2016-09-17

Snöormen



Det började med en snöorm mitt i vintern.
Januari och februari hade varit kallare än normalt och mycket snö hade fallit. En tidig marsdag kom helt oväntat vinterns första töväder. Det blev blida och flera grader varmt ett par dagar i sträck. Även nätterna var varma. Barnen gjorde snögubbar och lekte snöbollskrig och blev blöta. Mammorna ojade sig och i köken luktade det surt av blöta kläder. Sedan slog vintern till igen lika obarmhärtigt snabbt som den förut dragit sig tillbaka. Temperaturen sjönk hastigt på några få timmar och stannade tillfälligt på minus 15. Under natten sjönk den ytterligare. Skaren blev hård och mycket hållbar. Hästskare, sa en gamling och fastän ingen lyssnade, berättade han att i hans ungdom travade hästar på sådan här skare. Inte ett märke efter hästhovarna. Det var länge sedan. Sånt händer inte nu. Det finns ju inga hästar längre, mumlade han.
Det var då snöormen plötsligt låg där hopslingrad på den vita snön. De första som såg den trodde att det som vanligt var en torrgren efter vinterns stormar. Rädslan kom då grenen rörde på sig och stäckte ut sig i hela sin längd. Det var en stor huggorm. Lång och nästan svart och med ett tydligt sick-sackmönster längs hela ryggen. Den såg ut som sommarens huggormar men mycket större. Ögonen glodde. Inte en blinkning. Vackert! sa någon men de flesta darrade av obehag.
Snart var många ense om att det var ett järtecken.
Människorna i byn samlades. Ormen låg stilla. Stelfrusen som en käpp. Hade inte den delade tungan då och då spelat i gapet hade man nog trott att den var död.
”Jag hör då ingenting!” Det var en ung flicka från en av gårdarna inne i skogen.
”Tok-Fia!” fick hon till svar, men inget annat.
Ormen låg länge stilla, som om den inte tänkte flytta på sig. Solen gnistrade i snökristallerna. De som stod längst bak ruskade på sig i kylan. Kalla kårar rann iväg nerför ryggen. De som haft bråttom stoppade händerna i fickorna. Några snorade till. En förfrusen orm var väl ingenting att stå och glo på. När som helst skulle den vara död.
Det är en snöorm, sa gubben. På sån här hästskare kan snöormarna komma fram en del år. Det bådar inte gott. Ofärd, ofärd. Korparna kraxade. Fastän ingen snö kom, glimrade luften av blänkande kristaller. Hatet hade blossat upp. Just där höll skaren för ormen men inte för människor. Någon hämtade skidor och en vass spade, en annan en yxa, andra höll ett öga på ormen för att se vart den skulle ta vägen om den gav sig iväg. Den skulle inte få komma undan.
”Ger mig fasen på att den är uppstoppad. Det är väl några ungar som försöker driva med gammelfolk … höjden av ouppfostrade ungar!”
Då ormen ringlade iväg en bit, trodde de inte sina ögon.
”En mekanisk orm, ta mig tusan … ”
De gnuggade sig i ögonen, och då ormen åter låg stilla visste de varken ut eller in.
När de beväpnade kom tillbaka var ormen i alla fall borta. Ingen hade sett då den försvann, inte ens de som höll ett öga på den. Det fanns inga spår efter ormen, fastän snön var slät och vit och spårtecken efter näbbmöss och gråsiskor tydligt syntes. Små hål i snön undersöktes utan resultat.
*
Vårfloden och högvattnet som normalt brukade komma vid midsommar kom redan i slutet av april, mycket mer än en månad för tidigt. Allt låglänt svämmade över. Skördeskadorna blev stora långt innan något börjat gro. Många traktorer kom inte ens ut på åkrarna. Flera som försökte fastnade i den vattensjuka marken. Bönderna klagade och sökte katastrofbidrag från staten. Försäkringsbolagen svämmades över av ansökningar för bortspolade fiskestugor, ekor och bryggor. Flottningsföreningens ankringsstockar för bommarna som skulle styra timret ner till skiljestället försvann, men föreningen sökte inga bidrag. Djupfåran i älven hade rensats och med den fart, som vattnet hade, skulle nog timret hitta rätt ändå.
Skogsstjärnorna blommade. Långt före högvattnets tid var skogarna redan vita. Det var alldeles för tidigt. Myggen hade också kommit ettrigare och fler än vanligt. De stora vattensjuka markerna passade mygglarverna bra. Högsommarvärmen vilade tung över bygden. Mycket för tidigt. I mitten av maj månad skulle luften naturligtvis vara klar och ren och kanske ge behaglig värme några dagar, men också några dagar och kanske veckor med kyligare och blåsigare väder och enstaka nätter med någon kallgrad ibland. Det visste alla och oroade sig. Sådan värme så tidigt kunde bara betyda ofärd.
Människorna kunde inte njuta av den tidiga och oväntade sommaren och det fina vädret. De oroade sig ju mer tiden gick, oroade sig för vad som skulle komma, vad det skulle bli av alltihop. Bakslagen. De som alldeles säkert skulle komma och det med besked. Kom ihåg mina ord. Många sa så. Sanna mina ord. Vänta bara! Många oroade sig, inte bara dom som alltid oroade sig.
En del nästan dansade av glädje, då molnen skockade sig och regnet vräkte ner och temperaturen föll ett par grader. Åskan gick och den gick hårt. Få hade upplevt en så intensiv åsksommar med så ljungande blixtrar och dånande muller som skakade mark och hus. Ibland drog åskan iväg ut över havet, men det blev inte så som det brukade – då heller. Det blev inget omslag i vädret, ingen svalare vind, ingenting normalt. Någon vändpunkt kom inte. Naturen följde inte sina egna lagar. Åskan gjorde en tvärsväng bakom Laxön och kom tillbaka med dunder och brak.
”Hösten kommer i juli”, spådde de som visste allt och kunde spå. ”Sanna mina ord. Kom det ihåg.”
”… och snön i september – senast. Märk väl!”
Vänta och se, sa ingen. Vad skulle man annars göra.
En dag kom tre barn glädjestrålande hem med korgar fyllda av lingon.
”Han ni plockat surlingon? Förra årets lingon?”
”Nej, de är alldeles färska och blåbären också … fast många är gröna som kart … Snart mognar de också …”
Det blev en ormsommar också. Annat var kanske inte att vänta efter det snöormen visat sig. Under många, många år hade man trott att ormar var så gott som försvunna från trakten. Det var år och dar sedan någon sett en levande orm i bygderna, frånsett snöormen förstås, men den tvivlade många på. Många yngre i byn hade aldrig sett en orm. Det är värmen som lockat fram dem, sa de som visste. Andra försökte vara uppmärksamma för egen del. Kollade var de satte ner fötterna. Många blev rädda. Ormarna var väl också ett tecken på något, som skulle komma. Ondskans tecken, hävdade de som trodde sig veta.
Dagarna gick och värmen höll i sig. Marken torkade. Bönderna började svära och skicka in rapporter om missväxt till regeringen, månader innan skörden brukade börja. Inte hade de hunnit så heller, eftersom värmen kom så hastigt. Odlingsbidragen och skördebidragen borde betalas ut redan nu. Kraven blev allt mer högljudda. Arealbidragen kunde inte utnyttjas. Bönderna sökte anstånd hos EU. Barnfamiljerna skickade sina barn till läkarstationen eftersom barnens hud flagnade.
Korparna harklade sig och konstiga insekter blev vanliga. Underliga humlor och getingar som ingen sett förr och skalbaggar av olika slag - stora allesammans, säkert vanliga i södra Sverige. Det var en sån sommar, sa man. En insektssommar. Snart kommer gräshoppssvärmarna och äter upp det lilla som finns av gräs och säd. En bokstavstrogen med runda glasögon hade yttrat sig. Sju år … sa han inte men det var på vippen.
Mycket riktigt kom bakslaget men inga gräshoppor. Temperaturen sjönk till 8 grader, vinden blev kall och hård och någon påstod sig ha sett snöflingor i blåsten. Andra sa att det nog var från en tappert blommande hägg som tappat sina kronblad.
Väderexperterna som fick rätt bröstade sig och ville ha beröm, men bönderna förbannade kylan, blåsten och torkan. De ville ha sol, värme och regn, framför allt regn men måttligt och helst på nätterna. Annars var risken stor att skörden skulle slå fel.
Ormarna syntes inte till.
”Dom har rullat ihop sig till nystan och väser tillsammans omslingrade i sina gropar och hålor”, sa byns ormexperter och de som lyssnade gjorde stora ögon. ”Vänta bara tills värmen kommer tillbaka. Då rullar dom fram. Vänta bara.”
Myggen var också borta, så som dom alltid var då det blåste, gömda bland ris och ljung. 

Hackspettarna mådde bra. Slog sina trumvirvlar och under trädens bark hittade de feta larver som frodats i värme och fukt. Snytbaggarna festade på förra årets tallplantringar. Träden blev bruna och avskalade. De tålde inte heller de häftiga väderomslagen. Bönderna sökte katastrofbidrag från EU, omplanteringsstöd och besprutningsbidrag. Om EU inte ställde upp fick väl Länsstyrelsen rycka in och ge bidrag. Förresten borde nyval utlysas, så uselt som regeringen skött väderleken.
Korparna kraxade men olyckorna var ändå små. Kajorna gnällde förstås. De slutade aldrig. Alltid fanns det något att gnälla om.
Då juniljuset sakta övergick i juliskymning och sedan i augustis mörka och varma nätter steg och sjönk den lynniga temperaturen. Mycket varma dagar och nätter avlöstes av kyliga höstvindar, duggregn och ösregn om vartannat och en temperatur under tio grader, ibland ner mot noll. Åskan gick hårdare än på årtionden. I mannaminne, sa de äldre, men det är en kortare tidsperiod. Aldrig hade åskan gått så hårt och så länge och med sådan kraft som under de här veckorna. Mitt på dagen kunde mörkret bli så stort, som om det var sen septembernatt. Men mannaminne är det man minns från förr. Sällan har man något att jämföra med. Och alla med mannaminne mindes olika. Fast illa var det. Det var man ense om.
Domedagen är här, gnydde de troende på sina bara knän. Strömmen försvann, lamporna slocknade – och teven. Inte ens under högmässan i TV kunde man få tröstande ord. En del lyckades hitta igen en bibel eller åtminstone en psalmbok. Bönhusen fylldes och prästerna återkom gång på gång till alla olyckor som drabbade Egypten under Moses tid för några tusen år sedan. Det var bra länge sedan och trots olyckorna gödslade Nilen ändå åkrarna vartenda år med sitt slamrika vatten. Dom som frågade hur det var i Egypten nu, fick inga svar.
De bybor som hade anledning att gå ner till älven märkte att även älvens vatten var grumligt. Inte hjälpte det bönderna. Tagelormarna frodades i det dyiga vattnet. Barnen förbjöds att bada. Simkunnigheten gick ner. Småbarnsfamiljerna sökte badbidrag och kommunfullmäktige la in badhus i 10-årsplanen.
Då hösten i alla fall kom var det nog så tidigt tyckte många. Augusti hade inte mer än börjat då björkarnas löv började gulna och rönnbären hängde i tunga klasar flera veckor tidigare än normalt. Två veckor i sträck var himlen klarblå. Människorna andades ut. Solen sken och vinden var svag. Hösten skulle bli fin. Nästan alla var ense om det. Solig och fin och bra för bärplockning och för jakten förstås. Men värme under älgjakten, det ville man inte ha.
I trädens vajande kronor har kråkor och skator förökat sig. Antalet ungar i varje bo var mer än fördubblat jämfört med andra år. Ändå hade traktens pojkar plundrat bona på dussintals ägg. Allmän skyddsjakt beordrades, men ingen jägare kom inom skotthåll. Samma dag som hussvalor och ladusvalor lämnade böndernas skjul och ladugårdar försvann kråkorna.
 
Två dagar innan den tillåtna älgjakten skulle börja slog vädret om. Temperaturen sjönk så snabbt att de som observerade det trodde att deras termometer gått sönder. Under natten mot söndagen blev det minusgrader. Frosten bredde ut sig och potatisblasten frös till en slemmig sörja. Solen lyste och gnistrade i trädens grenar, men den värmde inte. Redan på eftermiddag var det skridskois på älven och träsken. Jägarna klädde sig mer än under normala höstar, då de vandrade iväg mot jaktkojorna och jaktens preludier. I många ryggsäckarna skvalpade förtäring i termosar och andra kärl. Sång, histo-rier, våldsamma diskussioner och en hel del bråk förekom under nattens småtimmar. Älgstudsarna stod oladdade i ett hörn. Knappt någon var ute för att göra sina behov. Men de som var det rapporterade om en himmel som blev allt gråare och tätare. Temperaturen skulle stiga antog man och bli behagligare ute på de ensamma passen i jakttornen.
I flera jaktkojor trodde man i gryningen att man blivit inlåsta. Att någon under nattens villervalla reglat dörrarna utifrån. De gick nästan inte att rubba. Med gemensamma krafter lyckades man dock till slut. Under morgontimmarna då jägarna snarkat som bäst hade det kommit tre eller fyra decimeter blötsnö som med vindens hjälp lagt upp rejäla drivor mot kojornas väggar. De som hade dörröppningarna åt fel håll blev länge sittande i kojornas mörker. De små skvättar som fanns kvar gick snart åt men styrketårarna hjälpte inte. Många skulle få svårt att orka gå till sina pass efter den antikonditionsbe-främjande uppladdningen. Några med bra grundkondition trampade upp en ny stig och tog sig på stapplande ben hem. Med möda plumsade de genom snön till vändplanen, där bilarna stod översnöade. Skogsbilvägen var inte plogad, inga käppar eller ruskor markerade vägkanterna. Flera av bilarna med sommardäck kanade av vägen. Bilbärgningsfirmorna levde gott på extraarbetet. Livsmedelsbutikerna däremot hade brist på viltkött, i synnerhet älgkött.
 
Antalet skott som lossades i skogarna den här hösten var få. Antalet älgar var också esynnerligt lågt. Dagarna innan jaktstarten hade så gott som inga spår av de stora djuren rapporterats in. Det skulle inte bli någon förstärkning av livsmedel i gårdarna. Jägarna beslöt enhälligt att söka bidrag från EU:s jaktfond. Naturvännerna ville istället ha älgbidrag.
I snön runt husen började andra spår synas. Stora spår efter många tassar. Hur björnarna gjorde en så konstig höst fick man inte reda på, men järv och varg strök runt knutarna och vargarna ylade utanför rullgardinerna och rävarna skällde bakom uthusen.
Det blir en besvärlig höst också, trodde många, särskilt sedan man i snön upptäckt talrika slingrande spår och kanaler.
Snöormen, trodde en del, som erinrade sig den mystiskt försvunne ormen på skaren för ett halvår sedan.
Äsch! Ormar på vintern?! Vad är det för fantasier?
Det blir ett riktigt sorkår. Sanna mina ord!
Så sant som det var sagt.
Aldrig hade människorna i bygden haft så mycket att prata om som om vädret … och om bidrag.

                                           © LEIF LARSSON 
                                           Ej tidigare publicerad
                                           Ev. kommentar kan du skriva till förf. e-postadress
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER