2016-08-15

Krutrök


soldat 2

Kent hade drömt mörka drömmar. Ännu en natt eller tidig morgon med en dröm. Obehaglig och olustig. Kent tyckte inte om nätternas mardrömmar.
För honom kändes det som om han drömt mycket länge den här natten. Han hade haft svårt för att vakna, vridit sig i sängen, snärjt in sig i lakanen, svettats och frusit om vartannat. I drömmen hade han hört hur resårspiralerna i hans sängbotten protesterat mot hans rörelser i sömnen. Ändå hade han inte kunnat vakna. Suddigt hade han tänkt: Jag kanske ramlar ner från överslafen …
I korridoren hade några i det svaga korridorljuset sprungit fram och tillbaka. Tåjärnen och marschkängornas klackar hade ekat.
När han till slut vaknade var han egendomligt upphetsad, arg och deprimerad på samma gång. En kvinna fanns med i drömmarna den här gången. Hon var inte militär, inte doktor, inte polis, men det syntes att hon var van att bestämma. Hon hade en offentlighetsrock av något slag på sig. Inte städrock, ingenting från vården. Det var något annat. De båda hade varit i ett kalt rum. Väggarna var hårda, kalla och släta. Dystert blekt sjukhusgröngula. Något fönster fanns inte. Det var högt i tak, men ändå kändes det som om taket pressades neråt och när som helst kunde lossna och rasa ner. Under en lampa som hängde ner mitt i rummet, stod ett stort brunt skrivbord. En skrivbordslåda glipade lite, som om någon nyss lagt in något i den … eller tagit ut något och sedan inte skjutit igen den ordentligt. Det fanns inga papper på bordet, ingen penna och ingen stol att sitta på.
Dörren ut syntes inte.
Kvinnan stod på ena sidan av bordet. Kent på den andra. Det var hon som var förhörsledare. Bister. Misstänksam. Mycket allvarlig. Svarta, stickande ögonen. Den höghalsade rocken var knäppt upp till översta knappen. Rösten var sträng, som om hon verkligen ville ha svar på sina frågor.
”Vad gör du egentligen i lumpen?”
Frågan kom som ett piskrapp. Orden studsade och ekade mellan väggarna. De gjorde ont i öronen. Frågan förvånade Kent till och med i sömnen och länge efter det han vaknat – att någon hade frågat. Hade han gjort något olagligt?
”Lumpen?” hade han svarat mitt i drömmen.
”Inte gör man nånting i lumpen. Man kopplar bort allt och försöker få tiden att gå. Bara det. Det är sällan man lyckas. Att få tiden att gå … Den hakar upp sig.”
Kvinnan var inte särskilt vacker, inte en sån som han längtade efter. Det var inte därför Kent kom ihåg drömmen. Hon var bara bestämd och arg. Stirrande.
Nästan dold i handen hade hon haft en mycket liten svart anteckningsbok. Hon hade länge bläddrat i bokens tunna sidor, som om hon sökt något eller försökte hitta rätt ställe.
”Anhöriga?”
Tonen hade varit vass.
Kent hade sagt Ja.
”Vem är du gift med?”
”Ingen.”
Kvinnan skrev länge i boken. Hon suddade och skrev om. Till slut mumlade hon ”Inga”.
”Permission?” frågade hon efter en lång paus.
”Permission?” hade hon sedan upprepat som om han inte förstått.
Mycket förvånad hade han tveksamt svarat Ja.
”Beviljas ej!”
Då han till slut vaknade var han upprörd. Sekunder gick innan han visste var han var. Han var våt av svett och blicken irrade över raderna med plåtskåp med hjälmar ovanpå. Klockan var tio minuter över fem. Nästan en timme var kvar, innan någon av underbefälseleverna skulle komma klampande i korridoren och utanför varje logement blåsa revelj. De flesta hade visselpipa med ilsket hög ton. En hade trumpet.
Kent satt en stund på sängkanten och lyssnade på snarkningarna från de övriga tjugotre i logementet. Sedan gick han barfota till duschrummet och ställde sig under en av de iskalla duscharna. I korridoren lämnade han blöta fotspår efter sig. Det var första gången han var uppstigen långt före de andra.
Kent måste ha sovit oroligt och rört sig ovanligt mycket. Mäki, i järnsängen under hans hade på morgonen frågat om Kent haft mardrömmar.
”Jo”, hade Kent svarat ”… och den fortsätter än!”
Mäki hade skrattat till och skakat på huvudet.
*
Medan ännu nästan alla årets månader var kvar av militärtjänsten, insåg att han hade sjunkit som en sten inom sig själv. Marscherat när någon sagt Gå, tryckt på avtryckaren då någon sagt Skjut, burit packning när någon sagt Bär, ställt sig utmed andra när någon ropat STÅ, eller bakom någon. Det var bättre att stå bakom än framför, tänkte han. Det hade gått så fort att han inte ens märkte, när han försvann in i massan. Som en kuvad hund hade han varit lydig. Hela tiden. Aldrig hade han frågat efter meningen. Det var för att han trodde att den inte fanns, meningen. Det var det enda han lärt sig. Me-ningen fanns inte. Det var ingen tröst.
I månader hade han sedan gått bakom någon med likadana kläder, likadana skor, likadana vapen … och varit foglig, alldeles för foglig. Vem han gick bakom visste han sällan. Han visste bara att ryggen var grå. Kent var glad över att han inte behövt gå först. Då skulle han ha behövt lyssna också, vara lite uppmärksam. Kläderna var först grå, sedan byttes de ut till gröna. Och det var inte militärens vinter- och sommarkläder. De tjocka grå vinteruniformerna hade soldaterna på sommaren, de tunna gröna på vintern när det blev riktigt kallt. Ett militärt snilledrag. Soldater måste härdas.

Vilken konstig fråga. Varför skulle någon vilja veta vad han gjorde i lumpen? Så okunnigt att fråga. Varför drömde jag om detta? tänkte Kent. Och varför kommer jag ihåg den drömmen? Jag som aldrig brukar komma ihåg vad jag drömt om, bara känna det. Lust eller olust, mest olust.
*

”Bom på bom på bom – hur siktar du egentligen? Vad tittar du på?”
Furiren Emanuel Krutrök blev mer och mer irriterad. För fem minuter sedan hade han anbefallt rast, utom för en man som inte kunnat träffa tavlan. Furiren var röksugen och hade helst sett att alla varit klara med de elementära momenten … ladda, sikta, trycka av, träffa …
”Tittar? Inte finns här nånting att titta på”
”Jag menar på vapnet så klart. Vad tittar du på när du siktar?”
”På kornet längst fram, furir, längst fram på bössan, på kornet. Det var ju så du sa …”
”Inte DU! Furir! Vad siktar du mot?”
”Du furir, den här soldaten skjuter åt det håll pipan pekar … fast det verkar gå åt pipan ändå …”
”Hör nu 185:an, det här är ingenting att skämta om. En soldat måste kunna skjuta … Hur gör du avfyringen?”
”Jag klämmer lite försiktigt på avtryckaren och blundar och så smäller det och jag får en stöt i axeln och då vet jag att jag har skjutit. Troligen får jag dessutom en hörselskada för hela livet. Är du förresten beredd att betala för den skadan, när jag blivit döv. Det är ju du som gett mig order. Ditt namn kommer jag säkert ihåg …”
”Hörselskada från den här lilla puffran … Vänta bara … Hör nu, om 185:an kan lyckas träffa tavlan, var som helst, en enda gång, så får han också rast … LADDA! ”
Ynglingen på grusvallen på skjutbanan gjorde en alldeles korrekt mantelrörelse och låg stilla. Han blundade en stund och svetten droppade från hans panna. Solen gassade. Han avskydde lukten av krutrök och försökte andas in lite frisk luft. På en skjutbana är det omöjligt, men 185 Kent Johansson var en nyinryckt och oerfaren soldat, så han visste inte hur hopplöst det var. I apati la han kinden mot kolven. Han makade undan en hop med tomhylsor och tog nytt stöd med armbågarna mot marken och kinden mot kolven. Men pekfingret förde han inte in i bygeln och avtryckaren rörde han inte.
”Hördu, här ligger jag på marken bland patronhylsor och stinkande krutlukt, mår dåligt och är jäkligt less på alltihop. Solen steker på ryggen och i nacken och det är så varmt så jag känner mig yr och kanske får jag solsting och så tänker jag på en tjej i Palomojärvi … Hon heter Krutrök hon också, Vera Krutrök. Är ni släkt på något vis? Det står ju Krutrök på din namnplåt som du har satt fast på kavajen …”
”Va? Nej! Furir för fan! Skjut nu: ELD!”
”Furir för fan … dom andra grabbarna måste stå där i solskenet och få ont i ryggen och låtsas vara intresserade av att det smäller … Kan du inte kommendera SITT? Den där tjejen … Det var då himla otur för dej, att ni inte är släkt, menar jag, för det är en fin flicka … alla tiders.”
”Ta hit bössan … geväret menar jag, men SÄKRA FÖRST! Du kan ju skjuta vem som helst som du viftar med vapnet och bär dig åt.”
Det var som om han plötsligt kommit till insikt om något.
”Du är väl inte vindögd på något sätt?”
Furiren stirrade några sekunder på den liggande soldaten, som började maka sig åt sidan för att ge plats för skjutledaren.
”Nä”, svarade soldaten efter en kort paus.
”Men jag kan titta snett på andra om jag vill”, tänkte han.
Furiren la sig mödosamt ner intill soldaten. Han försökte få magen rätt placerad ner i en liten fördjupning i grusvallen, rättade till uniformen, sköt upp mösskärmen lite i pannan, la kinden mot gevärskolven, siktade och sköt.
Bom! Skottet tog inte ens i tavlan.
”Va fan!? Har du fått lösa skott?”
”Vet inte, det var ju du som gav mig skotten …”
”Furir”, stönade furiren missmodigt. ”Du ska säga FURIR, och det är inte skott utan patroner”.
”Jag tyckte du sa skott, lösa skott …”
Furiren tog ut magasinet från m96:an och synade patronerna under tystnad. De glänste som guld i solskenet. Då han inte kunde finna något fel på dem med denna okulärbesiktning, satte han tillbaka magasinet och gjorde om hela laddningsproceduren. Kornet höll han stadigt mot den svarta punkten på tavlan bara 50 meter bort, en säker tia.
Pang! Bom! Ingen träff!
Furiren tog med sig soldaten och tillsammans gick de fram mot tavlorna och försökte se var skotten tagit.
”Är det inte farligt att gå så här med bössan osäkrad …?”
”Visst i helv… Du blingrar bort mig … SÄKRA!”
Tavlan de två skjutit mot såg oanvänd ut. Inte minsta lilla hål kunde man se.
”Den ser ut som ny”, sa soldaten. ”Du och jag skjuter lika bra och så är vi rädda om Krigsmaktens materiel. Skjuter inte hål i papptavlor bara för skojs skull.”
I den allra yttersta kanten av tavlan fanns i alla fall en antydan till rispa. Furiren tittade närmare och närmare - och fick syn på lite mörkare fläckar i sandvallen bakom tavlan. Torr sand över den våtare och mörkare. Alla hål fanns inom någon centimeters omkrets.
”Det var som fan!” sa han sedan mest för sig själv. ”Pipan är ju krokig som en militärväg.
Jag hade ju kunnat skjuta mig själv i pannan med den här bössan … geväret”.
Det blev uppställning och marsch tillbaka till kasernen. Inte ens 185:an Johansson fick ligga kvar. Godkänd i skjutmomentet blev han också. Det var rättvist för han sköt lika bra som en riktig furir.
… men nya övningar återkom och fortsatte i all oändlighet. Meningslösheten blev inte mindre för att k-pistarna var mindre än m96-gevären.

*

”Patronvis - fem skott – ELD!” vrålade furir Krutrök.
K-pistarna knattrade. Ljudet dog ut efter några sekunder. Soldaterna flämtade i vär-men.
Furiren vände irriterat blicken mot en av soldaterna på skjutvallen. Denne höll en hand uppsträckt och hade gjort det under hela skjutmomentet för de övriga. Furiren hade väntat sig det – att just den slöfocken skulle markera fel. Den fan kunde driva en till vansinne. Men han följde instruktionerna han fått. Handuppräckning om något fel upp-stod. Vad tusan kunde det nu vara?
”185:an! Vad är det för fel?”
Furiren röt så att rösten var nära att spricka.
”Eldavbrott, herr furir.”
Pojkfan kör med sitt jävla herr hela tiden.
”Patron ur”, ropade han så att tomhylsorna på vallen hoppade och sedan gick han fram till soldaten, som vårdslöst höll upp sin k-pist.
”Du har ju för fan laddat med ett tomt magasin! Det tror väl fan att du inte kan skjuta patronvis då!”
Furiren tog fem långa steg bakåt, längre steg egentligen än vad uniformsbyxorna tålde. Han ställde sig helt enligt övningsbestämmelserna på det säkerhetsavstånd som gällde. Bredbent, mycket bredbent. Det skulle synas vem som bestämde.
”Första plutonen – med fem skott - LADDA!”
Furiren lät blicken glida över truppen. Ett par gånger extra fastnade blicken på soldaten 185 Johansson. Alla tryckte ner de fem partonerna i magasinet och la sig tillrätta med blicken koncentrerat fäst på den svarta punkten som utgjorde innertian på måltavlan. Allt OK så långt.
Solen stekte.
”Patronvis – fem skott – ELD!”
Samma smattrande ljudupplevelse som tidigare och samma arm kom upp. 185:ans.
”185:an! Vad i helvetet är det nu då?”
”Eldavbrott, herr furir!”
”Ge fan i att herra mig.”
Furiren tog några steg närmare 185:an. Han snubblade på skjutvallens grovgrus och tog ett par snedsteg, för att återfå balansen. Sedan ställde han sig bredbent bakom soldaten.
”Du har ju för helvete inte osäkrat! Jag borde ge dig en spark i baken och skicka dig till dårhuset!”
”Men herr furir, det går inte. Jag är ju redan här…?”
Furiren beordrade uppställning för hela plutonen och så började en lång marsch med många omvägar tillbaka till kasernen. Furiren stampade takten fem meter vid sidan om. Två extra varv runt stridsvagnskasernerna gjorde han och uppför sandbacken och genom taggtrådshindren och förbi punkt 49, 50 och 51. Dom jävlarna skulle minsann få sig. Med furir Krutrök leker man inte. Kan dom inte skjuta så kan dom i alla fall gå … marschera, menar jag”, muttrade han för sig själv. ”Hoppas att jag inte får skavsår som dom där ohängda pajasarna …!”
Med en hel del fantasi kunde man någon gång tycka att de 32 soldaterna gick i takt. Soldaterna struntade fullständigt i vart de gick och hur de gick. Utan fantasi kunde sol-daterna känna den pressande värmen mot nacken. Med bara en gnutta fantasi kunde de lätt inbilla sig att de utgjorde en liten del av Främlingslegionen och att de marscherade under Saharas brännande ökensol.
Det var en vacker dag att marschera runt och vadmalsuniformen gjord för minus 45 grader släppte inte ut en enda värmegrad. Bara ett åskmoln fanns och det var inte på himlen. Två unga soldater började plötsligt sjunga.
”Bom, bom, bom, det var Bodens bataljon som drog ut med byssa och kanon, bom, bom, bom!”.
Efter en stund kom de av sig. Furir Krutrök vrålade Avdelning Halt! och la sedan till nya kommandoord: Håll käften för helvete!
”Svenska soldater sjunger inte!”
Han drog inte ens efter andan.
”Amerikanska veklingar i marinkåren kanske, men inte lappjävlar i Sverige …”
”En svensk tiger begriper ni väl? Är ni totalt obildade varenda en?”
Soldaterna teg. Med skorna fulla av skavsår, stod de stilla för första gången på 53 mi-nuter. Två gånger hade de hunnit fram och tillbaka till skjutbanan. Nu vacklade fler och fler i sin givakt och när furiren ändå försvann in på underofficersmässen, tog några helt plötsligt individuella beslut, fastän de var ovana att bestämma något själva och gick upp på luckan för att … vänta på nya order … om nån nu skulle börja söka dem ute på uppställningsplatsen. 
”Det blir tre dagar i kurran, för att vi har gått och lagt oss på luckan … men där finns det bara plats för fem … så … fem små celler … ”
 Furir Krutrök marscherade ensam direkt till kompaniexpeditionen. Han stramade upp sig, gjorde ställningssteg och slog ihop klackarna.
”Kapten! Jag är klar med Första plutonens skjutövningar”.
”Bra, bra furir. Du brukar ju alltid lyckas bra med skjututbildningen …”
*
För Kent kom en ny natt på den knöliga madrassen i järnsängen med ännu en obehaglig och ångestfylld dröm.
Ett stort hus. Ett stort gult stenhus. Flera våningar och ekande korridorer. Många rum med många järnsängar. Ett vandrarhem? Folk överallt. Bara män, alla likadant klädda, grågrön olle ovanpå en slarvgrå skjorta. Tysta, men inte hotande. Bara närvarande. Alla med omlindade fötter, gröna fotlappar, varv efter varv, som om de marscherat oändligt långt. Alla sysslade med sitt, men vad de gjorde kunde Kent inte se. De rotade i väskor och ryggsäckar. Ingen hittade vad de sökte. Kent förstod att han själv hade glömt bort något som han skulle komma ihåg. Plötsligt var alla andra borta. De skulle någonstans. Alla. Alla på en gång. Ingen hade gett något kommando. Ändå hade alla ställt sig upp och gett sig av. Bara Kent hade blivit kvar.
Han hittade inte sin ryggsäck.
Han skulle inte hinna.
Vart de andra än var på väg, så skulle han inte hinna med.
Den olustiga känslan låg tung i Kents bröst. Var det varsel om något?
”Vad ska nu hända?” sa Kent halvhögt för sig själv, när han sist av alla gick nedför de ekande stentrapporna.

          
                   ©LEIF LARSSON
                   Tidigare ej publicerad.
                   Ev. kommentar kan du ge till förf. e-postadress
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER