2016-07-18

FOTBOLL ÄR SKIT,VI ÅKTE DIT


                                           

 Den morgonen ville Ove Nyberg egentligen inte läsa tidningens sportsidor, som han i vanliga fall ägnade så mycket tid, att han ofta var ytterst nära att komma för sent till jobbet. Idag skulle han utebli helt och hållet, men av andra skäl. Han hade för första gången sjukanmält sig och låg nu hopkrupen i sängen, med täcket virat omkring sig och kudden över huvudet. Men han var inte sjuk. Han var förnedrad.

 

Ove hade befarat det värsta, då han bara iklädd morgonrock varit ut till postlådan och hämtat in dagstidningen. Det var ännu värre, förstod han efter att ha lästa vartenda ord på sportsidorna flera gånger. Han ville inte läsa om nedsablingen på sportsidorna men gång på gång gled blicken tillbaka till de stort uppslagna artiklarna.

 

                      UTKLASSNING I SERIEFINALEN

                                    Fyra mål av Fjutten Persson

                      Sportklubbens försvarare rundningsmärken

 

Till och med på förstasidan hade en stor hänvisningsblänkare stått

 

                      BOTTENMATCH AV SPORTKLUBBEN

                             IFK spelade skjortan av konkurrenterna

 

Ove hade länge suttit vid köksbordet med huvudet tungt vilande i händerna. En kopp kaffe stod orörd och kall vid sidan om den uppslagna tidningen. Han hade läst referaten och intervjuerna flera gånger. Varje gång hade det gjort lika ont. Sportjournalisterna, med sina snabba svängningar mellan himmelska höjder och bottenlös dy, hade helt sablat ner Sportklubben. Inte en enda spelare hade funnit nåd inför deras ögon. Inte en enda av de annars så hyllade spelarna eller lagdelarna hade fått minst lilla positiva omdöme. Möjligen att det stod ”minst usel var högersidan i anfallet”.

 

Ove hade inte varit sämre än de övriga i laget men knappast bättre heller. ”En kollektiv kollaps” hade tidningarna skrivit. Ove tog ändå på sig en stor del av skulden för fiaskot. Han visste att om han spelat som vanligt, om han hade varit bra, då hade han fått de andra med sig. Då hade det inte gått så illa. Mittförsvaret fick helt enkelt inte misslyckas. Allt var den där Fjutten Perssons fel. Så var det trots att Ove varnats för Fjutten redan flera dagar innan matchen.

 

Oves namn nämndes inte i referaten från matchen. Det var i alla fall en vänlig gest av tidningen. Ingen försvarsspelare nämndes, men Ove förstod att alla som läst tidningen också kunde läsa mellan raderna, även de som inte varit åskådare. Dessutom stod det på ett sätt i klartext SPORTKLUBBENS INNERBACK RUNDNINGSMÄRKE. Ex-allsvensk helt bortdribblad. Det var han det. Ex-allsvensk kallades han efter den korta tiden med Norrköping förra hösten. Han hade fått chansen i två träningsmatcher, en mot Austria från Wien och en mot Åtvidaberg. I båda hade han varit övertygande och hade fått skriva kontrakt nästan på stående fot. Ove hade kommit som en räddande ängel just när Norrköpings skadelista på försvarsspelare var särskilt lång. Men Ove Nyberg hamnade på samma lista redan i första matchen. I en höjdduell med Calle Palmér från Malmö FF landade Ove så olyckligt att han bröt benet.

 

Anders Johansson, lagledaren, hade redan ringt ett par gånger men Ove hade inte svarat. Han orkade inte med mer förlustsnack och absolut inte falsk hurtighet om att ”Vi kommer igen!” Det var det värsta han visste. Som att sparka på den som redan ligger. Ove begrep nog när det hade gått åt fanders. Egentligen hade tidningarna alldeles rätt. Om det bara hade varit möjligt borde alla elva på planen ha bytts ut senast i halvtidspausen. Kanske Anders hade ett besked från distriktslagets UK att Ove inte behövde packa trunken för resan till landsdelskampen i Finland. Så är det förstås. Ett så svagt kort kan man inte ha på en av de viktigaste platserna i laget.

 

**

 

”… och går det inte på annat sätt, så får du väl sparka honom på smalbenen. Men se till att du är utanför straffområdet!” 

Anders Johansson hade varit orolig för sin centerhalv, stor och stark och bra på att rensa i straffområdet, men trög, mest när det gällde att förflytta sig i sidled och oväntat svag ui höjddueller trots sin storlek. Oron hade bara vuxit under de senaste dagarna. Snabba motspelare var det värsta Ove visste och det visste Anders. Nu skulle Ove möta en spelare som inte bara var kvick i fötterna, han var dessutom fullständigt oberäknelig. Anders hade själv sett honom spela. Det värsta av allt var att grabben såg så obetydlig och nästan viljelös ut. Det kunde lura vem som helst. Fjutten är som en brännässla, ser ingenting ut för världen, men fy tusan vad den känns och vad det svider efteråt.

 

Fjutten Persson hade rykte om sig som målgörare i fotboll. De som såg honom utanför fotbollsplanen tvivlade, och på planen gjorde han inget väsen av sig … till en början. Motståndarlagen var ofta övertygade om att IFK fått sätta in en reserv från juniorlaget. Det var innan matchen börjat. Otvivelaktigt fanns hans namn i alla fall överst i de flesta skytteligor, där han deltagit i något lag. Det var detta Ove Nyberg skulle sätta stopp för. Det skulle inte bli några mål i baken den här gången och den där Fjutten skulle få lämna planen mållös för en gång skull.

 

”Håll dig nära”, hade lagledaren sagt, ”och ge honom en ordentlig tackling, så fort du kommer åt. Du är minst femton centimeter längre och väger mycket mer. Använd de resurser du har. Men vad du än gör – underskatta inte Fjutten Persson! … och prata inte med honom.”

 

Ove Nyberg, systerson till lagledaren, hade fått en ovanligt lång genomgång inför matchen. Det hade aldrig behövts tidigare att träffas på tu man hand på det sättet. Tillsammans hade de suttit på kaféet med en kanna kaffe och var sin mazarin. Det hade dröjt länge innan Anders kom in på sitt egentliga ärende. Ove brukade inte behöva mycket taktiksnack. Sparka bort bollen från straffområdet brukade räcka. Först pratade de allmänt och mysigt om fotboll, sånt som Ove tyckte om att lyssna på och lite grann delta i.

Men så hade Anders börjat prata om Fjutten Persson – ”en liten obetydlig skit”, hade Anders sagt, ”men akta dig. Man vet aldrig var man har honom. Nu kommer du att vara förvarnad. Du har ett mycket bättre utgångsläge än alla andra försvarsspelare haft. De andra har varit oförberedda och då har de underskattat honom och så, vips, har han fått göra mål, alltid helt orättvist om jag får säga min mening… men du kommer att klara det bra!”

 

Så hade Anders berättat om den enda match han sett Fjutten spela – mot ett lag från mellan-Norrland, till och med allsvenskt ett par år tillbaka. Och vilka spelare dom hade! – Flera tidigare landslagsspelare till exempel. Bara kändisar som Olle Pettersson och Svenne Hedman, Bertil Karlsson och Putte Uusitalo och många fler plus Hacke Macke i målet. Ja, han hette visst något annat, Hasse Matson eller något sånt. Idel elitspelare hade de, fast några förstås på nedåtgående.

 

För deras skull hade Anders åkt till matchen… för att få se några av de kända spelare, som han i alla fall hade hört talas om… och för att bli inspirerad.

Han blev rädd.

 

”Då lagen ställde upp, förstår du”, berättade Anders, ”såg jag i programmet att en före detta landslagsspelare stod som vänsterback i laguppställningen. Mot sig fick han den där lilla skorven Fjutten Persson, som knappt nådde upp till motståndarens axlar, när han hoppade. Jag såg hur gästernas vänsterback smålog lite skevt och överlägset, när han såg vad han hade för en spelare mot sig. Men det var faktiskt Fjutten som tog hem hela showen eller om man så vill förstörde den … för mig och ännu mer för det gästande laget.

 

Det syntes att de tidigare allsvenskarna kände sig mycket överlägsna. Att det var ett stort mått av underskattning är klart. De tog inte det lilla byalaget på allvar, inte alls. Och då man till slut gjorde det, var det alldeles för sent. Den fällan ska vi inte ramla i…!

 

Byalagets motståndare spelade faktiskt nonchalant, men alla väntade på att laget i alla fall snart skulle börja göra mål. Byalaget kämpade bra och efter ungefär halva andra halvleken stod det fortfarande 0-0, knappast rättvist. Då brakade det lös. Fjutten Persson fick en löpboll. Han är snabb på korta sträckor och han borde ha gått mot mål, men det gjorde han inte. Han passade inåt, en kort boll och fick den genast tillbaka. Pettersson och Karlsson hade hämtat sig från den första överraskningen och kom verkligen ångande mot Fjutten, stampande som två ilskna tjurar. Tokskallen verkade vänta in dem. Någon suverän dribbler var han inte då, och lär knappast ha blivit det senare heller, men han for som ett härvelkors runt benen på de storväxta försvararna. Ibland hade han bollen, ibland inte. Ibland småsparkade han motståndarna på benen och på fötterna, hackade liksom på dem. Det såg lustigt ut från läktarplats. Men motspelarna blev bara mer och mer ilskna. Pettersson såg nog rött efter en stund och det var nog inte bara tröjfärgen på Fjuttens matchtröja han då såg. Han kom rusande med full fart från innerplan och ut mot sidlinjen där Fjutten just snurrade med hans försvarskollega. Inte vann Fjutten en enda meter men han verkade ha roligt och så länge bollen var där, kunde ju gästerna söderifrån inte göra mål. Det var nog det som var tanken bakom, skulle jag tro. Från läktaren riktigt såg man hur hårt och våldsamt Olle Pettersson satsade. Det syntes på långt håll att han skulle klippa Fjutten över benen. Men Fjutten måste ha haft ögon i nacken. Eller också hade han uppfattat något varningsrop från läktaren. Han hoppade rakt upp och den våldsamma sparken träffade istället Petterssons medspelare över ena knäet. Den smällen hördes över hela idrottsplatsen. Karlsson spelade inte mer i den matchen. Undrar om han spelade något mer under resten av säsongen. Han bars ut på bår och som han svor och skrek så skulle det inte vara roligt att heta Olle Pettersson, så landslagsspelare han än hade varit. De tidigare allsvenskarna fick spela med 10 spelare resten av matchen. Och inte gick det bättre på det sättet…

 

 

Laget fick bita i det sura äpplet. Det blev förlust till slut mot byalaget, 1-0. Och vem tror du gjorde målet? Fjutten förstås. Det var en långpassning in mot målområdet. Fjutten sprang förstås. I mittförsvaret väntade Svenne Hedman men Olle Pettersson han gick mest och surade på sin backplats. Det enda han gjorde var att han upphävde eventuella offsider. Nå, Svenne Hedman var en stor men ganska trög koloss och var inte särskilt snabb. Han var väl nånstans kring straffpunkten, då han vände med bollen framför fötterna och enkelt skulle spela ut den mot sidlinjen. Ett ögonblick måste bollen ha legat fri, för Fjutten sparkade till bollen framför fötterna på Svenne Hedman. Hacke Macke var inte heller beredd. Bollen rullade mycket sakta in vid ena stolpen. Det såg ut som om Hacke hade borrat ner dobbarna i myllan längre än någon annan. Det var bara en minut kvar, då målet kom … så jag säger det en gång till. Underskatta inte den där grabben, Fjutten Persson.”

 

**

 

Då matchen började kom Fjutten och Ove Nyberg ganska fort intill varandra. Ove glodde ilsket på Fjutten, men Oves äppelkinder var inte avsedda att skrämmas med, så Fjutten skakade bara lite på huvudet. Ove kunde inte hålla sig, fastän Anders hade varnat honom. Släng inte käft med Fjutten. Du förlorar.

 

”Jag ska sparka av dig benen, om du kommer i närheten!”

”Jaså, du har fått i uppgift att vinna benknäckarligan, för matchen kan ni inte vinna”.

”Vänta bara …” Ove var nöjd med att han i alla fall fick sista ordet.

Så kom den första passningen upp mot Fjutten i mitten. Ove tryckte honom i ryggen, men det gjorde bara att Fjutten nådde bollen först – och högst var han i luftduellen, till Oves stora förvåning. En lätt touche med pannan och så fick Kalle på högerinnern fritt fram mot mål. Skottet tog i stolpen. Första anfallet. Ove drog en lättnades suck. Det var nära ögat. 

”Spela ordentligt!” ropade Anders så det dånade över planen. Ove förstod. ”Kraftfull tackling, gärna lite ful och regelvidrig”. Det var det han menade. En som var femton centimeter kortare skulle helt enkelt inte kunna vinna en nickduell mot Ove, som nog förstod vad Anders egentligen hade velat ropa.

”Nästa gång…, då!”

 

Då nästa gång kom blev Ove lite sen. Någon tackling hann han inte med, innan Fjutten redan var borta och hade spelat iväg en passning.

”Gör vad du ska göra!” nästan vrålade Anders Johansson. Han måste ha flyttat sig för det lät som om han var mycket nära, tyckte Ove. Det var nästan som om Anders skrek i örat på honom. Nu var det allvar, förstod han. Nu skulle han sopa till för kung och fosterland. Tog det smalbenen på Fjutten så fick han väl skylla sig själv, och gick det skulle han göra det utanför straffområdet. Precis som Anders ville, men för hans egen del fick det bli var som helst, bara han var säker på att få in en bra rundpall och helst bli av med den där ovanligt retfulla spelaren från planen.

 

Tillfället kom, till och med en aning utanför linjerna till straffområdet. Fjutten stod där och drällde med bollen som om han inte kunde bestämma sig för vem han skulle passa till. Ove verkade han inte ägna en tanke. I detalj kunde Ove efteråt minnas hur han tagit fart, slängt sig ner i en våldsam glidtackling med skosulorna uppåtvända och med full kraft glidit mot Fjuttens ben. Hade det tagit skulle nog stickor och strån ha rykt och Fjutten knappast kunnat gå på flera månader. Ove hade till och med en ytterst kort sekund känt hur kontakten med gräset brände till mot baksidan av hans lår. Ove bara gled och gled och någon motspelare fanns inte som han kunde törna mot. Däremot stötte han till bollen med handen, då han gled förbi. Han var rädd för att domaren skulle blåsa för straff, men signalen dröjde lite. Strax efteråt, då han redan börjat snegla bakåt, hörde han domarens drillande visselpipa - men inte för straff utan för mål. Otydligt såg han genom flimrande dimmor Fjutten Persson springa ut mot mittlinjen. Medspelare sprang i en klunga intill honom och dunkade honom i ryggen. Han hade gjort sitt mål i matchen och Ove Nyberg var den som hade spelat fram honom. Annars hade Ove inte varit i närheten av att hindra Fjutten att göra precis vad han ville med den store kolossen i försvaret. Ove böjde sig ner och tryckte pannan mot gräset och försökte känna något. Det var tomt nu. Förnedringen kunde inte vara större. Han önskade att domaren skulle blåsa av matchen, genast. Han började ana vad som menades med uttrycket ”bita i gräset”.

 

Då Ove mödosamt tog sig upp på knä, sneglade han bort mot det ställe där Anders Johansson hade stått för en stund sedan. ”Vad i helvete gör du?” vrålade Anders och slog ut med armarna, som om alla skulle förstå att det som hänt inte kunde vara hans fel.

”Den där jäkla Fjutten hoppade ju undan… Spela själv så får du se…”, muttrade Ove. Sedan la han till tyst för sig själv. ”Nu skiter jag i Fjutten. Han får vara var han vill. Jag tänker bara sparka bort bollarna så fort de finns i närheten, hårt och långt”.

 

Anders försökte rädda skinnet genom att sätta både en back och en mittfältare att markera Fjutten. De var ett bra drag – det vill säga Fjutten gjorde inget mål på en stund, men han hade långsamt vandrat ner mot ena hörnstolpen med sina två bevakare tätt intill. Han till och med sökte upp ytterligare en försvarsspelare, så ibland stod de fyra stycken intill varandra. Fjutten sprang inte ens, utom en gång, då han plösligt gjorde en kort rusch. Alla tre bevakarna följde med – helt i onödan. Sportklubben hade just då ett av sina få anfall som faktiskt kom ganska långt ner på IFK:s planhalva. De hade full kontroll på bollen eftersom de var i anfall.  Luckorna i försvaret blev däremot stora och andra IFK-spelare fick gott om plats för passningar och skott. Det var en dålig taktik av Sportklubben. Mittförsvaret var glest som nygallrad skog, men försvaret mycket tätt vid ena hörnstolpen.

 

”Rolig idrott det här!” sa Fjutten uppskattande till sina motståndare. ”Har ni spelat fotboll förut eller är det första matchen för er?”

Det var då domaren blåste för något som inte hände där bollen var. Han råkade titta åt det håll där Fjutten fanns och han såg rallarsvingen som en av spelarna gjorde, fastän den inte tog. Domaren blåste straff, men ändrade sig efter protester från Sportklubben. Inget hade ju hänt inom straffområdet. Hade det gått att döma straff där ute, nästan vid hörnflaggan så hade han gjort det. Nu blev det frispark istället, till mångas förvåning som inte haft sina blickar åt det hållet.

 

Fjutten gjorde småjoggande en vid sväng ut mot mittcirkeln, bort mot den andra hörnstolpen och fortsatte sedan in mot straffpunkten. De båda bevakarna hade fullt upp med att förklara för medspelare varför det blivit frispark. Danne Forsberg slog en bra frispark, hård var den och smällen i underkant av målribban hördes över halva byn. Målvakten gjorde en desperat ansträngning att nå bollen i röran av spelare framför målet och lyckades enhandsboxa bollen. Då hamnade den framför fötterna på Fjutten, som patenterat tåade in den invid den andra stolpen. Så hade Fjutten gjort mål igen och nästan helt på egen hand knäckt ett helt lags spelare, åtminstone i försvaret. Ove var inte den ende som tjurade en kvart i omklädningsrummet innan han duschade. Inte ett ord sa han på hemresan till stan. En stilla tanke började gro. Var inte planen ovanligt dålig, den sämsta de spelat på den här sommaren …?

 

**

 

Ove slängde uppgivet ifrån sig tidningarna och famlade efter kaffekoppen. Då han märkte att kaffet kallnat tog han koppen med sig till diskhon och spottade ut det kaffe han hade i munnen. Han kände på kaffepannan, men den var också kall och han hade glömt att hälla över i termosen. Utan att egentligen se något stirrade han ut genom fönstret. Det var en vacker höstdag med solsken och en del träd som börjat få gula blad. Himlen var klar och blå. I vanliga fall skulle han ha gått ut, åtminstone utanför dörren och tagit några djupa andetag, tittat mot himlen och sträckt på sig. Så brukade han göra och tänka ”Hej, världen – här är jag!”

 

Nu kände han sig alldeles urlakad, värre än direkt efter matchen. Han firade från jobbet, hade ringt och sagt att han var sjuk. Chefen hade harklat och brummat och det lät som om han skulle till att säga något, då Ove till slut lyckades få till en hostattack och lagt på luren. Chefen satt ju med i styrelsen i klubben. Den här seriefinalen skulle han få äta upp resten av året, kanske den aldrig skulle glömmas. Det var många på jobbet som inte tyckte om fotboll och särskilt inte om de förmåner han haft med betalda ledigheter för träning och matcher ibland. Han skulle nog få sina pikar. Undrar om det fanns andra jobb i stan … eller måste han flytta … kanske låta sig värvas … bara inte den här jäkla matchen hade varit …

 

Ove satte sig på sängen och satt en stund och kände hopplösheten komma över sig. ”Om jag bara gjort det och det och det… så kanske vi vunnit…”

Han tippade över på sida och drog upp knäna mot hakan, satte händerna över ögonen och blundade för att stänga ute ljuset och verkligheten och tidningarnas förnedrande ord. Han kände en klump i halsen och så vuxen han än var kände han att gråten var nära. Då ögonen svämmade över, knep han ihop dem hårt och slappnade av.

”Rundningsmärke, fy tusan …”

 

**

 

Oves mamma arbetade som biträde på en tvättinrättning. Hon hade splittrade arbetstider med ”timmar”, då hon var ledig. Då hon kom hem, blev hon överraskad över att mitt på dagen finna sin 23-årige son sovande som ett litet barn med huvudet under kudden. Hon visste inte om att han blivit sjuk. Han brukade alltid ringa, då han fått någon krämpa. Han tyckte om, när mamman ömkade honom och pysslade om honom. Dagstidningarna låg skrövliga på golvet. En sportsida var bortriven och hopknycklad. I marginalen på en av de andra sidorna läste hon något skrivet med stora spretiga bokstäver.

FOTBOLL ÄR SKIT. VI ÅKTE DIT

 

                       © LEIF LARSSON

                           Ej tidigare publicerad. En del från ”matchen” finns med i andra noveller.

                             Skriv gärna en kommentar till min e-postadress.

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER