ännu stillsam. Pojkarna hade suttit tillsammans mitt i högen av pinnmo och sand under en stor gran och små, små korn av pinnmodamm låg i ett lager på kläderna, i håret och ansiktet och innanför kläderna. Pojkarna var redan smutsiga. En träbalja med ljummet vatten stod i närheten av brunnen och väntade på att Johanna skulle doppa ner pojkarna, då leken i jordhögen var över. Runt omkring låg brädstumpar och annat byggavfall. Inget av barnen hade spade eller hink, men de höll i var sin pinne. Olof petade lite i jorden, sprätte iväg en lite hög och krafsade över igen med nästa rörelse. Kristoffer satt alldeles stilla och tittade på mannen som närmade sig. En kärrväg gick bort mot ett torp i närheten. Genom den glesa granskogen kunde pojkarna se änkans hus med uthus och stolpboda. Längre bort fanns andra gårdar. Pojkarnas värld var ännu liten.
I skogskanten höll ett nytt hus på att resas. Stockarna var gamla från en timring efter en kyrkstuga, kanske lite större än en vanlig. Några nyare låg kvar i en hög vid sidan om. Taket skulle höjas ett varv eller två. En stensockel bar upp de nedersta stockvarven. Framför timringen satt pojkarna. Innanför de kala timmerväggarna arbetade Johanna med att täta springorna mellan stockana. Den här gången skulle det inte bli en dragig och kall bostad. Hon var noggrann.
Dagen i jordhögen hade fastnat och Kristoffer skulle för alltid bära det med sig. Det var hans första minne. Dagen hade varit varm redan tidigt. Solen fanns mitt på himlen   ovanför den stora granen och den lyste rakt ner på honom och Olof. Det fanns inga moln och ingen vind blåste. Skatorna som kom från skogen flög förbi och satte sig med vippande stjärtar på grannens hus utan att skrika och skräna. Inga fåglar kvittrade, inga flugor och inga bromsar flög omkring runt barnen. Mannen som nyss kommit tyckte att det var underligt. I skogskanten brukade insekterna trivas. Allt var stilla och tyst. Skuggan från den stora granen föll inte på pojkarna och sandhögen, och inte heller på mannen som tankfullt stod och betraktade dem. Att det varit så tyst och att inga fåglar kvittrat i träden, tänkte mannen på senare, då han gick sin väg. Det var som om allting hade hållit andan, medan han var där.

Solen hade gassat och bränt i nacken hela vägen över åkrarna och ängarna. Den svaga brisen nerifrån älven hade inte gett honom någon svalka. Mannen strök med avigsidan av handen bort svett från pannan och knäppte upp en knapp i den vita skjortan. Han kände att han blivit våt på ryggen. Slipsknuten lossade han på. Finkläderna skulle passa bra, hade han tänkt, innan han gått till bussen. Nu kändes de alldeles för varma. Som vanligt hade han gått lite för fort, fastän ingen brådska fanns. Han hade kommit mycket för sent. Många år för sent.
Mannen kunde inte ta blicken från de stillsamma pojkarna. Han förstod sig inte på barn, men de här två måste vara snällare än alla andra. Det trodde han. Mycket lugnare än broderns barn. Kanske de inte lärt sig prata ännu. Pojkarna var inte särskilt lika varandra. Den yngre var småbarnsknubbig, den äldre såg smalare och spensligare ut. Lillpojkens lockar, som stack fram under en vit hätta, var rödlätta. Den äldres hår var ljust som höstgräset och ögonen allvarligt blågröna. Med stort allvar följde de båda barnen varje rörelse som mannen gjorde. Händerna lekte för sig själva i jorden.
”Som om dom vet”, tänkte mannen. ”Som om han förstår.”
Han böjde sig lite åt sidan och fick fram en liten bälgkamera från en brun kameraväska. Han hade haft den hängande över axeln hela vägen från byn och ner till gården.  Pojkens klara blick följde hans rörelser. Det blänker förstås i objektivet, tänkte han. Det är därför. Han siktade länge och förde kameran lite från sida till sida för att få barnen och jordhögen mitt i bilden. Han ville få en bra bild. Någon fler möjlighet skulle han inte få. Det här var första och enda gången.
 
Johanna hade sett honom komma, redan då han kom ut från skogen vid vägskälet. Hjärtat hade slagit extra slag, först av överraskningens glädje, sedan av besvikelse över att han väntat så länge. Varför nu, när det ändå var för sent? Hon hade stått stilla och lite handfallen med armarna viljelöst hängande. Hon hade inte trott att hon någonsin mer skulle få se Johannes. Hon kände att hon blivit röd på kinderna och att gråten ville komma.
Hon drog åt knuten på hilkan och utan ett ord fortsatte hon sedan att täta mellanrummet mellan stockarna, så att det skulle vara tätt, när vinterns vindar kom. Kallvintrarna med stor trängsel hos Agnes fick räcka. Johanna arbetade noga med drevgarnet och tryckte in det hårt och ordentligt mellan stockarna med en liten murslev. Talgoxarna skulle inte kunna slita loss stora bitar och göra kalldrag i huset. Arbetet var besvärligt för Johanna. Hon hade svårt att nå de högre timmervarven samtidigt som hon måste balansera på golvbjälkarna. Inga golvplankor var ännu lagda, inte ens trossbottnen.
Det var lördag och Johanna väntade sig ingen hjälp.
Hon hade bara pekat på den större pojken, då Johannes kom in på gården men inte sagt något. Det fanns inte längre något att säga. Hon hade inte gått honom till mötes, utan stannat kvar innanför de halvfärdiga väggarna. Hon hade haft tårar i ögonen, då hon klev på bjälkarna till huset som skulle bli hennes riktiga hem, inte bara ett kallt provisorium. Färdigkapade bräder till trossbottnen låg i en trave.
”Du kom inte … ”, sa hon så lågt att hon inte visste om mannen hörde henne. ”Jag väntade länge …”
Bara det.
Mannen harklade sig flera gånger. Han hittade inga ord, han som så gärna pratade i alla sammanhang. Det var då han fumlat med kameran, ändrat bländare och justerat tiden, gjort om och gjort om, intresserat sig för barnen. Då han till slut ställt in samma tid och samma bländare som de värden han haft från början, knäppte han bilden. Han tyckte om att fotografera och visste att det skulle bli en bra bild. Ljuset var bra, barnen satt stilla. Skärpan skulle bli fin.
Han hade velat ha med Johanna på bilden, men frågade inte.
Sedan hade han hukat sig ner mot barnen igen, som om han ville låtsas delta i deras  stillsamma lek. Han hade tvekande räckt fram ena handen, men pojken såg den inte. Han tittade mannen i ögonen.
” … offe”, sa pojken och mannen hade hjälplöst tittat upp på Johanna, där hon stod lutad mot timret i fönstergluggen. Sa pojken ”offer”. Varför? Hon förklarade inte fastän hon borde ha hört pojkens ord tydligt. Han hade sagt det med hög röst, det enda han sagt medan mannen var där.

Då mannen började gå tillbaka efter den spåriga och gropiga vägen genom skogen, höjde han handen. Var det en hälsning eller ett avsked? Johanna tittade länge efter honom men vinkande inte. Det sved i hjärtat, men nu var det för sent. Sedan hade hon gått ut till pojkarna och borstat av dem damm från sand och pinnmo och omfamnat dem. De var smutsiga, men det var för tidigt att sätta dem i badbaljan. Kristoffer hade krupit upp i hennes knä, då hon satte sig på den provisoriska farstubron. Han körde in händerna i hennes hår och tittade på henne med allvarliga barnaögon. Olof hade lullat tillbaka till jordhögen, satt sig ner igen och med en pinne börjat rita i sanden. Okontrollerat som barn gör då de ritar streck fram och tillbaka. Gång på gång drog han streck ovanpå andra streck. Rörelserna blev större och lite ryckigare tills han släppte pinnen. Med handen klappade han sanden tills den var slät igen.
En bofink drillade i granarna och sädesärlan som hade bo i en vedtrave på gården kom springande, stannade till och tog en annan väg. Från skogen hördes skogsduvornas klagande sång.
Klockan var lite efter ett på lördagen och veckans arbete var slut, men Johanna skulle fortsätta än i flera timmar. Den här dagen var sista gången de två männen sågs. Framför farstubron till huset med kattorna, där vägen gick över gårdsplanen, var mannen som besökt Johanna, nära att bli påkörd av den andre mannen. Holger som Johanna tagit till sin. Besökaren hade blivit överraskad. Cyklisten hade kommit så hastigt runt husknuten. Hjärtat hade slagit fortare och något som han inte visste vad det var, hade tumlat runt i hans bröst. Han hade vänt sig om och tittat efter cyklisten, som vinglande fortsatte mot det påbörjade huset. Sedan hade mannen lyft på hatten mer av vana än att det betydde något särskilt och gått vidare mot mjölkbryggorna. Johannas man hade fortsatt på cykeln. Han hade inte sagt något, bara cyklat vidare. Som om han inte sett den mötande. Gungat lite fram och tillbaka, för att få högre fart. Vägen lutade lite uppåt. Han hade inte hunnit se vem den helgdagsklädde mannen var.
Johanna kunde höra Holgers cykel skramla.
”Undrar om han kände igen den, som han mötte”, mumlade Johanna för sig själv.
På vägen upp mot byn hade Johannes tagit av sig kavajen och burit den över ena axeln. Över den andra hängde kameran. Fågelsången brusade omkring honom. Nya toner för varje buskage i de djupa dikena. Telefonledningarna hängde ner i värmen och trådarna blänkte som guld och silver.
”Så dom fanns här i alla fall … fåglarna. Det var bra det …”
Då han kom upp till den långa raden av postlådor stannade han, precis som han gjort på vägen ner. Han visste vilket nummer Johannas postlåda hade. Bakom lådorna växte tre väldiga syrener. Doften från de blommande buskarna var bedövande. Sommardoft. Hit hade han gått två gånger tidigare och två gånger hade han vänt om utan att lägga något brev i lådan. Längre hade han inte kunnat förmå sig att gå. En gång hade han lagt ner brevet i lådan, gått en liten bit men sedan ångrat sig och tagit upp det igen. Han hade inte vågat möta de allvarliga grönblå ögonens tysta frågor. Han hade kämpat länge med orden i brevet. Till slut hade han tyckt att de inte räckte till.
Nu hade han fotograferat också.
Kuvertet låg fortfarande i kavajens innerficka, skrynkligare och lite smutsigare. Det fanns inget frimärke på kuvertet. Det var väl det han tänkte på att han inte satt på   frimärke. Hennes man skulle kanske ha undrat.
Fotografiet hade han sedan skickat i ett vanligt brev. Han hade inte skrivit något. Det var en bra bild.
*

Det var långt från gården vid älven till det kalla vindsrummet vid kusten. 25 mil med många bussbyten och mycket väntande, hungerkänslor och illamående. Resan hade   börjat en ovanligt kall septembermorgon med rimfrost i träden och is på vattenpölarna. Den hösten hade kommit tidigt. Älven flöt då ännu strid. Vattnet i strömfåran hade sett svartare och vildare ut än andra dagar, men vid stränderna hade det jakat, nyis hade bildats och klirrat i det strömmande vattnet och krasat under fötterna på den som vandrat längs stranden.
Något minne från den långa bussresan med flera bussbyten och långa väntetider kunde Kristoffer omöjligen ha. Långt senare brukade han ändå säga att han mindes hur det var. Hur besvärligt och otäckt allt hade varit. Och kallt. Ändå var han ett spädbarn då, insvept i filtar och långa sträckor hade han sovit. Han hade mått dåligt och kräkts. Från den dagen tyckte han inte om att åka buss.
Johanna hade gett honom minnena. Hon hade berättat om och om igen, mest då bara hon och Kristoffer pratade med varandra, då båda jollrat fram orden. Hon hade behövt det. Själv ville hon inte glömma och pojken måste få veta även om han var liten.

      © LEIF LARSSON
      Ämnet behandlat i tidigare noveller.
      Skicka gärna en kommentar till förf. e-postadress
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER