2016-07-18

Motionspasset


”Hur långt brukar du springa?”
Det var det första doktorn Sundberg frågade, när jag kom in genom dörren den dag, då jag helt frivilligt gått till hans mottagning mitt i byn. Det var en fråga, som jag inte alls var beredd på, men den innebar att mitt liv förändrades.
”Långt? Jag springer inte alls.”
”Unge man … Snart är du död!”
Utan att riktigt uppfatta vad han sa, tyckte jag att doktorn mumlade just de orden, medan han gjorde sin undersökning. Jag måste ha inbillat mig eller hört fel. Helt förryckt. Så kunde han väl ändå inte format sina ord? Det doktorer hade att säga framfördes nog med andra ord, säkert betydligt mer medicinskt och ganska säkert på latin. Jag tänkte att han kanske ändå hade använt andra ord och många fler, men att jag inte hade uppfattat dem på grund av väntrumsnervositet.
Jag blev helt ställd – både av doktorns fråga och över hans påstående att slutet var nära. Det hade jag verkligen inte väntat mig av en doktor. Många andra frågor hade jag väntat mig om hur jag mådde och om jag hade ont någonstans. Det var sådant som jag trodde doktorer brukade fråga om. Jag hade försökt tänka efter vid vilka tillfällen jag inte mått så bra. Till och med om det fanns några särskilda maträtter som jag reagerade på.
Jag var väl i blomman av min ungdom kan man tycka, inte myndig än men på väg. I samma takt som jag blivit äldre hade jag lagt på mig några kilo. Det märktes.

Jag har aldrig varit något konditionsfenomen. Skidåkning och långdistanslöpning har jag aldrig känt något stort behov av. Korta bitar har jag väl joggat ibland men att göra det till en vana hade jag inte kunnat tänka mig. Dessutom är det ganska länge sedan det hände. Det måste ha varit under en skolorientering i nian. Det är åtskilliga år sedan och syftet den gången var knappast att visa löpstyrka eller vinnarinstinkt. Drivkraften var då en helt annan. Jag tror bestämt att den då berodde på de två flickor, som startat ett par minuter för mig och Jonny. Till vår förskräckelse fick vi se, att de sprang iväg med ganska hög fart så fort de fått kartorna i handen. Det hade vi aldrig kunnat tro.
Jonny var lite mer idrottstyp än vad jag var – och kanske var jag mer intresserad av åtminstone den ena av flickorna, för till Jonnys förvåning var det jag som började jogga iväg. Han hängde på, för en sak var jag bättre på – karttecken. Jag visste vad prickar och streck och fyrkanter var för något och naturligtvis kunde jag alla tecken för sågverk, slott och kyrkor. Hur det såg ut i verklighetens terräng hade jag bara en svag aning om. Jag tror att min kunskap var som att kunna noter men inte veta vilken tangent man skulle trycka på eller vilken sträng man skulle spela på för att få höra ljudet.
 
Vår gymnastiklärare hade sagt att det var en lätt bana av nybörjarkaraktär, så vi förstod genast att han tog sista chansen att jäklas med oss. Berg och moras väntade vi oss men starten var helt OK. Till första kontrollen var det en bred stig säkert femhundra meter lång trodde vi. Orienteringsskärmen kunde vi dessutom se hela tiden och bäst av allt – flickorna också. Vi ökade takten alldeles i onödan, tyckte jag, för vi hade närmat oss mycket, eftersom de stod stilla vid kontrollen.
”Det gäller att komma in i andra andningen så fort som möjligt”, sa Jonny. ”Då orkar man resten av banan hur lätt som helst …”
Jag var säkert inne i min tredje eller fjärde andning men inte hjälpte det. Dessutom blev det problem för flickorna vid kontrollen. De försvann märkligt nog åt var sitt håll. En av dem skulle säkert springa vilse, om det inte var det som gympaläraren kallade  vägval, fast det bara fanns stigar. Jag hann se att ”min” tjej Viviann försvann till vänster och jag anade att det var det svåra alternativet. Allt för att göra livet surt för mig.
Mitt osunt höga tempo gjorde att jag länge stod och flämtade vid den första kontrollen. Jonny frågade om jag trodde att jag skulle klara mig själv och försvann efter en smal stig åt höger, innan jag ens hunnit flämta fram ett svar. Den vänstra stigen var bredare och lättare att springa på – om jag bara orkat. Jag gick i det jag själv kallade rask takt och andra kontrollen hittade jag lätt vid en sten nästan på stigen … men ingen tjej. Det blir nog skallgång tänkte jag … men jag kunde inte direkt bestämma mig om det skulle bli mig alla i skolan sökte efter eller om det var efter ”min” tjej. Då jag nästan var framme vid den tredje kontrollen skymtade jag henne så mina ben började imponerajogga, trots att de hade blivit fasligt tunga.
Flickan var nästan lika långt före mig som hon varit vid starten. Jag såg att hon satte sig på en sten och satte händerna för ansiktet som om hon grät. Det gjorde hon inte men nästan, då hon pekade mot en lada i skogskanten. Hennes kompis och Jonny kom med lätta steg springande och stämplade vid orienteringsskärmen som hängde mitt i öppningen på ladan. Sedan försvann de båda två. Det var tydligen en bättre väg att hitta till kontrollen.
”Såg du att förra kontrollen var för sjuorna?”
Det hade jag inte sett.
Ladan var inte långt bort men mellan oss och ladan var ett djupt och lerigt dike, omöjligt att ta sig över. Ängen fram till diket var blöt och översvämmad. På andra sidan fanns en höstplöjd leråker, som hade mer vatten än jord synlig. Vi hade valt fel väg.
”Kan du inte … ta mitt kort och stämpla där …?”
Hon litade fullt och fast på mig.
 
Jag vet inte vad jag stammade, men jag tog hennes kontrollkort och gav mig iväg … en stor omväg, rena gyttjeskogen och till slut var jag på rätt sida av diket och balanserade på en plöjningsfåra som var lite, lite torrare än blötaste blött. Jag halkade flera gånger, ramlade och körde ner händerna i leran. Jag stämplade hennes kort och gick tillbaka. Då jag tog mig fram i skogskanten de sista metrarna hörde jag hennes glada skratt. Där stod hon och klängde runt halsen på Magnus. Dom pussades. Han hade fri klämrätt på henne och det utnyttja han. Det var knappt de såg mig, då jag kom. Kortet slängde jag på stenen, där hon suttit och så masade jag mig iväg mot nästa kontroll … Inte hade jag heller kommit ihåg att stämpla mitt eget kort vid ladan …
Jag bara gick och gick tills jag mötte gympaläraren på motorcykel.
Mig brydde han sig inte om. Han frågade efter Magnus och flickan.
”De försvann vid stora lerdiket … Där såg jag dem för sista gången …”
Är det underligt att jag inte gillar konditionsidrotter. Inte fick jag smutsa ner gympalärarens pakethållare heller. Jag fick gå hela vägen. Skoldagen hade blivit förlängd med två timmar …
*

Det var en grundlig undersökning, nästan som att doktorn ville passa på, när jag nu äntligen satt där framför honom. Han hade knackat på bröstbenet och klämt både här och där kring halsen och under armhålorna. Det kalla stetoskopet hade han flyttat runt på min bröstkorg både på ryggsidan och på bröstsidan. Jag hade fått hålla andan och hosta och göra mig till. Hela tiden hade han harklat sig som om det var han som var sjuk. Ju längre han hållit på desto mer hade han hummat och kraxat. Jag tänkte att det blir nog jag, som får ställa diagnos på honom.
Till slut fick jag stiga upp och gå fram och tillbaka framför honom. Jag försökte låta bli att gå utåt med fötterna, som jag annars alltid gjorde. Jag tänkte att han inte skulle få något att anmärka på. Men det var ryggen han tittade på.
”Rak rygg, ganska plattfot”, hörde jag honom mumla.
Pattfot! Det var det värsta. Nästan som kronvrak lät det. Eller som om jag var polis. Patrullerande.
Sedan tog han fram ett måttband och mätte mig runt midjan. Han fumlade så länge med måttbandet och var så långsam, att jag till slut inte klarade av att hålla in magen. Resultatet sa han ingenting om, men han hummade lite till, precis som om han gissat rätt på mitt midjemått.
Jag tänkte att det inte var snällt gjort av doktorn, att ta fram enochenhalvmetersmåttbandet. Han borde ha nöjt sig med ett på en meter. Jag sneglade på bandet, när han var klar och tänkte sedan att det var med nöd och näppe det skulle ha räckt med en meter.
Doktorn harklade sig.
”Unge man”, sa han och det tilltalet var olycksbådande. Det visste jag hemifrån.
”Unge man! Ni är fullt frisk, men ni kommer snart att dö!”
Jag blev chockad. Först för att han niat mig, sedan för dödsdomen han utfärdat. Jag hade ju inbillat mig att doktorer skulle hjälpa folk att inte dö så fort.
Jag satt helt paralyserad. Min blick hade stannat å tavlan med bokstäver på väggen bakom doktorn. Jag blev så perplex och förstummad att jag på flera minuter inte uppfattade något alls av vad doktorn sa. Men jag kom ihåg att jag tänkte att doktorn glömt synundersökningen. Bokstäverna var det ingen ordning på.

Det blev tyst länge, mycket länge. I huvudet ekade något om att springa och så fick jag ett recept i näven. Jag stoppade ner det i byxfickan, utan att läsa det. Jag antog att det stod något på latin eller grekiska.
”Springer du … Springer du … Springer du …” Till slut förstod jag att doktorn upprepat sin fråga.
”Nä”, stönade jag, ”inte mycket”.
Doktorns allvarliga ögon borrade sig in i mig.
”Egentligen inte alls”, la jag till. ”Men ibland springer jag efter flickor”.
Det sista hörde jag mig säga och jag blev lite förvånad över att jag försökte vitsa till mitt svar. Doktorn drog inte på munnen. Inte en millimeter. Jag kände hur jag krympte. Helst skulle jag ha velat springa därifrån, men benen vägrade att röra sig.
Det var inte så doktorn ville ha det. Tvärt om! Det han försökte tala om för mig var att jag måste börja röra på mig, gärna springa några kilometer då och då, men mer på riktigt. Det där med flickor ignorerade han helt och hållet. Det var nog så att det skulle det få vara slut med. Jag skulle inte ens orka titta efter dem, om jag fortsatte i samma stil som hittills.
”Om du inte börjar röra på dig mer regelbundet kommer du att dö ung. Du håller på att bli överviktig. Midjemåttet har ökat med 18 centimeter på tre månader och hjärtat slår orytmiskt. Blodtrycket måste gå ner. Dina matvanor …!”
Doktorn pratade länge och om något kan vara gravallvarligt så är det en doktors röst. Jag rös till, som om jag satt inne i iskällaren nere vid fiskehamnen. Det var just innan jag fick på mig skjortan. Jag försökte i alla fall uppfatta något och lägga det på minnet. Mycket av det övriga hade nog gått mina öron förbi så länge som han pratat. Men jag hade i alla fall fått ett recept, en gul papperslapp, som skulle rädda mig bara jag kom iväg till apoteket. På vägen ut från doktorns rum passerade jag en stor spegel. Apatiskt undrade jag vad det var för en fetknopp, som syntes där.
På receptet stod det: ”DAGLIG MOTION minst 1 timme” med STORA TEXTADE BOKSTÄVER, inte alls skrivet med den vanliga oläsliga doktorsstilen. Inte ett enda ord på latin. Inte ett ord om någon medicin eller återbesök eller kanske remiss till något sjukhus. Jag hade inte mycket att välja på.

Hela vägen hem dunkade hjärtat och jag flåsade, fastän jag inte cyklade fort. Jag märkte hur dåligt pumpade cykeldäcken verkade vara, men när jag stannade och kände efter, insåg jag att de var så hårda som jag orkat pumpa dem. Mer luft skulle nog inte gå in i slangarna.
Samma kväll fick jag på mig träningskläderna. Efter doktorns allvarsord hade jag verkligen insett att jag måste ändra mitt sätt att leva – om jag nu ville bli åtminstone tjugofem eller trettio. Det ville jag. På Järn & Sport hade jag inhandlat allt vad jag skulle behöva för mitt nya liv. Det blev dyrt men jag ville inte snåla i en situation, som gällde livet eller döden. Träningsoverallen var av senaste typ, lätt och vattenavvisande. Superunderstället transporterade fukten efter alla vetenskapliga normer, löparskorna var direkt anpassade efter min vikt, min fot och mitt löpsteg – hur järnhandlaren nu kunde veta det. Jag köpte till och med en stegräknare och en ny toppluva, fastän jag hade en exakt likadan nästan inte alls begagnad hemma i byrålådan.
Då jag stod ute på trappan utanför ytterdörren och andades in den friska luften, blev jag nästan euforisk. Vilken lyckokänsla! Nya träningskläder, solsken och frisk luft. Jag andades djupt flera gånger och sträckte båda armarna uppåt och åt sidan för att vidga lungornas kapacitet. Jag småtrippade på trappan och tänkte att jag måste hålla igen så att jag inte tog i för mycket under det första träningspasset. Jag gick ut på landsvägen utanför huset och stod där och tvekade. Skulle jag redan första gången börja med den lite längre och tyngre slingan upp mot byn och backarna som fanns där?
Jag valde av taktiska skäl att springa åt andra hållet. Den sträckningen var lättare och jag skulle kunna komma in i ett bra löptempo ganska fort. Sedan kunde jag stegra träningsdosen genom att ta den jobbigare vägen nästa gång. Jag småjoggade på stället och gjorde några tänjande rörelser. Det vore ju synd att sträcka sig, när det nya livet just börjat. Jag trippade iväg med snabba och korta steg, så som jag sett fotbollsspelare göra vid uppvärmningar före matcher. Efter trettio-fyrtio meter ökade jag till det jag kallade joggingsteg, men fortfarande rätt så långsamt, rättare sagt mycket långsamt. Redan där kände jag att jag hade mycket av mig själv att bära på.
Det skulle jag minsann ändra på! Vägen var perfekt för en som behövde komma igång på ett mjukt och fint sätt. De första trehundra meterna sluttade vägen lätt utför och sedan var det bara en liten knix vid vägkorsningen. Inga problem antog jag. Den lilla backen var väl cirka femtio meter lätt, lätt uppför. Ändå kände jag hur benen började bli lite tyngre och jag tittade efter om jag möjligen hade sprungit i vatten så att träningsoverallens byxben blivit blöta och därför tyngde. Sedan insåg jag att det var den välkända mjölksyran, som attackerade mina muskler. Den hade jag hört mycket om i TV. Knäna höjdes och sänktes som om jag sprang men jag kom inte framåt. Medan jag gjorde det övergick tempot liksom av sig själv till nästan gående. Jag upptäckte att jag redan var uppe vid vägkorsningen, så jag vek av bakom grannens hus och styrde stegen ner mot hamnen. Där fanns en nedförsbacke och den skulle jag verkligen behöva. Jag såg förvånade ansikten i fönstren och ökade snabbt till joggingfart igen. Nedförsbacke. Närmaste biten var suveränt fin. Ganska brant nedför – för att vara mitt bland allt det platta runt omkring – men mer än sjuttiofem meter lång var nog inte den backen.
Det magiska inträffade nu. Benen började springa av sig själv. Stegen blev längre och längre och farten ökade. Jag var nära att få överkroppen en bit framför benen, så jag släppte iväg och lät kroppen bestämma själv, både tempo och balans. De nya löparskorna med inbyggd sviktande sula gjorde sitt till. Jag susade fram. Men jag insåg att jag inte bemästra farten.
Samtidigt började jag känna effekterna av träningen, både den jag påbörjat och den som inte funnits tidigare. Andningen hann inte alls med. Jag flåsade värre än bälgarna i smedjan och knäna tog trots specialskorna emot den ena stöten efter den andra, då hälen sattes i marken och det kändes ända upp i bakhuvudet. Armarna vevade runt lite på måfå och blev tyngre och tyngre. Det var nog en medfödd rörelse för jag hade aldrig märkt av den förut. Blicken hade jag stenhårt koncentrerad fäst ner mot vägen, för att i varje ögonblick veta var jag satte fötterna. Nu var det inte tal om att försöka undvika att fötterna pekade utåt. Jag var glad att det faktiskt gick lite framåt hela tiden.

Jag kände hur benhinnorna skrumpnade ihop under skinnet och hur det knakade i knäna, när brosket i meniskerna pressades sönder. Då hälsenorna töjdes ut knastrade det som granved i öppenspisen. Lårmusklerna blev stelare och stelare. Snart kändes de som trästockar, baksidan värkte och på framsidan hoppade småmusklerna eller senorna omkring som spasmer. Lårkaka hade jag hört fotbollsspelarna prata om. Kanske var det en sådan jag höll på att få – samtidigt på bägge benen.
”Men musklerna finns i alla fall”, tänkte jag optimistiskt och försökte desperat öka farten, något åtminstone. ”Ont går bara över med ännu hårdare träning!” hade veteranerna i klubben sagt under buskiga ögonbryn och tittat allvarligt på mig. Undrar om de anade vad jag skulle gå igenom. Någon fartökning blev det inte, eftersom luftmotståndet var för stort. Tvärtom slog den automatiska fartdämparen till med full kraft. Då jag orkade vända mig om noterade jag att jag trots de våldsamma strapatserna knappt hunnit 200 meter.
Vägen lutade lite nedför och var lättlöpt. Efter den snabba ruschen nerför backen höjde jag äntligen blicken och långt, långt bort i fjärran, säkert nästan tvåhundra meter bort, skymtade jag i ett rödaktigt dis, den branta kullen strax före hamnen. Den hade jag tänkt göra ett ryck i och sedan sätta mig en stund på en av bryggorna i hamnen och pusta ut någon minut, innan jag vände hemåt. Det underliga var att hur jag än trummade på med mina nya skor och med mitt löpsteg, så verkade det inte som om jag kom närmare. Jo lite, men det gick inte fort. Efter en oändlighet i tid pep det i lungorna, armarna hängde slappa längs kroppen och jag wobblade själv mellan dikesrenarna. Det var inte för att avsiktligt förlänga träningspasset. Det kan jag avslöja.
Vaderna började plötsligt göra sig påminda om att de också fanns till. De skrek ut sina protester mot den pina de utsattes för. Jag kände hur musklerna blev stelare och stelare och mitt i ett löpsteg kom krampen, först i den ena vaden, sedan omedelbart därefter i den andra. Smärtan var olidlig och jag skrek samtidigt som jag ramlade framstupa mot gruset på vägen. Händer och armar kunde något dämpa fallet och magen hjälpte också till att ta mot smällen. Det var där på raksträckan som jag kom att se ut som en riven katt med blödande skrubbsår på händerna och på knäna. De senare såg jag inte men jag kände hur blodet porlade ut under de nya träningsoverallbyxorna.
Jag kunde långsamt rulla över på rygg och lyckades med stora ansträngningar räta ut benen, men några fotbollskompisar som kom springande för att lyfta upp benen och pressa foten så att vadmusklerna töjdes ut kom inte. Jag kom upp på benen och kunde stapplande ta mig framåt med raka ben och olidlig smärta. Jag sprang inte men jag gick inte heller. Så hög fart kom jag inte upp i.

”Nu fattas bara att jag får skavsår också”, sa jag högt till mig själv men så pass högt att två gräsänder plaskande lyfte och snattrande flög iväg mot tystnaden och stillheten bortom Killingskäret. Men de kom – skavsåren alltså.
Då jag långt om länge nådde fram till foten av den lilla kullen som jag kallat brant, snurrade det i huvudet och framför ögonen såg jag oändligt många svarta fläckar fara hit och dit. Det var inte någon hjärnblödning på väg, utan backsvalorna som åkte ut och in till sina bon i jordtäkten. Backsvalor i all ära men det var inte för deras skull mina steg helt omedvetet styrdes in några meter till den dammiga jordtäkten. Jag visste att där fanns en fin och platt sten, där man kunde sitta någon halvminut eller så. Jag hade redan bestämt mig för att spara intervallträningen uppför backen till en annan gång, då jag sjönk ner på stenen.
Benen darrade, munnen var vidöppen, för att få in luft till lungorna, huvudet hängde ner nästan mellan knäna för att hjärnan skulle syresättas så fort som möjligt. Flimret framför ögonen hade nu övergått till glödvita prickar och blixtar. Pulsen var säkert uppe i minst 400 trodde jag. Med händerna höll jag mig fast på stenen. Svetten strömmade från ansiktet. Luvan slet jag av mig. Träningsoverallens dragkedja öppnade jag. Sedan konstaterade jag att superunderställets förmåga att transportera fukt var kraftigt överdriven i reklamen. Mina kläder kändes som om jag haft klädsim i simskolan, tunga och säkert dubbelt så blöta som om de tvättats i baljan hemma.
 
Jag hade väl suttit där någon minut, då jag hörde en cykel skramla på vägen. Jag tittade upp och såg yngsta brorsan svänga in till mig och svalorna.
”Sitter du här bland fågelskiten och förstör nyoverallen?” sa han. ”Har du brutit något ben?”
Jag tittade efter men benen var där jag lämnat dem, när jag satte mig. Jag såg skorna nedanför knäna. Jag hade ingen känsel kvar varken i knän eller i fötter. Jag svarade inte på brorsans ironi, men försökte försiktigt flytta fötterna någon centimeter i sidled. Det gick bra. Nervsignalerna fungerade.
”Jag körde väl lite för hårt en bit”, sa jag och lyckades säga det utan att flåsa. ”Jag satte mig här nån minut för att komma i god form tillbaka hem …”
Min bror tittade på mig, och jag förstod att han genomskådat mig. 
”Det är en timme och en kvart sedan du startade hemifrån … Det är inte ens en kilometer hit.”
Tänk att ett par minuter kunde tänjas ut så till den milda grad.
”Kom nu! Du får ta cykeln, så springer jag hem …”
Det var ett onödigt erbjudande, som jag ändå inte kunde motstå. Det var tungt att cykla också och värst av allt var att brorsan försvann framför mig med lätta steg och satt på trappan hemma och väntade på mig, när jag äntligen svängde förbi postlådan och in på gården. Han var inte det minsta svettig och han andades så tyst som om han inte andades alls.
Då brorsan för länge sedan försvunnit ut på okända aktiviteter med byns övriga unga män – och kvinnor kanske - låg jag en bra stund och tittade på det flimrande virrvarret framför mina ögon, då tusentals myror snabbt ilade förbi åt alla håll. Det såg likadant ut, både när jag blundade och när jag hade ögonen öppna. Det avtog sakta samtidigt som jag såg fläckar i taket som jag aldrig tidigare skådat.
Jag försökte summera den första dagen i mitt nya liv. Den hade varit plågsam och den tillvaro som jag såg framför mig skulle inte bli någon dans på rosor, om nu det kan vara skönt på så taggiga växterna. Jag kunde förstå det. Jag tröstade mig med att det knappast kunde bli värre och att jag faktiskt följt doktorns anvisningar. Jag hade varit ute i mer än en timme.
Sedan måste jag ha somnat men jag drömde inga sköna drömmar. I drömmen såg jag mig springa uppför en sluttning. Farten var god och jag blev imponerad, där jag låg och myste i sömnen. Backen blev sandigare och sandigare ju högre upp jag kom. Efter en stund var backen plötsligt stor som en jättesanddyn i öknen värre än de som Paris-Dakarrallyt brukade
 passera med sina specialbyggda bilar och värre än sandbacken på Koberget.
Jag ansträngde mig så mycket jag bara kunde. Fötterna sprang och sprang, men inte en millimeter kom jag framåt. Sanden rullade under mina fötter och när jag tog ett steg framåt, gled jag genast minst lika mycket bakåt. Jag bar någon på ryggen. Hela tiden ropade den okände ”Öka! Öka!” Högst upp på krönet stod doktor Sundberg med ett stoppur i handen. Han höll upp det ovanför sitt huvud så att jag säkert skulle se det och så ropade han till mig:
”Klockan har stannat! Vi får göra om det i morgon vid samma tid!” 
Så var han försvunnen.

Jag vaknade och trodde att jag legat i en vattensäng. Så blöta var mina kläder och sängöverkastet som jag låg på. Doktorn hade bett mig kontrollera vikten varje morgon och varje kväll. Jag noterade att jag under drömmen gått ner nästan ett kilo
 … eller tänk om det var resultatet av mitt träningspass. 
I ärlighetens namn måste jag medge att min tid som maratonlöpare blev kort. Det var nog också världens kortaste ”maratonlopp” jag gjorde, 850 meter. Längre var det inte till backsvalornas kulle. Lika långt var det tillbaka, men storsint avstod jag från att räkna med cykelturen hem i min träningsstatistik. När jag återhämtat mig ett par dagar, började jag med korta promenader, först till brevlådan, sedan runt potatislandet och ibland ända bort till grannen vid vägkorsningen. Där fick jag under det första halvåret alltid svara på frågor om varför i all världen jag klätt ut mig till sportfåne och stapplat omkring på vägen. Någon maratonlöpare blev jag aldrig, inte ens en måttligt bra motionsjoggare och Vasaloppet och Lidingöloppet, som jag planerat att delta i, blev aldrig av. Midjemåttet gick ner ganska många centimeter med hjälp av stillsamma promenader. De sviktande specialskorna kom väl till pass.
 
Aldrig hade en nästan helt oanvänd träningsoverall blivit kläder på en fågelskrämma med toppluva och allt. Finare än den vi hade i vårt morotsland kan inte finnas.

                   ©LEIF LARSSON
                   Ej publicerad tidigare.
                   Kommentar kan lämnas till förf. e-postadress.
 
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER