Under en bråkdel av en sekund stod de orörliga, pojken och räven. Den ena storögt betraktande, den andra med alla sinnen på helspänn. Räven hade långsamt lyft ena frambenet och sänkt huvudet. Plötsligt ryckte den till och försvann in bland buskar och ris. Bara grenarnas darrande på en liten björk en sekund eller två, visade var den försvunnit.

 

Håkan hade sett räven innan den känt vittringen av honom, då han kommit gående efter skogsbilvägen som slutade i sandgropen. Bara några steg in i sandtaget, uppfattade han en rörelse i ögonvrån och stannade. Det var då räven kom fram på kanten av gropen. Räven rörde sig mjukt och smög försiktigt i lingonriset. Det var som om den var noga med var den satte ner tassarna. Den yviga svansen svepte sakta några centimeter ovanför riset. Blicken var koncentrerad på något framför nosen.

 

Håkan vred på huvudet då han försökte se vad räven tittade på, vad det fanns för byte. Kanske svepte ett vinddrag just då mot räven så att vittring från människa nådde den känsliga nosen. Räven försvann! Några meter från gropen upptäckte Håkan vad räven hade smugit fram mot – järpkycklingar. Hönan sprang med släpande vingar runt i riset för att locka bort honom. En unge satt förstenad på en kal torraka på marken och trodde sig osynlig. Räven hade den inte lurat, inte Håkan heller. Han följde stigen och hoppades få en skymt av räven längre fram. Den visade sig inte mer.

 

Många av kamraterna trodde inte på Håkans berättelse. De trodde att han hittade på … som vanligt, sa dom. Det var mycket länge sedan någon sett rävar i skogarna närmast byn. Räven hade länge varit nästan lika ovanlig som varg och björn. En del började till och med kalla Håkan för Räven trots att han inte var det minsta rödhårig. Håkan tyckte inte om öknamnet och inte att de trodde att han ljög. Den smärtan kändes djupt in i hjärtat. Till och med kompisarna i fotbollslaget hade börjat kalla honom Räven. Han hade bett dem sluta, men efteråt hade det tvärtom blivit värre.

”Hur har du det i lyan?” sa dom och skrattade.

Håkan som alltid tyckt om fotboll slutade komma till träningarna.

 

 

”Jag ska minsann visa dem”, tänkte han. ”Jag ska fånga en rävunge. Den dagen då jag byggt buren för rävungen och kan ta ut den och hålla den i famnen … DÅ håller de nog tyst …”

Han skulle minsann visa dem.

En mulen dag med ingenting att göra, cyklade Håkan mot sandtaget. Han passade på när ingen såg vart han for. Cykeln lämnade han långt från sandgropen. Sista biten gick han mycket tyst och försiktigt, stannade ofta och lyssnade. Nästan på tå nådde han fram till det ställe där han hade stått och betraktat räven. Inga spår. Ett par skator skrattade i en stor björk och några trastar flög tjattrande förbi. På avstånd hörde han en bogserbåt signalera ute på fjärden. Över sjön som han kunde se från åsen såg han en flock änder landa i vattnet så att det stänkte om dem. Solen sken och allt var lugnt och stilla.

”Fridfullt, skulle mamma ha sagt”, tänkte Håkan.

Han rörde sig långsamt. Smärtingskorna gjorde inga avtryck i den hårda sanden på botten av sandtaget, där traktorer och lastbilar hade kört.

 

Håkan undersökte sandtaget mer noggrant än förra gången han var där. Mossa och lingonris hängde ner över kanterna på en del ställen. Torr sand hade rasat ner här och var och små åsar hade bildats i sluttningen. De såg ut som lutande vågor. Då och då rasslade det till lite och sandkorn rann iväg. Håkan gick sakta runt och försökte se in bakom de nedhängande sjoken med mossa, barr och småkvistar … och rötter som såg ut som garntrådar. På två ställen tyckte han att det såg ut som lite större hål i gropens väggar. Särskilt ett var stort, sanden hade runnit iväg längre än på andra ställen. Det kunde vara ingången till en lya. Håkan ställde sig på knä intill den mörka gången. Rakt in gick den. Han lutade sig ner mot marken och lyssnade. Inte ett ljud hördes. Inget gny och inget gläfsande från rävungar, inget skällande eller morrande från en rävhona.

Men Håkan visste hur tysta djur och fåglar kunde vara då fara hotade. Till och med björnar brukade sjunka platt ner på marken och se ut som mossiga stenar, då människor var nära. Det hade han läst i en av de många djurböcker han lånat från skolans bibliotek.

Flera ungar kunde finnas i lyan, tysta och rädda.

Inget hände.

”Räven ligger kanske kvar och trycker … jag måste krypa in … en bit åtminstone om jag ska kunna fånga en rävunge. Då blir dom allt tysta … killarna …”

 

Håkan stod flera minuter på knä utanför det mörka hålet i kanten av sandgropen. Gropens väggar sluttade lite in mot mitten på sandtaget just där. Gången gick rakt inåt, vågrätt, ganska nära markytan.

Till slut stack Håkan in huvudet. Gången var rymlig.

”Gott om plats för en räv …”, tänkte han, ”och för mig också …”

Räven, hade dom andra ropat efter honom.

Han var mycket försiktig och rörde sig sakta. Räven skulle förstås känna vittringen av människa, men han ville inte skrämma djuren med ljud eller häftiga rörelser. Jorden var torr närmast öppningen. Håkan kände med handen en bit in och tyckte att marken var lite fuktigare där. Lukten av jord kändes starkare. De enda ljud han kunde höra var från en gransångare i toppen på ett träd och längre bort en taltrast. Skrattmåsarna högt upp på himlen cirklade runt, men från dem hördes inga skrin.

 

Han låg på mage och ålade långsamt framåt. Gången var i början lika bred som då han kröp in men på en del ställen hade den smalnat av. Håkan hade på de ställena trängt sig längre in liggande på sidan. Med ryggen kände han gångens tak. Han ormade sig långsamt framåt. Sand och jord rasade ner från taket, så fort han snuddade i det. Han önskade att han haft mössa på sig. Inne i gången blev det annorlunda efter en kort bit. Jorden och sanden var fuktigare. Han kände det på lukten och med händerna också. Framför honom var det mörkt. Bara då och då, när han krängde sig fram kunde en ljusglimt bakifrån ta sig förbi hans kropp. Något ljus från någon annan ingång syntes inte någonstans. Gången hade sedan blivit lite smalare. Han skulle ha behövt en ficklampa.

 

Försiktigt trevade sig Håkan framåt. Han undrade hur långt han kommit, kanske ett par meter eller tre eller sju-åtta, trodde han. Det var omöjligt att beräkna. Det var så mörkt. Fortfarande gick det bra att krypa. Han spände fötterna i marken bakom sig och tryckte sig framåt. Han stötte huvudet mot något hårt och ryckte till och slog upp huvudet mot gångens tak.  Jord rasade ner i nacken och innanför skjortan. Han låg stilla några sekunder och kände försiktigt efter vad han stött på. En rot från ett träd, ingen kraftig rot som tur var. Han skulle kunna ta sig förbi, men han hade blivit rädd, då de torra rottrådarna rörde hans ansikte. Tänk om det fanns större djur i lyan. Järvar fanns väl ändå inte här… och för björnen var lyan alldeles för liten och trång. Förresten var det sommar och björnar lufsade omkring i skogen då. Han kände sig lite lugnare. Björnar … Här i trakten hade väl ingen sett någon björn …

 

Fast – en räv kunde nog vara tillräckligt ilsken. Tänk om den inte smet ut genom den andra utgången … tänk om den anföll!

 

Håkan kände sig varm. Han stannade upp några sekunder och la flämtande huvudet på ena armen. Luften hade blivit svårare att andas. Han svettades och andades tungt. Det var mycket jobbigare att krypa efter räv än att springa ett trehundrameterslopp, tänkte han plötsligt. Mycket jobbigare. Han skulle hellre ha sprungit … Han vilade lite igen. Tryckte sig sedan framåt igen, inte långt, men det får ta den tid det tar, for det genom hans huvud, den tid det tar … Han kände sig mycket törstig och stannade upp igen. Gången hade blivit smalare, åtminstone just där. Fanns det en lya skulle han kunna röra sig lättare där. Han måste kunna vända då han skulle krypa ut. Jorden var torrare igen. Han undrade om den dammade. Det kunde han inte se, men det sved i ögonen och munnen var torr. Han fick blinka mycket. Han borde ha haft en ficklampa. Så oplanerat att krypa in i gången utan lampa. Hela tiden kröp han med den ena armen utsträckt en bit framför sig. Han ville vara beredd på något sätt. Med den andra hjälpte han till att åla sig framåt. Vad gör jag om jag plötsligt får tag i en rävunge? Undrar om dom är blinda, som kattungar … hur ska jag ta mig ut med den i handen. Tänk om jag kramar ihjäl den …

 

*

 

Håkan hade krupit i gångar förut. Lite vana hade han. Då hade det varit obehagligt. Nu kändes det ännu värre. Det var i våras, då det var töväder och kusinerna hade byggt borgar och grävt flyktgångar i den blöta kramsnön. Han hade grävt långt in under en stor snöhög, grävt framför sig och skyfflat blötsnö bakåt förbi sig med ena handen, nästan precis som nu med sanden. Det var då han hade fastnat! Den blöta snön ovanför honom hade satt sig, sjunkit ihop. Han kunde ännu känna tyngden mot rygg och bröst. Bara handen, som han haft framför sig, hade han kunnat röra. Han hade lyckats böja på knäna och sparka med fötterna. Sedan tryckte han upp ryggen så att det skulle bli mera plats i gången. Då brast taket och helt plötsligt hade han kunnat andas frisk luft. Han hade kommit snett och var i kanten på den stora snöhögen. De andra hade inte märkt vart han tagit vägen. Alla hade byggt på sitt. Håkan hade krupit bort från borgen och sagt till de andra att han blivit så blöt att han måste gå in och byta kläder … Han hade inte kommit tillbaka.

 

*

 

Då Håkan krupit in i gången ett stycke, fick han för sig att den lutade lite neråt. En stund senare hade han tyckt att gången återigen gick uppåt och att den svängde åt vänster. Håkan trevade med handen framför sig och kände jordväggen framför sig. Kanske en tvär sväng? Han kände sig för så gott han kunde. Ingenstans fanns någon öppning för honom.  Gången hade tagit slut. Varken för honom eller räven fanns någon reservutgång.

 

Håkan rörde sig någon centimeter framåt med handen framför sig. Han stötte huvudet mot kompakt jord. Gången måste tidigare ha vikt av åt någon sida eller tagit slut. Håkan kände sig för åt olika håll. Det gick inte att komma längre. Det fanns ingen lya. Det hade inte blivit mer plats för honom. Han kunde inte vända sig om. Det fanns ingen annan väg ut, inte för honom och inte för någon räv. Det var därför han inte hade sett något ljus någonstans ifrån. Det kändes skönt på ett sätt. Nu behövde han bara krypa ut. Samtidigt blev han besviken. Han kände att han måste ligga stilla några sekunder, innan han skulle börja krypa bakåt. Det flimrade för ögonen. Små ljusprickar dansade innanför ögonlocken men omkring honom var det kolsvart. Han hade blivit trött i nacken av att hålla upp huvud precis så mycket att han inte skrapade ner jord från gångens tak. Andningen var tung. Han lyckades ta sig lite bakåt, inte mycket men han kände att han var på väg. Han nådde inte längre fram till väggen i gångens slut, när han sträckte ut armen. Så törstig han var … Han la ner huvudet mot armen igen och undrade vad mamma skulle säga, när hon fick se skjortan han hade på sig. Kanske den var trasig också. Förfärligt smutsig måste den vara, och byxorna …

Huvudet blev tyngre. Hade jord rasat ner på honom utan att han märkt det? Nu kände han hur trött han var … och törstig… han skulle ha haft med sig en liten flaska med vatten … Snart skulle han vara ute ur gången … men han måste vila först. Hur lång tid hade gått? Fem minuter … en kvart … eller längre. Armbandsuret var inte självlysande.

Det blixtrade innanför ögonlocken. Blixtar fanns … men inget ljus.

Håkan la huvudet mot den utsträckta armen.

Så trött han var.

Han måste vila sig igen. Inte mycket, några sekunder bara. Ögonlocken var tunga. Han blinkade för att få bort den svidande och skavande känslan i ögonen.

Han kröp mycket sakta bakåt igen. Ut mot öppningen. Han var säker på att han rört på fötterna och skjutit ifrån med händerna. Jord strilade hela tiden ner på honom och rann ner innanför kläderna. Det var mycket svårare att krypa bakåt.

”Undrar om jag är gråhårig nu … eller rödhårig, om det är samma jord som i gångens öppning … eller blå. Kanske det har varit sandjord först och sedan lera, blålera.”

Han försökte blåsa bort jorddammet som han fick i näsa och i mun och var nära att nysa.

”Nyser jag slår jag väl huvudet i gångens tak och jordmassor rasar ner kring skallen …”

 

*

Håkan tyckte att han oändligt långt borta hörde röster, arga röster. Det susade i öronen men orden uppfattade han inte. Han lade ner huvudet mot handen, höll andan och lyssnade. Var någon av de andra i sandtaget för att försöka fånga en rävunge? Det lät mer som när pappa och hans bror bråkade, kanske slogs. Det hade de gjort en gång. Håkan hade sett dem och då hört deras hatiska ord. De tyckte inte om varandra.

Det var om honom de hade bråkat, att han inte var pappas pojke … Vem som helst kunde se det! En sån lintott kunde pappa aldrig få. Det begrep han väl!

”Att du inte är så mycket karl att du kan få din kvinna att tala om hur det är … vem det är …”

Den gången hade Håkan länge legat i sitt gömställe. Många långa minuter efter att de hade gått iväg åt var sitt håll hade han legat kvar nästan bedövad. Han hade gråtit. Sedan hade han smugit hem efter cykeln. Han hade hört mamma och pappa prata i köket. Vanligt prat, inget bråk. Länge hade han cyklat omkring på måfå och kommit hem från ett annat håll.

”Var har du varit?”

Pappas röst hade varit vass och misstänksam.

”Ute”, hade han svarat, ”bara ute … neråt hamnen en sväng …”

Pappa hade länge tittat på honom, som om han ville veta … eller kanske redan visste. Som om han sett Håkans gömställe och förstått att han hört allt, men han frågade inte mer. Håkan visste inte var han varit. Cykeln hade styrt sig själv. Ner till hamnen hade han nästan säkert varit. Lukten från våta ryssjor upphängda på tork satt kvar i näsan … men sedan … Mamma sa ingenting. Hennes ögon var inte glada.

”Om jag inte är mammas och pappas pojke … vem är jag …”

 

*

 

Det hade blivit tyst. Rösterna var borta. Hade de varit verkliga? Så nära ingången var han väl ändå inte? Han kunde inte höra något alls, inte ett ljud, inga ord och inga skratt, inga fåglar. Han hörde bara sina egna ansträngda andetag och pulsens dunkande i tinningarna.  Allt annat höll andan.

Torr jord silade ner på honom. Han blundade för att slippa få sand eller damm i ögonen och försökte vrida huvudet åt sidan för att komma undan, men kände att … han satt fast!

”Det gör ingenting … jag kan inte ha långt jag kvar …”

Håkan försökte pressa ner baken och magen och med skorna skjuta undan sand och jord. Han tryckte på med händerna. Några centimeter bakåt lyckades han komma.

”Var är jag … jag måste ha kommit in i en annan gång …”

Gruset var grövre.

Hjärtat drog ihop sig och smärta strålade ut åt alla håll. Det flimrade framför ögonen, som myror som sprang åt alla håll i en myrstack. Han la ner huvudet mot marken.

”Måste ta det lugnt … måste vila … När jag kommer hem ska jag säga åt pappa att jag visst är hans pojke … alldeles säkert … och mammas också. Blir han glad då ska jag … då ska jag …”

Håkan tappade bort tanken. Han kände hur benen blev tyngre och svårare att röra. Hade mycket jord rasat ner på benen. Han låg stilla några sekunder, blundade, andades djupt flera gånger. Svetten rann i pannan. Sedan försökte han med all kraft trycka sig bakåt.

 

Han hann uppfatta ljudet först, innan han kände markens rörelser. En djup suck gick genom jorden. Gången trycktes ihop! Marken knakade och brakade och vibrerade under honom … och ovanpå honom. Håkan pressades neråt som om han legat underst när alla skolans pojkar hoppat på honom. Armarna låstes fast, näsan trycktes mot marken, en tyngd pressades mot ryggen, benen värkte.

Plötsligt försvann allt. Den kramande känslan omkring honom lättade, ökade, lättade och ökade igen. Allting omkring honom rörde sig. Han fördes bort, gled iväg med flaxande armarna. Något att få fatt i fanns inte.

Något hårt slog till mot bakhuvudet.

En kort sekund hade han ljus i ögonen. Han såg träd bakom sandgropen och blå himmel. Han gled iväg, sjönk och klämdes fast. Sand och jord omfamnade honom. Han kände en brännande smärta i ena benet. Under ett ögonblick tyckte han att han såg någon springa bort från sandgropen. Långsamt stannade all rörelse, ljuset dämpades och … mörkret kom. Ljuden tog slut.

Sand och jord trängde in i munnen. Då dammolnet lagt sig, växte smärtan i benet.

 

Efteråt sken solen och vattnet glittrade. Hela ena sidan av sandgropen var borta.

Stora sjok hade rasat ner där gropen var bredast och dragit med sig en del mindre träd. En stor tall och några små granar lutade sig ut över den nya kanten av sandtaget.

Högt upp under den blå himlen svävade en mås. En bofink prövade försiktigt sin röst i ett träd en bit från gropen.

 

                                              ©LEIF LARSSON

                                                          Tidigare publicerad som första novell i samlingen Han som hittar på (2016)

                                                          Skriv gärna en kommentar: E-postadress: leif@lars-son.se