2016-07-21

BESKEDET


I syrenbersån hoppade några talgoxar omkring från gren till gren men mycket tystare än pilfinkar. Ivrigt och planlöst for de omkring så som talltitorna brukar göra på hös-tarna.
”Fegfåglar”, hade Agnes sagt. ”Undrar om dom kommer med varsel nu igen …”
Johanna gick fram och tillbaka på det hårdtrampade gruset framför farstubron. Hon hade sett oron i svärmoderns ögon och känt ett stick i hjärtat. Hela tiden sköt hon    barnvagnen framför sig och gungade den samtidigt. Vagnen var inte ny och gnällde i fjädrarna, men det var en lättnad att inte behöva bära Kristoffer hela tiden. Johanna hade undrat var Holger fått tag på den, men hade inte frågat. Hon hoppades att han hade märkt hur glad hon hade blivit, då den plötsligt stod ute på grusgången, men han hade inte skjutit barnvagnen, inte en enda gång. Han var ovan han också.
Fegfåglar … Hon hade frågat och fått veta. De varslade om död och begravning. De var som fegljusen från de begravda. Andar som inte kunde få ro på kyrkogården; de som i mörkret flämtade med svaga ljus.
Johanna hade för sig själv undrat om Agnes trodde på sådant, omen och varsel. Olycksfåglar. De som hade förmågan och uppgiften att förmedla något från en annan värld. Att komma med bud.
”Jag har bara hört att det är Röd-Ollen som är en olycksfågel för jägarna … om jägaren ser den på väg till jakten, då får han inget byte … Är det inte lavskrikan som är en  olycksfågel”, hade hon till slut frågat, då hon vände vagnen framför Agnes.
Den äldre kvinnan satt på farstutrappan och tänkte för sig själv att Johanna borde köra barnvagnen lite längre varje gång, så att hon inte behövde ha så mycket besvär varje gång hon måste vända. Johanna var inte så van ännu. Agnes kastade en blick mot vattenvärmaren där lakanen kokade. Om en liten stund skulle de sköljas och hängas upp på tvättlinan bakom huset. Johanna hade lovat att hjälpa Agnes. Hon hoppades att Kristoffer skulle hinna somna ordentligt.
”Hos oss är det nästan alltid talgoxen, men det är nog ingen fara den här gången. Den söker bara mat. Men den kan varna för olyckor också … Lavskrikan är inte så vanlig här … Jaså, kallar du den för Röd-Olle … ett passande namn …”
Agnes gjorde en paus och såg hur Kristoffer rörde på armarna och sprattlade lite med benen, som om han var på promenad. Han hade vuxit under vintern. Han hade börjat ställa sig upp. Snart skulle han gå.
”Pojken drömmer kanske …”, tänkte hon.
” … men det var talgoxen som kom med bud till mig … en gång för länge sedan … På ett sätt var det ett dödsbud … men annorlunda …”
*

Majnatten hade varit ljus som dagen, då Agnes vaknat av de envisa knackningarna mot plåten under köksfönstret. Solen sken och skuggorna var morgonlånga. Den stora väggklockans tunga tickande hade hunnit fram till kvart över fyra. Hela tiden medan Agnes kämpat sig upp från sömnen hade hon hört det lätta ljudet mot fönsterblecket. Som om det var en mycket liten fågel som ville in. Med korta uppehåll hade den hackat mot plåten, envist och länge. När Agnes hade gläntat på gardinen hade fågeln flugit in bland tallarna bakom huset och det hade blivit tyst.
Agnes hade förstått att det var en fegfågel, som kom med varsel till henne.
Fegfågeln hade sedan kommit exakt samma tid flera nätter i rad. Alltid utanför köksfönstret. Ljudet förstärktes mot plåten och hördes tydligt in till hennes kammare. Innerfönstren var redan borttagna för sommaren. Någonstans längre inåt skogen hörde hon kråkor kraxa, högre men otydligare.
Agnes gick långsamt fram till köksfönstret och kikade ut bakom halvgardinen på spiral-tråden. Den här gången blev fågeln inte rädd för rörelsen i gardinen.
Han kom med bud. Sitt gula bröst med den svarta slipsen vände han mot henne, som om han ville övertyga sig om att hon verkligen lagt märke till honom. Sedan flaxade han till och med några snabba vingslag försvann han in i skogen och visade sig inte mer under dagen.
Hon hade fått veta.
Första morgonen snörptes hjärtat ihop till ett hårt knyte, som pickade lika snabbt och nervöst som fågelns hjärta. Agnes hade sjunkit ner vid köksbordet. Armar och ben hade domnat bort och hon hade känt sig nästan förlamad. I kökssoffan sov de två yngsta  skaföttes i var sin ände. Lugnt och stilla snusade de i sömnen. I kammaren hade flickan vaknat till, då Agnes steg upp, men genast somnat om. 11-åringen som var äldst av pojkarna, som ännu var hemma, ansåg sig stor nog att sova ensam i sommar-rummet på vindan.  Det gick väl an för en pojkvasker på sommaren, men hon skulle inte vilja byta med honom. Med så tysta steg som möjligt tog sig Agnes uppför den urusla trappan och kom ihåg att kliva förbi de knarrande och lösa trappstegen. Obe-hagliga tankar hann rusa genom hennes huvud. Bara han inte gjort upp eld i kaminen för att värma sig kaffe stor som han tyckte att han var. Tänk om han skjutit igen spjället för tidigt … Vad som helst kunde ha hänt.
Men Alvar hade snarkat lätt som barn brukar göra. En liten rännil saliv från ena mungipan hade gjort en blöt fläck på kudden. Halva filten hade han sparkat av sig. Det var varmt här uppe under taket. Någon sovrumslukt var det inte och trots att fönstret var glest kom det inte in någon frisk luft utifrån. Bakom lukterna från länge oanvända sängkläder och takpapp, som stod i ett hörn, fanns en svag mögellukt. Getingarnas surr hördes bakom tapeten.
Det var ingen i huset den här gången. Men någon i närheten. Agnes hade blivit lite lugnare. Fågeln som hackat på fönsterblecket hade kommit tidigt. Agnes visste vad som väntade. Fegfågeln hade varit envis, kommit tillbaka varje morgon och lika tidigt varje gång.

Samma tid. Hackat en stund tills hon stigit upp. Sedan var den borta och bara den gnagande oron fanns kvar. Agnes hade fått varslet, nu väntade hon på besked.
Då hon fick se fjärdingsmannen förstod hon, men hoppades ändå att det inte var någon av de närmaste. Inte Sigge heller i gallringen uppe i skogarna mot Stora Blåsbergets väglösa marker, fast det var just honom hon mest oroat sig för de senaste dagarna. Huggarlaget borde för länge sedan ha skickat ner nån man med besked om det hänt något. Och Sigge började vara en van skogskarl nu. Andra året i skogen fastän han bara var 16.
Agnes hade sett Jonas Björk då han kom nerför Pikbacken, men inte förrän han harklade sig då han hunnit fram till brunnen och hennes eld under tvättkitteln, tittade hon upp. Hon var mycket intensivt sysselsatt med att få fart på brasan under den stora vattengrytan. Röken från elden under grytan rörde sig oroligt åt olika håll, fastän ingen vind märktes i trädens grenar. En svag doft av kåda från späntveden som Agnes använt, då hon gjorde upp elden, låg kvar. Vattnet i grytan hade inte hunnit börja sjuda och bli varmt. Det var många hinkar med kallvatten som hon redan hällt över till grytan. Det tog sin tid, men idag hade hon gott om tid.
”Du är sen, Björk. Fegfågeln har varit här flera gånger …”
”Jag fick inte brevet förrän igår … eftermiddagsposten … men hann inte då.  En olycka uppåt älven … en som drunknat …”
Fjärdingsmannen Jonas Björk var tidigt i farten, långt innan hans tjänstetid började. Det här ärendet gjorde han fastän han inte hade någon skyldighet till det. Agnes skulle kanske också få ett brev så småningom, ett brev med svarta kanter. Eller kanske inte. Formellt hade hon ingenting med det som hänt att göra. Jonas Björk hade lagt märke till röken och att någon rörde sig på gården. Han blev inte förvånad. Agnes arbetade alltid. Åt andra om hon kunde få sådana arbeten, annars hade hon fullt upp hemma. Hon var stark. Hon skulle inte ha klarat allt det hon drabbats av och fått gå igenom om hon inte varit så stark. Nu kom han med bud igen.
”Vem är det den här gången …?
”Emanuel … Han dog i sin cell … för några dagar sedan … på morgonsidan …”
”Är det Emanuel som dött …? Konstigt … Honom har jag försökt få bort från alla fruktansvärda minnen … och så gör han sig påmind så här … Två av flickorna borta och så han nu. Flickorna saknar jag alldeles otroligt …”
Orden stockade sig i halsen.
Hon gick några steg bort till en trave med kluven ved, tog en börda och la den snyggt och prydligt intill vattengrytan.
”Var det kvart över fyra? Det var då jag fick varsel första gången …?”
”Nollfyratjugo står det angivet i brevet från Långholmen. Det står ingenting om dödsorsaken. Det gäller begravningen … så jag tänkte att jag skulle fråga i alla fall …”
”Dom får väl göra som dom vill … Vad har jag med det att göra?”
Tonen i Agnes röst var vass.
” … ja, om dom ska skicka upp kistan … om begravningen ska vara här … eller om dom kan jorda honom på Fångarnas begravningsplats …”
”Vi är tack och lov skilda … för flera år sedan … Jag är glad att jag hann det … fastän det var svårt. Inte att skiljas men att få tillstånd till det, fastän han varit så vedervärdig …”
”Det är kanske med omtanke om barnen som dom frågar …”
”Barnen? Han brydde sig aldrig om barnen … ja utom Elin förstås som han begick så vidriga handlingar mot så att hon dog … De yngre har glömt honom, de äldre … ja, Elin var älskad av syskonen, ja, av alla egentligen …”
Det blev en lång tystnad. Jonas Björk satte sig på kanten av brunnen och la det ena benet över det andra. Han tittade på lågorna som börjat klättra uppför grytan. Han lutade sig lite bakåt och klappade med ena handen på kavajfickan, som om han tänkte ta upp tobak och tändstickor. Handen föll tillbaka ner i knäet.
” … till Golgata … bland de andra mördarna … skicka honom dit! … eller gräv ner honom i Stockholm, djupt!”
Bitterheten i Agnes ord var mycket stor. Hon petade in ett par vedklabbar under vattengrytan, la dem på ett sådant sätt att de skulle brinna bra. Jonas Björk såg att hon visste vad hon gjorde. Elden sprakade och lågorna klängde på grytans sidor. Agnes kände med fingrarna att vattnet börjat bli ljummet. Snart skulle hon kunna slänga ner sängkläderna i vattnet. Tvättstöten låg på marken intill korgen med smutstvätt.
”Fegfågeln …? Vad är det för en fågel?”
Jonas Björk hade hört det förut, men inte kommit ihåg att ta reda på mer.
”Talgoxen … den brukar aldrig vara här under våren och sommaren. Vi har så mycket skog bakom husen här … Kommer han fram och hackar på fönstret så är otyg på
gång … Han knackar för död … för att man ska vara beredd … En del säger att fågeln bara vill ha kitt från fönsterbågarna … men det har alltid stämt att han har
förvarnat.”
"Men fegfågel ...?"
”Björk, nog vet du … fegljusen på kyrkogårdarna … dom där som inte kan få någon ro fastän prästerna försökt … dom där irrande ljusen som man kan se ibland.”

Fegljusen … ja det var klart att det hörde ihop med fegfågeln.
”Två av flickorna är borta, Jonas … Difteri tog den ena, Emanuel den andra … och dessutom ljög han … var inte du med och förhörde honom?”
”Nä, men jag satt vakt i häktet en del dagar, men förhören … det var landsfiskalen … och experter från stan …”
Röken från elden under grytan gjorde en ny utflykt, vred sig runt, runt som om en svag virvelvind bildats. Ett moln rök svepte hastigt in fjärdingsmannen och Agnes, men glesnade fort. Jonas Björk hostade till och ställde sig upp.
”Han fick det för lätt … Emanuel, menar jag. Han tog aldrig ansvar för något, då han levde och inte nu heller … smiter undan sitt straff … lägger sig bara ner och dör …”
”Det vet vi inte … Fängelseprästen skrev ingenting om det … Det stod bara en fråga om begravningen i brevet …”
Samtalet stannade av. Jonas Björk gjorde sig beredd att gå tillbaka till byn. Han skulle trots det här extrauppdraget vara där en bra stund, innan kontoret skulle öppnas. Det blev som han anat. Agnes bitterhet var lika stor som han hade trott. Det kändes ändå bra att han gått hela vägen ner till henne. Agnes hade tagit lakan för lakan och lagt ner dem i grytan. Med tvättstöten hade hon tryckt ner varje lakan för sig och rört om lite. Hon var effektiv som vanligt. På linorna där tvätten skulle hänga i solskenet, fanns redan alla klädnypor som behövdes.
”Nu får jag sova lite längre om jag vill …”, sa hon mer till sig själv än till fjärdingsmannen. ”Fegfågeln har gjort sitt …”
Han är välkommen tillbaka på vintern, men på sommaren ville hon slippa honom.
Vårmorgonen började komma igång. En bofink började sjunga i en av de stora asparna, en annan svarade bakom uthusen. Två sädesärlor sprang över gården. Under den klarblå himlen svävade måsar allt högre och högre upp. Kanske hade fåglarna kvittrat hela tiden, utan att Agnes och Jonas lagt märke till dem.
”Vill Björk ha lite kaffe …? Jag värmer på det jag kokade i morse …”
I morse! Det lät som om det var länge sedan. Klockan var bara tio över sex.

           © LEIF LARSSON
           Novellen har inte publicerats tidigare.
           Kommentar kan du ge på förf. e-postadress.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER