2016-07-18

Pastorsadjunkten


Holger hade inte varit med då Kristoffer föddes. Karlar var inte det på den tiden. Han hade inte ens varit i närheten. Mer än 25 mil bort hade han som vanligt på dagarna kärrat lerjord och sand från ett djupt vattenledningsdike. Han hade inte varit något stöd för barnaföderskan varken före eller efter födelsen. Datum för nedkomsten hade han inte känt till. Inte ens på några dagar när. Gång på gång hade han lastat skottkärran full, tagit sats för att komma upp på plankorna och sedan balanserat på dem, medan han samtidigt försökt hålla fart för att nå upp till kanten. Om och om igen hade han gjort det. Någon tanke på att ett litet barn skulle födas hade han inte haft. Ackordet hängde på dem som kärrade undan jorden. Blev dom trötta eller flera gånger fick ta ny fart uppför plankvägen sprack ackordet …
Efter en vecka hade Holger ändå plötsligt stått på gårdsplanen utanför Johannas hem, som alltid med ett lite frånvarande uttryck i ansiktet. Som om han undrade om han kommit rätt och var lite förvånad om han gjort det. Han hade inte knackat på, fastän han varit där en gång tidigare. Då var det vårvinter. Nu stod den dallrande luften stilla i högsommarvärmen. Han hade efter en stund satt sig ner på brunnen framför ladugården och tänt sin pipa. Från färjestället hade han gått. Busschauffören hade pekat och visat. Sagt något också. Holger hade tackat, faktiskt också bockat och sedan vinkat med handen. Färjkarlen hade hört på och nickat. Han hade inte sagt något under den korta färden över älven. Även om Holger inte gått fort i den tidiga morgontimmen hade han blivit svettig och varm. Skjortan hade han knäppt upp och han hade gärna tagit av sig kavajen också, men visste inte om det passade sig. Byn var stilla och tyst, men Holger kände obehaget av att vara på ett ställe där han inte kände någon trygghet.

Till slut hade Johanna råkat få syn på honom och kommit ut. Hon hade inte haft barnet med sig. Han fick vänta.
”Jag trodde inte att du skulle komma …”, sa Johanna. ”Pojken sover … ”
Sedan hade de i tystnad sökt efter ord. Förlägna och osäkra som om de var främmande för varandra. Hon hade stått med armarna i kors över bröstet, han hade suttit på brunnskanten och rökt på sin pipa. Då en båt stakades förbi på älven tittade båda utåt vattnet, ända tills båten försvann bakom en holme.
”Jaså, det blev en pojke …”, sa Holger till slut. ”… och allt var bra … och med dig också, menar jag? Ja, jag visste ju inte säkert när det skulle bli … Bra att du skrev …”
”Aino i granngården kom över och hjälpte till, när det var som värst …”
Johanna gav Holger en hastig blick, och märkte samtidigt, att gardinen i pörtet rördes lite grann.  ”Det finns ingen barnmorska i byn … Jag hade en svår natt.”
”Många har det visst svårt första gången ... har jag hört.”
”Pappa satt uppe hela natten … jag tror han rökte upp minst två paket tobak och kokade kaffe flera gånger under natten … men hur jag än skrek och ojade mig kom han inte in i rummet … vågade väl inte … visste inte vad han skulle kunna göra … Han var lika handfallen den här gången …”
Johanna vände ryggen mot huset.
 ”… men han hämtade i alla fall Aino, när det var som svårast.  Jag låg i samma säng som min mamma och min styvmor legat i då de födde … båda dog när dom fick barnen … fast det var inte första barnet för dem … Han var nog hemskt rädd den här gången också … orolig för hur det skulle gå … om jag också …”
Holger kände sig som om han blivit utestängd … som om det Johanna pratade om var något som han inte kunde förstå … som han aldrig skulle förstå … något olustigt och obegripligt. Han började resa sig, men benen var svaga. Han dunsade ner på brunnen igen. Nånting höll på att växa mellan honom och Johanna. Allt hon sa kom från en kvinna med erfarenheter, från en som visste något om livet …
”Jaså, en pojke …”, upprepade Holger efter en stund och tittade ut över vattnet och öarna. ”… och allt var bra med honom … med pojken?”
”Jo, bra … Välskapt och fin, sa Aino.”
Det gurglade i pipan. Han blåste ut rök genom ena mungipan och knackade sedan ur pipan mot cementringen där han satt.
Till slut klämde han med möda fram frågan.
”… och ögonen …?”
Han måste få veta även om det inte kunde beröra honom så mycket, ja, inget alls den här gången. Johanna väntade med svaret.
”Stora glittrande mörkblå ögon … som barns ögon nästan alltid är …”
Dörren in till huset öppnades och dörröppningen fylldes av en stor karl. Johannas far höll ena handen mot dörrkarmen och kisade mot det starka solskenet. Han körde fingrarna genom håret och spottade ut en tobaksbrun salivstråle. Då han steg ner från den låga farstubron såg det ut som om han tänkte gå direkt ner till forsbåten vid stranden, men hastigt ändrade han riktning och kom fram till Johanna och Holger. Han räckte fram den stora näven. Den här gången var Holger beredd på handslaget. Det hade han inte varit första gången de två karlarna träffades. Ändå var det nära att han efteråt skulle ha varit tvungen att gnida handen, för att känna efter om alla ben fanns kvar hela inne i handen.
”God dag!” sa de båda männen till varandra.
Det var det enda.
”I morgon måste vi gå till prästgården och anmäla barnet … Bra att du kom idag …”
                                                                       *

Pastorsadjunkten Viktor Salmela var inte på sitt bästa humör. Hans egna planer hade kastats omkull, då kyrkoherden bett honom ta hand om expeditionen, fastän det var Viktors lediga dag. Fisketuren uppåt småbäckarna hade han fått ställa in. Fast å andra sidan var det kanske för varmt just nu. Bäckforellerna ville ha kyligare vatten …
Viktor Salmela var klädd för sitt ämbetsutövande. Mörka kläder och vit skjorta med den obligatoriska prästkragen. Han var välkammad och kortklippt, benan i håret alldeles rak. Han stod med händerna på ryggen och tittade längtansfullt ut över solglittret i älvens vatten. En av de smidiga forsbåtarna stakades motströms av en ensam man med hatten långt nerdragen för att inte bländas av solen. 
Viktor tittade drömmande ut genom fönstret och hoppade nästan till, då han hörde en knackning på dörren. Han satte sig hastigt på den ganska höga stolen bakom expeditionsbordet. Stolens höga rygg med svarta nitar runt läderstoppningen gav en antydan om makt. Han ville ha det övertaget. Att han knappt nådde med skorna till golvet kunde ingen se.
”Stig på”, sa han på svenska, fastän det kanske inte passade alla gånger. Samtidigt sträckte han ut handen efter de runda glasögonen, som han hade i fodralet på bordet och satte dem på sig.
Pastorsadjunkten var lite förberedd på vilket ärende de två som öppnade dörren och kom in hade. Kyrkoherden hade sagt att ett nyfött barn skulle anmälas och föras in i Födelseboken. Viktor Salmela hade haft sina föraningar. Så värst många nyfödda barn fanns inte i församlingen och bara ett fåtal i närheten.
Ändå drog han hastigt efter andan, då han såg att det var Johanna. Henne kände han men inte mannen som var med henne. Han hade väntat sig en annan ung mamma. Johanna smålog lite samtidigt som han märkte att hon såg lite stursk ut. Mannen verkade inte glad. Han var tyst och osäker och kände sig säkert obekväm inför en präst. Viktor hade märkt att det var så för många. Många karlar hade ingen umgängesvana med kyrkans folk. Kom aldrig annat än vid begravningar och kanske om det var bröllop.
Viktor Salmela lyckades vara allvarlig och formell, då han räckte fram handen och sa sitt namn.
”Salmela, pastorsadjunkt.”
Han hälsade först på kvinnan fastän det inte var det vanligaste, sedan på mannen. Johannas handslag var fast, och han kanske höll hennes hand i sin lite för länge, för mannen som var med henne, tittade till lite förvånad. Då han räckte handen till mannen, tryckte han till lite hårdare än vad han tänkt.
”Ganska kraftfullt”, tänkte han, ”inget löst prästhandslag.”
”Var så god” hade han sagt och gjort en inbjudande rörelse med bägge händerna mot de två besöksstolarna framför expeditionsbordet. En stor liggare med texten Födelseboken låg på bordet. Pastorsadjunkten höll sina händer på vardera sidan av boken. Sedan började han skruva av locket på bläckhornet och la en bläckpenna intill. De två besökarna satt tysta och tittade på hans bestyr.
”Jaha, välkomna då … vad har ni för ärende då …?”
”Vi tänkte anmäla en barnafödsel och sedan ta ut lysningen på samma gång … Ja, för min del alltså. Holger har redan gjort det i sin församling …”
Pastorsadjunkten Viktor Salmela tittade länge och allvarligt på Johanna. Han synade henne från översta hårstrået och så långt ner han kunde se.
”Det märks inte på henne att hon fött barn”, tänkte han.
”Jaha”, sa han, ”Johans dotter, eller hur?”
Det glimtade till i Johannas ögon.
”Det vet du mycket väl, Viktor … pastorsadjunkt!”
Hon betonade prästtiteln lite extra, så mycket att Viktor Salmela märkte det.
”Förlåt”, sa han, ”det är ganska formellt det här … hur vi ska gå till väga menar jag …”
Han märkte att han rodnade och han märkte att Johanna såg det.
”Barnet … vi tar barnet först … Varför är barnet inte med? Det är brukligt … att döpa samtidigt …”
”Jag kan ro över älven och hämta honom …? Om du vill …”
Johanna steg upp och utan att vänta på svar gick hon ut och försvann ner till stranden vid pastorsexpeditionen. De båda männen hörde hur det gnisslade lite mot sanden, då hon sköt ut båten i strömfåran. Hon rodde kraftfullt, och under tystnad såg de henne dra upp båten på andra sidan. Strax efteråt kom hon tillbaka och la ner ett bylte på botten av båten. Nu rodde hon inte utan tog den kraftiga staken och manövrerade båten över älven med den.
Det hade inte gått många minuter, innan hon var tillbaka med barnet inlindat i en blekblå filt. Under hela tiden hade karlarna inte sagt något till varandra. Johanna satte sig intill Holger och vek undan översta delen av filten. Pojken sov. Han smackade lite i sömnen.
 
”När föddes barnet?”
”Åskan gick hela den natten … Det var förfärligt …”
Pastorsadjunkt Salmela skrev. Han visste vilken natt ovädret stannat över byn och blixtarna korsat varandra under flera timmar. Han hade inte bråttom då han skrev. Bokstäverna skulle bli fina och tydliga. Han hade en bra handstil hade kyrkoherden sagt. Han slarvade aldrig.
” … och fadern?”
Viktor Salmela stirrade stint på Holger Andersson. Det dröjde några sekunder, innan Holger förstod att det gällde honom nu.
”Jo, pappi …”, sa han, lite tillgjort och log som om han sagt något roligt. ”Pappi. Jag var inte med då, när pojken föddes …”.
Viktor Salmela gav Johanna en förvirrad blick.
”Pappi, jaha … är du barnets far … eller heter du Pappi?”
Holger blev orolig och gav Johanna ett ängsligt ögonkast. Misstänker prästen nånting?
”Ja”
”Vaddå? Namnet … Vad heter du?”
”Ho … Holger …”
”Hoholger … är det ett namn?”
”Holger Emanuel Andersson” fyllde Johanna i.
Viktor Salmela försökte fånga Holger Anderssons blick.
”Pappi, betyder präst”, sa han efter en kort paus.
”Men jag sa …”
”Pappi!”
”… pappa”, sa Holger Andersson mycket lågt.
Prästen hade sedan frågat efter barnets namn, vilket namn de ville ge barnet, hade han förtydligat.
”Nils Kristoffer”, hade Johanna svarat, innan Holger hunnit dra åt sig andan. Namnet hade de inte pratat om. Inte andranamnet. Kristoffer hade Johanna förstås sagt … eller skrivit i brevet, men inget mer… Holger hade tänkt att det räckte med Kristoffer.
”Holger Kristoffer … skulle väl ha passat bra …? Eller bara Erik … Det är ett bra namn … Så skulle jag bli mer delaktig …”, mumlade Holger.
”Nils Kristoffer!”
Johanna var mycket bestämd.
Pastorsadjunkten hade tagit fram den lilla dopfunten, som de hade på expeditionen. Pojken hade inte vaknat under den korta stund, då Viktor Salmela hade hållit honom i sin famn och med handen mycket försiktigt strukit pojken över hjässan med blöt hand. Viktor hade snusat in den speciella babydoften och ett kort, kort ögonblick känt det som om det skulle ha kunnat vara hans eget barn. Ett vackert gossebarn, tänkte han.
Sedan hade han skrivit det som skulle skrivas i församlingens Födelsebok. Med ett gult läskpapper från skrivbordslådan hade han försiktigt tryckt mot bläcket. Under tiden hade han kommit ihåg ”Vägledningen”. Unga föräldrar behövde vägledning … Det hade kyrkoherden påpekat mer än en gång. Viktor slog igen Födelseboken, knäppte händerna och lutade sig lite framåt och lät blicken glida mellan de två i besöksstolarna.
”Jag har gjort en notering till Barnavårdsnämnden …”, sa pastorsadjunkten allvarligt.
Johanna och Holger satt med nedböjda huvuden. Oäkta skulle det stå i anmärkningskolumnen. Barnet som de anmält till Födelseboken var oäkta …
”Är ungen oäkta?” frågade Holger. ”Ska det stå så i kyrkoboken? Det var då själva den … Pojken kommer att få lida mycket …”
”Oäkta son”, tänkte Holger. Det var därför prästen log så underligt. ”Oäkta son. Lite rätt är det nog ändå … i det här fallet, men det kan ju inte prästen veta.”
”Först förlovning, sedan lysning och vigsel. Sedan barn och barndop. Det är så det ska gå till”, förklarade Viktor Salmela. Rösten gjorde han så allvarlig han kunde.
”Vi tänker gifta oss i oktober …”, sa Johanna. ”Vi vill ta ut lysningen nu … Kan du inte skriva trolovningsbarn … Jag har sagt Ja för länge sedan … innan pojken föddes …”
”Ja, det ser jag … det förstår jag. Trolovningsbarn … Jo, det går nog an … någon förändring beträffande Barnavårdsnämnden innebär det inte …”
Viktor Salmela tog av sig glasögonen och la dem på bordet. Han sträckte sig efter en annan av de tjocka böckerna. Lysningar och vigsel stod det.
”Johan skulle ha behållit henne hemma lite längre …”, tänkte han. ”Det var inte alls bra för henne att tjäna piga hos kustbönderna. Jag skulle inte ha varit så oföretagsam …”
Pastorsadjunkten fick de personuppgifter han behövde.
”Finns några hinder för äktenskap …?”
Båda skakade på huvudet.
”Säger inte Johanna något så säger inte jag”, tänkte Holger.
”Kanske kyrkoherden vill prata med er, när han kommer tillbaka. Jag är bara … pastorsadjunkt. Vigselrätten …”
Ingen av hans besökare reagerade. Pojken vaknade till och öppnade de blå ögonen. Han slöt ögonen igen och somnade.
”Lycka till!” sa Viktor Salmela, när de båda framför honom reste sig upp. Ingen av dem räckte fram handen för att säga adjö. Johanna vände sig om i dörren och tittade på Viktor. Hon nickade.
”Tack ska du ha …”, sa hon.
Holger Andersson var redan på väg ut med stora steg. Han skyndade på som om han flydde från något obehagligt.
”Hoppas att du blir lycklig …”, sa Viktor till Johanna.
” … men jag tror inte det”, la han till för sig själv.
 
Pastorsadjunkt Salmela hade sedan ställt sig vid pastorsexpeditionens fönster och tittat på, när Johanna stötte ut forsbåten och med den långa staken kraftfullt styrde båten först mot strömmen, sedan snett över till andra stranden. Barnet hade hon lagt på båtens botten. Forsbåten var en trebording med relingen bara en liten bit ovanför vattenlinjen. Holger Andersson satt i aktern och höll sig fast med båda händerna, en hand på vardera sida av båten. Han såg rädd ut.
”Det kommer inte att gå väl …”, tänkte pastorsadjunkten.
”Var prästen laestadian?” frågade Holger, då båten stötte mot land vid båtlänningen. Johanna hade gett hon en blick, medan hon lyfte upp sonen.
”Nej, vanlig präst … som tur var … Var glad för det …”

                
                 © LEIF LARSSON
                 Ej tidigare publicerad.
                 Ev. kommentar kan du skicka till förf. e-postadress
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER