2016-08-15

OSKAR NILSSON


OSKAR NILSSON




Till slut kallades han helt enkelt OSKAR NILSSON. Varken öknamn eller smeknamn fastnade på honom.
112 Vilhelm Oskar Nilsson var snäll, glad och lite försiktig och inte någon, som man väntade sig skulle ha några militära ambitioner. Han var en av de tre Nilsson, som fjärde grupp i första plutonen tilldelats. Hela han utstrålade vänlighet. Trots att han var från Boden, hade han inte några högre militära föredömen i sin familj. De idéer han fått, hade hans mamma kommit dragande med. Hon var romantiskt fixerad vid att uniformsklädda officerare var stiliga. Oskars vänliga utseende var långt ifrån det någon stram officer kunde ha, men då han hade blev placerad som gruppchef i Livkompaniets första pluton fjärde grupp, uppskattade han det. Han förvånade alla, då han tidigt sa att han funderade på en militär karriär.
”Ja, mamma vill det … och morfar också.”
Han möttes av ganska kylig tystnad, men många tyckte att det var konstigt … En mam-mas pojke?
”Din pappa då, vad tycker han …”
Oskar skrattade.
”Han säger att jag ska passa mig för att byta ner mig … degenerera hans släkt, som han brukar säga …”
”Vad jobbar han med då?”
”Bilförsäljare …”
Oskar kanske saknade en del egenskaper som kunde antas vara militära, men han hade en egenskap som de andra gruppcheferna och även mycket högre militära chefer avundas honom. Han hade en stark och stadig röst, fastän han inte var särskilt stor till växten. Dessutom, men det visade sig först senare, verkade det som om han aldrig kunde bli trött. Trots att han inte såg ut som en idrottsman och inte ägnade idrott något större intresse, var hans hjärta och lungor av allra bästa sort.
112 Nilsson var till en början inte uttagen som gruppchef, men då en vakans uppstod just i Livkompaniets fjärde grupp, anmälde han sig och blev omplacerad. Det var i sam-band med den första uppställningen efter midsommar som 112 Oskar Nilsson för första gången stod uppställd längst fram i fjärde grupp. Orsaken var att Nalle, Björn Svensson, oturligt nog men lägligt för honom låg på sjukan, med omväxlande hög feber och mycket hög feber. Han blev efter kort tid hemförlovad, ett fint ord för hemskickad. Att bli hemskickad var precis vad han ville. Såg man till hur lite han uträttat under den första månaden så hade han i någon mening meriterat sig för det. Feberanfallen var inte planerade men hade skyndat på hemförlovningen.
 
Den nya gruppchefen, intog sin plats längst fram i det led som utgjordes av fjärde gruppen. De andra i gruppen trodde att han inte var mer intresserad av det militära än vad de själva var. Någon stridis var han inte, men gruppchef ville han gärna vara. Det var i alla fall det första lilla steget på den militära trappan.
Flera av de andra gruppcheferna var söner till officerare. Det hördes på namnen.
Det var inte 112 Nilsson.
”Jag heter Oskar Nilsson”, sa han första gången han kom in på logementet och fick överta Björn Svenssons järnsäng.
VO var initialerna till hans förnamn, så någon frågade vad VO stod för.
”Det är väl inte w.o = walk over?” frågade Johan.
”Nej, det är Vilhelm Oskar, med enkelt V ”, svarade Oskar.
Det var ett bra namn på en gruppchef för fjärde gruppen vid sidan av Lagercrantz, Steinius och Leijon, som de andra gruppcheferna råkade heta. Lite mer normalt och mänskligt.
Om officerssönerna kände tryck på sig hemifrån, att klara värnpliktens första femton månader så glänsande som möjligt, så gällde det faktiskt till en början även Oskar Nilsson, men av andra orsaker, nämligen mamma Isabelle.
Hon var dotter till en major och till hennes föräldrars besvikelse hade hon blivit så våldsamt förälskad i en bilförsäljare att hon gift sig efter några månader … och då var Oskar redan på väg. Oskars mamma hade inte ångrat sig beträffande kärleken, men hon hade faktiskt trott att hennes glade kavaljer hyste samma beundran för uniformer som hon och att han var i början av sin militära bana. Att han bara var värnpliktig korpral den där sommaren då de träffades och därefter började sälja bilar, blev en stor överraskning för henne.
Morföräldrarna flyttade över sina ambitioner på barnbarnet Oskar. De gjorde allt för att han skulle se hjälteskimret i officersyrket och i kungamakten. De berättade gärna sagor om de svenska krigarkungarna, trots att kungar som drog i fält aldrig orsakat annat än ekonomisk katastrof för landet och elände för de enskilda människorna. 
Sagor tyckte Oskar om … men alla andra böcker också. Han hade som pojke till och med läst ganska många flickböcker, Wahlströms ungdomsböcker med röd bokrygg istället för pojkarnas gröna. Böckerna fick många gånger komma före våldsamma utelekar. Han tyckte om sådana också men kunde lätt avstå från dem. Han kunde ligga och läsa böcker medan grannpojkarna lekte krig med sköldar och svärd eller smög och kröp som indianer och hoppade på varandra i bakhåll med tomahawken i högsta hugg. Det blev korta och intensiva brottningar och många skrubbsår och blåmärken.
Till en början oroade detta Oskars mamma och hennes föräldrar.
”Han är kanske lite sen i utvecklingen … han mognar snart …”
Någon som helst anknytning till något adelssläkte hade han inte, men efter en tid döptes han om till von Nilsson, för att åtminstone namnmässigt ha lika bra meriter som de andra gruppcheferna. Utan utnämningsrätt hos de som gjorde det, blev han adlad. För-ändringen hade bara med hans namn att göra. Vilhelm Oskar Nilsson blev VON NILSSON en tid med den logik de hade på grund av initialerna. V:et uttalades som bokstaven F och efter en tid kallades Oskar enbart FÅNN. Den aristokratiska anspelningen försvann ganska fort, men den nya var mer gåtfull. Det var Luppio, förstås, som kom på det. Han hette också Nilsson, Evert Nilsson. Oskar tog inte illa upp. Han såg det som något humoristiskt … och lite retade det kanske någon av de andra gruppcheferna.
”Fast …”, sa Luppio, ”Nilsson är minst lika fint namn som de adliga namnen som bara är knorriga …”
Det gick bara någon vecka eller två, så hade de adliga anspelningarna glidit av Oskar Vilhelm och han hade som få andra kvar sitt namn utan krusiduller.
”Men din farsa … vad säger han … om officersbanan? ”
Oskar Nilsson skrattade.
”Han bara skrattar åt hur mamma och mormor och morfar håller på … och så retas han med dem … Han säger att det bara är plattfotingar som åtar sig jobb inom Krigsmakten … Är dom inte plattfot, när dom rycker in så blir dom det snabbt … och då återstår inget annat än att bli kvar eller att bli patrullerande polis … och inte tjänar dom så värst mycket. Kronans kaka är liten men säker… brukade han ofta säga, lite spefullt. Fast så liten kaka borde ingen behöva stå ut med. Fast man har ju hjälteskimret förstås …”
Själv tjänade han minst lika mycket som det högsta officerarna på I19.
”Låt pojken välja själv. Det är ju hans liv som ni försöker lägga er i …”
I och med att Oskar hade flyttats över till första plutonens fjärde grupp hade den mili-tära ledningen lyckats placera tre stycken Nilsson, tre Johansson, en Karlsson och en Bergfalk i samma grupp. Det krävde förstås ett kraftfullt ingripande från gruppens medlemmar. Så småningom hade en Johansson fått byta Johansson till  - Karlsson! Det var den första och enklaste förändringen. Har man fått det militära numret 91, så kan man inte heta Johansson. Evert Nilsson fick bli Luppio-Nisse efter sin hemby.
Oskar var en glad och rolig kille. Han skrattade ofta och ibland berättade han historier som fick de andra på logementet och i gruppen att se lite ljusare på tillvaron. Han hade en pappa som på något sätt var både sträng och fordrande. Att Oskar värderade sin far högt märkte de övriga ganska snart. Han var den ende som alltid sa far och inte pappa eller farsan.
Oskar var en bra berättare, som de andra hade stor glädje av både på logementet, på markan och då tid skulle fördrivas i tält och snödrivor.
Flera gånger hade han läst Okänd soldat av Väinö Linna och kunde en del avsnitt lika bra som om han själv varit med. Ibland, när fjärde gruppen blev skickad på spanings-uppdrag långt in i snårskogen, kunde han sitta och berätta delar av boken med en sån inlevelse, att kompisarna nästan glömde bort de låtsasuppdrag som de själva hade.
Redan från början kom både Felix och Kent på god fot med Oskar, då de fick klart för sig att han var en bokläsare och att Väinö Linna var en av hans favoritförfattare. Böck-erna gav starka läsupplevelser och det var inte alls underligt om Oskar fick den lugne fänriken Koskela som egen förebild, om han behövde någon för den eventuella karriä-ren inom Krigsmakten. Men då han berättade avsnitt ur Okänd soldat handlade det oftare om den tjurige och vresige och handlingskraftige undersergeanten Lehto eller den sprallige och ironiske Rokka. Koskela var en klok och eftertänksam person, tyst och kärv. Lite skrattade man åt Koskelas beskrivning av sig själv – äter järn och skiter kätting.
Ingen av de här tre personerna i boken förhärligade kriget.
Felix hade inte läst Okänd soldat och hade inte heller någon lust att göra det. Han hade istället fastnat för Högt bland Saarijärvis moar och Upp trälar om den fattiga torparbefolkningen i Finland och hur den behandlades av samhällets överklass. Oskar och Felix kom ofta in på händelser i Linnas böcker.

Oskar var inte alls typen för en officer, tyckte de andra i grupp 4. Han var mycket bättre. Han var vekare och blev lätt nervös även för småsaker. Han var så inställd att göra sitt bästa, att det ibland låste sig för honom. Han kunde vara lite småtjurig och envis också, särskilt om han var övertygad om att han hade rätt. Fick han god tid på sig och fick planera i lugn och ro gick det alltid bra. När det körde ihop sig kunde han bli så förvirrad att han glömde bort mycket av det han faktiskt kunde.
Och han hade en nackdel som gruppchef. Han hade det svårt med väderstrecken. Han hade ingen inbyggd kompassnål som gjorde att han i alla väder kunde peka ut åt vilket håll norr var. Det var ingenting som han kände på sig och inte hjälpte det att väta ett finger och sätta upp det i luften.
De övriga i grupp fyra tyckte ganska allmänt att han var en alldeles för bra kille för att satsa flera år på en officersutbildning, som han säkert efter en tid skulle upptäcka var bortkastad och att den dessutom var på ett slott måste ju vara alldeles fel miljö för honom.
Men de stöttade honom så gott de kunde, trots att få trodde att han skulle göra någon karriär inom det militära. De hoppades att han snart skulle genomskåda systemet …
På sitt sätt hjälpte de övriga i gruppen honom.

            © LEIF LARSSON
            Ej tidigare publicerad
            Skicka gärna en kommentar till förf. e-postadress
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER