KENT KARLSSON - jägare

Kent Karlsson 3


  Raderna i ingressen skulle kunna vara inledningen till en roman eller en längre äventyrsberättelse. I verkligheten är den inte så väldigt lång i rader räknat men å andra sidan ännu mycket ovanlig och dessutom alldeles sann.
Den återfinns lite längre ner.
 
Historia innebär utveckling. Samhället omvandlas, människorna får nya intressen, gamla försvinner. Nya vanor ersätter äldre. Där det förr bara fanns skog och äng finns nu gator och villor. Där viktiga fabriker och brädgårdar fanns ligger nu ödehus eller parkeringsplatser för bilar. Jordbruket har allt mer mekaniserats och blivit stordrift. Småbruken där hästar spelade en stor roll har försvunnit. Vilda djur som tidigare inte alls fanns i Rånetrakten finns nu, andra är borta. Det dröjde till långt efter 1950-talet innan renar och älgar blev vanliga i skogarna. Inte förrän under de allra åren senaste har björnar blivit tänkbara villebråd. Vargar kan stryka förbi. Skogsfågel och änder har blivit färre.
Även jakten har förändrats. Dels vad man får jaga, dels vad som kan jagas.
I början av 1950-talet lyckades skolgossen KENT KARLSSON i Råneå en morgon övertyga sin mamma om att han hade feber och var sjuk. Hon hade inte mer än stängt dörren innan han hakade ner salongsgeväret från kroken på väggen i köket. Istället för skolbänken tänkte han sig en dag i skogen med geväret på axeln. Samtidigt fick han se en syn som han aldrig sett och aldrig hört talas om. Fem stora fåglar kom flygande i plogform över hustak och grantoppar. Pojken såg hur gässen sänkte sig allt mer och kanske skulle landa på Hjalmar Åkerströms åkrar en bit bort. Jaktivern flammade upp och Kent glömde allt annat. Att han endast hade på sig långkalsonger och en tunn tröja noterade han inte. Utan strumpor och skor sprang han hukande i högsta fart genom en gles tallskog och bort mot åkrarna fram till åkerkanten. Varken fukt eller kyla från marken kände han, då han slängde sig ner i diket, siktade och började skjuta på gässen – så stora fåglar hade han aldrig skjutit mot. Men han bommade. Skotthållet var för långt- mer än hundra meter. Det enda han fick med sig var ett jaktminne.
Några veckor senare började 13-åringen arbeta som 50%-are vid sorteringsverket på Ågrundet.
Det här är en episod som inträffat för många år sedan och som kan synas beröra endast den närmaste familjen? Men historia är det.

Allt behöver inte vara 1700- och 1800-tal för att vara intressant historia, sådant som vi släktforskare och bygdeforskare intresserar oss för.
Den här lilla historien ger en inblick i hur vapen hanterades i familjerna men också om jakträttigheter och jakttider. Kanske också om betydelsen av skolgång, men än mer om tillgången på jaktbart vilt i Råneåtrakten. Detta var förmodligen de första kanadagässen som någon sett i Råneåtrakten, numera en mycket vanlig fågel. Älgar var nästan lika ovanliga och björnar fanns inte alls.
Sommarjobbet avslöjar det vi nu kallar barnarbete men för många familjer var det absolut nödvändigt. Det pekar på ett stort steg i samhällsutvecklingen.

Nutidshistoria kan också vara mycket närmare i tiden än 1950-talet. Jag ska här berätta om KENT KARLSSON och hans första björnjakt från 2009!

Råneås jägare är indelade i tre jaktlag med ungefär 20 jägare i varje. De kallas Norra, Södra och Västra jaktlaget. KENT KARLSSON tillhör det norra laget och skogen kallas förstås Norra skogen eller oftare Norriskogen och sträcker sig norrut från Roxiberget närmast samhället och väster om rågången mot Jämtön-Högsön ända upp till i närheten av Blåsberget där Gamla Vitåvägen kröker av mot Vitå.
På 1950-talet var det inte många Rånepojkar som sett en älg och knappast heller en ren i Råneås skogar. Det tillhör den historiska utvecklingen att det numera är gott om älg i skogarna och periodvis även renar. Kent själv har under åren fällt 30-talet älgar varav en är en av de största i trakten. Kronan hade bara 9 taggar men var mycket bred. Älgen vägde 360 kilo, en vikt som få fällda älgar överträffat i Råneå. Den älg som haft de största hornen hade skjutits av Signar Lövgren. Den älgkronan hade 23 taggar.
En av de sista dagarna i september 2009 sköts den första björnen i Norriskogen i Råneå. Skytt var KENT KARLSSON men det var inte han som först uppmärksammade björnen.
Älgjakten hade gått bra och Kent hade lämnat sitt pass för att hjälpa en jaktkamrat med att ta ur en skjuten älg en bit ifrån hans pass. Plötsligt kom ett dramatisk meddelande på kommunikationsradion.
”Jag har blivit överfallen av en björn, en vit björn!!!  Jag låg på rygg under björnen !!!”
Det var Ove Lööw som ropade ut sin förskräckelse. Meddelandet lät så osannolikt så mer än en frågade sig om det var en isbjörn.  Men det var det inte.
Ove Lööw hade med sig sina två barn på älgjakten, den ena 7 år, den andra 10 år. Unghunden Julle var med och då hunden markerade och började skälla i kanten av ett hygge fick barnen stanna kvar där och Ove började smyga sig framåt mot skallet. Han trodde att hunden ställt en älg. Julle stod i skogskanten framför en stor och tät gran. Ove kröp närmare och närmare. Han hörde hur det morrade bakom de täta grenarna.
”Så där låter inte en älg”, tänkte han, ”kanske en grävling …”
Plötsligt brakade det till. Ut ur den täta granen kommer en björn rusande rakt mot Ove Lööw.  Björnen ställde sig på två ben och morrade högt så som björnar brukar göra då de vill skrämma. Ove hade älgstudsaren beredd, reste sig på knä, ett skott gick av skjutet från höften, då björnen rusade mot honom. Björnen föll över Ove, men gav sig iväg med språng, när Julle började nafsa den i baken. Vad ingen visste var om björnen var skadskjuten eller inte.
Älgjägarna i Råneå Norra hade ingen erfarenhet av björnar även om de under de senaste åren sett björnspillning i markerna. Ingen av dem hade sett någon björn i Norriskogen. Nu gick ryktet rekordsnabbt. Redan efter en timme var en av Sveriges mest erfarna björnjägare på plats. Det var Rasmus Boström från Brunnsberg i Älvdalen, Dalarna. Han råkade bo i Smedsbyn just då ditkallad av andra björnjägare i länet. Rasmus Boström hade med sig sin speciella björnhund, en nordamerikansk stövare eller plotthund som den också kallas.
Dessutom anlände två björnjägare från Tjäruträsk, nordväst om Morjärv, med sina två unga björnhundar. Det var Johan Hellman och hans far Sten Hellman, som kom för att hjälpa till.
Hundarna släpptes och drevet gick runt, runt i slingor och slag som ett riktigt hardrev. En del av älgjägarna var ännu på sina älgpass, andra hade återsamlats vid bilarna och de kunde alla höra var hundarna och björnen var, men ingen av dem fick syn på den. Cirka en och en halv timme cirklade björnen runt.
KENT KARLSSON tog initiativet att åka iväg från sitt älgpass till ett ställe i närheten där björnen redan passerat ett par gånger. Han gick ut cirka 20 meter på ett hygge där han hade fri sikt åt alla håll. Drevet hörde han och hundskallet närmade sig. Han hade skärpt uppmärksamhet åt de håll där hundarna hördes. I ögonvrån såg han då en rörelse. Björnen kom lunkande mot honom. Bara 20 meter skilde dem åt. Kikarsiktet var som tur var inställt på endast 3 gångers förstoring, men redan det var mycket. Björnhuvudet fyllde upp allt Kent kunde se i siktet.
Kent siktade mot halsen som han brukade göra vid älgjakt när villebrådet kom rakt framifrån. Björnen tvärvände. Ett andra skott mot ryggen. Björnen stöp men låg och klippte med ögonen då Kent kom fram till den. Kent sköt det tredje skottet mot huvudet. Faran var att björnen skulle kunna stiga upp och rusa iväg eller anfalla.
Då skottet mot huvudet var avskjutet kom hundarna som drivit björnen.
Kent meddelade på kommunikationsradion att björnen var fälld. Sedan satte han sig på en stubbe, tog fram kaffetermosen och började vänta in de andra jägarna. Alla visste att reglerna var strängare och fler när en björn blivit fälld än om det varit en älg. Ingen visste om man ens fick röra björnen innan myndigheterna, polisen och länsstyrelsens folk, hade kommit till platsen. Både polis och länsstyrelsen kontaktades omgående.
 
Från länsstyrelsen fick man tillstånd att ta fram björnen till väg och till slakthus.
Polisen behövde inte komma men länsstyrelsens man besiktade björnen i slakthuset.
En hel lunta papper på cirka 25-30 ark måste fyllas i innan allt var avklarat enligt anvisningarna. Björnen var en 6-årig hona, som vägde 120 kilo. Mycket ljust brun i pälsen särskilt på undersidan.
Om björnkött ska användas till livsmedel måste det först kontrolleras så att det inte innehåller trikiner. Prov från tre ställen på björnkroppen fick tas. Då var det ingen affär och ingen restaurang var intresserad av att köpa björnköttet. Cirka 10 kilo av det bästa köttet tog jägarna tillvara och lät varmröka det i Töre. Älgfesten blev en björnfest med mycket gott kött. Resten av köttet från den 120 kilo tunga björnhonan slängdes.
Skinnet tillföll skytten men Kent Karlsson gav bort det till jägarna från Tjäruträsk.
”Inte tusan ska jag hålla på att snava över en björnskalle i vardagsrummet …” Björnjägarna från Tjäruträsk fick skinnet och har sedan använt det till att träna upp sina hundar. De drar skinnet i skogen och hänger sedan upp det i något träd. Sedan släpper de hundarna på spåret.
Den björn som KENT KARLSSON sköt var den första som skjutits på Råneskogen norr om Råne älv. På älvens södra sida i trakterna av Prinsnäs och Södra Prästholm har det funnits gott om björn även tidigare. Flera observationer hade gjorts och där hade flera björnar skjutits.


KENT KARLSSONS björn från jakten i september 2009 innebar ett nytt skede i Råneåjägarnas historia. Från att för några årtionden sedan har varit nästan tomt på större vilt, fanns nu både gott om älg och många björnar i skogarna.
Kent hade fått vara med om både det nya och annan tidigare jakt som minskat eller nästan upphört.
Kent hade en mycket jaktintresserad idrottskamrat, Rudolf ”Rulle” Holmqvist, en av Norrbottens bästa fotbollsmålvakter genom tiderna. Rulle blev Kents läromästare. Han gav många kloka och bra råd.
Kent och Rulle jagade sjöfågel på höstarna. Särskilt de första åren var det alltid mycket lyckosam jakt. Utanför Ågrundet fanns otroliga mängder sjöfågel. Rulle hade mycket goda kunskaper om hur fågelsträcken gick. På lämpliga platser byggde Rulle och Kent skjutplattformer i vassen, så att de kunde stå någorlunda stadigt när de skulle skjuta.
Numera har mängden änder minskat väldigt mycket, likaså skogsfågel och även hare. Dessutom finns nästan inga ungdomar som längre gör jaktprov inför harjakt. Hundarna måste få upp färska spår på morgnarna och då gäller det att vara tidigt i farten. Kanske alltför tidigt för att passa dagens ungdomar. Bra resultat på harjakt betyder att man måste stiga upp tidigt och vara i skogen redan vid fyra/halvfemtiden. Färre och färre ungdomar söker sig till jakten som fritidsintresse.

KENT KARLSSONS björn från 2009 hör till jaktens historia i Råneå.
Men kanske har detta stora men skygga djur som är så svår att få syn på ändå gästat Norriskogen någon gång i tiden. Då jag på kartan försökte följa med i jaktens vindlingar upptäckte jag två naturnamn intill och öster om gamla Vitåvägen: Björnstenen och Björnstenheden.
Det senare har nog med det första namnet att göra. Bakgrunden vet jag inte, men kanske finns där en sten som liknar en björn?

Publicerad 2013 i något längre utförande i
LULEÅ FORSKARFÖRENINGS medlemstidning

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER