2016-11-07

FÖRHÖRET


 

I ett av de nybyggda husen bodde hon. De hade gått ganska långt och hade nu stannat i en korsning en bit ifrån. Det var som om hon inte ville gå ända fram till huset med honom, som om hon inte ville synas därifrån. De hade inte sagt många ord medan de gått på var sin sida om hans cykel. Nu stod hon länge tyst på sin sida och petade på en liten sten med skon. Gatorna i det nya bostadsområdet var dåliga, leriga och fulla med gropar och här och där mindre områden med krossad sten. Ingenting var färdigbyggt. De stod i små vattenpölar och försökte undvika de värsta. Det var som om hon tänkte säga något men tvekade. Som om det fanns något som han borde ha förstått i alla fall. Till slut flämtade hon med låg röst fram ”Jag är nästan förlovad.”

Det var det första hon sagt till honom. Ändå var det andra gången han fick höra det, som om det var viktigt för henne att säga det.

 

Anders frågade ingenting. Hon tittade allvarligt på honom, tyst som för att försäkra sig att han hade hört vad hon sagt. Hon tog ett steg närmare, lutade sig framåt och snuddade med sin kind mot hans. Hon sa Hejdå och gick utan att vända sig om. Gången var stel och lite ryckig.  Hela tiden kände  hon hans blickar i ryggen. I ett av fönstren syntes skuggor, som drog sig längre inåt, då hon närmade sig huset. Hon var bevakad och hon visste det. Anders började gå tillbaka. Kvällens dis och duggregn var på väg att övergå i mer ihållande regn. I bröstet forsade höstregnets kalla skurar. Han hade blivit nedkyld.

 

Trots beskedet om fästmannen, kunde han inte låta bli att njuta av anblicken av den unga kvinnan. Vad hon tyckte om hans tysta intresse för hennes person, kunde han inte gissa sig till, men ibland log hon sitt hemlighetsfulla leende mot honom. Inte mycket men han kunde uppfatta det. På något sätt hittade han på en anledning att få följa henne på vägen hem förbi planken med de stinkande sophögarna innanför. Stora råttor och sorkar sprang omkring och smutsgrå kråkor med svarta vingar fyllde himlen. Ibland kraxade de tätt ovanför den provisoriska vägen bort till villaområdet. Det var ett underligt ställe att bygga hus på.

 

En dag bad hon honom komma in. Mamman och pappan var hemma, fastän det var ganska tidigt på eftermiddagen. Det som skulle bli gräsmatta utanför huset bestod ännu bara av leriga små jordhögar grovt utjämnade. Huset var nytt och modernt. Hallen med ljusinsläpp från golv till tak intill ytterdörren var tapetserad med en färgstark rutig tapet, som skar sig mot de övriga färgerna. Resten av hallen och vardagsrummet hade senaste månadens stråtapet och snabbmålade tavlor hängde på väggarna. Anders vände bort blicken för att inte visa vad han tyckte. I matrummet och i vardagsrummet hängde statusmarkerande kristallkronor. Matrummet hade bruna stormönstrade medaljongtapeter. Vardagsrummet hade  stora perspektivfönster. Kökets rutiga tapeter dämpades något av köksluckornas brungrå färger. Luckorna hade samma färg som i flottningsföreningens matsal i sorteringsverket med samma otrivsel som strömma ut.          

 

Mamman såg ängslig ut och svassade runt för att verka upptagen. Hon var kort och mörkhårig med tvångslockar fram i pannan och med mycket nyfikna ögon. Pappan var redan tunnhårig med begynnande flint. Hela mannen gav ett spetsigt intryck. Då Anders och han tog varandra i hand, höll han Anders hand hårt och onödigt länge, som för att markera något. Han gjorde en gest mot köksbordet, litet, rangligt och blåmålat, inte alls i stil med det andra modehopkoket. Kanske var det ett arv från barndomshemmet.

 

 

Det var en gest som var mer befallande än inbjudande. Gesten hade nog kommit till användning många gånger. Anders satte sig i alla fall på en av de två köksstolarna, fler fanns inte. Anders blev förvånad, när han förstod att han skulle bli utfrågad. Pappan satte sig på den andra stolen. Först lutade han sig bakåt och gungade lätt på stolen. Händerna höll han bakom huvudet och sträckte på sig, som om han gjorde sig beredd. Han flätade sedan in fingrarna i varandra och böjde händer fram och tillbaka. Han mjukade upp och det syntes att han njöt av vad han skulle göra. Till sist satte han armbågarna mot bordsskivan och stödde huvudet med den smala hakan i händerna. Den utfällda bordsskivan tyngdes ner på hans sida. Automatiskt la Anders armarna så att han höll emot på sin sida. Det var ett vingligt bord. Konstigt att det inte ramlade ihop. Så spände pappan blicken i Anders, stirrade med de vattniga småögonen.

 

Det var nästan som ett polisförhör eller ett militärt förhör. Anders kände sig obehaglig till mods, osäker på vad som skulle komma. Någon hjälp av flickan som han följt hem hade han inte. Öga mot öga över det lilla rangliga köksbordet, satt pappan och den obekante unge mannen. Bara den ensamma lilla glödlampan längst ut i en sladd från taket saknades. Inombords skrattade han till över den uppstyltade situationen. Karl till karl, eller vad det skulle föreställa. Senare förstod han att det var kontrollbehovet. Fråga efter fråga om allt, till och med vilket förband han varit på under sin värnpliktsutbildning. Infanteriet stod lågt i kurs, förstod han. ”Jaha, skytteslusk”, hade pappan sagt nedsättande med en menande grimas. Själv hade han minsann varit inom ingenjörstrupperna, reservare till och med. Han sa det som om han väntade sig beröm eller åtminstone aktning, men i Anders värld var det bara plutonens stridisar som blev reservare och i varje fall inom hans åldersgrupp var det ingen merit, tvärtom. Dessutom reservare som underofficer! Det var desperat, tänkte Anders. Fastän utfrågningen inte höll på så länge var allt mycket obehagligt. Det kändes smutsigt och ovärdigt på något sätt. Krypande obehag gjorde volter i hans hjärta långt efteråt och uppdämd ilska över att han funnit sig i det. Mest över att han funnit sig i det.

 

 

”Nå”, hade pappan sagt med eftertryck, ”vad är Karlsson för en gynnare?”

Ännu en furirstyp, tänkte Anders, som trott att han befriats från sådana efter muck. Dom finns överallt. Men han glömde att tilltala mig med ett nummer.

”Ja, jag är väl en likadan gynnare som din dotter. Studerande, kandidat.”

Något glimtade till i mannens ögon. Det var ett stort stänk av ogillande. Anders förstod att han svarat fel redan på första frågan. Ingen kunde förstås vara jämbördig med hans dotter. På intet sätt.

”Vad gör dina föräldrar?”

Förhöret följde nog en inövad linje. Anders var inte den förste att bli utfrågad.

”Mamma är vårdhemsbiträde med usel lön. Pappa är död.”

Anders bestämde sig omedvetet att svara kortfattat. Han tyckte inte alls om situationen. Jag borde blåljuga om något, tänkte han sedan.

Telefonen inne i ett hörn av matrummet ringde.

Varken mamman eller pappan reagerade. Det var liksom självklart vem som skulle svara. Hon sa Hej och ett pojknamn, skrattade och var glad. Pratade länge.

”När dog han då?”

”Jag var tretton då”.

Något får han allt räkna ut själv, tänkte Anders.

”Hur dog han?”

”Inte vet jag. Han bara dog. Hur ska jag veta? Jag är ju ingen doktor”.

Det sista sa Anders i raljerande ton. Hennes pappa har ingenting med det här att göra, tänkte Anders. Vad ska han ha reda på det för?

”Jag går härifrån”, tänkte han, men satt kvar.

 

Telefonsamtalet var slut, men efter någon minut ringde det igen. Ett nytt Hallå och ett nytt pojknamn. Samma glada samtalston. Hon satt på en malplacerad mycket låg pall klädd med läderimitation. Sladden ringlade ner från telefonen på den minimala telefonhyllan. Hon tvinnade sladden mellan fingrarna, medan hon pratade.

”Är du nykter?” frågade pappan med skärpa i rösten.

”Ja, märks det inte?”

Mina svar är ju knivskarpa, tänkte Anders och log lite, vilket nog misstolkades.

”Jag menar nykterist, är du det?”

”Jo, det kan man väl säga”.

”Väl säga. Vilket är det? Ja eller nej?”

”Ja”

”Nå då så”.

”Hur är det själv med nykterheten?”

Anders kunde inte låta bli att fråga. Från andra sidan bordet fick han en blängblick tillbaka. Ögonvitorna rodnade. Ilskan låg på lur. Anders undrade tyst för sig själv om pukkon kanske inte var långt borta, kanske den satt i bältet fastän han inte lagt märke till det. Finskans tonfall hade varit tydligt.

”Med det har du inget att göra”.

Svaret kom häftigt och avsnäsande. Det blev tyst någon sekund och Anders hann tänka att det kanske var klart nu, förhöret.

”Ni hittade pengar i går kväll. Ganska mycket. Vad har du gjort med dem?”

Har du något med det att göra? tänkte Anders igen.

”När jag gick hem slängde jag bort dem … på samma ställe där vi hittade dem ... om ägaren skulle komma tillbaka och söka …”

Mamman deltog inte i förhöret, men hon lyssnade. En flämtning hördes från matrummet, där hon höll på att duka fram kaffe, men öronen hade varit på skaft. Sockerskålen välte och sockerbitarna ströddes ut över duken. Ett par ramlade ner på golvet.

”Polisen. Du borde ha gått till polisen”.

Anders svarade inte.

”Är du med i någon förening?

”Jag vill inte vara med i Polisens förening … men i IFK är jag med…”

”Nykterhetsförening, så klart, menar jag.”

”Nej, nån sån är jag inte med i”.

Anders tänkte att om förhöret hade varit med en riktig brottsmisstänkt, skulle det nog ha tagit lång tid att genomföra med så oprecisa frågor.

”Vad skulle det vara för mening med det…?” frågade han rakt ut i luften. Det var en fläck på duken. En kaffefläck. Den skulle hans mamma inte ha låtit vara kvar. Med pekfingret följde han fläckens kanter runt om.

Han fick inget svar.

”Vilken sport håller du på med? Själv var jag …” 

Det var som om pappan kom av sig eller kom att tänka på något annat. Det han tänkt säga dog bort. Han var tyst en liten stund.

 

Telefonen ringde.

Nya glada svar och nytt pojknamn. Mera prat, lite intensivare och lite mer lågmält och förtroligt den här gången, som om det fanns något viktigt i alla fall. Undrar just vem av dem som är fästmannen, tänkte Anders. Han reste sig hastigt från det vingliga köksbordet. Då den motvikt han utgjorde upphörde var det nära att pappan tappat balansen. Bordet höll på att välta. Han fick ta tag i den bräckliga bordsskivan med båda händerna och hann ta emot innan bordet ramlade omkull. Den broderade duken gled iväg ut på golvet. Mannen böjde sig ner och tog upp den. Det var nog inte första gången den duken hamnat på golvet.

 

”Varför ska jag svara på alla de här frågorna?” frågade Anders.

Mannen reste sig långsamt upp med låtsasont i ryggen. Med ena handen tog han stöd mot diskbänken, de andra tryckte han mot ryggen. Det var som om han blivit en aning medgörligare. Han såg plötsligt mycket äldre och skröpligare ut. De stirrande ögonen hade mist en del av sin glasartade glans.

”Det gäller framtiden …”, mumlade han hopbitet mellan tänderna. Kanske det inte var meningen att Anders skulle höra.

”Jag inser det …”, svarade Anders.

Hon behöver räddas härifrån. Det sista tänkte han bara, men efteråt önskade han att han sagt det.

 

Anders gick in i hallen, där han började ta på sig skorna. Marmorgolvet var isande kallt kände han. Som om kylslingor lagts in under golvet.

”Ska du redan gå?” undrade mamman och vred händerna innanför förklädet. ”Jag har satt fram kaffe och dopp. Nånting får jag väl bjuda på”.

Hon är säkert snäll och osjälvständig. Orden malde på och upprepades.

”Kaffet står framdukat.”

”Jag dricker inte kaffe”. Mamman såg bestört ut. Fanns de sådana …?

”Jag är klar nu”, sa Anders. ”Förhöret är avslutat”.

Flickan hade inte märkt att Anders var på väg att gå. Hon satt med blicken oseende i fjärran och telefonluren mot örat. Fingrarna flätade öglor med telefonsladden. Då Anders tyst stängde ytterdörren, hörde han orden.

”Ingenting att ha!”

Det var pappans röst.

 

 

Ute hade det blivit kallt.

Himlen var svart. Han tänkte att i stan finns det många fler lampor än hemma i byn, men mörkret är ändå mycket svartare. Temperaturen var sjunkande. Han började gå mot stan. Cykeln ledde han. Groparna på den provisoriska vägen över soptippen var svåra att se. Cykellyset fungerade inte. Han hade fått tag på en riktigt gammal cykel, då han blev antagen till utbildningen. Bland tjuvar och busar kan man inte ha nycykeln, hade hans bror sagt. Han hade jobbat i stan. Han visste. Någonting med lyset var trasigt. Men kattögat baktill glimmade till ibland. Han gick ganska fort. En gatlykta långt borta kastade ett snett ljus över vägen. Han tyckte att han såg något som rörde sig vid planket. Kanske det bara var vinden som rörde i skräp, som blåst över planket. Trots köldgraderna kände han stanken från soporna.

Råttor, tänkte han och skyndade på.

Här bor stans råttor.

                                                                                                 

 

                      © LEIF LARSSON

                      Ej tidigare publicerad.

               

 

 

 

 

 

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER