2016-07-18

RÖDHUNDEN


                                                                

Tyko Granat stod tyst framför klassen. Han hade precis lagt ner 23 skrivhäften på katedern. Två häften höll han in handen. Läraren lät blicken svepa över klassen. Sedan han harklat fram God morgon och sagt sitt vanliga ”Sitt ner!” hade han bara väntat.

Högen med skrivböcker på katedern låg mycket prydligt på katederns vänstra sida. Medan stolar och bänkar slamrade hade han med händerna rättat till och format en prydlig kub med skrivhäften. Inga böcker stack ut, inga hade kommit för långt in.

”Skulle kunna användas som en räkneuppgift …”, tänkte han plötsligt.

Två häften hade han valt ut till stor nervositet för klassen.

 

Kristoffer satt med sin bänk mot katedern. Han hajade till då han kände igen sitt eget skrivhäfte överst av alla. Kanske det var det magister Granat skulle visa upp som varnande exempel – hur man inte ska sköta om sina skrivböcker. Han hade spillt vatten på skrivhäftet, mycket vatten.

 

 

Kristoffer hade vaknat efter en av sina oroliga drömmar. Mitt i natten trodde han själv, men någonstans tyckte han sig ha hört köksklockan slå fyra gånger. Den obehagliga drömmen hade kletat sig fast i honom … och så var det ljuden utifrån, de nästan tysta men ändå tydliga ljuden bakom fönstret. Det var som om flera småfåglar hoppat omkring på fönsterblecket men försökt vara tysta för att inte väcka honom. Då Kristoffer rörde i gardinen flaxade det till och fåglarna försvann. Vad det var för fåglar hann han inte se. Pilfinkar, gråsparvar eller talgoxar?

 

Det var då han släppte gardinen, som han fumlade omkull blomvasen med vårblommorna, som han och mamma hade plockat dagen innan. Vasen var fylld med vatten nästan upp till kanten. Allt rann ut över mammas symaskin och över Patriks bok, som Kristoffer fått låna och över skrivhäftet, som han skrivit i så länge på kvällen. Vattnet droppade ner på golvet och fortsatte att droppa, även sedan Kristoffer ställt upp vasen. Han kom ihåg att han försökt sätta tillbaka en del av blommorna men inte kunnat.

I drömtimmen var fingrarna så klumpiga. Till slut hade han somnat om och drömt förskräckliga drömmar om taket i stugan som inte höll tätt. Alla vattenhinkar som fanns stod runt Kristoffers säng och samlade upp dropparna från taket. Hela tiden hörde han regnet som långsamt plaskade mot golvet. Det var det sista han kom ihåg. Att det regnat under natten och att fåglarna på fönsterblecket flugit sin väg.

 

Halv åtta på morgonen väcktes han av att mamma ruskade hon lätt i axeln. Han måste vakna för att hinna till skolan, sa hon. Mamma var barfota och blev blöt om fötterna. Hon såg några av blommorna ligga på symaskinen och några halvvissnade på golvet. Tre penséer fanns kvar i vasen men inget vatten.

 

”Har du gått i sömnen nu igen? Det borde väl snart ha vuxit bort …”

”Blåmesar var det! Inga pilfinkar … Blåmesar från storskogen …”

Johanna tittade lite förvånad på sin son.

”Du och dina fåglar …!”

Kristoffer fick förklara vad han sett på fönsterblecket och varför han varit uppe mitt i natten. Johanna lyfte upp den blöta boken och Kristoffers skrivhäfte. Hon hämtade en trasa och torkade både symaskinen och golvet under den.

”Men boken … Det är Patriks bok som jag fick låna … Jag törs inte lämna igen den … Doktorn blir nog hemskt arg …”

”Jag tror att doktorn tycker om barn som läser böcker … Det blir nog bra ska du se. Vi försöker torka bladen så att de inte fastnar ihop … Ditt skrivhäfte också …”

 

 

 

 

”Vårens fägring …” var den skrivuppgift ni fick förra veckan. Färgring förklarade jag ju att det är sånt som är vackert och som man tycker om. Vårens fägring är förstås alla vackra vårblommor och vårfåglarna som kommer från södra Sverige, när det börjat grönska … och så gav jag er ju också de allra första orden som ni skulle börja er berättelse med: Jag kom ut på farstubron och då … Det var ju bara att fortsätta. Många har gjort det riktigt bra. Faktiskt bättre än vanligt … korta berättelser men riktigt bra. Många av er har tydligen också kommit ihåg sommarpsalmen Den blomster tid nu kommer … och använt valda delar i er egen uppsats.

 

Tyko Granat tystnade. Det var inte för att höja spänningen i klassen. Han hade själv längtansfullt tittat ut genom klassrummets lite dammiga fönster. Den späda grönskan på björkarna vid kyrkan och det glittrande vattnet i älven hade fångar hans blick.

”Bara ett par veckor kvar nu … båten har jag redan i sjön …”

Någon skrapade med sin stol mot golvet och läraren upptäckte sin klass igen, lika tyst som för en stund sedan.

”Javisstja … uppsatserna … Barbro har som vanligt skrivit bra. Ni bör ta efter henne. Hon lyssnar alltid på instruktionerna och förstår dem … Jag ska läsa hennes berättelse … Hon har till och med fått med en hare som ändrat färg under våren … bra.”

 

Tyko Granat läste lite entonigt. Många blommor, många färger, mycket fågelkvitter och så haren. När han var klar nickade han mot Barbro och som vanligt rodnade hon över hela kroppen eller åtminstone i ansiktet, på halsen och på armarna, fastän hon borde vara van. Det var inte första gången Tyko Granat berömde henne. Några började applådera och mest applåderade Barbros bänkkamrat Ulla-Britt. Hon var bra på att applådera men beröm fick hon aldrig av läraren.

 

Läraren la ner Barbros skrivhäfte överst i högen på katedern. Han lyfte upp Kristoffers uppsatshäfte och höll det så att alla kunde se de skrynkliga bladen och den missfärgade pärmen.

”Det här är Kristoffers skrivhäfte …”

Han tystnade lite och märkte att några i klassen sneglade på Kristoffer. Karl-Erik var på väg att börja fnittra. Han var nästan som en fnitterflicka och skulle säkert mer än gärna ha pekat finger åt Kristoffer.

”Jag gick i sömnen och välte ut en blomvas över boken …”

”Du ska sova på nätterna, pojk!”

”Det var vårblommor i vasen … vackra vårblommor …”

Granat kunde inte låta bli att le.

”Nu var du snabbtänkt … men du har inte skrivit om blommorna. Rubriken Vårens fägring har du glömt att skriva eller inte velat skriva. Du har skrivit om Rödhunden och det är visserligen en stark färg men inte en vårfärg precis …”

 

Kristoffer var beredd på en mängd förebråelser och kunde inte låta bli att småle då han kom ihåg vad gubben Mård brukade säga, då han trodde att han skulle få bannor av frun: ”Nu får jag mig säkert på lakahuvudet”.

Lakar brukade klubbas under isen, men Mård fick nog en ordentlig utskällnibng.

Tyko Granat märkte lyckligtvis inte det lilla leendet.

 

Kristoffer kallar sin uppsats om Vårfägring för Rödhunden och ni kommer nog att förstå varför. Hundar kan vara vackra men den här hunden var verkligen ingen vårfägring och inte vacker att se på. Kristoffer är tydligen inte bara uppe och går i sömnen på nätterna. Han har också gjort läxan … på sitt sätt! Han har förresten skrivit lika mycket som hela den här första raden tillsammans, och så hade Tyko Granat pekat med hela handen på bänkraden närmast dörren innan han började läsa.

 

”Jag kom ut på farstubron och stod plötsligt öga mot öga med en stor, röd och fruktansvärt skräckinjagande hund. Jag förstod att det var den nyinflyttade grannens hund, eftersom jag tidigare hört hundskall från grannhuset. På en gång blev jag alldeles matt i hela kroppen och vit i ansiktet, tror jag, men jag vet inte säkert för vi har ingen spegel i farstun som jag kunde se mig i. Kalla rysningar rann som en vårflod efter ryggen. Skinnet knottrade sig. Ögonen spärrades upp av fasa. En halv meter från cementplattan som är nedersta trappsteget på farstubron stod RÖDHUNDEN … med dräglande käftar och stirrade på mig, som om jag var det byte den väntade på.

 

Det var verkligen inte någon liten vanlig knähund. Den här hunden var inte bara stor. Han var stor som Lundgrens kalv och han var RÖD och det var inte den där lite rödbruna färgen som en del småhundar har. Han var blodröd, precis som om han nyss blivit flådd och sedan tagit på sig skinnet avigt. Det droppade blod från honom. Precis hela hunden var blodig, den blodigaste blodhund jag nånsin sett. Runt munnen hade han mycket blod förstås men lika mycket droppade från pälsen. Nedanför farstubron fanns redan en stor blodpöl. Hunden måste ha kroppen full av öppna sår. Rödblärorna som växte i kanten av grusgången såg blekskära ut i jämförelse med hundens blodröda tunga. Smörblommornas gula färger var som vita snödroppar mot hundens gula argögon. Korparna som kraxade kraxade för sent. Olyckan skulle inte komma. Jag stod darrande mitt i den.

 

Hunden stod som om han av första bästa och minsta lilla anledning skulle anfalla mig. Huvudet var nedböjt, kroppen spänd som en, nej, som flera fiolsträngar, svansen rörde sig sakta från sida till sida, som den gör på folkilskna och misstänksamma hundar. Jag såg hur det ryckte i hans kraftiga muskler och den långa tungan hängde långt utanför munnen. Från mungiporna dräglade saliv. Ögonen stirrade utan att blinka.

Jag förstod att nu gällde det liv eller död.

 

Jag svettades så att det rann om mig. Jag kom ihåg det Amerika-Artur sagt.

”Man ska aldrig visa ett djur att man är rädd” och så hade han berättat om grizzlybjörnarna och vargarna i Alaska och om björnarna som vrålat så att träden skakat och skimrande gröna blad från björkarna hade vissnat som höstlöv och mörkgröna sylvassa barr från jättetallarna hade flugit omkring, samtidigt som en flock vargar stått en bit ifrån och stirrat med sina gula ögon. Man måste stirra dem i ögonen och inte vika undan med blicken … inte en millimeter … Andra djurexperter säger att man INTE ska titta vilda djur i ögonen. Det är en signal till anfall. Till strid. Vem ska man tro på? Det hann jag inte reda ut för mig själv.

 

Då tänkte jag att jag får visa rödhunden att en sån bastard som han, är jag minsann inte rädd för.

”Hej på dej, voffsingen”, sa jag, men så tyst att jag nästan inte hörde det själv. Det blev som ett litet, litet pip fastän jag tog i allt vad jag kunde.

Men hundar har mycket bättre hörsel än människor. Han sänkte huvudet ännu mer. En mycket dov morrning hördes långt ner i strupen. Munnen öppnades lite mer och de enorma huggtänderna glänste.

 

Jag insåg att rödhunden måste vara en korsning mellan en sabeltandad tiger och världens farligaste hunddjur, den australienska dingon. Blod droppade från hundgapet. Jag var glad att jag inte hunnit längre ut på farstubron. Jag stod faktiskt och höll mig krampaktigt fast i dörrhandtaget … men skulle jag hinna in, innan jag slukades av den röda besten? Jag hade öppnat dörren på vid gavel för att suga i mig alla vårens dofter och höra alla vårfåglars intensiva kvittrande och drillande. Jag hade nämligen en uppsats att skriva. Det var en lätt uppgift – bara stå där ute en stund och se och lyssna och lukta. Någon fantasi behövdes inte. Det var ju bara att skriva av. Allt fanns ju i närheten.

 

Jag försökte flytta fötterna några millimeter närmare dörröppningen. Hundens ögon smalnade till streck.

”Gör inte om det där. Då är du dödens, gosse …”, förstod jag att hunden menade, då han började semaforera med öronen.

Det kändes som om jag frös fast där jag stod.

När skulle mamma komma hem på ledigtimmarna mellan förmiddags- och eftermiddagspasset? Minst tre timmar skulle det dröja och ännu längre om hon först for iväg och handlade. Då skulle det inte vara mycket kvar av mig, när hon kom hem. Men om jag lyckats att levande klamra mig fast i dörren så skulle hon väl bara schasa bort hunden. Hon har så bra hand med djur. Sedan skulle hon säkert säga att jag måste iväg till skolan, ögonaböj.

 

Jag försökte komma ihåg hundens namn.

Jag hade ju hört hur den nyinflyttade grannen ropat på sin hund. I mitt huvud var det som packad bomull, så trögt gick tankarna. Det var inte Karo och inte Buck som hunden i Skriet från vildmarken och inte Devil, Fantomens hund … och inte var det Tjorven… Var det …

FIDO! Det var Fido!!

Jag var nästan säker.

Tyst viskade jag: ”Fido, snälla Fido …”

Hunden slokade lite med öronen och slappnade av en aning … tyckte jag. Han la huvudet på framtassarna och blängde på mig men bara med ett öga.

Det såg nästan ut som om han tänkte ”Försök inga knep med mig!”

Jag flyttade fötterna i ett jättekliv som säkert var minst två centimeter och tänkte att OM jag hinner in och hinner slå igen dörren, så slår han kanske skallen i dörren om han anfaller och sedan svimmar han.

Konstigt nog var det då jag började märka att det fanns något annat i världen än jag och Fido. En ekorre kom utan att märka något springande över vägen och började klättra upp i storgranen. Han skvackade till och sprang runt stammen, stannade och kikade på oss med nyfikna ögon. Fido var tydligen ingen ekorrhund för han brydde sig inte. Några gråsparvar hade också upptäckt oss, för fem stycken landade på vägen bakom Fido,

och började söka frön i en hästlort. Fido var ingen sparvhund heller utan fortsatte att glo på mig.

 

Så gjorde jag troligen världens största upptäckt.

Hundkopplets halsband! Och löplinan!

Fido KUNDE INTE komma närmare. Löplinan hemma på gården hade han kommit loss ifrån, men hos oss hade den råkat fastna då han sprungit runt granen.

Jag började långsamt mopsa upp mig lite, fastän knäna ännu darrade och resten av benen kändes spaka och mjuka.

En skata kom glidflygande och landade på farstutaket och gapskrattade åt mig. Det skulle jag allt komma ihåg. Den visste inte hur bra och träffsäker jag blivit med slangbellan.

 

Då fick jag plötsligt höra ett förfärligt oväsende från grannens gård. Det smällde i dörrarna så att vårens alla knoppar sprack ut, hermelinerna under stolpbodan gömde sig i stenröset och talgoxarna vågade inte sticka ut näbben utanför hålet i holken.

 

”Men lilla, snälla Fido, VAD har du ställt till med? Har du spillt ut all rödfärg som jag lämnat i 5-litersburkarna …”

 

Egentligen är grannen Allan Fredriksson felciterad av mig och det ska man ju aldrig göra, men med tanke på grannens ordförråd med alla tänkbara svordomar, så måste jag lämna en mycket stor lucka i min skildring. Allan Fredriksson ryade och skrek så det säkert hördes över hela byn. Om jag i bästa fall kan komma ihåg tolv svordomar, då det gått riktigt illa för mig, så är det ingenting alls mot Fredrikssons STORA ordförråd. Det var knappast under 78 riktigt kraftfulla svärord och dom jag inte vill upprepa här.

 

Han kom med stora steg fram till Fido, lossade linan runt granstammen, och höll hunden i halsbandet som om jättehunden varit en liten rädd harpalt. Hela tiden öste han svordomar över hundstackarn. Till mig sa han med snäll röst: ”Du är väl inte rädd? Fido är världens snällaste … och klumpigaste hund … och nu rev han ner burken med rödfärg som jag hade på byggställningen. Men annars gör han inte en fluga förnär … ”

”Jaha”, tänkte jag, ”men pojkar som ska till skolan med en uppsats håller han på att skrämma livet ur.”

 

Fredriksson får allt åka upp till Färghandeln och köpa nya färgburkar.

”Tur i alla fall att det är Falu rödfärg … Jag får slänga hunden i badkaret och spola av honom några timmar …”

Fido gav mig en blick, som jag förstod.

”Du ser hur jag har det … Det är inte lätt att vara hund hos Allan …

 

”Ja, så slutar Kristoffers uppsats om Vårens fägring. Den skiljer sig väldigt mycket från Barbros, eller hur? Från båda dom här kan ni lära er nånting. Från Barbros uppsats för att hon följer instruktionen så bra och från Kristoffers för att han inte följer den, men med hjälp av sin egen fantasi skapar något. 

NU – dags att rätta era uppsatser och när ni är klara: Läs så långt ni hinner i Onkel Toms stuga.”

 

                                                                                   © LEIF LARSSON                                                                            

                                                                                   Ej tidigare publicerad

                                                                                   Skicka gärna en kommentar till förf. e-postadress

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER