2016-08-01

PRÖVNINGEN


Kristoffer svettades. Han var ännu varm efter den långa promenaden från busstorget. Gevalia hade det stått med stora bokstäver på ljusskylten på ett hustak i närheten. Han hade inte gått fort och flera gånger hade han känt lusten att strunta i alltsammans. För mammans skull fortsatte han. Hon skulle bli besviken om han inte ens försökte ta chansen att bli nånting, som hon sa.

 

Över järnvägen bort till den stora stenbyggnaden.  

Nedanför en liten sluttning med många gamla tallar låg en ishockeyrink inbäddad i gula maskrosor och fibblor. Ena dörren in till avbytarbåset hängde på ett gångjärn. Rinkens sidor gick i vågor.

 

På hela vägen från bussen hade Kristoffer knappt sett någon människa. Då han passerade järnvägsövergången hade han hört två stationskarlar på avstånd ropa till varandra. De hade lagt om växlar, som om de väntade ett tåg när som helst. Mitt på spåret hade Kristoffer stannat till och lyssnat. Ingenting hördes. De var förmodligen ute i god tid. Stationen låg vid vägs ände.

Det var ovanligt lite folk intill det stor gulbruna stenhuset, så lite att Kristoffer var tvungen att ta fram papperslappen med dag och tid. Kanske många av dem som kallats hade olika tider och skulle komma senare. På den grusade gårdsplanen fanns några bänkar och en typ av permanent trädgårdsbord av grovt virke. Där längst bort satt några yngre kvinnor, kanske blivande studiekamrater. De skrattade högt. Ingen från hans militära förband syntes till. Kanske de ångrat sig redan … de också. De som liksom han fått permission för att tentera. Var läraryrket verkligen något att satsa på. Kristoffer var tveksam.

Att ständigt bli bedömd, bespottad, nästan hatad ibland, ifrågasatt, och så alla inställsamma – hur skulle han klara av dem?

 

Han gick in genom den tunga dörren i gaveln. På glasrutan satt en lite lapp med texten Till intagningstentamen. Dörren smällde igen och ekot låg länge kvar i korridoren. Ljudet från hans steg studsade mellan stenväggarna. Det kändes varmt och kvalmigt instängt, precis som skolor brukade kännas de första varma dagarna i augusti, innan terminen ännu kommit igång, innan skolungarna rört om i den stillastående luften med sitt spring … fast skolbarn skulle lärarkandidaterna ju inte vara här … om han nu kom så långt som till att bli kandidat. Kanske luften alltid var så här stillstående instängd. Kanske blivande lärares svett och möda från tidigare generationer hängde kvar i luften.

Korridoren var lång med höga dörrar i vardera änden och från båda hållen fanns en kort trappa upp från ytterdörrarnas port till korridoren. Det var högt i tak och de ljusgrå väggarna var indelade i stora fyrkanter. Hans steg hade ekat på stengolvet.

”Här är det omöjligt att gå tyst”, tänkte han.

Men det var ljust i den långa korridoren. Fönstren satt högt och fönsternischerna var djupa, som i en medeltida borg. Det var ganska likt militärkasernerna, bara lukterna var annorlunda. Skoldamm istället för skofett, vapenolja och kommandoskrik. 

 

Kristoffer kände en lätt gnagande oro. För sig själv erkände han att han var nervös och inte hade en aning om vad han skulle säga eller göra. Genom ett fönster på glänt kunde han höra enstaka röster. Säkert andra som ska börja första terminen, hade han tänkt. Det luktade lite svagt av rengöringsmedel. Anslagstavlorna i var sin ände av den gråvita korridoren var nästan fulla med anslag. Ännu satt alla papper rakt och ordentligt fastsatta i alla fyra hörn. På ett av dem hade hans namn stått. Namnen på två av kamraterna från ”hans” militära förband kände han igen, men han hade ännu inte sett någon av dem. Alla andra var okända. Bakom dubbeldörrarna in till biblioteket hördes dämpade röster. Där inne skulle han först hålla sitt framförande, berätta sin historia om varför han valt att bli lärare, och sedan skulle han intervjuas av intagningsnämnden.

 

Han hade ingen historia att berätta. Han hade inte valt, bara följt med och han hade inte kunnat tänka ut något påhittat. Allt var en slump. Skjortan klibbade på ryggen och trots värmen rös han till, då han lutade sig mot stenväggen bakom bänken som han satt på. En fluga surrade envist och meningslöst mot fönsterrutan. Ljudet förstorades mot de kala väggarna och fyllde snart hela korridoren. Han lutade huvudet bakåt mot den kyliga stenväggen och blundade uppgivet. Bara sten överallt, kallt och hårt. Vad gjorde han där? Han tänkte på moderns glädje, då beskedet hade kommit, att han skulle få tentera in på utbildningen. Jag är så stolt över dig, hade hon sagt. Det var långt ifrån klart, först intagningstesten, sedan år på skolbänken och framför.

Ändå kände han nu att det här ville han inte. Han började resa sig.

”Jag far hem”, tänkte han. ”Det här är ingenting för mig …”

 

Han sjönk ner på bänken igen, då han hörde ytterdörren öppnas i bortre änden av korridor. Så långt in i huset hade han ännu inte varit. Tre eller fyra unga kvinnor kom in. De skrattade och pratade och fnittrade lite nervöst men ljuset blev lite ljusare, tyckte Kristoffer. Hälften av alla som togs in skulle vara unga kvinnor. Det var en stor glädje att se fram mot jämfört med militärlivets grå enformighet och avidentifierade anonymitet.

 

Dom pladdrar på i munnen på varandra, som om dom är på en syjunta, tänkte Kristoffer. När dom passerade förbi honom satte dom näsorna i vädret och skrattade högt. Den som gick sist log bara hemlighetsfullt. Hon hade väl inte heller hört att någon av de andra sagt något lustigt. Blond, inte så lång som de andra och inte så rund heller. Kristoffer tittade upp och följde dem med blicken. Ingen av dem hade sett honom på bänken under det stora fönstret.

Inte ett ljud kom över hans läppar.

 

Just då öppnades dörren till biblioteket. En bullrande röst sa hans namn och med ena handen vinkade han till Kristoffer att han skulle komma.

 

Mannen väntade inte. Dörren stod halvöppen men höll långsamt på att glida igen. Den hängde lite snett på gångjärnen eller hade en dörrstängare som Kristoffer inte kunnat se. Det var en smal och hög dörr, vit med smala dörrspeglar och handtaget högt upp.

”Förmodligen för att man ska känna sig liten i den här miljön …”, tänkte Kristoffer, ”som på slott och herrgårdar men det här är bara en skola.”

En liten svart metallskylt med ordet BIBLIOTEK i vitt satt fastskruvad på dörren. Han kände att handtaget satt lite löst, när han tryckte ner det fastän det inte behövdes, löst och nött. Många hade gått in där före honom.

 

Tre allvarliga personer satt bakom ett stort mörkt bord, två män och en kvinna. Framför mannen i mitten låg en stor anteckningsbok och en reservoarpenna låg intill, som om Kristoffers ord var så viktiga att de skulle skrivas upp.

Han kände sig lite förvirrad och osäker. Utan att säga något tittade han på de tre bakom bordet och tog några steg in i rummet. Golvet var mörkbrunt och golvbräderna var smala. De låg så tätt som om de spikats från sidan också. Kristoffer väntade att någon av de tre skulle säga något, fråga eller be honom börja berätta.

Han som öppnat dörren för Kristoffer hade satt sig på en stol vid dörren. Han var väl vaktmästare, vaktkonstapel, förhörsvittne, sådana som Kristoffer sett på polisfilmer. Han såg uttråkade ut, lade ena benet över det andra och började vippa på foten. Stolen stod lite ojämnt och vaktmästarens gungningar hördes som ett gnällande i den tysta salen. Mannen i mitten harklade sig och gjorde en liten rörelse med handen och vaktmästaren slutade vippa på foten. Han ställde ner båda fötterna mot golvet och la en hand på varje knä och lutade sig framåt.

 

Kristoffer förstod att mannen i mitten var den som bestämde … mest. Det var väl han som var rektor.

”Vad är det han heter …? Jag borde komma ihåg det … säkert ett av namnen på kallelsen jag fick …”

Kristoffer såg fundersam ut. Kvinnan, som satt med, spärrade upp ögonen. Kandidaten såg inte så nervös ut som dom brukade. Mer grubblande, kanske en troende som hon, kanske hon tänkte.

”Det var något väderstreck … Öster …? Knappast Söder. Det borde jag ha kommit ihåg. … men Nord kanske som granngubben hemma … eller var det väster … Jo, Wester, förstås. Ville Wester hade en av de andra sökande sagt.”

På rektorns ena sida hade en plufsig, nästan helt flintskallig man med glasögon och plutande mun sjunkit ner. Kinderna hängde dallrande. Han såg mycket trött ut och hade svårt att hålla ögonen öppna. Då och då formade han läpparna till en strut och blåste ut luft. Han hade blivit störd i något viktigare och visade nu vad han tyckte.

Kristoffer skulle komma ihåg honom. Han var metodiklektor och skulle enligt rektorn bevaka nya pedagogiska vinningar och sprida sina kunskaper och erfarenheter till kandidaterna. I fyra veckor satt denne framsynte man sedan och läste innantill i en bok om pedagogik. Alla i klassrummet hade samma bok uppslagen framför sig. Den första lektionen med denne metodiklärare önskade Kristoffer att han hade följt sin ingivelse att gå hem.

 

På den andra sidan satt den magra kvinnan med håret slätkammat och med en ordentlig knut i nacken. Kristoffer kände igen symbolen – en frikyrkokvinna. Hon hade också glasögon som hon oupphörligen tog av sig och tog på sig. Fötterna flyttade hon som om hon spelade orgel. Hela tiden. Rektorn la en hand på hennes ena knä och hon blev stilla. Kinderna rodnade och hon tittade ner i bordet. Så böjde hon sig ner och lyfte upp en handväska och började söka i den. Rektorn väntade och Kristoffer väntade. Hon hittade en kulspetspenna och la sedan ett tomt pappersark framför sig.

 

”Jaha, kandidaten … förste man idag … Välkommen.”

Rektorns röst lät inte alls myndig. Den var lite vek och nästan gnällig. Pipig på något sätt då han försökte vara avslappnad och välkomnande på samma gång.

Kristoffer nickade. Han hostade till och harklade sig sedan …

”Ja, då så …” fortsatte rektorn. ”Kan vi nu få höra varför kandidaten så gärna vill bli lärare …?!”

Kristoffer tittade ut mot solskenet och såg fåglar landa i en stor tall. Han nös flera gånger …

”Prosit”, sa alla tre på en gång. De skrattade till och tittade på varandra.

 

”God dag … Jag heter Kristoffer Andersson … Jag är väldigt osäker på om jag verkligen vill bli lärare.  Det har jag aldrig lockat mig tidigare. Mamma skulle bli glad förstås. Det är för hennes skull jag är här. Hon tror att det är något fint att vara lärare. Hon är änka och vill att jag ska ”bli något”, som hon säger. Då menar hon något annat än att vara kroppsarbetare, slita ut sig för usel lön och ofta vara arbetslös. Slippa gå lerig och smutsig och uttröttad i grovarbete som pappa … och få bättre betalt, fast det vet hon inte … Lönen, alltså, vet hon inget om, annat än den måste vara lite bättre än hennes egen svältlön. Hon har inte haft det så lätt.

Hit till den här gamla skolan kommer jag med de allra sämsta förutsättningarna. Jag kommer direkt från det militära …”

 

Då Kristoffer tystnade rev rektorn sig i håret och gapade så att löständerna skallrade. Det var en inledning som han inte väntat sig. Kvinnan flämtade till och flyttade bort rektorns hand från sitt lår. Hon stirrade på Kristoffer som om han svurit i kyrkan. Den plufsige mannen öppnade ena ögat och tittade intresserad på kandidaten framför sig.

”Det var som tusan …” mumlade han.

 

”Jag sökte hit bara för att lumpen är så ini … så otroligt trist och tråkig och meningslös och för att flera lumparkompisar gjorde det … och för ledigheten från lumpen förstås, mest det. Tre dagar ledigt fick vi utan gnäll, men när farsan dog gick det inte att få ledigt, inte en halv dag ens. Jag hade nog inte farit till begravningen i alla fall. Han var en buse, en skitstövel … Men för att fara hit fick jag tre dagars permission utan vidare. Det uppskattar jag verkligen. Nu kan jag slippa gapiga furirer och löjtnanter … och så hoppades jag förstås få se några trevliga flickor här … hälften som får börja här ska ju vara flickor.”

 

Kristoffer tittade ut genom ett av de stora fönstren med tunga mörka gardiner. En flock duvor flög vinglande förbi och landande kanske på det gröna vaktmästarhuset som stod där intill ingången som om det var en egen liten låda. Den stod som om den hörde till men samtidigt som om den inte gjorde det. Att den bara hamnat där.

 

Då Kristoffer tystnade hade rektorn tittat på de båda andra med stor förvirring i ögonen. Det här hade han knappast väntat. Han svalde så högt att det hördes i hela rummet. Kristoffer fortsatte innan någon av de andra hann säga något.

”Men jag skulle bli en bra lärare, om jag vill fortsätta! En av de bästa som ni nånsin haft här …”

Kristoffer log lite grann och märkte att juryn som skulle döma honom lyssnade. Försvarstal var det inte men …

”Jag är van att leda andra, ta hand om ungar och … ja äldre också som inte är så kunniga. Jag kan visa hur de ska göra och instruera dem och kommendera dem också om det behövs. I den militära galenskapen är det väl det enda som man skulle ha nytta av … Jag kommer att ha nästan två års påtvingad befälsutbildning, när vi äntligen får mucka nästa höst. … det rår jag för själv … Jag kunde inte låta bli att berätta om mina ledaruppdrag inom idrotten … Jag höll på att bli major på kuppen, men då en överste som skötte inskrivningen och luktade sprit lång väg började hota med Jägarskolan i Kiruna erkände jag att jag inte kunde åka skidor så det fick bli I19 … som ni säkert känner till, men jag ska inte berätta vad I:et står för.

Jag röker inte heller och det måste vara en stor merit för en lärare, för en lärare som jag själv hade i folkskolan luktade så vedervärdigt av piprök att man inte kunde komma närmare än fem meter innan man storknade … någon i det här rummet är rökare. Det känner jag.”

Kvinnan med hårknuten sneglade på rektorn och himlade med ögonen och nickade mot vaktmästaren, som reste sig och gick ut. Kvinnan flyttade sin stol någon centimeter längre bort från rektorns.

”Sjunga och spela är jag mycket dålig på och psalmverserna som vi fick dårplugga i folkskolan har jag gjort allt för att glömma. Frånsett dem så trivdes jag bra i skolan.

Ja, det var väl det. Mina tio minuter har kanske gått nu? Ni behöver inte skicka något brev om att jag inte kommit in. Jag har ju fått tre dagar ledigt i alla fall … det ska ni ha tack för …”

 

Kristoffer vände sig mot dörren samtidigt som vaktmästaren kom in igen doftande av rök och ställde sig så att han spärrade vägen. Då Kristoffer närmade sig dörren hörde han vaktmästaren säga:
”Det är inte jag som röker …”

”Nähä”, mumlade Kristoffer.

”Ni i uttagningskommittén verkar inte ha det så kul alla gånger, så jag tänkte muntra upp er lite. Det höll jag på att glömma. Vi skulle ju berätta lite om oss själva, men jag berättar om Frans istället … när han skulle mönstra, till det militära alltså, och överstegeneralen som satt där och valde ut folk frågade vad Frasse skulle bli, vilket yrke han skulle välja … sedan, då han var klar med den militära uppfostran. Han kallas förresten Sållet … ja, för att han var fotbollsmålvakt.

 

- Drottning! svarade Frasse på överstens fråga och hela militärkommandot gapskrattade.

- Det kan du väl inte bli!

- Då ska jag bli som pappa.

- Vad är han för något då?

- Arbetslös.

 

Historien, som Frans själv berättat, tror jag han hittade på just där, när han stod inför den militära uttagningsgruppen – och han var varken elak eller dum. De var militärtjänsten han inte tyckte om, precis som jag, men fotbollsmålvakt är han ännu och mycket duktig dessutom. Han var här för några år sedan och tenterade och blev lärare.

Rektorn drog lite på munnen. Kollegan vaknade till och kvinnan gjorde en grimas.

 

”Ett ögonblick! Vill kandidaten vänta en kort stund … Tack! Arbetslös kommer han aldrig att bli om han blir lärare … och Frans har säkert inte heller varit det. Vi har naturligtvis inte hunnit konferera vi tre … men personligen tycker jag att kandidatens framträdande var mycket personligt, ledigt framfört och med stor inlevelse … MYCKET BRA!

Tack så mycket.

Vill Engman be nästa komma in …”

 

Då Kristoffer trängde sig ut genom den smala dörren och förbi den omfångsrika vaktmästaren, fick han först en lätt spark på smalbenet av vaktmästaren och sedan stötte han ihop med en blond flicka. Hon såg skrämd ut och hoppade åt sidan, då Kristoffer kom snubblande.

”Dom är inte så farliga …”, sa Kristoffer uppmuntrande.

Kvinnan intill rektorn hade ställt sig upp och strök gång efter gång händerna mot klänningen som om det blivit något veck som måste slätas ut. Den pustande mannen öppnade ett öga. Bra, bra, sa han och återgick till sin halvsovande ställning. När han i ögonvrån fick syn på den blonda flickan öppnade han bägge ögonen.

 

                      © LEIF LARSSON            
                     
Ej tidigare publicerad.

                       Ge gärna en kommentar till min e-post.

 

 

 

 

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER