Högsommarvärmen och de soliga dagarna höll i sig. De nyinryckta rekryterna fick vänja sig vid att svettas i de tjocka grå vadmalsuniformerna. Sällan såg de andra männi-skor än andra gråklädda. Det civila samhället nånstans där ute höll långsamt på att suddas ut.

En dag i början av tredje eller fjärde veckan hade det stått ÖVNING I TÄLTSLAGNING med ÖVERNATTNING på dagordern i korridoren. Kent hade försökt anpassa sitt mili-tära liv till träningspass. Det var lättare att stå ut, om han undvek de militära benämningarna och att tälta i skogen lät bättre än det mesta de dittills gjort. Marscherandet och hälsningsövningarna brydde han sig inte om, men KVÄLLSTJÄNST kunde vara bra, riktigt bra ibland för att vara militärt. På 3-kilometersslingan över exercisfältet och förbi hinderbanan sprang han gärna. Då han sprang ensam blev det korta intervaller. En fotbollsspelare har inte så stor nytta av segdragning kilometer efter kilometer. Till och med kvällstjänst i hindergården var en avkopplande utmaning, fastän den efter några varv sög musten ur kroppen. Särskilt de sandiga delarna där fotfästet var dåligt tog på krafterna. Risken att vricka fötterna, då man slängde sig över det 4 meter höga planket och sedan landade i någon av de ojämna groparna på andra sidan var stor. Ålningen under taggtrådsstängslet var inte lätt att likna vid någon fotbollsövning. Möjligen för den som ojande kunde ligga på marken och låtsas att han blivit nedsparkad av motståndarna.

Livkompaniets två plutoner skulle tälta skogen. Det var inte för rekreation och  återhämtning, utan för att de värnpliktiga tillsammans skulle lära sig att sätta upp ett 16-mannatält fort som tusan. Det behövdes att alla hjälpte till och att de var många. Inte ens vana campare hade någon större nytta av tidigare kunskaper i att resa så stora tält.
Den utvalda platsen låg inte långt från kasernerna men ändå lite otillgängligt till på norra sidan av Jokkmokksvägen bort mot Paglabacken. Det var ett fint område. Marken var plan med stora tallar och en liten bäck intill de två tältplatser första plutonen fått som sitt övningsområde. Alla delar för att få upp ett stort fungerande tält fanns i en tältlåda och varenda pryl skulle användas, t.o.m. en kamin med skorsten. Första  resningen av tältet tog en evinnerlig tid. Varje moment kommenderades och förklara-des. Alla gjorde sitt med tältbygget. Stod länge och håll i tältduken och väntade på nästa order.
Glädjen var stor då tältet äntligen stod där i skogen och var klart för inflyttning. Men det togs ner gång på gång, packades ihop, flyttades tjugo meter och så där höll det på hela kvällen, tills någon furir tyckte att det fick räcka. Det var viktiga kunskaper – sätta upp tältet snabbt så att fienden inte hinner se det och sedan flytta det lite för att luras ännu mer. Jargongen var hård. Inte blev det militära mer populärt. Tältningen var en nödvändighet för att kunna byta bostad. Sommar som vinter måste de svenska soldaterna kunna lämna kasernerna för att bo i tält.

Få saker i det militära hade dittills gjort Kent positivt inställd. Trots tjatet och de evinnerliga övningsmomenten med tältresningen, noterade Kent morgonen efter den första militära natten i tält, ett litet plus under sin militära tid bland alla minus. Det som han efteråt hade bra tankar om var övernattning i skogen. Det var nästan så att han kunnat känna sig ganska mänsklig trots uniformen. Det var naturligtvis inte själva det bökiga jobbet med att få upp tältet, utan mer utevistelsen som inte bara innebar exercis. För första gången tyckte han att det fanns en mening med det de gjorde. Platsen var fin. Slät mark med blåbärsris och gräs. Säkert hade tidigare årskullar övat med samma saker på samma ställe och kanske med samma tält också.

Intill porlade en liten bäck. I sömnen hade han hört det jollrande ljudet blandat med fåglarnas sång. Den hade långa stunder varit mycket intensiv.

Kent hade vaknat tidigt, först av alla i tältet närmast bäcken.
Han hade dragit på sig marschkängorna och kravlat sig ut genom tältöppningen utan att någon annan märkt något. Men just när han vek upp tältduken för att krypa ut, såg han Felix tysta ögon titta på honom. Han nickade nästan omärkligt.
”Undrar om den grabben nånsin sover …”, for det genom Kents huvud.

Det luktade sommar. Solen sken genom granarnas och de stora tallarnas grenar. Luften var frisk och det var redan varmt, bäcken porlade och fåglarna hälsade honom med en brusande konsert, då han kom ut. Snarkningarna fanns kvar inne i tältet, då Kent gick ner till bäcken, blötte händerna och tvättade sig runt ögonen. Någon handduk hade han inte. I det andra tältet som stod tjugo meter bort hörde Kent lågmälda röster. Någon ropade halvhögt ”Morsan, sätt på kaffet”.

Sedan satt han länge lutad mot en trädstam och tänkte att där var det bra att sitta och titta på, när de andra i tälten en efter en kravlade sig ut förbi den fladdrande tältdörren. Om allt i fortsättningen skulle likna den här första morgonen, kunde han stå ut. Kläderna tålde det. Fast pjäxor på sommaren var ovant. Inte hade han heller knäppt knapparna i uniformsrocken. Enligt reglementet borde han ha gjort det, trots han var ensam.
Några små flugor surrade kring hans huvud, en hund skällde på avstånd åt Jokkmokkshållet till, det vill säga åt det håll som fänriken pekat att Jokkmokk låg.        Soldaterna trodde honom nätt och jämt.

Kent började skriva ett brev. Han var glad att han varit så förutseende att han tagit med sig papper och penna. Han skrev inget namn i början.

Det var vid den grova tallen, som han hade som ryggstöd, som det första av hans många kärleksbrev blev skrivet ute i vildmarken. Något kuvert hade han inte och inte något frimärke heller. Postens gula låda saknades också där ute i skogen. För Kent gjorde det inte så mycket. Hans problem var ett annat. Han visste inte vem han skulle skicka brevet till. Allt eftersom veckorna gick blev breven många. Inget enda brev blev postat. Många brändes i tältkaminer, då han under natten haft eldvakten.

 ”Från ödeskogen någonstans i Sverige…” började han med stort allvar, men la till ”men ganska nära Boden och inte ens 200 meter från Jokkmokksvägen. Bara jag är vaken på denna ensliga plats. Jag sitter på marken på björnmossa utanför tältet med ryggen mot en kådig tallstam. Hela gänget, alltså två plutoner från Livkompaniet, är ute och tältar. Vi är över 60 man i 4 tält. Livkompaniets första pluton är den pluton som jag är placerad i. Vi är 32 gubbar – så kallas vi. Gubbar! Jag undrar vad vi 20-åringar ska kallas den dag vi fyller 30 och 40. Vi 32 har två 16-mannatält som vi rest upp i skogen. Den här gången har vi inte behövt gömma tältet under tallris och granris, men nästa gång …
 
Inte är det som någon skolutflykt med 4-manstält. 16 grabbar i varje tält är lite trångt och trist, fast en del berättar roliga historier. Vi har fantastiska berättare, bland andra prästpojken Johan och så Oskar Nilsson, som ska bli officer för att hans mamma vill det. Det finns till och med större tält än vårat, för 24 soldater som samtidigt ska ligga där och snarka. När alla sover och snarkar dånar det i skogen och harar och skogsmöss springer och gömmer sig. Vi har till och med en stor kamin mitt inne i tältet, fast den här gången har vi inte fått elda i den. Men kaminröret håller uppe tälttaket, så det är viktigt i alla fall.
Solen sticker mig lite i ögonen, men det är lugnt och vackert. Vinden är svag och rör bara lite i de yttersta delarna av grenarna. I den lilla skogsbäcken porlar vattnet och bland stenarna växer några kabbelekor. En stund i natt var småfåglarnas kvittrande så starkt och högljutt att bara värnpliktiga soldater kunde somna.  Nu har fåglarna lugnat ner sig lite. Dom gjorde väl upp revirgränserna i natt. Just nu hör jag en kråka som försöker lägga sig i konserten.
Jag har nyss haft ett vaktpass mitt i natten och håller på att bli sömnig. Nåja, mot morgonsidan är det för klockan är snart halv sex. Jag skulle egentligen ha suttit inne i tältet på trälådan, som tältet varit nerpackat i, och låtsats lägga in ved i kaminen, men jag smet ut genom tältdörren, som bara är ett par nedhängande tygstycken. Det är inte bara snarkningar som hörs från 16 soldater. Lite frisk luft behöver man allt få som omväxling.

Jag längtar efter dig. Som vanligt måste jag be dig om förlåtelse. Jag uppträdde så illa och känslolöst, senast när vi träffades. Precis som alltid annars ångrar jag alltid det jag gjort, men jag lyckas ändå inte bli en bättre människa. Du måste tycka att jag är en svår och virrig person.

Nu hör jag en bil på grusvägen upp mot Pagla. (Så värst långt in i ödemarken är vi inte, som du hör). Ut ur bilen hoppar en furir som nu kommer rantande. Han har nog blivit väckt för tidigt och verkar vara på dåligt morgonhumör. Han ska visst väcka alla som ännu sover i tälten. Mig har han inte sett än. Vi övar oss för ett stort krig. Det har vi gjort genom att sova på granris. Men inte har vi vänt oss manligt och lugnt, så som vi i skolan läste att kolarna gjorde i sina timmerkojor. Fast snarkat har många av oss verkligen gjort lika bra som Dan Anderssons kolare. Det var en varm natt i natt så vi har inte behövt elda i tältkaminen. Vi är inte betrodda ännu. Det ska nog också övas. Men eldpost har vi haft. Det är enligt reglementet. Eldvakt men utan eld. Det är så i det militära. Hur dumt det än är måste det göras, det som står skrivet i någon bok … det gäller alla och just nu gäller det oss. Jag undrar om någon sett den boken och vem som har hittat på allt som står där. Det skulle inte förvåna mig om befälet ljuger för oss.
 

Kanske berättar jag någon gång för dig om militärlivets meningslösheter. Då får du ett långt, långt brev, mycket längre än det här, för då är jag nog på dåligt humör. Ändå kan jag bara berätta om det jag själv hittills upptäckt på några veckor. Jag ska vara kvar här i mer än ett år till, så jag hinner uppleva mycket tror jag … men några militära hemligheter är det knappast. Sånt har vi inte fått veta, vad som är hemligt och inte hemligt alltså.
Jag tyckte att det var ganska skönt att sitta eldvakt i alla fall. Fåglarna kvittrade utanför tältet och den svaga vinden fick tältduken att röra sig lite grann. Jag är ganska säker på att det var bofinkar och flugsnappare som försökte överrösta varandra.
Jag skrev en dikt medan jag satt där på tältlådan. Jag tror inte att jag får Nobelpriset för den, men det hör till de få bra sakerna som jag gjort, sedan jag ryckte in för tre-fyra veckor sedan. Bra därför att jag bestämde själv. Nu ska fåglarna skrämmas till tystnad,  för furiren har börjat gå runt bland kvistar och små granar för att se var han kan rada upp oss, så att han kan räkna att vi är här allihopa. Tänk om vi har slarvat bort någon. Sedan kommer han att skrika Uppställning! Då ska vi stå bakom varandra, men han kanske menar Uppstigning.
Från ”mitt tält” har flera andra nu börjat krypa ut, sträcka på sig och gäspa stort som om de hade haft den allra bekvämaste sovplatsen på granriset.
Ursäkta att brevet blir skrövligt. Jag måste gömma det i innerfickan i vapenrocken tills jag kommer ”hem” till kasernen, så att furiren inte tar det i beslag. Märkte du ”Hem”? Du ser hur illa däran jag är – redan, när jag kallar stenbarackerna för ”hem”. Det är stor risk att jag försämras ännu mer.”

*

En dag blev 185 Johansson kallad till kompaniexpeditionen. Kapten Hammarberg satt där förstås på sin knarriga kontorsstol. Han satt inte med fötterna på bordet, men Kent trodde att han gjort det strax innan. En annan karl satt på en brun pinnstol på kortsidan av det alldeles för stort tilltagna expeditionsbordet. SoldF, alltså Soldaten i fält, låg på bordet. Igenslagen. Ett papper med många stämplar, stjärnor och kungakronor låg vid sidan om.
Kent ställde sig ett par steg innanför dörren och intog den ställning som han övat upp ända sedan inryckningen – mitt emellan givakt och lediga. Fötterna behövde han inte röra. Han sjönk bara ihop lite till, då kaptenen sa Lediga och sedan Sitt! på kommandovis. Förra gången, när Kent var inkallad till honom och kaptenen                kommenderat Lediga, hade Kent vänt sig om och gått. Det var fel.
Kent såg pappret på bordet och tänkte att nu har Generalstaben inom Krigsmakten äntligen insett att han inte passade särskilt bra i Infanteriets plutonbefälsskola.         Ett pirrande hopp om att kapten Hammarberg skulle skicka hem honom började växa i honom. Det var väl därför ett civilt vittne hade kallats in.
Som vanligt hade Kent fel.

”Det här är militärpsykologen och kuratorn … ”
Kompanichefen gjorde en liten, liten gest med vänster hand mot den civilklädde. Nästan som om han viftade bort en närgången fluga.
”… Willy Wallin”, fyllde civilisten i. ”Namn!” sa han sedan som om han hade rätt att fråga.
Kent svarade inte.
”Namnet?” upprepade militärpsykologen. ”Det går väl bra?” sa han sedan vänd till kaptenen, som nickade OK.
”Kent Olov Helmer Johansson”.
”Nummer och namn!” Hammarberg började ilskna till.
”185 Johansson”, sa Kent till slut.
Psykologen antecknade omständligt. Han stenograferade långsamt.
”Hur trivs Johansson i det militära?” fortsatte han med ett leende, som skulle föreställa varmt. Lite inställsamt. Kent kände igen ormens blick.
”Inte”, sa han.
Psykologen antecknade.
”Varför? Vad beror det på? Finns det någon förklaring?
”Meningslösheten.”
”Är Johansson pacifist i grund och botten?”
”Nej, inget religiös, inget politiskt, bara militär meningslöshet och tristess … …”
Det var ett långt svar och psykologen antecknade länge. Mellan varje som ord han skrev ner, satte han pennan i munnen. Den hade tydliga bitmärken. Ett par gånger svalde han så att det hördes ut i korridoren.
”Hur är det med det politiska …? Kan man lita på Johansson …? Är Johansson med i någon rörelse på vänsterkanten …? kommunistisk alltså … något ungdomsförbund?”
”Nej”.
Ögonen gick i kors på militärpsykologen.
”Vilken fråga svarade Johansson på?”
”Den du ställde …”
”Pappan då? Är han …?
”Pappa? Han är inte hemma, så jag vet inte …”
”Var är han då?
”I graven …”
”Men Johansson läser ryska böcker … enligt uppgifter som vi fått …”
Willy Wallin la som av en händelse handen på SoldF. Den boken borde duga åt alla.
”Jag kan inte ryska …”
”Men böcker av ryssar översatta till svenska?”
”Jodå, nobelpristagare Pasternaks Doktor Zjivago … en fantastisk kärleksroman … den borde ni läsa båda två som motvikt till … ja, till meningslösheten.”
”Är det något mer som Johansson vill förklara …? Den här lappen, som satt fastsatt på Johansson skåp i logementet till exempel?”
Kent såg att det var det citat som han lovat 91:an Karlsson.
 
 ETT DÅRHUS OCH ETT BÅRHUS
 ÄR MÄNNISKORNAS KRIGANDE VÄRLD

”Är det Johanssons personliga åsikter om den utbildning han får i Plutonchefsskolan?”
”Nej, men vi utbildas ju för krig av Krigsmakten … Vi blir delaktiga … men inte är det mycket till utbildning förresten.”
”Är det någon politisk-pacifistisk slogan av någon försvarsfientlig gruppering? Nog måste vi väl försvara vårt land, om det behövs …?”
”Citatet är nog lite religiöst faktiskt. Boken som det är ifrån heter FLORA OCH POMONA. De är romerska gudinnor … som ni väl vet? Dikten är skriven av ERIK AXEL KARLFEDT, svensk Nobelpristagare i litteratur och Svenska Akademins ständiga sekreterare 1913 – 1931 …”
”Det var som …”
Psykologen la ifrån sig pennan och sina anteckningar … Han tittade uppgivet på kapten Hammarberg och skakade på huvudet.
”Jag kommer inte längre …”
Hammarberg tog över.
”185 Johansson blir kvar i plutonchefsutbildningen. Förhoppningsvis med lite större intresse i fortsättningen. UTGÅ!”


På luckan blev de andra förvånade, då Kent talade om att han blivit förhörd om vilken litteratur han läste. Ryska författare var inte alls bra, hur många Nobelpris de än fått. Än mer förvånade blev de andra då de hörde att en psykolog haft hand om utfrågningen …
”… Inte var det väl Willy Wallin?”
”Jo, så hetta han nog, något ditåt i alla fall …”
”Han är inte mer psykolog än en påse nötter … Han är folkskollärare på Brännaskolan … Klass fyra har han nu. Syrrans grabb går där …”
”Jaså, är det han som brukar gå i täten för nån liten Hemvärnsgrupp under Svenska flaggans dag …?”



Dagarna segade sig fram. Någon kam med avbrutna pinnar hjälpte inte för att se antalet dagar försvinna. Inget måttband heller. Vissa dagar kändes det som om MUCK-dagen flyttats ännu längre bort.

Många i Livkompaniets plutonchefsskola barnslade sig och pratade nedsättande om civila, som om de ingenting var värda och ingenting kunde. Gossarna i första plutonen var omogna som äppelkart. Hårdtuggade och sura. De låtsades att de visste allt och var  bättre än alla andra vad det än gällde. Inte bara bättre än de stackars civilisterna, de var bättre, ja mycket bättre, än alla andra militära förband tillsammans … när de var på det humöret. Men i regementsmästerskapet i fotboll fick I19 stryk redan i första matchen och hade inte fjärde gruppens egen Bamse vunnit 1500 meter, då friidrottsgrenarna avgjordes, så hade Livkompaniet stått sig slätt. Absolut en nagel i ögat för plutonsbefälet, som väntat sig framgångar.

            © LEIF LARSSON
            Ej tidigare publicerad
            Skriv gärna en kommentar till förf. e-postadress.