2016-07-18

Grinden



”Ja, nu är vi här … Det ser inte så bra ut …”, sa Kent och pekade på det höga stängslet. Den som han haft följe med den sista biten nickade. De stod framför ett stort plakat med texten ”INRYCKNING. ANMÄLAN VID VAKTLOKALEN”
En svart pil pekade ut riktningen.
”Jag heter Felix … Felix Bergfalk … från Gällivare.”
Kent sa sitt namn. Tillsammans gick de mot grinden.
Den var hög och bred med spetsiga järnpiggar och taggtråd högst upp.
”Den som kommer in där slipper aldrig ut”, tänkte Kent, då han hörde grinden klicka igen som om den låstes bakom honom.
Det var som att komma in i ett fängelse. Någon måste sitta och trycka på en knapp. Närmast vaktkuren fanns det en mindre dörr i den stora grinden. De som kommit före honom hade gått in där. Kent och Felix passerade också in genom den lilla grinden och visade sina inkallelsepapper i luckan till vaktlokalen. Vaktchefen pekade bara mot en samling unga män. Inte med pekfingret men med hela handen. Det verkade lite barnsligt, som att göra sig lite större än vad man var.
Vaktlokalen liknade kiosken hemma. Den lilla glasluckan, som bara kunde öppnas inifrån, såg ut precis som den i Brittas kiosk. Men här fanns det ingen Britta på insidan.
Kent tänkte att en värld fanns innanför grindarna och en annan utanför, den riktiga.
Innanför glasluckan fanns bara en butter gråklädd karl. Kanske inte ens karl. Han verkade inte gammal, troligen jämnårig eller yngre än Kent, men sur och ointresserad som den värsta sortens tjurgubbe såg han ut att vara. Samtidigt var han barnsligt finnig i ansiktet. Och bakom honom två andra likadana med k-pistar. De stod bredbenta och glodde under lugg. Hade de ställt sig bara lite mer bredbent skulle byxorna ha spruckit i sömmen. De hade till och med hjälmar på sig. Inne. Lucköppnaren var barhuvad, men hans kläder var knäppta hela vägen högt upp i halsen. Det måste vara varmt för dem. Kent smålog åt dem och fick en ilsken blick tillbaka. Han hade kanske redan fått ovänner fastän han inte sagt ett ord.
”Nog hade det var mycket bättre med en riktig kiosk med Britta och hennes glada leende och stora bröst”, tänkte Kent.
Ibland hade hennes urringning varit stor, och då hon lutat sig framåt för att höra vad han skulle ha, hade brösten dallrat framför hans ögon, så att han ibland hade glömt bort vad han tänkt köpa. Här blänkte två k-pistar framför ögonen och två bössmynningar följde hans steg in genom grinden.
Bakom sig hörde Kent hur Felix Bergfalk flämtade till, när de två i vaktlokalen pekade på honom med vapnen.
Ingenting verkade bra, ingenting! Allt verkade hopplöst från första stund. Kent undrade tyst för sig själv hur många dagar det var på 15 månader. Han hade hört att många hade en kam och bröt av en pigg för varje dag som gått. Full koll på antalet dagar som var kvar i lumpen, om det nu kunde vara någon hjälp … men en kam så lång att den räckte för 15 månader fanns inte.
Hur skulle det bli? Vad var det som väntade? Han hade en gång sagt till en flicka, att han inte trodde att han skulle stå ut med värnplikten. Riktigt vad han inte kunde stå ut med visste han inte. Det låg som något luddigt, mörkt och hotande nånstans framför honom. Hon hade skrattat. Naturligtvis hade hon inte brytt sig om det han sagt. Varför skulle en flicka göra det? Dessutom kände hon så många som utan problem klarat lumpartiden ... och dessutom haft roligt hela tiden … Allt som hänt dem skrattade de gott åt, när de efteråt berättade.

Grinden var svår att ta sig över. Den vägen kunde man inte komma in och inte ut. Dessutom satt där alltid någon med ett vapen skjutklart. Ändå hade han hört av andra att det fanns de som bondat, tagit olovlig permission, och sedan osedda lyckats smita tillbaka in på kasernområdet, för att undgå senare bestraffning. Men det gällde kanske andra regementen eller på någon annan plats längre bort från grindarna. I kriget som skulle komma som ett oväder från öster, skulle inga fiendesoldater kunna komma in. Försvaret skulle vara skyddat av grindar och taggtråd. Ut skulle ingen kunna ta sig utan sönderrivna kläder. Skulle landet försvaras så fick det allt ske innanför kaserngrindarna. Kent förstod varför garnisonen var en fästning, Bodens fästning.
Kent ställde sig i utkanten av en hop med andra, som kommit strax före honom och Felix. Han nickade en hälsning men ingen brydde sig särskilt om honom. Många av dem hade gått framför honom, då han gick från bussen vid järnvägsstationen. Det hade gått att åka nästan ända fram, men då visste han inte att det var möjligt. De allra flesta av de andra var lika aningslösa studenter som han, men inte alla. Inte de bästa visade det sig långt senare. Några hade förstås pratat högt. Många hade gått under tystnad efter stans enda gata. Grå trähus med affärer, små hus och små affärer. Alla hade gått över den lilla bron och sedan över ett järnvägsspår. Konstigt att det här spåret kunde ligga så långt ifrån stationen. Spåret måste göra en vid sväng. Vart tog det sedan vägen? Var det en militär hemlighet?
Några i hopen med ynglingar såg ut att vara fulla av förväntan. Bodensare förstås. Gapiga bodensare precis som på fotbollsplanen. Själv stod han tyst och tittade på det mörkgula stenhuset framför sig. Det fanns fler och större längre bort. Några gråklädda gick förbi. Någon skrattade åt vicekorpraler, som sprätte sten, då de stramade upp sig. Enskild ställning, inte var det vad man kunde tro - att var och en fick stå som han ville. Det fick han snart lära sig. Inte förstod han att det var en uppvisning för deras skull. De skulle få se vad som väntade dem, kanske vad som väntades av dem. Kent tittade bort.
För var och en som passerade grinden slog den igen med en smäll, högre och ihåligare för varje gång. Ljudet hördes långt bort och gick förbi gruppen med unga män. Studentglopar, hade han hört en av de barnsligt allvarliga i vaktrummet mumla, samtidigt som han knyckt till med k-pisten för att skynda på den tätnande strömmen genom grindhålet.
”Det ser värre ut än vad jag trodde, när jag deppade som mest!”
Kent mumlade det för sig själv, men Felix nickade.
”Jo, det här blir inte lätt …”
Vanliga svenska värnpliktiga pojkar, som till skillnad från de som var så nedlåtande, redan hade hunnit skaffa sig en viss grund för utbildning, en examen. Den betydde ingenting i grågossarnas ögon. De allra flesta som ryckte in hade ingen önskan att behöva delta i det man här kallade utbildning. En gång i tiden hade gratisjobbet som volontär varit den enda möjligheten för fattigpojkarna att få äta sig mätt. Fanns den möjligheten kvar?
Runt omkring grusplanen där de stod fanns andra gula stenhus, några våningar höga. En flaggstång stod mitt på planen med flaggan hissad. Firade man något? Kanske ett krig någonstans eller ett krig för länge sedan. Var verkligen ett krig något att fira? Bakom gruppen fanns ett stort rött hus. Det var brett, utbrett och såg tillplattat och nedtryckt ut.  Det var matsalen, fick Kent sedan veta. Första gången följdes de dit som en skock småskolebarn, av en ung pojke som såg besvärad ut. Han var säkert yngre än dem han förde till matsalen. Han gick inte först utan vid sidan om. Och så hade han pekat på det där underliga sättet med hela handen, rak i ryggen och utsträckt arm. Han hade ingen bössa. Han hade ingenting utom kläderna, som visade vad han var för en. Runt midjan hade han ett brett läderbälte, hårt åtdraget. På axlarna hade han små streck av någon sorts metall fastsydda. De små pinnarna betydde att andra som inte hade några metallpinnar på sina kläder skulle lyda.
Mellan de gula stenhusen låg ett litet ljusgult hus med kraftiga galler för fönstren. De nyinrycktas ögon drogs till det lilla huset, som såg hotfullt ut på något sätt fastän det bara liknade en ditkastad barack. Finkan, halvviskade någon av bodensarna. Där fick man sitta på vatten och bröd, fast egentligen inte. En vakt gick med bort till matsalen och så fick man den vanliga maten. Det ansågs väl vara straff nog.
Kent började se sig omkring efter nånting att sätta sig på. Solen stekte och han hade gärna sökt sig till skuggan av något av alla hus. Några av de högljudda kunde inte stå stilla. Det var nervösa flabb och en del högljudda spydigheter för att dölja darrande ben. I grupper stod de nyinryckta innanför de höga järngrindarna. Då oändlighetens tid hade gått skulle de komma ut igen, inte som ynglingar. De skulle ha blivit män. Det hade de fått veta. Lumpen skulle göra pojkar till män.
”Bevärrringar!” vrålade plötsligt en man, som ingen av dem lagt märke till. Alla ryckte till och stirrade på den lille underliga figuren som dykt upp framför dem. Han hade en mycket för stor mössa på sig.  Den liknade en sådan som höga ryska militärer brukade ha.
Skorrningen var så stark att några känsliga bodengrabbar darrade i knävecken.
”Samling vid flaggstången, vända mot officerskasernen!”
Flaggstången såg de ju, så att ta sig dit var inget problem. Men officerskasernen var helt obekant. Ganska villrådiga tittade ynglingarna sig omkring och drog sig så småningom i skock mot flaggstången. Några sprang och tvärstannade framför flaggstången. Där stod de stilla som snögubbar. Andra log åt dem.
Den gråklädde hade nervösa ryckningar i benen och stampade i gruset i sommarvärmen. Han hade kunnat gå bakom knuten, om det nu det som var problemet. Han hade högknäppt krage och livrem både runt midjan och diagonalt över ena axeln. Han lät som Kent föreställde sig korpral Revär i 91:an Karlsson, men hakan var inte lika stor. Faktiskt fanns den nästan inte alls. Men struphuvudet guppade som ett flöte i lätt vind. De nyinryckta masade sig utan brådska närmare flaggstången. De var alla studenter och tempot hade de med sig från skolgårdarna i slutet av den sista vårterminen.
Den gråklädde såg ut som en tennsoldat med ena armen sträckt snett uppåt. Där fanns ingenting märkvärdigt, bara den slokande flaggan på flaggstången, lite blekt av solen. Inte ens flaggan orkade röra sig den här dagen.
”Till er ära och till Sveriges ära är flaggan hissade en vanlig blåmåndag”, skrek mannen, och alla förvånades över att så mycket röststyrka kunde komma ut ur den lilla figuren. ”Ni som är gräddan av Sveriges ungdom ska bli regementets elitförband och ett föredöme för andra! Det ska jag se till!”
De flesta av de unga männen kände sig illa till mods inför ett sådant hot, när den lille mannen sköt fram hakan som inte fanns och stirrade på dem, som om han väntat sig applåder. Naturligtvis förstod varenda en, att det var djävulskap på gång, när han tog i så att han höll på att spricka.
Två andra gråklädda personer stod några meter bort. De var unga och inte så uppblåsta. De tittade generat i marken och sparkade lite i gruset, men knappt så att det syntes. Två nybakade furirer var det. Kent kunde inte låta bli att småle lite, då han såg den lille mannen malla sig. Mannen trodde nog att de nya skulle fyllas av förväntningar … och beundran. Det var tvärt om. På film hade Kent sett grodor blåsa upp sig. Det var det han tänkte på.
”Vad ler rekryten åt?” dånade han med rösten och stirrade på Kent. Hade Kent haft anlag för att vara mörkrädd, hade han blivit det där i solskenet. De svarta ekorrögonen på den skrikande mannen höll på att trilla ut.
Förvånad tittade Kent bakom sig. Konstigt att han redan märkts i gruppen. I en grå massa borde han ha varit osynlig. Det var kanske för tidigt än. Den här gången reagerade han inte med tystnad, så som han ofta brukade göra. Han kunde inte låta bli att raljera. Han borde ha tänkt sig för. Tigandet hade varit bättre.
”Herr överstemajor”, sa Kent, för han hade läst Okänd soldat, svensk-finska upplagan, och där tilltalade man allt militärbefäl på det sättet. Det var herr översergeant, herr kapten, herr överste i all oändlighet. Kent förstod att mannen var ett befäl, kanske till och med en officer.
”Herr överstemajor, jag hörde alldeles nyss storspovar, som drillade bakom taggtråden. Det lät så vackert och fridfullt.”
Kent visste inte om den lille sprätten var kapten eller major eller något annat. Överstemajor kunde väl passa så gott som något.
Ett fånigt drag spreds över mannens ansikte, som om han sett en galning av värsta sorten. Efter att ha stirrat en stund och inte kommit fram till något, vände han sig med ett ryck mot de två unga militärerna bakom honom. Båda hoppade till som om någon dragit dem i håret.
”Furirer! Följ rekryterna till utrustningsförrådet och sedan till logementet. Verkställ!”
Det var ord och inga visor. Alla larvade småpratande iväg bakom furirerna, som drog iväg med marschsteg, men sedan måste vänta in gruppen och gå som vanligt.
Ingen av alla unga män som gick där hade någonsin tidigare varit i närheten av något dårhus, men nu anade flera av dem att de inte var långt ifrån.
Gräddan av Sveriges ungdom. Ingen tog åt sig. Den lille mannen måste ha menat några andra.
Bortom gräsmattor och grusgångar stod ett stort rött hus.
”Anmäl er där!”
”Anmäl?”
”Tala om vad ni heter, för tusan! Vad ni är före ena lurkar? Har ni ingen utbildning alls? Ni ska hämta er utrustning!”

Allt vad de skulle ha, fick de stoppa ner i stor säck. Ledet masade sig fram. Säcken blev tyngre och tyngre och större än en vedsäck och mycket större än jultomtens. De flesta fick släpa och dra. Några av de starkaste lyckades balansera säcken och kunde bära den. Till andra våningen skulle de. I trapphuset med alla stentrappor ekade den sammanbitna ansträngningen. Ingen gav upp, inte än. Alla släpade sitt eget material sin bit. Kungens lump hörde han någon gnälla om och andra som skrattade. Till slut var alla uppe och hade dragit sin säck två våningar upp i ett av de stora smutsgula husen. Lite huller om buller stod de sedan i en lång korridor med stengolv. Väntade. Det hade de redan lärt sig. Stanna tills någon kommer och kör på dig. Stå stilla om ingen sagt något annat.
Första uppställningen i korridoren var en pina. Under de minuterna försvann rekryternas tilltalsnamn. En korpral eller furir ropade upp dem. Alla med ett nummer först. Kvar blev bara det och ett efternamn. De unga männen försökte komma ihåg sitt eget nummer. De ofantliga säckarna hade de framför sig.
Underofficersskolan, där nästan alla studenter från årets kull hade placerats, kallades Livkompaniet av någon anledning som aldrig förklarades. Högst upp i ett av de smutsgula husen fick de nyinryckta sina utrymmen i två rum med fasadputsade väggar.
Trappan upp till andra våningen var bred och trappstegen nötta av tusentals järnskodda marschkängor. Fönstren i kortändan var dammiga. Huset var troligen från början av seklet. Väggarna var tjocka stenväggar, kalla, som i munkkloster eller kungaslott. Logementen var de två första rummen. Luckan var det redan någon som sa. Inte logementet. Vilken lucka? Först trodde Kent att han hade hört fel. Det var väl nån av de hemmastadda från stan, som skulle glänsa, som ville visa, att han redan var inne i jargongen.
Stor i truten var han i alla fall.
”Det blir svårt att vänja sig vid den där … om han nu hamnar i samma logement …”, tänkte Kent. ”Det är nog svårt ändå … bara att vara här …”
En ung man i militärkläder stod i korridoren och hjälpte till att visa vart var och en skulle. Logementen var spartanskt möblerade och trånga. De var många som ryckte in till Livkompaniet. Alla skulle rymmas. Rummen bestod av järnsängar och plåtskåp och en smal gång mellan raderna av sängar. Alla tilldelades en järnsäng och ett plåtskåp. Både sängar och skåp var märkta med namn. Det gick inte att välja.
Förnamnet hade försvunnit i korridoren. Anonymiteten bredde ut sig och det gick snabbt. Man fick rätta in sig i ledet, bli en bricka, ett nummer i högen. En del accepterade det nästan med glädje, men för andra dröjde det innan de identifierade sig med sitt nummernamn.
Många småskrattade åt kläderna, som de hämtat i förrådet. Allt var för stort. Nästan ingen fick kläder som passade. Byxorna veckade sig och ärmarna hasade. Värst var det med pjäxorna – mitt i sommaren.
”Jojo”, halvviskade Kent till Felix som gick närmast honom. ”Det stämmer med krigsfilmerna. Där går soldaterna i pjäxor hela sommaren både inne och ute”.
Inga sommarsandaler minsann. Efter en stund var de unga männen förvandlade till en grå massa. Uniformen var grå, fältuniformen. De lite tunnare linnekläderna var också grå, slafsiga byxor med vida ben, men med en bra livrem. Jackan var lite ljusare i färgen. Som morsans städrock men kortare och färglösare. Och skorna. Det fanns vanliga lågskor, ganska vanliga, men de var avsedda för permissionsuniformen. Den och lågskorna fick de hämta senare. Marschskor var det som gällde. Bruna pjäxor med lädersula och läderklackar, som hade järnbeslag. Mitt i sommaren skulle de gå i pjäxor. Anbefallt. Enligt order. Och order kunde man läsa. I korridoren fanns en dagorder. Där stod skrivet vad man skulle ha på sig och med sig till allt man gjorde. Till matsalen skulle man ha grötrock, alltså linnerocken, livrem, byxor och marschkängor. Gick man utanför logementhuset skulle man han mössa på. Det var en båtmössa med en fastsydd blekgul knapp mitt fram, symbolen för infanteriet. Några tyckte att det var infantiliet. De som redan läst lite psykologi. Någon lustigkurre var orolig att hans blonda hårfärg skulle göras om till råttgrått. En galghumorist förklarade varför den gula knappen satt längst fram på mössan. För att fienden skulle kunna sikta mitt i pannan så klart. Det fanns ännu någon som låtsades skratta.
Varenda sak skulle läggas in i plåtskåpet på rätt plats. Därför fick alla hålla upp en sak i taget och då alla höll i samma grej fick den läggas in på anvisad plats i skåpet. Det tog en evighet av tiden. Efteråt fick alla som en småskoleklass gå på ett led till matsalen.
”Vi skulle ha haft småskolans utflyktsrep att hålla i … så att ingen springer bort …”
Efter maten började övningarna.
”Allt vad ni lärt er fram till nu ska ni glömma … Allt det ni tyckt vara viktigt lämnar ni bakom er. Vi börjar från grunden!”
Glöm allt och börja om. Först ska alla lära sig gå. Stampa med foten då man börjar. Det kallas marschanträde. Många studenter småskrattade och överdrev.
De unga furirerna mulnade. Det syntes på dem vad de tänkte. Nu ska dom få sig, studentdjävlarna. Underbefälen höll alltid på lite längre än nödvändigt. Inte blev det bättre för det. Men kanske de själva mådde bra.
Då gruppen hade lärt sig att gå, fick alla lära sig att ställa sig bakom varandra i fyra led.
”De hade redan hunnit till småskolestadiet. Här går det undan …”
Sedan var det dags att lära sig hälsa. God dag, god dag. Det behövdes inte. Vifta med handen och kolla om mösskanten är på rätt ställe. Vrid på huvudet, armen och handen i rätt vinkel, titta på den du hälsar på. Särskilt om det är befäl och ännu mer särskilt om det är en officer.
I flera timmar gick truppen uppdelad i mindre grupper runt och hälsade på korpraler, furirer, telefonstolpar, grindar, husknutar, några malplacerade småbjörkar och lyktstolpar.
”Märkvärdiga buskar, som man måste göra honnör för. Vad är det här för ett ställe?”
”Om någon utanför den där grinden skulle se oss, skulle vi direkt få tvångströja på oss …”
Efter några timmar hade värnpliktens totala meningslöshet etsat sig in i alla, till och med hos de stackars officersbarnen, som kände piskan hemifrån. Men alla fann sig i det. Ännu var det på något sätt ännu en grej full av fånigheter, nånting som snart skulle förändras till något bättre. Ingen enda gjorde uppror, ingen enda sa emot. I det militära skulle pojkar bli karlar. Det var väl det som höll på att hända. Spaka, lydiga och osjälvständiga skulle de bli. Men att hastigt kunna vrida på huvudet med en snabb knyck och fladdra upp med handen mot mössan var väl kunskaper för livet.
Sedan var det dags att lära sig att bädda sin säng och att städa. Det svenska försvaret hade fått in sin elittrupp. Flertalet var lite nyfikna på ”lumpen” men knappast särskilt intresserade, och det blev verkligen inte bättre efter den första tidens ”utbildning”. En del av stridisarna var förstås redan så avtrubbade, att de funderade på att fortsätta med kadettskolan på Karlberg. Dom längtade dit, sa dom. Då skulle de minsann köra med bassarna.
Ungefär samtidigt med övningarna att sträcka överkastet på sängen måste det ha varit, då de flesta lärde sig betydelsen av knappar och streck. Två streck på axeln – då var man i nivå med Adolf Hitler och hans militära meritlista, alltså korpral. Ett streck mindre – vice korpral, ett streck mer – furir. En pixknapp betydde sergeant och längre skulle de flesta värnpliktiga på Livkompaniet inte komma. Det skulle vara belöningen efter 15 månaders utbildning, värnpliktig sergeant. Inte mycket att komma med. Lyckligtvis skulle lumparlivet ta slut efter ett år och en sommar … för de flesta. Skadan skulle kanske inte hinna bli permanent. Men alla skulle vara märkta för livet på något sätt.
”Bara man inte började tänka”, tänkte Kent. ”Inte börja tänka …”
Absolut inte börja fundera på vad allt skulle vara bra för. En dag gick det upp ett ljus för någon och det spred sig snabbt genom led efter led. Alltihop måste vara för löjtnantens skull, han som bröstade sig, körde fram hakan som Mussolini och var en baddare på att skrika Givakt. Han skulle bli kapten. Det här var hans chans och Livkompaniets studentsoldater skulle hjälpa honom. Så trodde han, då han inspekterade sängbäddandet och utnämnde sig till den som bestämmer i plutonen. ”Jag tar befälet!” ropade han ofta. Om han blev gråhårig som löjtnant fick ingen veta. De flesta brydde sig inte, varken om honom eller om något annat. Alla hade snabbt upptäckt att det räckte med att de var där. Kroppsligen närvarande. Till en början lät löjtnanten sina underställda göra allt jobb, två furirer och en sergeant.
Löjtnant Adam Brant skulle ta itu med manskapet då det blev mer allvar.
*
Efter några dagar ansågs de unga rekryterna så betrodda att de skulle få ta ansvar för sina vapen. Att vara soldat utan vapen, kan inte vara lätt. Därför fick Kent och hans kamrater för säkerhets skulle två handeldvapen var – både k-pist och gevär, de var ju den blivande eliten. Det skulle inte vara lätt. Båda vapnen var lika erbarmligt tråkiga att ligga och skjuta med. Värst av allt var att skjutövningarna alltid höll på så länge och till råga på allt skulle man finna någon mening i att efteråt putsa och rengöra bössan. Det var det hela övningen gick ut på, påstod någon – putsa. Korpraler och furirer kikade i gevärsloppen jämt och ständigt. Ibland fick man göra om, dra en trasselsudd igenom eller en liten läsklapp. Ibland lämnade man bara fram pipan en gång till och miraklet hände mer än en gång, att den blev godkänd i andra omgången fastän ingenting gjorts. Ibland var det gravrost i gevärspipan och då var det bara att gå och byta i tygförrådet. Sånt var livet i det militära. Tygförråd var inte alls det man trodde att det var.
En del tog skjutandet som en tävling. Vem prickar först, vem prickar bäst och mest? Kent avskydde skjutandet, både det plågsamma ljudet och den avskyvärda lukten efter avfyrningarna. Han höll vapnets pipa åt rätt håll och tryckte av. Korn och sikte flöt ihop. Han brydde sig inte. Länge fick han och ett par till ligga och trycka av det ena skottet efter det andra, medan kompisarna hade rast. De som hade rast fick sitta, de som sköt fick ligga. Till slut slängde sig skjutledaren ner på Kents plats, ryckte till sig mausergeväret från 1800-talets slut och ville visa. Efter tre bom fick Kent order om att gå till vapenförrådet och byta pipa i geväret. Den måsta vara felborrad, muttrade sergeanten.
Lönen var usel. Den räckte knappt till ett fika under veckan. Mat och tak över huvudet fick de ju. Fritid skulle de inte ha. Vad skulle de då med mer pengar till? Marketenteriet var fritidens och sysslolöshetens tillflykt och den enda plats på regementet med civila människor frånsett förrådsgubbarna. I marketenteriet var de flesta kvinnor med tilltagande ålder och alla klädda i kökens blekblå kläder.
Inte fick de värnpliktiga ut lönen varje vecka heller. Om inte de särskilda militärbussarna hade gått varje lördag och söndag hade inkomsten bara räckt till någon enstaka hemresa då och då. Tack vare militärbussarna, som de värnpliktiga åkte gratis med, kunde de sitta av några fritimmar på markan över en kopp kaffe och en bulle. De riktigt äventyrslystna och lössläppta tog egna initiativ och gick utanför grindarna till Oskars kafé. Det låg ett par hundra meter från järngrindarna, kamouflerat till ett vanligt hus, nästan som i den civila världen. En trappa upp fanns ett bibliotek. Undrar om den där kungen, Oskar den andre, varit i Boden. Det hade han kanske, vinkat på järnvägsstationen och sedan lockat med sig någon söt piga in i kupén.
Inte fick de nyinryckta åka hem den första helgen heller. Inte förrän efter två veckor ansågs de så fogliga, spaka och indoktrinerade, att de kunde släppas iväg. Då var de stukade men granna. Grå permissionsuniform med livrem, som var bred och mörkgrå. Grå skjorta, grå slips, grå båtmössa och pressveck på byxorna. Kent mindes att han själv varit lite nyfiken, då äldre kompisar kommit hem till byn första gången efter inryckningen. Många nyfikna hade samlats kring CeKå och medelpunkten var soldaten. De som kände sig riktigt nonchalanta och militärt självsäkra hade vikt ihop båtmössan och stoppat in den under axelklaffen.
Första lediga veckoslutet gick Kent direkt från bussen till CeKå, då han kommit hem. Det var inte långt. Solen sken och det var varmt. Han höll mössan i handen. Lite ville han markera att han inte var helt i händerna på militären. Men han var ensam utanför kaféet. Inte fanns det några nyfikna där. Han förstod ju att det inte fanns något att vara nyfiken på och undrade varför han själv varit det för några år sedan. Kent gick in på kaféet. Där var det en ny servitris. Redan solbränd och svartögd. Kent visste vad hon hette men inte mer.
”Jaha”, sa hon, ”är det din tur nu?”
Mer var det inte.

               © LEIF LARSSON          
               Ej tidigare publicerad
               Kommentar kan du ge till förf e-postadress
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER