2017-04-05

Alma


Agnes och Johanna satt på var sin sida om det runda pelarbordet med en kopp kaffe framför sig. På brödfatet låg två fattiga riddare. Johanna hade Kristoffer i famnen. Agnes grå ögon mönstrade henne och Johanna kände blickarna. Hon böjde sig ner lite och lät läpparna snudda vid Kristoffers kind. Då hon höjde blicken såg hon in i Agnes ögon och såg djupet där inne. Agnes betraktade eftertänksamt sin svärdotter och barnbarnet. Hon förstod att den unga   kvinnan inte hade haft det lätt i livet. Det fanns mer erfarenhet och mognad i henne än i många andra tjugoåringar. Långsamt höll en gemenskap på att utvecklas mellan de två kvinnorna.
”Konstigt att hon nöjde sig med Holger”, hade Agnes tänkt, då hon ställt fram kopparna och brödfatet.
”Jag hade fött två barn innan jag gifte mig …”, sa hon tvekande, som om förtroendet kanske var för stort och mörkt för den unga kvinnan att ta emot. Agnes brukade inte prata om sig själv.
Johanna rodnade och tittade ner och samtidigt flyttade hon barnet till vaggan.
” … två oäkta barn, en flicka och en pojke … så jag vet … men jag ångrar det … att jag sedan gifte mig, menar jag … det var värre än allt annat …
Två av flickorna, som jag fick är döda … en i difteri och en efter fruktansvärda plågor. Elin var en underbar flicka, hjälpsam och duktig … och vuxen trodde jag, då hon fick jobb som kocka på järnvägen … Jag skulle inte ha släppt iväg henne … fast hon var förstås i den åldern då hon behövde få sig ett arbete … Det kändes bra i början … och hon var glad hon också då de for iväg …”
För varje ord hade Agnes blivit mer och mer mörk i ögonen. Hon tystnade när orden svek henne. Hela ansiktet hade stelnat.
Efter en stund mumlade hon ”Vi får ta det en annan gång …”
Tårarna rann nerför de fårade kinderna. Hon vred händerna i förtvivlan, fastän det som hänt måste ha skett för länge sedan. Med tårfyllda ögon tittade hon upp på Johanna, som kände sig bortkommen inför den sträva kvinnans starka känslor. Hon la armarna om sin svärmor och kände hur mager hon var. Så satt de länge, ända tills Kristoffer snörvlade till i sin vagga och både kvinnorna böjde sig över honom.
” … en annan gång …”, viskade Agnes utan att titta upp.
*

Himlen var dystert blågrå den gången. Det drog ihop till oväder, men det bröt inte ut. Himlen väntade. Det var som om senhöstens mörker kommit i början av oktober.
Alma, byns barnmorska, hade hela dagen känt en besynnerlig oro i kroppen. Flera gånger hade hon varit ute och tittat upp mot himlen. Att ovädret snart skulle vara över dem förstod hon, men det var något annat som oroade henne mer, något som hon inte kunde sätta fingret på. Något var fel. Hon kände det i hela kroppen. Alma gjorde sig beredd för ännu en vaknatt, en väntans natt. Väskan stod redan intill dörren, kängorna också och den tjocka kappan, som hon snabbt kunde dra över axlarna.
Vinden hade friskat i. Mörkret hade tätnat. Ljusen från gårdarna var dunkla. Längs vägarna fanns inga gatlampor. I mörkret var det svårt att färdas men Alma blev ändå inte förvånad, då hon timmar senare hörde de springande stegen utanför huset och de våldsamma bankningarna på ytterdörren. Men hon drog hastigt efter andan, då hon såg pojken utanför dörren. Vem hade skickat honom? Hon visste vem han var, men han kom inte från någon av de gårdar, som hon kunnat vänta sig. Han var flammigt röd i ansiktet och flämtade tungt efter att ha sprungit långt och kanske fortare än vad han egentligen orkade med. Han vacklade till och var nära att ramla, innan han fick tag i dörrkarmen. Med en darrande hand pekade han på Alma. Han  öppnade munnen men så andfådd var han, att han inte fick fram några ord. De som kom för att buda Alma brukade vara äldre och nästan alltid hade de häst och vagn med sig. Den här pojken var ensam. Han hade kommit genom skogen.
Alma försökte låta lugn och behärskad.

”Visst är det Sigge, Agnes pojke …?”
Pojken nickade och försökte återigen säga något. Det gick inte nu heller. Han hostade och fick böja sig framåt för att återfå andan. Han stod några sekunder böjd med händerna på  knäna. Alma visste att hos Agnes fanns ingen häst. Där fanns nästan ingenting utom ett stenigt potatisland och ungar.
”Sätt dig på stolen här så gör jag mig i ordning”.
Alma började ta på sig kängorna. Hon tittade i smyg på pojken, rödbrusig i ansiktet och trött, kepsen långt neddragen och vadmalsjackan öppen i halsen. Den korta satta kroppen darrande av upphetsning och trötthet. Munnen var bred. Det var som om ett leende fanns där i mungiporna hur allvarlig han än var. Han hade inga vantar på sig och grenar hade rispat    honom på händerna och i ansiktet. Att i mörkret springa på stigen genom skogen, var närmare men svårare. Han hade ramlat flera gånger. Skråmorna på händerna och i ansiktet blödde och det gjorde ont på knäna, när han ramlat och slagit sig. Under de få sekunderna det tog för Alma att få på sig kängorna, återfick pojken målföret.
”Det är Elin… Hon är så sjuk… hon måste få hjälp nu genast, säger mamma”.
Nästan i en viskning kom det sedan:
”Elin ska ha barn…!”
”Elin! Din syster? Men hon är ju själv bara barnet!”
Alma kastade en blick på den gamla väggklockan, då hon stängde ytterdörren. Hon hade trott att den var mer. Sigge trampade oroligt på bron. Han ville komma iväg. Hela hans kropp  kände hur bråttom det var.


Elin låg blossande röd i sängen. Feberrosor flammade på hennes kinder. Hon stönade och ropade av smärta. Hon hade dolt sin graviditet in i det sista, men till slut gick det inte längre. Till och med inför sin mor Agnes, hade hon lyckas dölja sitt tillstånd. Nekat en gång då Agnes hade antytt.
”Du måste hjälpa barnet, Alma. Du måste. Hon har ingenting sagt, inte förrän nu. Om hon ändå hade sagt något, så att jag kunnat hjälpa henne. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Elin har varit så blek och orolig sedan hon kom hem från järnvägsbygget. Emanuel är kvar där.”
Agnes vred sina händer och pratade på … stötigt och osammanhängande. Hela tiden bytte hon en våt handduk och la den över dotterns panna. Alma lyssnade inte på Agnes prat. Hon förstod hur upprörd hon måste vara. Det var kanske bra för henne att få prata. Fem små barn satt runt väggarna, tysta och med stora ögon. Den yngsta var bara två år. Elin var äldst, inte ens fyllda sexton. Alma insåg det genast. Flickan var för smal över höfterna och för mager och klen för att kunna föda ett barn. Någon hjälp kunde Alma inte ge. Elin måste till sjukhuset i stan. Måtte Henning i granngården ha en stark och utvilad häst.
Henning hade redan blivit budad. Han hade varit med förr. Han visste att det var bråttom och han visste att den blivande modern behövde all bekvämlighet som man kunde få till stånd i en vagn dragen av hästar. Han hade en mycket bra häst. Nu hade nattmörkret redan hunnit långt fastän klockan inte var mycket. Vinden rev i tallarnas grenar. Ovädret kunde braka lös när som helst. Han klappade hästen på manken och pratade lugnt med den medan han spände för.

På chiffonjén bakom utdragssoffan, där Elin låg, stod ett fotografi av Agnes och barnen. Sigge, näst äldst, fanns inte med på bilden. Kanske det var han som knäppt bilden. Längst till höger satt Agnes med det yngsta barnet Holger i knät. Elin stod längst till vänster. Hon var den enda som inte såg allvarlig ut. Hon verkade nästan vuxen. Mellan mor och dotter fanns de övriga barnen i åldersordning, mycket allvarliga. Elin höll i en gitarr. Med tummen var hon klar att slå an ett ackord. Med vänster hands fingrar hade hon greppet klart runt halsen på  gitarren och hade redan tryckt ner de rätta strängarna. Hon såg glad ut. Alma kom ihåg att hon hört andra berömma flickan för hennes klara röst och hennes förmåga att spela gitarr, fastän hon var så ung. Elin såg stadigt in i kameran. Hon hade en vit blus med krusad krage, en mörk kjol och svarta välputsade kängor.
Alma hade gett Elin medicin för att dämpa febern något. Elin somnade in korta stunder, men var fortfarande brännande het och hon kved av smärtorna. Då hon vaknade, var det med svåra plågor och ångestrop. En vuxen kvinna skulle redan ha fött sitt barn. Elin kunde inte.
Runt Agnes såg Alma bara förtvivlan och hopplöshet.
”Om jag kunde förstå. Om jag bara kunde förstå … Hon har ju alltid varit här hemma eller med Manne på järnvägsbygget …”
Alma såg i Agnes ögon det svarta ögonblick, då misstanken slog rot. Agnes slog händerna för ansiktet och vaggade från sida till sida.
”Nej, nej, nej”, stönade hon tyst.
En kort stund hade Elin slappnat av. Det såg ut som om hon sov. Alma höll en hand på hennes uppsvällda mage och kände rörelserna där. Hon kände hur kramperna långsamt började komma än en gång. Elin mumlade osammanhängande, ibland tyst, ibland högre. Almas lugna ord och den svala handen dämpade något av Elins oro och smärta.
”Henning kommer med häst och vagn. Då far vi till sjukhuset i stan … Vi ska skynda oss.”
Elin fortsatte att mumla ord. Alma lutade sig fram och viskade:
”Vem gjorde dig på det här viset?”
Alma höll Elins hand. Den var mjuk och slapp, men då Alma frågade, tryckte Elin Almas hand.
”Han sa att kockor alltid brukade …”
Så kom kramper, sammandragningar, smärtor och skrik.
Henning öppnade dörren utan att knacka. Då han bar ut Elin och bäddade ner henne, höll  Sigge upp dörren. Han ville följa med, men Alma bad honom ta hand om sin mor. Alma satte sig nära intill Elin och lutade hennes huvud mot sig. Hon pratade hela tiden med låg och lugn röst. Hästen satte av i trav. Hjulen gnisslade. Vägen in till stan var lång. Allt för lång för en ung förstföderska.
*

Morgonljuset och solstrålarna kom under hemfärden. Det var vackert omkring dem men   mörker i deras bröst. Någon brådska fanns inte längre. Bara gnisslet från hjulen och det rytmiska trampet från hästens hovar hördes. Långa sträckor fanns bara skog omkring dem. Det var som om skogen blivit större och dystrare på hemvägen. Länge fanns bara blöt och hopplös sumpskog på ena sidan. På den andra sidan var tallarna större och rakare upp mot de svagt sluttande höjderna. Alma och Henning hade länge suttit tysta invid varandra på kuskbocken försjunkna i sig själva. I gryningsljuset hade hästen sprungit i lugnt trav och när den började gå fick den göra det, tills den stannade där gräset ännu var grönt i vägkanten.
Morgonens första strålar lyste upp en lada och träden närmast den. En stor rönn mot den grå ladväggen skimrade i röda färger, björkarna i skogsbrynet var ännu gulbruna och några aspar lyste upp med sina klargula färger.
Alma som varit med om så mycket och sett så mycket elände brast i gråt. Hon gjorde ingenting för att dölja sina tårar.
”Här någonstans dog hon i mina armar… Jag tror att det var här. Jag minns att jag skymtade ladan i mörkret. Det måste ha varit här … Vi hade ju klarat av värsta sträckan under berget… och jag hade börjat hoppas.”
Henning hade klivit ner från kuskbocken. Han höll i hästens grimma och smekte den över mu-len. Han svalde flera gånger. Hela tiden pratade han lågt nästan viskande med hästen. Då han klättrade upp och satte sig igen satte hästen av i lätt trav. Tömmarna hängde lösa i Hennings händer. Två nötskrikor flög förbi och landade tysta i en tall intill vägen.
”Märkte du att ovädret som höll på att bryta ut inte kom. Blåsten bedarrade och till och med månen skymtade en stund … och nu är allt så vackert, fastän ett liv gick till spillo …”
”Två, det var två …”
”Hästen får springa i egen takt”, sa Henning mest till sig själv. Det kändes bra att få prata om något annat. Han hade det alltid svårt med döden.
”Den behöver ta det lugnt nu. Jag drev honom hårt i natt.” 
Han tystnade, då han såg in i Almas tårfyllda ögon.
”Jo, du har en fin häst, Henning. Det var inte hästens fel …”
”Jag har aldrig varit med om något så sorgligt som den här resan med flickan”, sa Henning efter en stund.
”Hon var så ung … och så hjälpsam och glad … skrattade jämt. Och som hon kunde spela på den där gitarren. Hon log alltid så vackert så fort hon började spela.”
Runt omkring dem lyste höstens sista färgprakt. Gårdagens hotande oväder hade försvunnit från himlen. Nu hade den blivit klar och blå. Det kylde på. De två på kuskbocken märkte det inte. Det svåra var kvar.
”Agnes får ett tungt bud. Och Manne som är borta på jobb”.
Alma nickade.
”Agnes får alldeles för mycket att tänka på – inte bara flickan. Stackars kvinna.”

Då häst och vagn svängde in på gården hos Agnes, såg de genast att Sigge satt på bron och väntade. Han satt med händerna under sig, som för att värma dem eller för att inte blöta ner byxorna. Han hade suttit där länge. Under lugg tittade han på Alma och Henning. Han för-stod. Då de stannade med hästen framför farstudörren, vände han ryggen till och började gå inåt skogen. 

             © LEIF LARSSON 
             Ämnet tidigare använt i en novell. Här insatt i ett större sammanhang.
             Ev kommentar kan du skicka till förf. e-postadress
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER