2016-08-14

MÖNSTRING


Översten

”JÄGARSKOLAN! ”

Tre allvarliga män satt bakom ett skrivbord. Alla hade stjärnor på axlarna och en tygremsa i olika färger framtill på uniformen. Uniformerna var grå. En av männen var helt grå. Håret också. Det glesnande på hjässan. Vattenkamningen försökte lägga några strån över den kala fläcken Det var han hade uttalat orden. JÄGARSKOLAN! Som en rektor som kunde bestämma i sin egen värld. Kent Johansson, nitton år, blivande student, hade kallats att tjänstgöra i den svenska Krigsmakten. Kent Johansson nitton år protesterade. Han trodde att man fick göra det.

*

Det var mönstring till den obligatoriska värnplikten hemma i byn. Kommungubbarna hade bugat och bockat och ställt rum, sittplatser och ett skrivbord till förfogande. En korridor med en bänk på mitten men inga stolar. De unga männen fick söka sig sittplats bäst de kunde, medan de väntade. De flesta fick stå eller sitta på golvet. Alla hade fått ett allvarligt brev, tjockt, brunt och instoppat i ett fönsterkuvert som det stod SVERIGES KRIGSMAKT på. Bruna kuvert var ingen av dem van med. På 150 år hade Sverige inte varit i krig. Ändå fanns Krigsmakten. Krigsmakten var allvar, stort och obehagligt men de måste … Lumpen, som de hört så mycket om, lät mest som en barnslig lek. Tre allvarliga män bestämde allsmäktigt var de unga männen skulle tränas till soldater. Nu stod en av dem, Kent Johansson, ett par meter framför bordet, som officerarna från Inskrivningsnämnden satt bakom.  Han kände en tydlig doft av alkohol.

”Då har nog Benny och Viktor rätt i alla fall, fast jag trodde att det var under repövningarna som gubbarna drack …”, tänkte Kent.

”Farsan söp ihjäl sig”, sa han halvhögt, när han ställde sig framför de tre männen. De tittade frågande på honom som om de inte förstått. De hade kanske inte riktigt hört honom. De frågade inte om. De hade ju ingenting med rekrytens far att göra och inte var det sant heller. Männen skruvade på sig. Pinnstolarna bakom skrivbordet var inte så bekväma som de var vana med.

Kent hade känt sig flamsigt nervös, medan han väntade i korridoren. Hjärtat dunkade hårt och orytmiskt, när hans namn ropades upp och han gick in det ganska stora rummet i kommunalhuset. Många hade suttit på de få bänkarna i korridoren, som om de väntat att få komma in till en doktor på det stora sjukhuset. Ett par hade satt sig i fönstren. Här hade en efter en hade ropats upp i bokstavsordning av en ung militärklädd man.

Han gjorde på samma sätt varje gång, som en mekanisk docka. Öppnade dörren, tog två steg ut i korridoren, stod stilla och stram ett ögonblick, innan han med hög röst ropade upp ett namn. Han väntade tills någon steg upp och kom fram till honom. Tillsammans gick de in och dörren slog igen. Automatiskt.

”Som i skolan efter ordningen i klassboken … ”

Kent var som då ungefär i mitten.

Några, som hade räknat ut att de inte skulle ropas upp än på en stund, hade gått ut och stod och rökte på trappan utanför. Byns bibliotekarie hade stannat till och sagt något till rökarna. Med klapprande klackar passerade hon alla unga män i korridoren. Alla följde henne med blicken tills hon kom fram till trappan ner till Biblioteket i källaren.

Kent hade stannat precis innanför tröskeln.

De tre gråklädda bakom det stora skrivbordet satt alla likadant, lite framåtlutade och med händerna knäppta på bordet. Ingen av dem rullade tummarna.

”Jag blir nog fältpräst”, hade Kent hunnit tänka, innan mannen i mitten rabblade upp Kents namn och födelsesiffror. Han såg mycket allvarlig ut och något leende hade nog aldrig funnits på hans läppar. Under tystnad stirrade de alla tre på Kent, som om dom tänkte hypnotisera honom.

”Jaha, det är det här som är mönstringen … Okulär besiktning.”

Kent hade undrat. I sjöromaner hade han läst ordet många gånger. Sjömän mönstrade på och mönstrat av ett fartyg. De fick jobb eller slutade. Här var det inte fråga om jobb för försörjning.

De tre bakom skrivbordet började ställa frågor till Kent. Nervöst hade han berättat, och dumt nog svarat på allt de frågat om. Redan innan han öppnade dörren ut till korridoren ångrade han sig djupt. Han hade varit som byns värsta skvallerkärring … men bara pratat om sig själv. Männen hade låtit honom prata, som om de verkligen ville veta mycket om honom.

Det var efter det som han fått sin dom.

”JÄGARSKOLAN, KIRUNA!

Allvarsmannen i mitten hade tagit fram ett papper från en av skrivbordets lådor. Han sköt över det till den som satt på hans högra sida. Den mannen sträckte sig efter en stor svart stämpel, höjde den och i nästa tiondels sekund skulle Kent Johanssons öde vara beseglat. JÄGARSKOLAN skulle det stå i en blåsvart fyrkant ovanpå all annan text på Kents papper. Hopvikt skulle det sedan ligga i ett särskilt fack i Krigsmaktens Inskrivningsbok.

”Jag är en urusel skidåkare. Jag är FOTBOLLSSPELARE. Spelar matcher varenda helg och tränar flera gånger i veckan. Kiruna är omöjligt! Dessutom är jag höjdrädd … törs inte åka nerför branta backar …”

Hur någon av de tre kunnat höra det Kent flämtande hade viskat fram, var omöjligt att veta. Han hade stammat och tagit om, snubblat på orden och svalt hälften … All säkerhet hade runnit av honom. Han kände hur man började svettas och blev röd i ansiktet.

Stämpelmannens arm hade stannat några millimeter ovanför Kents inskrivningshandlingar. Ett litet leende kunde anas på hans läppar. De andra två tittade rakt fram som om de ingenting kunde se. En tanke for omotiverat genom Kents huvud. Hade dom varit i Amerika? Ivar i granngården hade varit där. Han hade ett porslinsöga då han kom hem.

 

”I19, Livkompaniets plutonchefskolan! 15 månader!”

Så höjdes stämpeln igen, slamrade som en stenkross, då den dunkade ner en stor fyrkantig stämpel i inskrivningsboken. Krigsmaktens inskrivningsbok och tjänstgöringsbok blev tyngre.

Det fungerade igen”, hörde Kent en av de tre säga.

Kent kände sig bortfintad. Han vände sig om för att gå.

”I19”, sa han till dem som frågade.

De som var kvar skakade beklagande på huvudet.

Kent ångrade sig djupt.

15 månader. Det var ett hårt straff för ett så litet fel, som att prata för mycket.

Dagarna före mönstringen hade han skruvat på sig, vridit och vänt, försökt hitta någon enda liten blotta. Oroat sig och beklagat. Ingen brydde sig. Försök få S3 eller Lv7 eller Ing 3. Där kan man stå ut. Äldre sa det.

Kent hade föreslagit det till de grå. De tre hade då frågat om han var musikalisk och sedan om han var intresserad av teknik. NEJ, hade han sagt.

Varför hade han då önskat som han gjort? Det är krav för att få komma dit.

Värnplikten kunde han inte göra något åt. Han var tvungen. Svea rikes lag … Andra hade bestämt att han inte kunde välja.

”Nån måste ju bli kanonmat”, hade han hört.
Plikt är plikt.

Inte var han pingstvän heller och inte hade han andra religiösa samvetskval. Inget som han kunde sätta ord på, inget att åberopa för att slippa. Det hade han också svara NEJ på. Ingenting religiöst.

Bara olust och det räckte inte.

Mönstringen … Så lättlurad han hade varit. Varför skulle han berätta så mycket? Vad hade dom där trumpna gubbarna med det att göra?

Varför hade han inte bara stått där framför dem lika tjurig och envis som dom själva. Han borde bara ha svarat Ja eller Nej på alla frågor.

Inget mer.

”Jäklar vad jag blev lurad …”

     ©LEIF LARSSON

     Ej tidigare publicerad
     Skicka gärna en kommentar till författaren på hans e-postadress

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER