2016-07-18

RÖSTERNA


Katt 2

Allt hade krympt och blivit mindre. Skogen var glesare. De stora flyttblocken från istiden hade sjunkit ihop, magrat och blivit små och jättegranarna som de klättrat i på jakt efter fågelägg och skatungar var inte högre än andra träd. Vägen var smal och mycket gropigare än förr, fastän inga hästdragna vagnar med järnhjul längre drogs fram där och inga hovar trampade upp spår mitt på vägen. Den stora pinnmogropen med tusentals backsvalor hade vuxit igen och svalorna var borta.

 Martin körde sakta. Han ville känna igen sig, medan osäkerheten blev större och sprängde i bröstet. Var det verkligen så här det var? Han hade inte trott att han skulle känna sig vilsen där han sprungit så många år, då han var liten. Många hus stod tomma och övergivna, en del nästan förfallna. Några hus hade byggts om och byggts till, blivit främmande och oigenkännliga.

 Här hade de lekt, han och Jan-Olov. Fastän Jan-Olov var äldre hade Martin ofta fått vara med. Överallt hade de farit runt. Dom hade varit som syskon som inte kunnat slita sig från varandra. Äventyren hade varit oändliga, spontana och alltid roliga fastän de ofta fått stryk, John oftare och mer hårdhänt än han själv. De hade skrattat efteråt, fastän de knappt kunnat sitta och de hade berättat för varandra om allt vad de gjort, nästan alltid mycket mer än vad de straffats för. Äventyren hade vuxit och blivit större, när de berättades. De hade varit modigare och våghalsigare och de hade sett mer, mycket mer. Efteråt trodde de på det de själva berättat.

Bilen hade stannat av sig själv, när den rullade fram till huset. Nästan på tomgång hade han svängt in på gården och stannat. Det gnällde till i bromsarna fastän bilen var nästan ny. Som om de protesterade. Martin gjorde sig ingen brådska. Han satt kvar med båda händerna på ratten och kände sig märkvärdigt tom och obehaglig till mods. En kort sekund tänkte han backa ut från gården.

Ett halvt år hade gått efter det att Jan-Olov dog på kallvinden i huset där han bodde. Då hade han varit borta från jobbet i elva dagar. Ingen hade öppnat, då personalchefen ringt på hos Jan-Olov. Martin hade efteråt ringt hem till Jan-Olovs föräldrar. Det hade blivit ett kort samtal med Hilding fyllt med känslor. Telefonledningarna kunde inte bära fram orden och efter en stund la Hilding på. Efteråt kunde Martin inte komma ihåg vad någon av dem sagt. Till begravningen kunde han inte förmå sig att åka. Motståndet i bröstet hade varit för stort och växt för varje dag.

Då han nu öppnade bildörren hörde han yxhugg och högljudda förbannelser, som osade som skorstenseld.

Allt var som förr.

 

Gårdsplanen var slät och fin. Den hade alltid var gräsbeväxt. Kanske slagen med lie någon gång men inte ofta. Nu var tomten inhägnad med ett vitt staket. Det var den största släta gårdsplanen bland gårdarna. Men aldrig spelades det fotboll där. På alla andra tänkbara platser höll byns pojkar till men inte där. Det var förstås underligt.

Uthusen stod i rad mot landsvägen. De flesta var grå med lite lutande väggar, ett par var ännu röda målade med falurött så många gånger att färgen svartnat. De enklare husen var brädfodrade. Som i de andra gårdarna hade det gjorts med utsorterat överskottsvirke från sågen. Dörrarna var grönmålade eller ofärgat grå. Bara in till bagarstugan, där Jan-Olov hade haft ett eget krypin var dörren vit. Färgen hade flagnat liksom på fönsterbågarna. En stor järnnyckel satt i låset till Jan-Olovs stuga, en sådan som Martin alltid först vred åt fel håll. Lösa bräder, gamla stolar och kartonger skymtade därinne. I näsan stack en svag lukt av gammalt fuktigt virke, fastän han var utomhus. Kanske var lukten verklig, kanske var den något som satt fast i minnet. Där inne hade Jan-Olov haft sin sovplats en hel sommar och en bit in på hösten. Där inne hade hans tama kråka sovit i en trälåda med en gammal trasmatta över. Ibland hade kråkan kommit klivande över golvet och hoppat ner invid hans kudde i bäddsoffan. Där hade Martin själv sovit några nätter, men inte då kråkan fanns i lådan. Den gulvita näbben var han rädd för.

Det hade varit pratiga och upphetsade nätter, då storspovarna drillande flugit över taken och då skatorna skrattat och bofinkar och flugsnappare tävlat i brusande sång. Framtidsplanerna hade varit stora och djärva.

”Helvetets alla djävlar!” vrålade mannen bakom huset samtidigt med att en kraftig duns hördes över byn, då träklampen med kraft dundrade ner mot huggkubben. Martin kom ihåg varför de inte sparkat boll på gårdsplanen.

En fin dag för vedhuggning, hade Martin tänkt då han gick förbi husgaveln. Bostadshuset såg tomt och nästan öde ut. En gardin fladdrade till. Sedan var allt stilla och tyst. Agda var nog hemma, stod väl orörlig i sin skugga. Kanske ögonen som förr var pigga och runda, fortfarande nyfiket följde med allt som rörde sig kring huset. Men de många kommentarerna hade tagit slut, orden också.

Luften var klar och ren och det var inte för varmt, men huggaren svettades ymnigt. Den rutiga kepsen hade kommit på sned och det svarta håret kletade i pannan. Han var illröd i ansiktet.

Yxhuggen var kraftiga nu. Jan-Olovs pappa var en stark man och envis. Slagen förstärktes med svordomar som avtog i styrka, när yxan gjort sitt.

Han märkte inte att Martin kom fram bakom husknuten. En tjurig vedklamp låg på huggkubben. Den hade redan fått flera slag av yxan men segt vägrade den att låta sig delas i bitar. Martin såg hur Jan-Olovs pappa sammanbitet höjde yxan extra mycket och tog i. Han stönade till för att ge extra kraft i slaget. Vedklampen klövs i två bitar, som flög åt var sitt håll. Då han böjde sig ner och tog upp den ena, upptäckte han Martin. Han strök sig med baksidan av handen över pannan och pustade lite. Orken var inte lika bra som förr.

”Jaså, storfrämmande från stan”, sa han plötsligt utan att titta upp. Han visade inte med en min om han blivit överraskad av besöket. Tonen var inte välkomnande. Martin bodde inte i stan. Han hade aldrig gjort det och Jan-Olovs pappa visste om det. Martin sa ingenting om det. Det viktiga för Hilding var att Martin inte bodde kvar i byn. Att han gett sig av, han också. Där gick en gräns. Han lät inte förvånad, fastän det var år sedan de träffats. Han tog upp den halva vedklampen och klöv den i mindre bitar. Detsamma gjorde han med den andra halvan. Martin tittade på. Ingen av dem sa något. I skogskanten växte blåbärsriset högt och fyra eller fem hönor struttade omkring där och drog sig längre och längre bort. Hilding brydde sig inte om dem eller såg dem inte.

Huggkubben stod en bit från uthusbyggnaderna. Martin fick för sig att en mindre byggnad längst bort hade rivits. Längst bort mot skogen fanns torrdasset, timrat men nu oanvänt. I mitten fanns vedboden. Dörren stod halvöppen. Vedtravarna där inne var noggrant staplade. Hilding såg Martins blick.

”Jodu, där är vedboden där ni höll på att ta död på kattgubben … En hård boll mitt i skallen … Han blev blind. Hade jag fått tag på er då, så vete sjutton … Det var Jan-Olovs katt … och han ångrade sig efteråt. Var det du som sköt iväg bollen med bandyklubban eller var det en sten …? Jan-Olov sa det, men jag trodde honom inte … Ibland ville han skylla ifrån sig … Jag fick aldrig ur honom det.”

”Jo, det var nog jag … med en liten sten.”

Martin kom ihåg att det var så de kommit överens, han och Jan-Olov, att han skulle ta på sig den olyckan. Piskrappen hade gjort ont men Jan-Olovs pappa hade inte slagit lika hårt som vanligt. Jan-Olov var den klart bättre ishockeyspelaren och nog hade han ett hårdare och bättre skott. Pappan visste om det … också.”

”Jo det var nog jag. Som jag minns. Det var en fin katt … ända till dess.”

Martin vek undan med blicken, kastade en blick på bygget som aldrig blivit färdigt, det som skulle ha gett mer utrymme. I ögonvrån såg han en rörelse i köksgardinen.

”Kattfan försvann till skogs efter nån dag. Han kom aldrig tillbaka … Räven fick sig väl ett skrovmål …”

Nu satt väl Agda som vanligt inne i det mörka köket och tittade ut mot skogen dit solen aldrig trängde in. Precis som hon gjort i så många år. Väntat på något som aldrig kommit. Kanske såg hon karlarna på vedbacken och undrade vad besökaren var för en. Hon måste ha märkt att Hildings helveteseder ebbat ut. Martin hade hela tiden stått med ryggen mot köksfönstret, nästan hela tiden med händerna på ryggen. Han hade under bilresan undrat hur hon kände det nu. Kom hon ihåg ofogen som ungarna utsatte henne för. Varken han eller Jan-Olov hade nånsin erkänt att de varit med någon gång, men Agda hade alltid blivit mörk i ögonen då Martin ibland kommit för att hämta Jan-Olov.

Annat som hänt senare var nog mycket värre för henne. Då när hon äntligen förstod.

Agda låste in sig efteråt. Hon låste dörren … ibland alla dörrar, som hade lås och där nycklarna satt i, men mest låste hon in sig i sig själv. Hon slutade nästan att prata. Gråhåret kom alldeles för tidigt men hon brydde sig inte om det, hon som alltid varit så noga med permanentning och att få håret att ligga som hon ville. Hela tiden hade hon anklagelser i ögonen.

”Hon tyckte att det var mitt fel, att Jan-Olov … dog … dog ifrån henne, att jag inte var rätt sällskap för Jan-Olov”, tänkte Martin.

Kanske köket fortfarande var lika litet och gråmålat. Martin mindes färgerna. Bord och stolar var mörkt gråblå, dörrar till skåp och skafferi och köksskrubben också. Järnspisen var svart. Martin hade för sig att det stod Husqvarna på den, men det kanske var en Norrahammar som på deras egen. Där inne hade Martin suttit många gånger, ofta tillsammans med Jan-Olov. Ibland ensam. Alltid ett glas mjölk och en torr skiva från en vetelängd, många gånger med lite gammalsmak efter lång förvaring i plåtkanistern.

Det var en tjurig fan”, sa Hilding till slut. Han plockade nogsamt upp vedklampens smala pinnar och la dem i en liten hög för sig. Han hade huggit och huggit i allt mindre bitar

”… men tändved får han duga till”. Lukten av kåda från de kluvna vedbitarna svepte in dem båda två. Hilding hade långsamt lugnat ner sig efter kampen med yxan. Han rätade på ryggen och slog fast yxan i huggkubben.

”Jo, han var ömtålig och svag, pojken. Det är väl därför du kommit? Du vill väl höra hur det var, du också. Du undrar väl … Ni var ju mycket tillsammans …”

Det var ingen fråga. Hilding var inte mycket för att fråga.

”Rösterna var värst. Han kunde inte … Ja, till slut klarade han det inte längre. Han ringde kvällen innan, fast jag ingenting begrep …”

Hilding stod länge tyst och tittade mot skogen. En liten fågel for i spiral runt stammen på en av de stora tallarna. Förr kunde Hilding se långt, längst av alla. Nu var ögonen trötta. Kanske han inte såg fågeln.

”Nä, jag förstod inte, jag förstod ingenting. Han brukade inte ringa så ofta. Jag pratade på, minns jag… Det kändes så bra att han ringde. Han sa Hejdå flera gånger. Det förstod jag inte heller… då.”

Hilding satte sig på huggkubben, la det ena benet över det andra och vred in foten bakom vaden, innan han klappade händerna mot byxfickorna och fick tag i pipan. Han knackade ur den mot ena skon och drog några drag utan att stoppa tobak i den. Ett lätt gurglande ljud hördes.

”Han nämnde dig faktiskt den där sista kvällen … undrade om jag visste var du fanns … vart du tagit vägen … ja, ni var ju mycket tillsammans när ni var små … men jag visste inte så mycket och han frågade inte mer … bara så där i förbigående liksom …”

Hilding satt med piphuvudet dolt i näven som om han ville värma det eller skydda det. Det var söndagspipan han tagit fram.

”Det där är en jävla fågel till att fara runt. Jag har hört att dom brukar springa på stammen med huvudet neråt. Men det har dom här aldrig gjort.”

”Det är kanske en trädkrypare … eller en nötväcka?” föreslog Martin.  ”Dom har väl flugit vilse. Följt med i någon storm söderifrån …”

”Nä, dom kom förra sommarn och i år igen. Men här har dom då aldrig funnits förr om åren”.

Han hade fått tobak i piphuvudet och sökte efter tändstickorna. Återigen klappade han sig på fickorna för att hitta det han sökte. Det var vanan förstås.

”Dom är ena otrogna satar också”.

Han pekade med pipskaftet på fågeln. ”Den där fan har jag sett trampa sädesärlor och gråsparvar. Undrar vad det blir för bastarder…”

”Jo”, sa Martin, fastän han såg att Hilding inte brydde sig om vad han sa. ”Jo, alla är inte så trogna…”

Martin märkte att Hilding säkert hörde, men inte ville låtsas om det. Han anade nog vad Martin tänkte på. 

”Hur har du det nu?” frågade han plötsligt.

Det var precis det Martin hade tänkt fråga honom om. Hilding spände ögonen i honom, som han brukade göra då Martin var pojke och då han trodde att han gjort något ofog tillsammans med Jan-Olov. Martin blev ofta utfrågad, förhörd, anklagad – men det var Jan-Olov som fick stryk. Alltid. Vad Hilding än trodde att pojkarna gjort. Det spelade sällan någon roll om de var skyldiga eller inte. Ganska ofta var de det.

”Bra…”, trodde Martin efteråt att han sagt.

Hilding satt på huggkubben och ena foten vippade nu lite upp och ner. Pipan gurglade. Martin var osäker på om han sög på den. Det gjorde han nog, för det glödde till i piphuvudet då och då. Det luktade piprök men ingen rök syntes. Han silade väl ut den vid mungipan. Blicken var långt inne i skogen. Trädkryparna for runt stortallens stam vid huggkubben, men Hilding hade blicken någon annanstans. En skata landade bakom huset intill en hög med gammalt timmer och brädor.

”Där”, sa Hilding och pekade med skaftet på pipan. Där hade jag tänkt bygga ett bättre hus. Det blev aldrig av … Vi fick fortsätta att frysa ändan av oss … varenda vinter …”

Hildings röst var nu mer lågmäld, fortfarande full av besvikelse.

”Allt är märkt … vilken vägg, vilket varv … det var bara att sätta ihop det … som ett pussel för ungarna … men inget bygglov … kommungubbarna … och bankerna förstås … ville bara sätta dit en. Tog varenda chans de fick. Arbetare var ingenting att ha … inte betroddes vi med att få bättre bostad … Inte ens om vi byggde själva … Vi trodde att dom menade att vi gott kunde frysa ihjäl … Dom värsta springorna kunde vi ju täta med björnmossa …

Kommungubbarna la sig i och stoppade allt. Jag hade knappt börjat och fick riva ner varenda stock … Men vi skulle ha behövt huset …”

Pipan i mungipan snörvlade, medan Hilding lät blicken fara över virkeshögen. I besvikelse och ilska hade han låtit allt ligga där det hamnade efter rivningen. Någon presenning hade aldrig skyddat timret. Han gjorde ett litet kast med huvudet mot bostadshuset.

”Den här kåken har alltid varit dragig och kall … och inte har det blivit så mycket bättre med åren. Det har hänt att det var is på vattenhinken inne i alkoven, då man vaknade på morgonen. Ändå hade man varit uppe på natten och eldat både i spisen och i kakelugnen. … Ja, centralvärme har vi förstås dragit in nu senare … och vatten …”

”Det var fan, att jag inte förstod, fastän han ringde… Jag hade väl inte kunnat göra nånting men jag borde ha förstått … Nån hjälp borde jag ha kunnat ge.”

Samtidigt pekade Hilding mot en av de grova tallarna. Trädkryparen satt alldeles stilla nästan längst ner på tallstammen. En sädesärla trippade av och an i spån från huggkubben. Han följde fåglarna med ögonen. När sädesärlan sprang några steg och sedan nervöst flaxade iväg, stoppade han pipan i munnen och tittade på Martin.

”Rösterna, förstår du, rösterna som han hörde. Han stod inte ut med dem. Han var för svag.”

Pipan gurglade till och han tittade lite förvånad på den. Tobaken glödde ännu. Det var en vacker pipa, skaftet var rakt, piphuvudet var gjort av ett flammigt brunt träslag, metallringen i mitten, där man kunde skilja munstycket från resten av pipan glänste. Hans vårdade sin pipa. En blå Volvo, som sakta åkte förbi på landsvägen upp mot byn, märkte han inte. Troligen inte heller skatorna som kommit ihop sig om några matbitar och skränade for omkring både på marken och i träden. Fem – sex stycken landade skrikande bakom uthuset, där dasset stått.

”Han var svag… fast jag var väl ännu svagare … och dummare, som inte begrep mig på att hjälpa honom. Jag lyssnade inte fastän jag trodde det. Då han började prata om rösterna blev jag rädd ... så in i helvetet rädd. Jag undrade vad det var frågan om. Det bara snurrade i skallen.”

Han stoppade ner pipan i fickan utan att knacka ur den. Han satt kvar på huggkubben. Klyvyxan stod bredvid. Den såg ny ut. Yxnacken hade ännu den orangeröda färgen från affären. Skaftet hade han säkert gjort själv. Han hade aldrig köpesskaft till sina yxor.

”För veka doningar …”, brukade han säga.

Fåglarna for omkring i tallarna. De var märkvärdigt tysta. Högt upp under den blå himlen seglade en rovfågel på orörliga vingar. Hade Hilding sett den skulle ha säkert ha vetat vad det var för en fågel. Han var bra på rovfåglar. Martin gissade att det var en ormvråk.

Martin hade satt sig på sågbocken. Det var den gamla konstruktionen. En grov stock med inslagna snedställda pinnar som stöd för långveden. Vedlasset hade tippats intill. Hilding hade varit flitig. Ännu var han en riktig arbetare. Martin kom dunkelt ihåg hur viktigt det hade varit för karlarna bland gårdarna att vara riktiga arbetare. Så kallade de sig själva, riktiga arbetare. Inte låtsasarbetare med vitskjorta och manschettknappar. Jobb pratade de om varenda gång de träffades, vardag som helgdag. Att inte behöva vara arbetslös mer än någon dag då och då var viktigt. Det var betyget.

Här på vedbacken hade han inte tagit hjälp av någon inhyrd elkap. Det var inte mycket kvar att såga. Idag hängde bågsågen över yttersta pinnen på sågbocken. Bladet hade stänk av rost. De kom fort efter regn. Det luktade trä och skog - en stilla och trygg doft.

Då Martin tittade sig omkring, såg han Agda i fönstret. Hon stod stilla och tittade på männen på gården, blek och orörlig. Hon undrade säkert varför Martin var där. Först kanske hon inte känt igen honom. Många år hade gått sedan han sist var på deras vedbacke. Mycket hade förändrats för henne. Förr kom hon ofta på besök till Martins mamma. Det tog hastigt slut. Nu var det som om hon ville lägga över ansvar på Martin för det som hände. Inte var det hans fel att hennes karl ränt omkring som en marskatt. På något sätt hade Agda väl fått höra talas om det.

Hilding harklade sig lite och spottade ut en tobaksloska.

Han tystnade igen. En lätt vindil rörde i tallgrenarna. En dörr smällde igen någonstans. Nerifrån myrsvackan skrek några trutar. Agda syntes inte längre i fönstret.

”Ja, vad skulle man ha gjort? Vad kunde man ha gjort?”

Han lät uppgiven.

En cykel skramlade förbi på byavägen. Hilding höjde handen till hälsning, då han såg att det var Hjalmar från granngården.

”Agda har blivit vithårig”, sa han helt omotiverat, som om han hade glömt att säga det tidigare.

”Men pojken… Att jag inte förstod … och rösterna han hörde… Vem kan kämpa mot sånt?”

Det var ingen fråga.

”Han sa att rösterna höll på hela tiden. Alla orden kunde han inte höra … dom som ropade var så långt borta … men hela tiden ropade de till honom. Dom var många dom som ropade. Det tog aldrig slut.”  Så sa han.

Hilding tog upp en björkvedsklamp och ställde den på huggkubben. Med båda händerna tog han tag i yxan och svingade den med all kraft mot vedklampen. Yxan fastnade.

”Kanske rösterna fanns eller finns hos alla oss andra också. Jag har tänkt på det efteråt. Att det är nånting vi har inom oss vi som bor häromkring … Många är ju släkt med varandra … att något slagit rot i oss alla … nånting som vi inte kunnat kontrollera och styra …”

Han vände på yxa och vedklamp och drämde ner baksidan mot huggkubben. Det krävdes både kraft och teknik för att göra det. Martin hade provat så han visste. Hilding försökte en gång till utan resultat, innan han till slut fick loss yxan och beredde sig för ett nytt slag.

”Det var en tjurig jävel…”, sa han igen, då han höjde yxan högt över huvudet.

Kanske han menade björkveden. Martin hade inte fått veta så mycket, men inom sig kände han att hans egen oro lättat lite av att han gjort besöket. Jan-Olov hade varit hans vän då de var barn.

Över skogen kom en stor duvhök svävande i glidflykt, lättade lite över grannens ladugårdstak och försvann på andra sidan. Hönsen tryckte i blåbärsriset. Fem svartklädda ladusvalor satt med nedböjda huvuden på telefontrådarna.

Då Martin gick förbi köksfönstret rörde sig gardinen lite. Han höjde handen till hälsning, men fick inget svar. Ingen var där. Allt var stilla.

                       © LEIF LARSSON
                       Ej tidigare publicerad.
                       Ge gärna en kommentar till min e-post.

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER