Johanna stödde huvudet mot händerna. Armbågarna vilade på det lilla bordet framför henne och gråten brände bakom ögonlocken. Värmen från järnspisen kändes het mot hennes ansikte. Hon flyttade sig lite bort från spisen, men kände nästan genast kalldraget mot ryggen. Trots tjocka sockor var det kallt om fötterna.

Kristoffer hade nyss fått bröstet och låg i vaggan och blåste bubblor med munnen. Då och då trutade han med munnen och rörde lite på sig. Johanna väntade varje dag, att han skulle börja jollra för henne. Fingrarna noppade i filten som Johanna brett om honom. Så länge Kristoffer inte var större än att han kunde hålla tillgodo med vaggan skulle det kanske gå bra. Han hade ett tjockt fårskinn i botten på vaggan så han behövde inte frysa, trots draget. Hon bävade för den dagen, då Kristoffer hade lärt sig att gå. Trappan var brant och smal och någon ledstång fanns inte ens för en vuxen att hålla sig i. Inte gick det heller att stänga pojken inne, då han blev lite större. Den vinda dörren gjorde att låset inte fungerade.

Trots glädjen över barnet kände hon inte någon glädje över den egna lägenheten. Då Holger tagit med henne upp till det lilla primitivt inredda vindsrummet och hon sett hur det såg ut, hade hon varit nära att börja stortjuta. Hur hon lyckades behärska sig, visste hon inte. Den besvikelse hon kände var större än ödemarkerna under fjällen. Hopplösheten grep tag i henne med sina klor.

Det knäppte och prasslade överallt i rummet. Höstkylan hade kommit tidigt. Varje köldknäpp fick väggar och tak att vrida sig i vånda och krympa ihop. Av väder och vind blev springor och glipor allt större. På golvet låg en korkmatta i brungrå färger som flyttats dit och hjälpligt fästs i golvet med spik som råkat finnas till hands. En del revor och gamla spikhål syntes i kanterna. Mattan var lite för liten för golvet och hade fått skarvas. Under fönstret hade en bit från en annan korkmatta i ljusgrå färg spikats dit, och på ett ställe var korkmattan uppvikt en halv meter uppefter väggen. Johanna hade knackat med knogen men inte kunnat höra något träljud från väggen bakom. Två väggar var tapetserade, två var målade direkt på masoniten. Penseldragen gick hit och dit och färgen täckte bara nödtorftigt.

 I trossbotten under golvet rasslade och knakade det. Isoleringen var mycket sparsam, mest bara luft, men kanske ändå lite mer än i väggarna. Där fanns ingenting. En rysning av obehag kröp genom Johanna. Gardinerna med blommönster som Agnes kommit upp med rörde sig hela tiden i draget från fönstret. Två pelargonier som Johanna också fått, dog efter några dagar med frostnupna blad. Fastän det bara var höst var det varje morgon rimfrost i hörnen på fönsterrutorna. Ändå tyckte Johanna, att hon hörde hur det surrade innanför tapeterna, som från humlor eller getingar.

Elden i järnspisen sprakade. Det var den enda värme Johanna kunde få. Då och då öppnade hon luckan och la in en vedpinne. Det blev fort kallt i rummet om elden inte brann hela tiden. Vedlåren var nästan tom och snart måste hon ut för att hämta en ny börda ved från vedboden eller direkt från det som låg på backen. Tack och lov var pojken så liten att han låg kvar i vaggan. Björkved som brann länge fanns inte. Hon hade slutat hoppas på torr och bra ved istället för surpinnarna som låg i en hög inne i vedboden. Veden var lika blöt och sur som det lilla som fanns kvar utomhus. Högen hade också blivit allt mindre och även den spinkiga och blöta veden skulle snart vara slut. Johanna hade påpekat det för Holger och hon visste att Agnes också sagt det till Holgers bröder. Ingenting hade hänt. Snart skulle Agnes själv ge sig iväg ut för att skaffa ved. Johanna hade snabbt förstått att skulle något bli gjort i huset så var det genom Agnes. Johanna undrade om Agnes hade vetat om Holgers storståtliga prat om en lägenhet på vindsvåningen. Inte så stor men mysig och härlig, hade han sagt. Det enda som stämde var det första - att rummet var litet. Trångt och obekvämt var det … och mycket golvkallt. Genomkallt utom närmast vedspisen. Johanna var rädd för att den hårda eldningen när som helst skulle spräcka muren och antända hela huset.

Johanna mådde inte bra. Hon kände illamåendet rusa upp och förstod att hon redan var med barn igen. Holger hade varit så påträngande och ivrig nu när de var gifta, fordrande. Varenda kväll ville han ha henne, utan att lyssna på henne. Hon hade gett efter, men hon hade hoppats att hon inte skulle bli på det viset så fort.

Johanna lutade sig ner över bordsskivan och la huvudet på armarna. Det minimala matbordet hade en skiva som måste fällas upp för att tallrikar och brödfat skulle rymmas. Det passade in i lägenheten, men bra var det inte. Hon slöt ögonen och kände tårar tränga fram. Kristoffer gnydde lite och sparkade under filten.

Det hade kunnat vara så annorlunda.
”Vi hade kunnat vara en familj, du och jag och din pappa”, viskade hon till Kristoffer. ”En fin liten familj i ett varmt hus … och så måste vi bo här ... så här hemskt.”
Ett litet gnyende hördes från Kristoffer. Joller var det inte, men nästan … snart kanske …
Huset var så lyhört att Johanna aldrig vågade prata högt, inte ens för sig själv, där uppe i vindsutrymmet.

Hon hade varit så glad i den andre, han som haft arbete på samma gård som hon och som försvunnit därifrån så snart arbetet var klart. Han var efterfrågad och hade fått nytt jobb någon annanstans långt bort. Han hade pratat varmt om hur det kunde bli. I all hast reste han ändå sin väg. Någon adress lämnade han inte efter sig. Kanske han inte hann med det. Kanske han inte visste om det liv som växte i Johanna. Hon hade själv inte kunnat stanna kvar på gården. Platsen var inte sämre än andra men hon skulle inte ha kunnat arbeta hela året ut och så hade hon trott att hon och Johannes … Ingenting var sagt, men hon hade verkligen trott …

I besvikelsen hade hon motvilligt sagt Ja till Holgers envisa uppvaktning. Han hade länge försökt få henne. Han var enträgen och hade tid med många besök hos henne och han hjälpte henne med småsaker, som hon hade att göra efter arbetsdagens slut. Han väntade på jobb, sa han alltid. En bra arbetare får alltid jobb. Men det hade varit ont om jobb i flera månader. Inte värre för honom än för andra kanske, men han stod aldrig först i kön. AK-jobben söderut fanns förstås, men det fick bli en senare fråga … Han behövdes hemma, hade han sagt. Agnes behövde hjälp och brorsorna var inte mycket att lita på.

Till Holger hade Johanna sagt att hon efter Mikaeli tänkte återvända de många milen hem, för att hjälpa sin pappa så att han kunde fortsätta sitt arbete på sågen. Hos bonden kunde hon inte bli kvar. En ny piga var redan anställd. Holger borde förstå det, han som så ofta pratade om att hans mamma Agnes behövde honom hemma.
Johanna hade tänkt att om Holger hörde av sig under vintern, så skulle han väl se och förstå hur det var fatt med henne. Om han kanske kom till henne fram på vårkanten så som han sagt. Hemma hade hon sagt till sin far att det var Holger … som var pappan till hennes barn. Om han nu verkligen kom, fastän det var så lång och besvärlig resa. 
Kanske Holger också skulle tro att det verkligen var han … fastän han borde begripa att han inte hade med hennes tillstånd att göra. Det fick bli som det ville med det. Sina hemligheter skulle hon behålla för sig själv.

Johanna hade lockats av Holgers prat om en lägenhet, som redan stod nästan klar för dem. Det var dumt av henne, och hon ångrade sig efteråt, då det var för sent.
”Vi har egen lägenhet, inte så stor men ändå”, hade Holger sagt flera gånger. Johanna hade nöjt sig med det. Trott på Holger och hans fantasier.

Johanna hade varit trött och hungrig och illamående efter bussresan, men hade i alla fall blivit glad då hon fick syn på Holger på grusplanen framför IC. Han hade klätt sig riktigt fin för hennes skull förstod hon, men cykeln hade han glömt. Från byn där bussen stannat vid IC var det flera kilometer hem till Holger. Att det var så långt hade han aldrig nämnt. Nu såg han så bortkommen ut, då han bar Kristoffer att Johanna tog pojken i sin famn och Holger fick ta den mycket lättare resväskan. Efter en stund lämnade de husen i byn bakom sig.
”Nu är vi snart framme”, hade Holger sagt, men det var långt kvar, längre än vad de redan gått. Ett enda hus stod längs vägen, några ensamma ner mot älven, några i skogskanten. Inte mycket till by, tänkte Johanna besviken. Skymningen låg tätare över gårdarna längs den smala landsvägen, då Holger äntligen vek av och gick fram mot ett rödmålat hus med några grå uthus vid sidan om. Huset var inte stort och många bodde där redan. Utifrån kunde man inte säkert avgöra om det fanns mer än en våning i huset. Kanske ett kallförråd där uppe, tänkte Johanna. Hon undrade var den mysiga lägenheten fanns.

*

Holger hade försökt inreda vindsrummet. Han hade verkligen försökt, men han var ingen snickare och han hade inte några större anlag för byggnadsarbeten. Till en början ville Holger påskina att han byggt allt, men då Johanna var så missnöjd, sa han att han inte ensam rådde för det. Det hade blivit snett och vint och ofärdigt. Han hade fått ha så bråttom. Det som hade påbörjats gjordes inte klart. Det som gjorts färdigt var ibland rent livsfarligt. Elektriker var de inte heller, varken han eller hans bröder. Minst av allt, men det gick i alla fall att ha en lampa i taket i det enda rummet som på något sätt var lite mer inrett under takbjälkarna. Och ett par eluttag fanns också, som det alltid blixtrade kring då de användes.
Trappan upp var smal och hade ingen ledstång. Från rummet kom man direkt ut i trappan och fick hålla sig i väggen för att kunna ta sig ner. Mycket bättre än en stege var det inte. Men bröderna hade varit stolta, särskilt Holger som provgått trappan flera gånger.

Den egna lägenheten som Holger pratat så mycket om var detta enda rum på den oisolerade kallvindan. En järnspis hade ställts på en murad sockel och plåtrörets rökgång gick direkt in i murstocken. Rummet hade bara ett enkelfönster som det blåste rakt igenom. De fyra små glasrutorna var inte kittade, utan hölls på plats med småspik som slagits snett in i träramen. En av rutorna var sprucken. Det behövdes inte mycket blåst för att rutorna skulle skallra. En vecka efter det Johanna och Kristoffer kommit hade Holger lyckats få tag i ett fönster till, som hjälpligt passade och det vinande ljudet från fönstret under höstblåsten hade dämpats lite.

Rummet på vindan fick de ha för sig själva. Inte för att det var bra, utan för att ingen annan ville bo där. Ingen ville bo så kallt under vintern. På sommaren hade någon av bröderna kunnat sova där i getingsurret och hettan som då rådde. Det var möjligen användsbart som ett tillfälligt sommarrum med sina oisolerade väggar, golv och tak. Med mycket fantasi kunde det kallas lägenhet, eftersom spisen fanns där. På vintern fick elden i järnspisen inte slockna. Gjorde den det kyldes rummet ut mycket snabbt. Trots att någon av dem flera gånger var upp under natten och la in en brasa var det ofta is på vattenhinken på morgonen. I början turades de om, sedan blev det Johanna ensam som gjorde det … för pojkens skull. Holger vaknade sällan. Han drog täckena omkring sig och öppnade inte ögonen. För Johanna var det en ständig sysselsättning att dagen lång bära ved uppför trappan. Hela tiden gnagde oron att den hårda eldningen skulle spräcka murstocken eller att gnistor från spisen skulle spridas ut på golvet.

Ett litet fällbord och två stolar var allt i möbelväg utöver en gammal utdragssoffa som rymdes i rummet. En hylla ovanför bordet fick vara skafferi och pottan under soffan var toalett. Man slapp i alla fall att springa ut mitt i natten till dasset som var längst bort bland uthusen. Under natten prasslade det överallt. I tak och väggar kröp råttorna omkring. Till och med i trossbottnen hördes de. Råttorna hade sina bon och råttskit fanns överallt. Någon plats för ett litet barn som höll på att lära sig krypa fanns inte. Efter de första kalla förvinterveckorna och den livsfarliga trappan, sa Johanna till Holger, att hon tänkte åka hem. Hon kunde inte pina sig en hel vinter i den usla bostaden.
”I det där kallhålet bor jag inte. Jag tar Kristoffer med mig och åker hem, så får du klara dig hur du vill … När det snart blir två små barn är det rent livsfarligt och råkar dom inte ut för någon olycka så fryser dom ihjäl … Stanna du hos din mamma … Jag kan inte bo så här, hur snäll Agnes än är. Jag ger mig av … Pappa har skickat pengar till bussbiljetterna …”
Johanna tog barnet med sig och gick ner till Agnes. Sedan vägrade hon att gå uppför trappan igen. Hon och barnet trängde ihop sig hos Agnes. Hon ville ha dem hos sig. Det blev trångt men de överlevde den första vintern. Holger var sur och försökte också rymmas, men han fick ligga i smalsoffan i köket … eller i sin lägenhet. Det ville han inte.

Johanna ångrade den dag hon satte sig i bussen för att åka till Holger … Det hade inte alls blivit som hon hoppats. Hon hade varit trött och humöret var uruselt när hon äntligen kommit fram. Efter flera kilometers promenad med Kristoffer på armen var hon förbi av trötthet. Då Holger visade henne deras lägenhet som han prata så mycket om, satte hon sig i trappan med huvudet i händerna och grät. Tårarna ville aldrig ta slut. Agnes betraktade den unga kvinnan med skrämda ögon. Vad hade Holger lovat henne? En av Holgers bröder satt intill köksspisen och rökte en cigarett. Med nyfikna ögon stirrade han på Johanna, den första unga kvinnan i deras kök utöver en syster.

”Jag reser hem i morgon …!” hade hon sagt och stirrat på Holger. ”Lägenhet! Ha, sämre än en skräpboda och kallare är en ouppvärmd tältkåta … Du duger inte mycket till du Holger … Dig kan man inte tro på … Du lovar mycket men har ingenting att komma med.”

Holger hade försökt morska upp sig.
”Nu är du gift, Johanna. Förstår du inte?  Då gör du som din man säger. Han bestämmer över dig … Nog duger rummet åt dig, finare är du inte …”
Holger hade försökt göra rösten myndig och stark. Han hade ju broderns ögon på sig.
Holger hade sagt ”han”. Vågade kanske inte säga ”Jag”, fastän det var så han menade.
”Visst … om jag verkligen hade en man, skulle jag acceptera det …”
Bara bitterhet fanns i Johannas röst.

Holgers mamma, Agnes, gav ett strävt intryck. Hon såg nästan förgrämd ut ibland. De svåra motgångar, som hon haft i sitt liv hade krävt mycket av henne. Det dröjde innan hon lättade sitt hjärta för Johanna. Att många mycket svarta rum fanns i hennes hjärta hade Johanna förstått.

Kristoffer lärde sig tidigt att säga Agnes namn. I början var det jollerljud men Agnes tyckte att pojken sa hennes namn, Ange. Kanske det var därför Agnes tog till sig pojken mer än vad denna sträva kvinna väntades göra. Mest var det nog för pojkens glada och nyfikna ögon då han såg henne. Agnes älskade den lilla lintotten. Det kunde man se utan att hon någonsin sa något om det. Hon hade lärt sig att aldrig glädjas för mycket åt något. Allt kunde bytas i djupaste sorg och tragedi. Hon visste.

*

”Så söt han är … Kristoffer …”
Agnes satt på pinnstolen. Hon hade en av de första dagarna kämpat sig uppför den besvärliga trappan och satt sig på stolen. Hon flämtade lite och hade lagt ena armen på bordet för att få stöd. Det var ännu farligare att gå nerför. Johanna blev glad då hon kom. Hon ville inte sitta ensam och isolerad.

Det dröjde innan någon av dem sa något. Barnet hade med sina blå ögon fångat in henne och hon kunde inte slita blicken ifrån honom. Hon andades tungt men var glad i ögonen.
”Han är inte lik Holger … mera lik dig …”
Johanna hade sakta skakat på huvudet.
” … Ingenting stämmer … Så ljus och glad … inte alls som folk är häromkring …”
Agnes smekte Kristoffers kind med baksidan av sitt magra pekfinger. Pojken jollrade och Agnes log. Lite så att det syntes i mungiporna men mest i ögonen. Det var mycket för denna allvarliga kvinna.
”Han är fin … en fin pojke …”
Johanna väntade. Agnes ville säga något. Till slut var det Johanna som fortsatte.
”Jag kan inte bo här uppe en hel vinter … och absolut inte med barnen … Vi får nog snart en till … Holger vill det.”
Kristoffers fingrar slöt sig kring Agnes pekfinger.
”Jag har märkt det … Nej, det går inte … I värsta fall får jag byta med er …”
”Nej! Nej! Kommer aldrig på fråga … Då är det bättre … jag har ändå tänkt åka hem … åtminstone tills Holger ordnat nånting … riktigt … om han kan… om det finns alltså.”
Johanna slog ifrån sig i förskräckelse. Inte kunde Agnes springa upp och ner för den farliga trappan … inte skulle hon behöva stiga upp flera gånger både dag och natt för att elda i spisen … gamla kvinnan …
”Holger …”, sa Agnes efter en lång stund, då hon inte tagit blicken från Kristoffer. ”Vad säger han … har han sagt nånting …?”
Johanna skakade på huvudet igen. Lite tydligare nu.
Agnes tittade upp men släppte inte Kristoffers hand.
”Jag hade två barn innan jag gifte mig … Jag ångrar det … ja, att jag sedan gifte mig … det ångrar jag fruktansvärt mycket … allt annat hade varit bättre!”
Mer blev det inte sagt den gången. Hon bet ihop och munnen blev ett tunt streck fullt med bitterhet. Johanna hade stått nära Agnes då hon sa det. Hon hade velat ge Agnes en stor kram men smekte henne lätt över håret istället.

Det hade bara dröjt till nästa dag, innan Johanna hade hört Agnes, då hon åter var på väg uppför trappan. Den äldre kvinnan hade stannat flera gånger, kanske tagit stöd mot väggen eller sett sig noga för var hon skulle sätta fötterna. Agnes hade börjat bli gammal, inte alls så kvick i benen som hon varit förr. Hon hade knackat lite försynt fastän dörren stått på glänt. Hon hade ändå inte väntat på Johannas svar utan klivit in direkt. Hon ville väl inte släppa in ännu mer kalluft från trappuppgången.

Johanna hade dåsat till intill Kristoffer som var så där oförskämt pigg och glad som han ofta kunde vara. Hon satte sig upp i bäddsoffan och svängde benen över kanten ner på golvet. Soffan var en aning för hög för hennes ben. Hon satt obekvämt och soffkanten tryckte hårt mot lårens undersida. Hon hade inget stöd för ryggen och satt kutig.

Agnes satte sig på pinnstolen. Det var nog det enda i rummet som var stadigt och bra, en bastant stol. Hon gav Johanna en hastig blick men tittade sedan nästan hela tiden på det lilla barnet i sängen. Han hade upptäckt Agnes och släppte henne inte med blicken.
”Så fin han är …”, mumlade hon, ”… han kan nog få det svårt ändå … senare.”
Agnes lutade sig framåt och hade stöd av sin vänstra arm mot knäet. Den högra räckte hon fram mot Kristoffer och med utsidan av sitt magra pekfinger smekte hon honom lätt på kinden. Det grå håret hade börjat bli tunt och hängde ner lite framför ansiktet. Pojken tittade på henne och då och då lekte ett litet leende på hans läppar. Hans stor barnaögon hade börjat få stänk av grönt i det klarblå.

Det var tyst och stilla i vindsrummet. Bara Agnes pekfinger rördes mycket lätt mot pojkens kind. Hennes tankar var långt borta.
”… oäkta barn kan få det svårt …”, upprepade hon, ännu tystare än förra gången. Den unga kvinnan på sängen ryste. Hon förstod vad Agnes skulle säga. Kanske fördöma med kalla ord.
Johanna blev flammande röd i ansiktet. Hon ville ställa sig upp. I det trånga utrymmet gick det inte. Hon kunde inte gå någonstans. Stolen var i vägen.
”Oäkta? Prästen skrev Trolovningsbarn i kyrkboken …”
”Ni gifte er ju efter det barnet hade fötts … Det stämplar barnet för all framtid … oäkting … Lite tur att ni är här … fast prästen har säkert fått veta av prästen där uppe … dom håller ihop … prästerna.”
Johanna förmådde inte röra sig. Det var knappt hon kunde andas. Med ena handen strök hon håret bakåt.
” … kanske han slipper de värsta glåporden i alla fall.”
” … Jag fick ingen ny plats efter Mikaeli … Sökte faktiskt ingen heller, för jag trodde att allt skulle bli annorlunda … och jag ville inte vara kvar på gården där jag varit piga … jag kunde inte … därför åkte jag hem … pappa behövde hjälp med hushållet också … det var då jag blev säker på att jag var på det viset … när jag kommit hem.”
Johanna fick en hastig blick av Agnes.
”Jag har inte sagt något osant …”, tänkte Johanna.
Kristoffer sparkade med benen och gnydde lite. Han drog ihop kroppen som han brukade göra, då han blivit för blöt.
”Han är så blond och vacker … din pojke.”
Johanna makade sig närmare kanten på soffan. Hon måste stiga upp och ta hand om sonen. Hon måste, kände hon. Ville känna hans babymjukhet och lukten från hans kropp.
”Nä, han kan inte vara Holgers …”, sa Agnes.
Det var ingen fråga.

Johanna satt ännu kvar. Hon skakade långsamt på huvudet, medan hon försökte få ner båda fötterna mot trasmattorna på golvet. Det var flera lager med mattor, men de var ändå fuktigt kalla. Agnes flyttade lite på stolen så att Johanna kunde komma förbi. Hon lyfte upp barnet och la honom på bordet. En filt låg där redan och två kuddar som skulle hindra barnet från att rulla över åt något håll.  Johanna hällde lite vatten i ett tvättfat och bytte torrt på Kristoffer.

Agnes hade satt sig ner igen, medan Johanna rörde sig några steg fram och tillbaka med pojken i famnen. Med ena handen drog hon ut kaffepannan på spisen och öppnade sedan luckan för att sätta i ett vedträ.
”Veden håller på att ta slut …”, sa hon och såg att det var för lite glöd för att elden skulle ta sig av sig själv. Agnes märkte det och sträckte fram armarna. Johanna la sonen i hennes knä.
”Jag tyckte att han sa Farmor … Hörde du inte det, fammo, sa han … men nu håller han på att somna …”
Johanna ställde fram de två koppar hon hade och glasassietten med två skorpor. Mer fanns inte. Holger skulle bli utan då han kom hem.

Agnes doppade skorpan och sög i sig kaffet.
”Som jag sa hade två barn innan jag gifte mig … en flicka och en pojke … så jag vet … men jag ångrar det … giftermålet som jag trodde skulle vara bra … det var värre än allt annat … Två av flickorna, som vi fick dog … Jag trodde att de klarat sig förbi de första barnaåren. Värst var det för …”
Agnes hade blivit mörk i ögonen och hela ansiktet hade stelnat. Efter en stund mumlade hon ”Det får vi ta en annan gång …”
Hon hade rest sig upp och stod med handen på dörrhandtaget.
”Vet Holger om det …? Eller har han förstått … i alla fall, när han fick se pojken?”
”Jag tror att han tror att han … men han har frågat och jag sa att han får tro vad han vill … Jag har inte ljugit för honom. Han vet väl själv … vad han gjort …”

                               ©LEIF LARSSON                                     
                               Ej tidigare publicerad.
                               Ev. kommentar kan du skicka till förf. e-postadress.