2016-07-18

INRYCKNING


Boden C
Den blekgula bussen stannade framför Järnvägsstationen i ett moln av avgaser. Med en häftig inbromsning fick chauffören stopp på bussen. Kent hade en lång stund känt illamåendet växa och mattheten i benen öka. Då bussdörren pysande öppnades, steg han hastigt upp och skyndade sig ut.
Klockan var tjugo i elva.
Så snart Kent satt ner fötterna utanför bussen, gav den sig iväg. Han ruskade på sig och försökte hålla för näsan, men han kunde inte komma undan avgaserna. Han gick in i väntsalen och satte sig på en bänk, medan illamåendet sakta sjönk undan. Han kände sig ändå matt och olustig. Det var inte in till väntsalen han skulle och han undrade själv varför han gick in där.
Väntsalen hade alla väntrumslukter instängda, särskilt en dag med pressande värme ute. Han kände sig alltid osäker, när han kom in i en väntsal. Innanför biljettluckan satt en tunnhårig man så stilla som om han sov.  Mannen tittade inte ens upp, då Kent närmade sig och fastän han gick alldeles framför glasluckan, rörde mannen sig inte.
En äldre man satt apatisk på en bänk och stirrade i golvet. En flicka försökte få ut något från en godisautomat i ett hörn. Till slut lyckades hon under stort slammer från appa-raten. Varken mannen eller flickan hade märkt att Kent kommit in. En knastrande metallisk röst hördes i högtalarna. Tåg 1137, Nordpilen från Narvik och Kiruna, som skulle ha kommit 09.34, har försenad ankommit på spår ett. Kent gick ut genom dör-rarna mot perrongerna, förbi gaveln på järnvägsstationen och sedan förbi kiosken och godisautomaterna. I cykelstället stod en gammal grön damcykel. Kvarglömd. En kvinna med tre små barn kom gående på perrongen. Ett litet barn satt i en barnvagn, de båda andra gick på var sin sida av barnvagnen och höll sig fast. Mamman pratade hela tiden med barnen. Någon skulle möta dem, någon som inte kommit. Bakom mamman med barnen kom en yngre man, som med tveksamma steg närmade sig kiosken.
Det var varmt. Luften stod stilla och dallrade i värmen, asfalten på gator och trottoarer var mjuk och bubblade. Solen stod rakt ovanför honom och värmde upp luften i grytan där staden låg. Varmt på sommaren, kallt på vintern. Det stämde nog det han hört. Staden såg grå och liten ut, lika liten som stan vid kusten som ändå alltid låtsades vara stor. Kungsgatan och Drottninggatan var mäktiga namn i den lilla staden. Lite för stora för att passa. Grand Hotell också, som han såg en skymt av, hade också ett opassande och alldeles för stort namn. Ett litet grönt tvåvåningshus, inte större än ett vanligt bo-stadshus hemma. Intill stod Hotell Standard och såg ännu risigare ut.
Sedan började han gå Kungsgatan uppåt.
Det kändes som att gå mot norr men det var västerut.
*

I bussen hade han suttit ganska långt fram och följt militärvägens många kurvor och krön med ögonen. Vägen var smal för att vara så trafikerad. På några ställen fanns till och med några kraftiga betonghinder mitt på vägen med en så smal passage vid sidan om, att det var knappt att bussen kunde ta sig igenom. Stora gula skyltar talade om att området var förbjudet för utlänningar.
Nästan en timme hade bussresan tagit med alla stopp i små byar och vid ensamma går-dar. Det hade varit kvalmigt varmt i bussen, trots att en taklucka varit öppen hela tiden. Bara på ett ställe hade en ung man stigit på bussen efter det att bussen lämnat riksvägen. Han hade gjort på samma sätt som Kent. Utan ett ord hade han räckt fram den gråblå inskrivningsboken och chauffören hade rivit ut den lilla biljetten längst bak. Inte heller då hade chauffören sagt något, bara nickat.
Kent hade under bussfärden suttit och försökt komma ihåg i vilken ordning byarna från Riksvägen skulle passeras. Det gick bra till Smedsbyn, men återigen mindes han fel på Syden och Edet. Han hade inte heller sett några människor ute. Kanske det var lite arbete på gårdarna mellan hägg och syren, försommarblomstringens tid. Naturen skötte sig själv. Då bussen passerat Syden försvann intresset och där hade den svaga känslan av illamående börjat bli större, då chauffören häftigt bromsat in för något. Kent brukade ofta må dåligt under bussresor. Den här gången berodde det kanske inte enbart på lukterna i bussen. Han tittade på den slingrande militärvägen framför sig och på den risiga slyskogen och de förkrympa granarna, som fanns ner mot sumpmarkerna. Var det detta som fienden inte fick komma och ta? Var det därför han skulle lära sig att skjuta för att döda någon annan?
*

Kent hade tidigt gett sig iväg hemifrån, långt innan bussen skulle gå. Han hade tagit sin gamla cykel och ställt den mot väggen mellan Folkets Hus och Fröbergs. Sedan hade han gått till busstationen.
Kent var inte ensam som steg på Bodenbussen. Tre-fyra stycken helt okända stod och försökte få lite svalkande skugga framför Pressbyrån. Några var ungefär i hans egen ålder, kanske från någon av byarna en bit upp efter älven. Han kände inte igen dem. Andra jämngamla kunde Kent skymta i bussen. En äldre man och en kvinna satt på en bänk nära bussen, som stod på tomgång men med dörrarna stängda. De var allvarliga och tysta. Ingen av dem sa något till den andra. Kent tyckte att han kände igen dem, men vad de hette kom han inte ihåg. Båda var finklädda.
”De ska nog till Garnis. Operation kanske eller för att bli undersökta och inlagda …”, tänkte Kent.
Han nickade till dem, då han klev in och satte sig ett par bänkrader bakom dem. I mannens ögon blänkte det till, som om han känt igen Kent. Kvinnan fingrade på låset till handväskan i knäet och tittade inte upp. Hela vägen till Boden satt hon så. Mannen tittade dyster ut genom fönstret. En gång la han sin hand på hennes.
”Det är hon som är sjuk …”, hade Kent tänkt.
 
                                                                                         *
Kent gjorde sig ingen brådska. Jämnåriga, som gick framför honom, gick inte heller fort. Några av dem hade fortfarande studentmössorna på sig. Det var väl någon slags markering eller kanske det redan hade blivit en vana för några efter studentexamen. Nu skulle de in till studentkompanier, särbehandlas och indoktrineras till befäl och några kanske till officerare. Det kunde knappast gälla honom, tänkte Kent, så kompakt ointresserad av det militära som han var. Inget yrkesval kunde ligga längre bort från hans önskningar än officersyrket. Men han förstod varför han blivit uttagen till den långa underofficersutbildningen. Det var hans eget fel. Vid mönstringen hade han lockats att skryta lite med sina ledaruppgifter inom idrotten. Men alternativet 9-10 månader på ett skyttekompani var troligen inte ett dugg bättre.
Han brydde sig inte om att försöka hinna ikapp dem som gick före. De kanske inte alls skulle till något militärt förband. Han kunde ju inte veta.
Många gick tysta. De som gick i grupp pratade desto mer. De tysta … eller de mest pratsamma, var kanske spända på vad de kommande 15 månaderna skulle innebära. Svårigheter att passa in, vantrivsel, mörker och slit eller glädje och kanske kamratskap.
Kent gick långsamt förbi många låga hus med små skyltar om att där fanns en affär. Ungefär halvvägs gick han över en bro över en liten bäck, bred ungefär som kanalen förbi garveriet hemma. Bodån hette den och bron hade som annat i stan ett överdi-mensionerat namn, Kungsbron. En del från grupperna framför honom skulle kanske till I19 liksom han, men alla militära förband låg nära varandra längst bort i utkanten av stan. Grupperna skulle snart delas upp och bli rännilar i flera riktningar: mot I19, A8, Ing 3, S3, P5, Helikopterskolan. Det fanns kanske ännu fler förband som Kent inte hade hört talas om.

Stan var inte alldeles obekant för Kent. Norrländskan med Tvåbe på Sportredaktionen nära stationen kände han till och Badhuset, dit han en gång fått fara med sin klass i skolan. Det var första gången han badat inomhus och första gången han hade känt den skarpa lukten av klor. Bandyvallen var förstås bekant men dit hade spelarbussen kört ända fram de gånger då IFK spelat där. Upp mot Garnis hade han flera gånger följt sin mamma. Grindarna in till I19 hade han då kunnat se från ingången till sjukhuset, men då hade han inte varit det minsta intresserad. Det var han inte nu heller frånsett att det var dit han skulle den här gången.
Fastän det var mitt på dagen och mycket varmt, var det glest ute på gatorna. Några bilar rullade långsamt fram på gatan. Bara ett fåtal hade militärens grågröna färg och svarta nummerskyltar med gula siffror och bokstäver. Några kvinnor skyndande på sina steg, som om de var rädda att inte hinna in i affärernas svalka i tid. Affärer och skyltfönster var många fler än hemma i byn. De karlar Kent såg var mest militärer men inte alls så många som han hade trott. Den stora massan av vanliga soldater hade ännu inte ryckt in och de som kommit var isolerade i någon kasern.
Nånstans i sitt inre hade han ett minne av en bild, där en lång slingrande rad av unga män anmälde sig till kriget. Kanske frivilliga, kanske värnpliktiga. De hade sett glada ut. Det var konstigt.
”Säkert från någon historiebok, som vi läst”, tänkte Kent.
Så är det inte här.
Inga slingrande led, ingen glädje.

Kent var alltid besvärad av luften i Boden. Det var som om den runnit ner från bergen runt omkring, tätnat och blivit seg. Han kände den som en tunn osynlig hinna framför sig, ett tunt, tunt skikt som inte hindrade med hejdade. Han blev alltid andfådd.
När han passerade Wallströms hörna, stannade han och läste på skylten med öppettider.
”Om det går bra, så går vi in där och dricker en kopp kaffe … eller saft … innan bussen går …”, brukade Kents mamma säga varje gång.
De hann aldrig gå in på Wallströms café. Det hade inte gått bra eller också var de nära att missa bussen hem.
Promenaden från Järnvägsstationen till Garnis, det stora sjukhuset, var nästan likadan, som inryckningen i det militära. Lika osäkert och lika oroande ... både före och efteråt. Väntan inne i någon av sjukhusets korridorer var alltid oändligt lång. Varenda gång oroade mamman sig för beskedet som hon skulle få och sedan var hon orolig att bussen hem skulle hinna ge sig iväg utan dem. Nästan alltid fick de springa för att hinna. På en bänk utanför eller inne i bussen fick de sedan sitta bland avgasernas lukter och andas ut, medan svetten klibbade på ryggen.
I sjukhusets korridorer sprang sjuksköterskorna hela tiden fram och tillbaka i sina vita rockar och med klapprande steg. Ibland bar de på ett papper. Ibland kom de ut från en annan dörr än där de gått in och så ropade de upp ett namn och någon reste sig och gick vit i ansiktet in i rummet. Ibland kom en läkare gående i en korridor. Han gick med långa steg. Den vita doktorsrocken var alltid oknäppt och han tittade aldrig på någon enda en av alla som satt i väntrummen. Han måste ha känt deras oro vibrera i luften. Ibland knackade en doktor eller en sjuksköterska på en stängd dörr och öppnade själv, innan någon hunnit svara. Läkarna gick nästan alltid in till ett rum längst bort i korrido-ren. Dörren väste då den stängdes av sig själv. Där inifrån hördes skratt. Doktorernas skratt kunde det inte vara. Så allvarliga män, som går med så långa steg, skrattar inte på det sättet.

Mer än halva vägen hade Kent hunnit, då han vek av in på Drottninggatan och såg en järnvägsövergångs bommar fälldas. Kent stannade framför bommarna. De som gått framför honom hade plötsligt börjat springa för att hinna över, innan tåget kom. Två av dem hade krupit under bommarna och storskrattande sprungit upp de andra.
Bommarna gick inte upp.
Varningsklockor klämtade länge vid övergången, röda ljus blinkade, inga tåg kom. Värmen var tjock och tung att andas. Solen brände. Svetten rann på dem som gått lite för fort. Kent märkte, att fler än han, hade stannat framför bommarna. Även på den andra trottoaren stod några och väntade. Alla började titta uppåt efter spåret, andra kontrollerade åt andra hållet. Till slut gick bommarna upp. En man bakom Kent svor en ramsa.
”Så här är det varenda gång … SJ bara djävlas …”
Något var konstigt med Järnvägsövergången vid Lundagård. Varför fanns järnvägen där, långt ifrån järnvägsstationen? Vad var det för spår? På andra sidan skulle militärernas stora hus ligga, men närmast korsningen mellan gatan och järnvägen fanns bara små låga hus med affärsskyltar och dammiga skyltfönster. Dörrarna gick ända ner till marken. En del av de små affärerna hade en ljusskylt ovanför dörren. Lundagårdsskolan låg en bit bort, vit och tung.
Gruppen med unga män, som Kent trodde också skulle till något av de militära förbanden, hade för länge sedan passerat Lundagårdsövergången och pladdrande och skrattande fortsatt. Någon gjorde sig lustig över det de såg under sin väg upp mot de mili-tära grindarna. Eller fanns det någon tröttsam lustigkurre med, någon som berättade vitsar hela tiden? Hoppas att han i så fall inte hamnar på samma ställe som jag, tänkte Kent.
Innan han hunnit över järnvägsspåret, märkte han att någon kom över gatan. Kent hade sett honom tidigare. De hade gått lika fort … eller sakta … på var sin trottoar. Han var ljushårig och lite slängig, tyckte Kent. Den blonde tog några springsteg för att hinna över gatan. En grågrön Volkswagenbuss närmade sig snabbt. Båda sidorutorna var nedvevade. Chauffören och hans passagerare i framsätet hade ärmarna uppkavlade. De tutade då de körde förbi och gapskrattade.
”Ska du också till I19? … Hittar du?”
Det var första gången Kent träffade Felix Bergfalk.


                                   © LEIF LARSSON
                                   Ej tidigare publicerad
                                   Gör gärna en kommentar till förf e-postadress
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER