2016-09-15

Nils-Johannes


Änkorna i byn var många. Det var männen som dog först. Ingen reagerade särskilt mycket på det. Kvinnor lever längre, sa man. Så är det ju bara. Karlarna dog i olyckor och hastig sjukdom. En och annan kanske av ålderdomskrämpor, men många var det inte. En enda karl hade gett sig iväg, för att han inte stod ut med gnat och tjat. Annars var skilsmässor i vilken form det än var mycket ovanliga i byn och inget som någon såg som ett alternativ. Kvinnorna som blev kvar klarade sig bra, och det var inte många av dem som kunde tänka sig att gifta om sig. Erfarenheterna var sällan sådana att de lockade att ge sig in i ett äktenskap på nytt.
Inte en enda änka i byn hade gift om sig så långt tillbaka man kunde minnas. De levde ensamma och tog hand om det som fanns efterlämnat av familjen. De skötte barn och hushåll, lagård och stall, slåtter och skog på samma sätt som tidigare och som om det aldrig funnits någon karl i huset. Inte någon som verkligen behövts i alla fall. Innan hade de aldrig klagat och aldrig hade de begärt något för egen del. Nu fanns det ännu mindre skäl att beklaga sig. De gjorde ju det som de gjort hela tiden.

Nog hade det väl hänt att det kom någon unge långt efter makens död, men sånt hade man överseende med både i byarådet, fullmäktige och till och med i kyrkorådet. Det hade kanske sina särskilda orsaker. Några DNA-prov behövde aldrig tas, om sådana hade funnits då. Det syntes på ungarnas utanskrift på öronen eller näsan eller ögonen, kanske håret också fastän nästan alla ungar var blonda som höstgräs under de första åren. Vem som fick lov att ta på sig betalningsunderhållet var inte mycket att tissla och tassla om.

Då mannen varit borta på lönearbete i skogen eller på vägarbeten någonstans, ibland månadsvis och kom hem, behövde han naturligtvis vila och krävde därför uppassning av kvinnan som gått hemma och haft det bra hela tiden. De sa väl inte att kvinnorna inte behövt göra något, men de uppträdde som om de menade det. Att deras kvinnor omedelbart skulle vara villiga att krypa i säng med sin äkta hälft, tog de för självklart. Ibland hann de knappt innanför farstudörren, förrän de tyckte att det var dags. Förtjänsten av arbeten långt ifrån hemmet krympte alltid på något sätt på vägen hem och något stort ekonomiskt tillskott blev det sällan att lämna hemma i hushållskassan. Männen hävdade ändå ofta att det var tack vare dem som pengar drogs in till familjen. De var familjeförsörjare.

Det var inte ovanligt att de små barnen kunde ha svårt att känna igen pappan, då han kom hem på sina korta visiter mellan jobben.


Karlarna hedrades alltid med stora ord, då de var döda. Goda och hjälpsamma människor hade de alla varit, allihop. De hade aldrig tvekat att hjälpa en medmänniska i nöd, såväl barn och gamla som grannar. De hade alla kämpat för rättvisans sak och livets nödtorft. Inte bara familjen utan hela bygden hade gjort en svår förlust varje gång någon av männen i byn hade dött. En god medmänniska hade förlorats. Begravningstalen följde sin egen ritual ofta med en beskrivning av hur mannen blivit utsliten i sitt hårda arbete. Sitta och köra harv och plog och slåttermaskin när de dagarna kom. Rykta och sela på hästen och dra timmer från skogen. Det tog på krafterna och att ligga borta veckovis i skogskojor var inte heller bra för hälsan.

Kvinnorna gick hemma och pysslade. De fick varken hedersord eller beröm, då slutet kom för dem. Vad talen och dödsrunorna glömde var kvinnornas ständigt återkommande blåmärken och barnens rädda ögon. Ingen kvinna i byn hade någonsin beskrivits i en nekrolog. Underligt blev det först den dag då Nils-Johannes blev änkling. Få kunde minnas att en kvinna dött före mannen i en familj. Nu hade det hänt, mycket oväntat. Mycket oroväckande.

Nu väntade byns kvinnor med spänning på hur Nils-Johannes Alma skulle beskrivas. Flitig, sparsam och strävsam hade hon alltid varit. Ömt hade hon vårdat barn och husets djur. På det kunde ingen, varken man eller kvinna klaga. Det fanns annat att prata om.
Hur i all världen skulle den arma karlen kunna klara sig? Med korna, ungarna, tvätt och byk och allt annat kvinnoarbete. Han måste förstås gifta om sig med det snaraste.

Manligt hade Nils-Johannes dolt sina tårar vid begravningen. Han hade under tystnad stirrat på blomsterkransen av ängsblommor som barnen gjort och kastat ner på kistlocket. De stora händerna hade han oroligt rört och ett par gånger var de på väg att stoppas ner i byxfickorna. Hastigt torkade han näsan, då repen firade ner kistan i den granrisklädda graven på kyrkogården. Han bet sig i underläppen och märkte inte när minsta flickan försökte ta hans hand. Inte ett ord sa han. Stunden vid graven blev kort. När han inte hade några ord, fanns inga ord för någon annan heller.

Bara kvinnorna, änkorna, som stått i bakgrunden snyftade och mumlade ord, då de kom fram till gravens kant och kastade ner sina blommor, mest ringblommor och penséer, Almas älsklingsblommor som hennes blomland alltid prunkat av. Kvinnorna visste alla vilka uppoffringar Alma fått göra i sitt liv. Nils-Johannes hade i långa perioder varit borta på anläggningsarbeten. De unnande henne att slippa det hårda arbetet hon hade haft i hemmet, men de hade hellre haft henne kvar hos sig.

Gravölet hölls i hemmet. Det blev kort, tyst och dystert – och valhänt. Nils-Johannes var borta fastän han var där. Kaffe hade han kokat, men koppar och fat ställde grannfruarna fram och kringlorna som lades fram vid faten hade de haft med sig i påsar – om de skulle behövas. Det blev som de hade väntat sig. Nils-Johannes satt vid bordets kortända. De andra fick söka sig plats där de kunde. De var inte så många. De fyra barnen hade trängt ihop sig på bänken intill öppenspisen, Almas vanliga plats. Nils-Johannes suckade djupt och sörplade lite av kaffet. Han drack på fatet som han brukade göra, då han kom in efter arbetet.
”Ja, ja”, mumlade han. Mer blev det inte.

 

I byn var det så, utan att man visste hur och varför det blivit så, att en riktig karl bäst och enklast demonstrerade sin styrka och manlighet genom att ligga och snarka på sofflocket i köket. Allra bäst med dagstidningen över ansiktet. Om någon av granngubbarna väntades titta in, togs inte ens leriga stövlar av fötterna, kanske för att lukten av fotsvett inte skulle bli för stark. Nog borstade karlarna av sig boss och skräp från hö och halm och spån, men oftast innanför köksdörren.

En riktig karl gjorde aldrig förnedrande kvinnoarbeten och allt vad kvinnorna utförde i hemmet var kvinnoarbeten. Var maten inte på bordet, då mannen kom hem, satte han sig med bister min moltyst vid köksbordet och väntade – hur länge som helst. Blev kvinnan borta lite längre tid, svalt han hellre ihjäl än att han själv försökte koka potatis.

Det fanns män med mjukare sinnelag i byn, men de var rädda för domen. Nils-Johannes granne Emil, hade en gång hängt upp tvätt i mörkaste höstmörkret, men blev för evigt stämplad som ett mähä. Han hade till och med burit in vattenhinkar från brunnen till tvätten i träkaret i köket. I natten fanns många ögon, och de som sett talade mer än gärna om vad de sett med egna ögon. Att Emil inte var mycket till karl spred sig snabbt. Ändå fanns det förmildrande omständigheter den gången. Domen stod fast: det där borde kvinnan hans ha klarat av – trots allt.

Emil hade länge stått på farstubron, tittat på stjärnorna och rökt sin pipa. Två stopp efter varandra. Med foten hade han skjutit fram tvättkorgen och tittat bortåt torkställningen. Det var knappt att den syntes.
”Hon kunde i alla fall tvätta kläderna”, hade han tänkt då han rev eld på en ny tändsticka. Inte för att det behövdes men mer en gest för att förstärka hans totala lugn, som han intalade sig att han hade. Ingen kunde se honom.
”En fin kväll i kväll, riktigt varm och inget irriterande månsken”, hade han tänkt, då han började nypa fast den blöta tvätten med klädnyporna. Nog hade han hört att det rasslade bortåt landsvägen, men ingen hade kommit förbi. Ett par gånger hade Emil stannat upp och lyssnat, innan han fortsatt med tvätten.
Det var en fin kväll, mörk och fin. Nästan perfekt, hade han tyckt medan han höll på.

 

”Gumman var allt lite klumpig”, tänkte han, medan han stod där och försökte få ordning på de blöta kläderna.
Till sin förvåning märkte han att det mest var hans kläder.
”Hon skulle allt ha behövt att någon stått och gett henne instruktioner, när hon gav sig på att mura om skorstenen på ladugårdstaket. Nog hade den länge varit i behov av reparation, men det hade inte blivit av …”
Gumman hade halkat och ramlat ner, som tur var utan att dra med sig en massa tegelstenar. Hon hade brutit fotleden och hade doktorns mycket bestämda order att absolut inte stödja på den gipsade foten på flera veckor.

Visst hade hon slagit sig och tur att gumman i grannhuset sett henne, spänt för hästen och kört henne till doktorn. Hon hade inte ens svimmat, fastän hon ramlat ner från den högre sidan av taket. Emil blev lite förlägen, då han kom ihåg hur han själv svimmat i köket, då han hållit på att tälja späntstickor och kniven rispat upp ett långt men ytligt sår i handen. Han tålde inte att se blod och hade vickat omkull, utan att kunna ta mot sig. Fortfarande kunde han känna hur pinsamt det var, när han vaknade upp. Handen var omlindad och dessutom hade han nästan en turban av gasbinda runt huvudet. Hustrun hade sett bekymrad ut och ömkat honom både länge och högljutt.
”Handen är det ingen fara med, men du slog huvudet i öppenspismuren, då du trillade av stolen. Du har en rejäl bula där och lite blödde det också, men nu blir det bra. Ligg nu bara stilla så ordnar det sig nog ...”

Emil var snäll och ganska hjälpsam i hemmet, bara ingen såg det. Men det hade inte gått bättre för honom än för de andra karlarna i byn. Han dog också före hustrun, långt före. Det var bara hos Nils-Johannes, som det var annorlunda, nästan märkligt. Alma hade dött. Efter en kort tids sjukdom, hade det stått i dödsannonsen. Nils-Johannes namn hade stått under och alla fyra barnens, men ingen vers. Nils-Johannes var inte bra på verser. Psalmverser kunde han inte heller. Inte hade de väl hjälpt heller.

I gårdarna hade man mer att prata om än efter vanliga dödsfall. Hur i all världen skulle Nils-Johannes klara sig och barnen? Att änkorna i alla tider klarat sig bra var så gott som självklart. Men Nils-Johannes? Han var ju karl!

*

Det var väl ingen som slog vad, men många trodde att det inte skulle dröja länge, innan det fanns en ny kvinna i Nils-Johannes hus. Hur skulle han annars klara sig? På ett sätt fick de rätt. Efter någon vecka eller lite mer kom Almas syster långväga ifrån. Hon hjälpte till under några veckor med hushållet och ladugården och for sedan sin väg. Nils-Johannes hade inte gjort några närmanden fastän det måste vara länge sedan för honom … också. Inte hade hon dolt något för honom men fastän Nils-Johannes säkert sett henne från kammaren, hade han inte visat det på något sätt.
Det var inget ovanligt att någon släkting kom och hjälpte till en kortare tid. Då hon åkte följde Nils-Johannes yngsta barn, 4-åringen Nils-Erik, med.
”Men bara för en tid”, sa Nils-Johannes, då han hämtat sig från inåtvändheten och tystnaden efter hustruns död.

Almas syster hade uträttat annat också, för inte kunde det väl ändå vara på Nils-Johannes initiativ. Nils-Johannes och barnen klarade allt själva, mjölkningen, djuren på bete, höslåttern, matlagningen, städning. Det var snyggt och rent både ute och inne. Änkorna förundrades och karlarna tittade snett på Nils-Johannes. Han hade väl kunnat skaffa sig en ny kvinna istället. Det hade de inte sagt något om. Nån finska hade väl alltid gått att få tag i. Dom var ju omvittnat duktiga med både djur och karlar och orkade arbeta hur mycket som helst. Till och med enklare reparationer klarade dom tillsammans med barnen.  

*

Axel tvärbromsade så häftigt att bakhjulet på cykeln slirade i lösgruset och han fick ett rejält kast på cykeln så att han flög över styrstången. Han slog sig på knäna, byxorna gick sönder och från handflatorna blödde det. Grus och smuts blandades med blod. Det sved och värkte. Hade han kunnat ta mot sig på annat sätt än med utsträckta händer så skulle han ha gjort det.

Dystert ställde han sig med möda och tittade på det som var kvar av cykeln. Kedjan hade hoppat av och framhjulet hade blivit vint och snett och gick inte runt. Däcket var tömt på luft.

Axel svor. Högt så att skatorna i granarna flög iväg i förskräckelse. De hade tittat på hans cykelvurpa med småskratt i näbbarna, men de osande ederna tålde de inte. Nils-Johannes tittade på Axel och lyssnade på hans svada, men fortsatte med sitt.
”Vad i helvettes också gör du, karl? Hänger du tvätt och mitt på ljusa dan?”

Nils-Johannes såg undrande på mannen, som med möda haltade lite närmare. Axel höll sig på behörigt avstånd från tvättkorgen och klädnyporna, som om han hade kunnat bli smittad av de våta kläderna.
”Goddagens Axel”, sa Nils-Johannes, ”har du tänkt hjälpa mig?”

En blick full av förakt var det enda han fick till svar. Axel stönade och vände ryggen mot Nils-Johannes, samlade ihop sig själv och cykeln och började gå hemåt. Cykeln drog han fram på bakhjulet, medan han försökte bära framdelen. Ringklockan var i alla fall hel, konstaterade han.

”Det här går åt fanders!”, mumlade Axel, då han bredbent och på raka ben tog sig hemåt. Det var inte bara på knäna han slagit sig.
Över Koberget skränade korparna och olycksmolnen bolmade upp över skogen.
Hemma kunde han stöna och småsvära hur mycket han ville, eftersom Elsa var borta på vift.
”Aldrig är hon hemma när man behöver henne …”
Med vätesuperoxid baddade han såren och med pincett opererade han bort gruskorn och annat splitter från händer, armbågar och knän. Någon gasbinda hittade han inte, men en fuktig handduk virade han runt huvudet. Elsa skulle minsann få se vilken olycka han råkat ut för – och alltihop var Nils-Johannes fel.
Ja, egentligen tvätten …

Sent omsider kom Elsa hem. Hon bevärdigade honom knappt med en blick.
”Har du tagit dig en sup för mycket nu igen …?” sa hon och nickade mot turbanen runt huvudet. ”Inom islam är alkohol inte tillåtet.”
Axel höll upp sina händer, men det hade han inte mycket för.
”Jag såg att det var en kvinna hos Nils-Johannes”, sa hon lite i förbigående.
Axel drog så djupt och häftigt efter andan, att han fick en ordentlig hostattack och ögonen tårades, när han hörde hennes ord.

”Jag svalde fel”, sa han och Elsa nickade.
”Stackare!”

”Jag förstod det”, tänkte Axel. ”Nog är Nils-Johannes en förnuftig karl i alla fall. Men det var en jäkel till att snabbt kunna ordna sig en ny kvinna …”
”Det ordnar sig nog”, sa han högt.
”Jo, drick lite vatten, så går det över. Ska jag blöta handduken du har runt huvudet?”

Axel tog sig upp till stående och försökte gå, utan att halta på bägge benen.
”Jag går över till Johan”, sa han, då han redan stod med handen på dörrhandtaget. ”Jag har ju alldeles glömt …”
Resten hörde inte Elsa.
”Nu mår dom gubbarna … Dom far runt som skvallerkärringar med påhängsmotorn påkopplad.”


På eftermiddagen gjorde sig Johan Isaksson en tur nerför byavägen. Utanför Nils-Johannes hus fladdrade tvätten. Nils-Johannes hade fått spänna upp en extra lina för att få plats med allt. En hackspett trummade lite förstrött i den stora tallen på gården. Sädesärlorna sprang trippande hit och dit framför farstubron. I huset var det tyst. Fönsterrutorna glänste som om de var speglar.

”Inte kan väl token ha tvättat fönster också …?

Johan knackade hårt på ytterdörren och klev in i farstun. Dörren in till köket var nästan stängd, så han knackade lite lätt på den. De flesta i byn gick bara rakt in utan att knacka. Men nu var det ju en okänd kvinna där, så lite uppfostran fick man väl lov att visa. Så fort han steg in i farstun hade han känt lukten av nybakat bröd.
”Det här liknar ju …”

”Men se Johan, stig fram, stig fram så får du dig en skvätt kaffe och en bullskiva av Astrid … men jag har bakat själv …”, sa Nils-Johannes, medan Astrid med ett småleende på läpparna ställde fram en kopp – med fat till och med - och hällde upp.
För skams skull tog Johan bara en sockerbit mellan läpparna och sög i sig kaffet. Han klappade sig på magen, då Astrid försökte truga på honom en bulle. Kaffet hade han nästan satt i vrångstrupen.

*

Det var krismöte i byabastun. Eftersom tiden för älgjakten närmade sig var uppslutningen total, betydligt större än under kommunfullmäktiges möten i samma lokal. Jaktpassen skulle fördelas, inskjutningen skulle kontrolleras och framför allt … Nils-Johannes skulle avhandlas. Han hade meddelat att han inte hann med några möten.

”Den där Astrid hos Nils-Johannes är verkligen en tjusig kvinna … Hur i all världen kunde Nils-Johannes ordna det så snabbt ...?”
Det var Johan som funderade.
”Han ringde väl till sin syster i Örebro. Det var väl inget konstigt. Astrid är hans yngsta syster. Jag träffade henne förresten på Konsum. Hon åker hem till veckan. Nils-Johannes klarar sig själv sa hon … och hon lät stolt!”
Johan Isaksson sa ingenting. Men han tänkte.
”Nu lurade han mig allt den där …”
”Nils-Johannes tvättar kläder och diskar …”
Det var Axel som tog upp tråden som alla väntat på.
”… och skurar golven och han har vaskat av fönsterrutorna …”
”Han har till och med krattat till blomlandet nedanför fönstret …”
Indignationen visste inga gränser.
” … och korna mjölkar han visst också själv … hur han nu hinner med … det är ju mycket mer än vad en människa kan klara av…”
Jöns Persson, jaktledaren, harklade sig.
”… och vet ni vad? Många kvinnor har börjat kräva att vi karlar ska göra mer, mycket mer av arbetet hemma … ”
En samfälld suck gick genom hela gruppen med väderbitna män.
”… och ännu värre … jag vill inte tala om vem jag hört det ifrån … Hans kärring vägrar att gå i säng med honom innan han bättrat sig …”
Nya suckar och förstulna blickar. Hur kunde Jöns veta …?

”Ja det låter illavarslande allt det där. Han måste kanske få sig en liten näsbränna, så att allt kan ställas till rätta så småningom. Vad säger ni om att han får passet vid Ändlösmyran under Musberget …?”
”Jättebra, där har inte en älg visat sig under de senaste tio åren … och det är ett helsike att ta sig dit.”

*

Första älgjaktssöndagen kom. Före klockan sju hade alla elva jägarna rapporterat att de satt på sina pass. Kvart över sju small de första skotten. Två i tät följd och ett lite senare. Det sprakade till i jaktledarens telefon. Det var Nils-Johannes.
”Jag har skjutit tre stycken … älgar alltså, först två och sedan en till!”

Då de andra anlände efter att svärande ha traskat genom myrar och moras, kämpat förbi klapperstenstorg och rundat livsfarliga flarkar, satt Nils-Johannes på en stock vid en liten eld och drack kaffe från en kåsa. Elden sprakade men ingen rök syntes. Älgarna låg inte långt ifrån. En stor tjur, en ko och en kalv. Granna djur.

”Vilket jäkla ställe att fälla en älg på … Hur tusan ska vi få hem djuren?”
Det var Axel som menande sneglade på jaktledaren Jöns Persson.
”Lite långt att gå, men ett fint ställe. Två tjurar till har varit fram och visat sig och dessutom en ko med tvillingkalvar. Vackra djur … Jag tog bilder på dem … Ville inte skjuta fler”, sa Nils-Johannes och bet en riktigt stor tugga från limpskivan, som han först doppat i kaffet.
”Det var snällt av er att ge mig det här fina passet. Lite trist är det förstås att kvoten nu är fylld …”

Dagen efter stannade Nils-Johannes hemma och tog upp potatis.

I jaktstugan uppe på Lillberget satt elva luttrade jägare och var småsura för att jakten redan   var slut. De oroade sig inte så mycket över Nils-Johannes osannolika jaktlycka och inte ens över att en karl i byn nu stod och tog upp potatis. Jaktledaren Jöns Persson var mycket mer oroad över de små affischerna på anslagstavlorna i byn som kallade markägarna i byn till möte inför nästa års jakt. Ordet markägare var understruket med rödpenna.
”Vet ni vilka i byn som numera är markägare … sedan karlarna dött?”

Kaminen i jaktstugan osade.

      © LEIF LARSSON

      Novellen Nils-Johannes och änkorna i byn publicerades i DÅ DU HÖR BJÖRNEN VISSLA (2014).
      Här kallas den enbart Nils-Johannes av utrymmesskäl. Många har uppskattat den. Så här skrev en läsare om boken och om den här speciella novellen:

      "En del av novellerna i boken är djupt sorgliga. Du har fångat mycket av vårt sätt att handskas med livet och
      medmänniskorna, ordlösheten, inbundenheten och oförmågan att få framfört vad vi vill säga. Berättelsen
      om änklingen sticker ut. Ofta har jag tyckt att berättelserna är humoristiska, men i novellen om änklingen
      Nils-Johannes gapskrattade jag länge. Bara en som är väl insatt i byns mentalitet kan få fram allt detta."

      Nils-Johannes och en del av de andra personerna i finns också med i novellen JÄGARNA i min femte novellsamling
      HAN SOM HITTAR PÅ (2016). 

 

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER