2016-12-21

JOHANNAS UNGE


 

 

Johanna hade kommit med bussen och ungen hade hon haft med sig. Det förvånade många som kikade fram bakom gardinerna. Johannas unge, det var så barnet blev omtalat även sedan han blivit äldre. Pojken hette Kristoffer – Nils Kristoffer. Holger hade inte ens blivit tillfrågad om namnet, trots att han i kyrkans böcker stod som far till barnet. På ett sätt kände han sig ändå betydelsefull. Ingen av hans äldre bröder var gift och ingen av dem hade något barn. Johanna hade bestämt namnet utan att fråga. Det var kanske så dom gjorde i den trakten, att mamman fick bestämma namnet.

 

Pojken var lugn och stillsam. Det var inget särskilt med honom, utom att han inte passade in. Ingen annan i släkten hade samma ljusa hår och så hade han två namn. Johanna kallade honom Kristoffer, Holger tyckte att Erik borde ha passat bättre, det var ett namn som passade en arbetarunge. Han funderade en kort stund på om åtminstone han kunde kalla pojken för Erik, men insåg att det skulle bli alldeles för mycket prat bland kärringarna i gårdarna. Ingen annan i hela byn hette Kristoffer. Bland gårdarna dröjde det ett bra tag, innan man begrep hur allting hängde ihop. ”Offe” sa pojken själv, när han så småningom började lära sig prata. Konstig unge. Inte drog han katten i svansen heller som de andra ungarna, men så fick han inte några rivsår heller.

 

*

Bussresan hade varit mycket lång och besvärlig. Väntetiderna vid bussbytena hade varit långa, utom på ett ställe där hon och barnet knappt hann stiga av en buss innan nästa for iväg. Inga väntrum fanns och någon annan mat än den hon själv hade med sig fanns inte att få. Inte i närheten av där bussarna stannade. Johanna hade inte mått bra i de av avgaser och cigarettrök inpyrda bussarna. Sittplatserna var inte bekväma men det hade varit så gott om plats att hon kunnat ha pojken liggande på sätet intill sitt eget.

 

Hon var orolig över hur hon skulle tas emot hemma hos Holger. Skulle Agnes se på henne med blida ögon och ta barnet till sig? Men mest var det avgaserna som gjorde att Johanna inte mådde bra. En del busschaufförer verkade tycka om att ha motorerna på tomgång och dörrarna öppna. Pojken var liten och luktade kiss och spya. Han hade inte heller mått bra under den långa resan och hade kräkts. Inte mycket men en del hade kommit på Johannas kläder, då hon inte varit beredd. Hon hade försökt torka bort så mycket det gick.

Det var väl därför hon höll lite avstånd och inte ville gå så nära Holger då hon äntligen kom fram. Men många hade sett det och tyckt att det var underligt, nygifta som dom var och redan hade dom en unge. Det såg inte bra ut. Nog hade Holger klantat till det ordentligt. 

 

*

 

Holger hade kommit alldeles för tidigt till IC där bussen till stan brukade stanna, då den kom från gränstrakterna. Alla bussar stannade till vid IC och hittills hade aldrig någon buss kommit före utsatt tid … i synnerhet inte Gidde som alltid körde försiktigt.

 

Dom skulle gifta sig borgerligt hos landsfiskalen hade Holger tänkt. Det brände till i Holgers socialistiska själ att det kallades just borgerligt, för var det något han verkligen tyckte illa om så var det borgarna. Ändå var borgerlig vigsel lite bättre än kyrklig. Av två onda ting …, tänkte Holger, och stampade med fötterna i marken för att hålla värmen. Varken kyrkan eller kyrkoherden hade någon vän i Holger. Inte de andra prästerna heller, de som stod lite lägre i rang, de som var underordnade prosten. Särskilt ondgjorde han sig över att en kallades komminister. Det var alldeles för likt benämningen på det parti där Holger hade sina sympatier. Det var att blanda politik och religion på det allra grövsta sätt. Till och med en och annan högerman placerades snäppet högre än alla präster och alla religiösa sekter och sammanslutningar. Landsfiskalen och polisväsendet var inte heller uppskattade av Holger, men nu var inte valmöjligheterna fler.

Han hade inte mycket att säga till om.

 

Trots stark motvilja hade Holger i alla fall gått till pastorsexpeditionen för att ta ut lysningen. Var än vigseln skulle äga rum, så var han tvungen att begära lysning i kyrkan, hade han fått veta. Han hade väntat länge på en bänk intill kyrkan, innan han till slut sett prästen ge sig iväg i något ärende. Tre gånger hade han hunnit stoppa pipan och långsamt sugit i sig röken. Prästens arga ögon ville han inte råka ut för och han var rädd för att han inte skulle kunna hålla sig från att brusa upp om det blev diskussion. Till råga på allt måste han också nämna ungen som Johanna skulle ha med sig, när hon kom. Det om något skulle sätta igång en hel straffpredikan. Inte var väl allt så svart eller vitt för kyrkans folk heller, men prästerna i byn var snabba på att handgripligt försöka leda in sockenborna i den rätta fållan. Där ingick inte några barn födda före äktenskapet.

 

Det var nära att Holger inte hann in på pastorsexpeditionen, innan något av biträdena låste för dagen. Klockan tre stängde dom och prästen hade suttit länge på sin expedition innan han gav sig iväg.

”Lätt jobb och kort arbetsdag”, tänkte Holger. ”Dom skulle behöva komma ut i riktiga jobb nån gång, vägarbete, flottning, timmerhuggning eller åtminstone som kockor … ja kvinnorna alltså.”

Tio minuter hade han på sig att framföra sitt ärende och det kunde väl knappast ta ens halva tiden, tänkte han.

 

Dörren in till pastorsexpeditionen såg ut att vara en findörr av något dyrt och konstigt träslag, mahogny, teak, jakaranda eller åtminstone ek. Eller hickory?

”Kan det vara hickory”, tänkte Holger.

Manfred hade en gång surrat på om ett hårt träslag som man använde till stadiga klubbar till någon idrott. Vilken mindes han inte. Han hade nätt och jämt trott på Manfreds skryt om allt möjligt sensationellt som han läst i någon tidning. Hårdare än björk och segare än ene. Var det möjligt?

 

Holger hade varit så inne i sina funderingar att han var nära att slå näsan i nästa dörr, som hade en glasruta på övre halvan av dörren.

”Fan, så dumt”, tänkte Holger. ”Ett fönster på en dörr och så ser man bara en annan dörr.”

Holger snubblade in till expeditionen och fick, för att inte ramla omkull, ta mot sig i expeditionsdisken.

 

”Men Hej, Holger”, hörde han en röst, ”hur är det med dig? Du har väl inte … fått återfall?”

”Tröskeln … var så hög. Är det hickory?”
”Tröskeln?”

”Nä, dörren … den yttre av ytterdörrarna … med det mörka träet?

Ingrid Lööv log bakom disken. Det var Ingrid från en av granngårdarna! Jädrans otur!

”Furu, tror jag. Betsad furu, pratade karlarna om … Det skulle likna teak eller svartek …  lite fusk kanske …”

”Svartek … jaha. Jag tycker att det ser ut som hickory jag”.

Det blev tyst. Holger var på väg att vända om och gå sin väg. Ingrid, som alltid var så vänlig och glad då man pratade med henne. Han hade alldeles glömt bort att hon arbetade på Pastors … Hon var väl inte värre än någon annan gammelungmö, men nog skulle ryktet om hans besök spridas extra fort. Det förstod han.

 

”Så nu vet du det … svartek”, sa Ingrid till sist. ”Var det något mer …?”

Satan! Precis som Gustaf på affären! Tror hon att jag ska köpa korv …? tänkte Holger.

”… kanske ett åldersintyg om du fått ett AK-jobb söderut … Dom brukar vilja ha det. Åldersbeviset. Det är nästan som halva biljetten till Småland.”

”Nä, lysning. Jag vill ta ut lysning. Har funderat på att gifta mig … och lysningen måste väl ske i bådas hemby …?”

Ingrid ramlade inte av stolen, men inte var det långt ifrån.

”Har du nån att gifta dig med då …? Det måste man ha när man tar ut lysning …”

Holger var på väg att be henne dra dit pepparn växer, men tänkte i sista sekunden att hon kanske ändå bara skojade med honom.

”Vem är det? Vem är den blivande bruden?” fortsatte Ingrid. Ekorrögonen tindrade av nyfikenhet. Hon kände ju till bröderna och de var verkligen inte kända för att vara företagsamma … och inte ansågs de vara några kvinnokarlar heller … fast de gärna ville göra sken av det. Men kanske den yngste i så fall …

Nu är hon allt i sitt esse, tänkte Holger.

”Johanna heter hon … men hon är inte härifrån byn … Jag träffade henne i Smedsbyn …”
”Jaha, Johanna från Smedsbyn … Vad heter hon mer?”

”Jag sa att jag träffat henne där. Hon har en unge också … vi har ett barn alltså …”

”Nu måste vi ta det från början, Holger … Varifrån är hon om hon inte är från Smedsbyn och vad heter hon? Man kan inte bara heta Johanna, även om …”

Klockan ovanför dörren till pastorns rum slog tre. Nästan lika högt som kyrkklockorna dånade slagen i den lilla mörka lokalen! Holger var beredd på att bli utkörd. Arbetstiden för damerna på pastorsexpeditionen var ju slut …

”Är det egentligen hindersprövningsintyg, som du behöver … om nu hennes föräldrar har gett sitt samtycke … om hon är yngre alltså.”

”Jo, yngre … än mig alltså. Hon är myndig … och hon vet vad hon vill. Nu vill hon ha mig. Hon vill att vi ska gifta oss. Morsan kommer att gilla henne …”

”Din mor är en rejäl kvinna och hon vet nog hur hon ska ta emot din blivande fru … Hinderprövningsintyget måste skickas till kvinnans församling, innan det kan bli tal om nån vigsel. Det måste framgå av intyget att du inte redan är gift … med nån annan alltså.”

”Nämen fasen också … jag är ju här för att få ut lysningen. Då är jag ju inte gift …”

”Du KAN vara det. Sånt har hänt … Har du barn … tidigare?”

”Nej!”

”Försörjningsansvar … för något barn …?”

Nej, nu jäklar går det för långt …

”Hur är det med Leonard? Är det din pojk?”

”Leonard Eriksson? Nej för fan!”

”Men du lär ha uppvaktat Anna-Lisa mycket enträget då det begav sig …”

”Nä, bara några gånger …”

”Så Leonard är inte din son …?”

 ”Nej så fan heller … Kanske Hermans, brorsans, för han rände då som en marskatt hos Anna-Lisa … Jag svär mig fri.”

”Ja, karlar brukar ju göra det … men det är i tinget … inför Gud kan man inte svära sig fri … Jag har pratat med Herman också. Han säger att Leonard är ditt barn … Du ska nog prata med kyrkoherden … När vigseln kan bli av och annat också …”

”Aldrig i livet! Den … den … Inte med honom … Då får det vara … dom är förresten laestadianer … Jag har tänkt att landsfiskalen ska viga oss … Sa jag inte det? Nån präst behövs inte … men det ska visst lysa i kyrkan i alla fall, så … Fan vet varför… eller också gifter vi oss där hon bor …”

”Ja, är Johanna från en annan församling, så får vi ju besked därifrån så småningom … Efter det ni gift er, för det är där vigseln vanligen sker. I brudens hemmaförsamling. Det blir nog bra. Gratulerar Holger, men ni har haft fastligt bråttom med att skaffa barn … ibland går det undan … Lika bra att vi tar alla uppgifterna nu.”

Dörren från pastorns rum öppnades långsamt och hade den inte gnällt till på osmorda gångjärn, så hade Holger inte alls märkt det, så irriterad som han var. Prästfrun stod där i dörröppningen till hälften dold av dörrkarmen. Ögonen var stora och rädda, som om Holger varit farlig. Det släta svarta håret var fäst i en stor knut i nacken. Kinderna var bleka.

Hon sa ingenting men knäppte händerna framför sig.

”Vi är klara nu, frun. Jag låser efter herrn, när jag fått alla uppgifterna till lysningen …

om församling och namnen förstås …”

 

*

 

Johanna var väl inte direkt en hustru på postorder, men hon kom samtidigt som bussgods och efterkrav hade hon med sig i form av en unge. Skämten var många. De råaste skämtarna var Holgers bröder, som allt som oftast hånade honom för att han var så oföretagsam och mjäkig. Att dom inte var just mycket bättre själva låtsades de inte om. Nu hade Holger i alla fall hunnit före. Fått tag på en kvinna och hade redan barn med henne. Ingen av de andra var gift och ingen av dem hade ännu haft någon kvinna hos sig hemma. Agnes hade inte behövt känna sig undanknuffad av någon yngre i huset och hade väl aldrig trott att någon av dem skulle lyckas få tag i en kvinna som det var något med. Och ingen av dem hade något barn, som så småningom skulle ta vid … Det var länge sedan hon resignerat och insett att hon nog skulle få dras med sina egna pojkar många år framåt.

Holger lät dem slänga ur sig sina gliringar, utan att säga något. Han låtsades inte höra. Dom är bara avundsjuka, tänkte han. Jag kommer att få det bättre än dom, när vi gift oss, Johanna och jag.

 

*

 

Holger hade länge stått och stampat utanför IC, där bussarna brukade stanna. Bussen var naturligtvis försenad just idag, mer än fyrtio minuter. Det var värre än vanligt och Holger hade varit så nervös att han ställt sig där en kvart innan också. Lite fick han skylla sig själv. Gör man sig till och vill låtsas vara lite märkvärdig får man igen det så det känns. Holger började bli frusen där han stod och trampade. Jäkligt kallt för att vara i slutet av september. Kallgraderna bet redan i skinnet och han förbannade sig själv att han inte tagit handskar på händerna. Han borde ha tagit vinterjackan också. Inte hade han behövt låtsas vara så fin att han gick upp till byn i kavaj och lågskor. Pipan höll han i ömsom med vänster hand, ömsom höger. Den lediga handen höll han i byxfickan för att få lite värme.

Det hade börjat skymma också. Humöret sjönk. Det hjälpte inte ens att stoppa pipan och ta sig en rök. Han hade redan gjort det fem gånger och tobaken höll på att ta slut. Folk som for förbi undrade vad som var på färde. Någon buss från stan med ransonen var inte aktuell. Det var inte den dagen.

De som gick fram och pratade med Holger fick mest surmulna svar, men till Ture från granngården sa han i alla fall att han väntade på bussen, att Johanna och pojken skulle komma med den, och nu var den åt helsike försenad just den här dagen när höstkylan slagit till. Ture skulle ändå få reda på allt om Johanna och barnet, närmaste granne som han var. Han var inte den som bet ihop kring orden.

”Vi gifter oss bara det har lyst färdigt … Pojken föddes för tidigt … innan vi hann ordna bostad … Vi ska bo i vindsrummet hemma … tills vidare, tills vi kan ordna något eget … vi har isolerat och försökt ordna … ”

Ture hade skakat på huvudet när han gick därifrån. Han var förvånad och hade svårt att tro att kallvindan kunde byggas om till ett bra boende. Både trappan och vinden var besvärliga. Agnes var duktig men inte kunde hon väl hinna med byggjobb också. Hon tog ju på sig tvätt och skurning och fick in slantarna så att de höll svälten utanför dörrarna. Johanna skulle nog bli ett bra stöd för henne, om nu inte ungen hennes tog all tid. Agnes var värd lite hjälp i hemmet.

 

Ju längre väntan på bussen blev, desto högre svallade missmodets vågor i Holgers bröst. Johanna kommer inte, tänkte han, vad tusan ska hon med en sån som mig till? Brorsorna har rätt. Inte skulle han kunna ta hand om hustru och barn, han som var arbetslös och bara kunde välja på grovarbete … och annat grovarbete, när det nån gång fanns. Sedan insåg han att det inte kunde vara hennes fel om bussen blev försenad. Flera bussbyten var det också. Flera stinkande bussar. Överallt kunde det bli förseningar. Två gånger hade han åkt 25-milaresan och han ville inte göra om det. Ena gången hade han blivit sittande över natten i en ödeby, tyckte han, då bussen som han hade åkt med inte hunnit fram till anslutningsbussen i tid. Förarna gjorde som dom ville. Chauffören i den buss han åkt med hade mumlat att den andra bussen gett sig av för tidigt.

Språket blev hela tiden allt mer obegripligt för varje mil som bussen körde genom ödemarkerna.

Om nu inte ungen hennes ställt till det … eller hennes pappa. Det var en vrång och tjurig gubbjäkel. Han kanske hade sagt åt henne att inte ge sig iväg så långt … och med ett litet barn också och inte till honom som hon påstått var barnets far. Hon kunde gott stanna hemma och sköta om hushållet istället … hade hennes pappa tyckt. Med ungen skulle det väl alltid någon råd. Fast å andra sidan så slapp han ju barnskrik …

 

Inte hade Holger känt sig välkommen heller, den gången när han rest hem till henne på besök. Han fick inte ens sova i samma rum som Johanna utan fick nöja sig med en extrasäng ute i förrådet. Inte hade Johanna heller kommit till honom på kvällen. Johanna hade då redan varit ganska rund om magen och till pappan hade Holger sagt att Jovisst, nog var det han som var far till barnet. Holger hade efteråt undrat om de två överhuvud taget förstått varandra. Han hade försökt att vara både nonchalant och övertygande, då han sa det. Men gubben blängde och hade mönstrat honom från topp till tå, som om han inte trodde honom, som om han menade att Holger nog inte dög till det. Kanske Johanna gett honom fog för det, att tro att det var någon annan. Att Holger bara var någon sorts reserv som fått rycka in. Åt honom hade hon bara sagt att hon sa Ja till hans frieri under förutsättning att han inte frågade, att han aldrig, aldrig frågade något om barnet! Nog hade han sina misstankar men mer var det inte …

 

Gubben hade stirrat honom i vitögat och blåst piprök på honom och sagt att oäktingar får det svårt. Nog perkele borde Holger ha varit karl nog att gifta sig med Johanna innan ungen föddes ... Nån måtta på lössläppthet fick det lov att vara. Och Holger skulle få stå rakryggad inför prästen och se till att det i prästens Födelsebok klart och tydligt skulle skrivas in vem som var far till pojken. Fader okänd skulle det inte stå, men oäkta skulle det förstås stå skrivet med svart på vitt i alla fall, eftersom Holger inte kommit sig för att gifta sig med hans dotter innan barnet föddes. Det var illa nog.

Om Holger tänkt tanken att dra sig undan ansvaret för hans dotter och barnet och kanske inför prästen förneka faderskapet, då skulle han personligen se till att Holger ställdes till svars. Vad det innebar visste inte Holger och Johanna hade bara tittat rakt ut genom fönstret medan Holger fick höra på predikan. Gubben hade pratat länge och argt. Det mesta hade Holger inte förstått.

 

Gubben hade till och med anmärkt på hans namn. Holger, hur innerst i … kunde man heta så? Det lät ju som namnet på en hund, men en karl … Nå, där neråt kusten kunde man visst heta vad som helst.”

 

Till slut hämtade gubben andan och började stoppa sin pipa igen. Johanna och Holger gick ut.

”Jag tror inte jag är så välkommen här … jag hoppas att jag slipper komma hit någon fler gång … vi får gifta oss när du kommer ner till mig …”

Holger hade hoppats att Johanna på något sätt skulle visa att hon stod på hans sida, men hon sa ingenting.

”Vigsel sker alltid i brudens hemkyrka …”, sa hon till sist. ”Det borde du veta …”

Holger försökte hålla om henne men hon gjorde sig fri. Gubben stod i fönstret och tittade. Holger kände sig ertappad, som om han gjort något allvarligt, något man inte fick. Han sneglade mot fönster och väntade varje sekund att gubben skulle komma ut och ställa sig och blåglo på honom, kanske komma fram och ge honom en minnesbeta. Inte hade Holger kommit åt henne heller under alla dagarna. Hon låtsades vara vänlig, talade lågmält och milt men han kände den osynliga gränsen mellan dem.  Så fort han försökte närma sig henne surnade hon till. Med hela sin kropp visade hon att han fick behärska sig. Att hon skulle ha en unge kunde väl inte vara något hinder, tvärtom, tyckte Holger.  På ett sätt var det ju bara bra, säkrare liksom för hans del åtminstone. Inte gjorde det något att hon började bli lite rund om magen.

Men vänta bara tills de kom hem, tills de var gifta, då …

 

 

Samma dag hade Holger gett sig iväg hem. Han hade fått bli med i ackordet på vägbygget över Sandkölen. Brevet från Agnes hade tagit några dagar på sig. Nu var han orolig att han skulle missa sitt första jobb få flera månader …

Har man varit arbetslös länge fick man inte komma för sent.

Då fick kyrkan och prästen vänta.

Inte skulle det bli så tätt mellan besöken i Johannas hemby, om han fick råda. Nu gällde det att skrapa ihop några kronor, innan Johanna skulle komma.

 

*

 

Johanna var trött. Det kändes som om resan aldrig skulle ta slut. Som om vägen bara blev längre och backigare för varje minut. Att den kunde vara så krokig fastän den kallades Riksväg var konstigt. Varenda liten by åkte bussen in i. Överallt stannade den en kort stund vid en liten grå klunga med hus där en affär fanns. Ibland hann hon uppfatta vilket namn som stod på skyltarna då de åkte in i en by, men det spelade inte så stor roll. De såg märkvärdigt lika ut överallt.

 

Kristoffer snusade och sov i hennes knä. Han plutade med läpparna och ibland lät det som om han smackade. Johanna ville böja sig ner och ge honom en liten puss, men ville inte röra sig så mycket att hon väckte honom. Några gånger ryckte barnet till så som småbarn brukar göra. Han öppnade ögonen och hon såg hur intensivt blå de var. Glädjen tog ett skutt i henne.

 

Johanna försökte låta bli att tänka på förra gången hon åkte samma väg, kanske till och med i samma bussar, och då hon känt samma kväljande lukter. Den gången skulle hon åka några mil längre. Då hade spänningen och nyfikenheten varit stor och under de månader då Johannes arbetat på samma gård och byggt den nya ladugården hade hon varit lycklig. Han hade också blå ögon, inte lika mörkblå som Kristoffers, men nästan.

 

Sedan hade sorgen kommit. När ladugården stod klar måste Johannes vidare, den här gången många mil bort till en ny plats och ett nytt bygge. Han var duktig och många ville anlita honom. Men han hämtade henne inte som han sagt, då slankveckan kom.

Den sista dagen åkte hon hem.

 

*

 

Holger hade flera gånger försökt se hur mycket klockan på kyrktornet var. För varje gång växte tvivlet i honom. Bussen kanske var inställd. 40 minuters försening. Inte ens Gidde brukade förlora så mycket tid på så pass kort körsträcka … om det nu var han som körde. Holger knackade ur pipan och sökte redan efter tobakspungen för att stoppade den igen, då han tyckte att han hörde bussen komma uppför Oscariabacken. Gidde fick allt gasa på ordentligt om bussen skulle orka uppför backen. Han sträckte på sig och borstade till och med av tänkbart damm från kavajärmarna. Bara Johanna nu var med! Kom hon nu? Hjärtat darrade i halsgropen. Händerna skakade lite då han lyfte på hatten och kammade till håret med fingrarna.

 

Då Gidde stannade bussen framför bensinpumparna på IC kunde Holger inte se in genom de smutsiga rutorna. Det dröjde en bra stund innan hon kom ut och Holger hade redan hunnit tänka ”Hon kom inte … hon kom inte … Jag förstod det.”

När Holger fick se Johanna med pojken på armen och en påse och en resväska i handen och dessutom med kappan löst över axlarna, började hjärtat banka ännu fortare, men nu av lättnad.

”Så vacker hon är, fastän hon rest så långt …”

Johanna log mot honom, ställde ner resväskan och räckte över Kristoffer till Holger. Ovant tog han emot barnet och höll det med båda händerna som man håller en femkilospåse med mjöl. Pojken hade vaknat och tittade storögd på Holger, innan han vred ihop det lilla ansiktet och började gråta.

”Var har du cykeln … så vi slipper bära honom hela vägen … du har kanske en korg att lägga honom i … du sa ju att det var ganska långt att gå …”

”Cykeln! Javisst ja. Jäklar! Den glömde jag.”

”Då får du bära honom. Mina armar är nästan bortdomnade …”

 

Pojken skrek. Holger tyckte att det blev högre och högre för varje steg han tog med pojken i famnen. De som gick förbi tittade nyfiket och undrande. Nog visste de nu att Holgers fru och barn hade kommit. Innan Holger, Johanna och Kristoffer hunnit längre än några meter uppför backen förbi kyrkan, sträckte Johanna fram armarna och lyfte över pojken till sig. Han tystnade genast och la sitt huvud mot hennes axel och slöt ögonen.

 

”Så skönt det ska bli att komma hem till vår egen lägenhet …”

Tysta gick de alla tre in i eftermiddagsskymningen.

”Finns någon vagga till Kristoffer …?”

                                     

                                                                                                        © LEIF LARSSON

                                                                                                        Ej tidigare publicerad.
                                                                                                        Kommentar kan du göra till författarens e-postadress

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER