Taximordet

1957 inföll julaftonen på en tisdag. I Boden snöade det hela dagen, stundtals ganska ymnigt men det var inte särskilt kallt. På eftermiddagen och kvällen var det ganska folktomt på gatorna och taxibilarna hade få körningar. En av dessa blev emellertid ödesdiger och blodig. Taxiföraren mördades. Ovissheten och oron om huruvida mördaren fanns kvar i Boden spred sig snabbt. Många blev rädda.

1957 var nuvarande lulebon TONNY ASPLING 13 år. Då bodde han i sin hemstad Boden. Han och hans mamma Hilly hade firat julaftonen tillsammans med Tonnys mormor på Rörviksgatan i nedre delen av staden i närheten av Järnvägsstationen.
Då de skulle hem på kvällen gick de den korta vägen till järnvägsstationen för att därifrån åka taxi upp till Sveafältet, eftersom de hade många paket med sig och mycket snö hade fallit på gatorna under kvällen.
Mamma Hilly kände taxichauffören till namnet och önskade honom en god jul. Mannen var ovanligt dämpad och fåordig.
Mamman frågade hur det stod till. Svaret var mycket dystert.
”Det hade kunnat var det om inte en kollega blivit mördad, skjuten i sin bil tidigare under kvällen … i Vittjärv … Det skulle vara hans sista körning för kvällen.”

Tonnys och hans mammas taxiresa upp till Sveafältet var förmodligen den allra sista taxiresan som gjordes i Boden den kvällen. Alla taxiresor ställdes in då det stod klart vad som hänt.

Samtidigt pågick julfirandet i Luleå. SOLVEIG LARSSON (då Åberg), som då var 15 år, läste i en av sina julklappsböcker, då tjänstetelefonen ringde hos kriminalpolisen Viktor Åberg vid Statspolisen. Trots att han inte hade jour kallades han in till stationen och tillsammans med landsfogden Hans Fjellner blev det omedelbar utryckning till Boden för att där förstärka och bistå den lokala polisen vid undersökningen av omständigheterna vid dödsskjutningen i Ågärdan i Vittjärv. Oron och rädslan för vad som kunde hända spred sig till familjen. Solveigs lillebror, som då var 4 år, hade fått en leksakspistol i julklapp. I fortsättningen sov han alltid med pistolen under kudden.
”Om det skulle komma en inbrottstjuv.”

Dödsskjutningen i Vittjärv kom i tidningarna att kallas TAXIMORDET. En familj i Boden och en i Luleå kom tidigt att drabbas av oro och ängslan. Hårdast drabbades naturligtvis den dödade taxichaufförens familj. Han var inte mer än 27 år, nyförlovad och skulle mindre än en timme efter dödsskjutningen ha druckit julaftonskaffe med sin mamma och fästmö.
Han hette Karl-Gustaf Strandin.

Gärningsmannen var en ung dansk som hette Stig Grant Karon,  vilket i en del artiklar och även i Nordisk kriminalkrönika,  uppgavs vara ett fingerat namn.
På grund av skulder som han ådragit sig främst genom bankbedrägerier, flydde hans sitt hemland, där han var efterlyst av polisen och jagad av fordringsägare.

Till Boden hade den unge dansken kommit med tåg den 20 december. Han tog in på billiga hotell och stannade aldrig någon längre tid innan han bytte till ett annat.  I Boden bodde han först på Grand Hotell och därefter Centralhotellet, som båda låg nära Järnvägsstationen. På båda ställena skrev han in sig som norsk medborgare, optiker. På Grand Hotell uppgav han namnet Gunnar Solberg, på Centralhotellet Erik Johanesen. Dagen före julaftonen flyttade dansken från Grand Hotell för att han skulle till Kiruna. Han ”reste” dock inte längre än till Centralhotellet en kort bit upp efter Kungsgatan. På julaftonskvällen gav han sig iväg igen efter att ha betalt hotellräkningen, vilket han inte till fullo kunnat göra på Grand Hotell. Pengarna kom från det rån och mord han begått någon timme tidigare i Vittjärv (Ågärdan).

Taxichauffören hette Karl-Gustaf Strandin. Han var född i Nora i Ångermanland 1930 och således 27 år då han rånmördades. Han var nyförlovad och hade på eftermiddagen ätit julmiddag hos sin mamma. Vid 21-tiden skulle han göra en paus i taxikörandet och dricka kaffe med fästmön och mamman. Det blev aldrig av.

Strandin hade 18.20 på julaftonskvällen lämnat av en familj vid Bodens Centralstation och sedan kört Kungsgatan upp mot Kungsbron. En ung man hade enligt ett vittne klivit in i Strandins taxi några minuter senare.  Det var vid mejeriet. 18.40 hade ett vittne sett en svart taxibil, troligen en Ford Customline (likadan som Strandins taxibil) parkerad på landsvägen cirka 300 meter från avtagsvägen till Ågärdan. Några minuter senare hade ett annat vittne passerat förbi taxibilen som då stod på avtagsvägen. Ett vittne hade även sett en ung man gående mot Boden från Vittjärv. Han bar på ett avlångt föremål. Då hade mordet redan skett. Strandin hade blivit skjuten från taxins baksäte med ett avsågat salongsgevär. Mördaren behövde både bilen och de pengar som Strandin hade i taxikassan. Han hade, visade det sig, trängt sig in utmed den döde Strandin och kört bilen in på avtagsvägen vid Ågärdan. Men efter några hundra meter orkade bilen inte längre. Handbromsen hade varit åtdragen och kraftöverföringen hade blivit så svag att bilen inte gick att köra. Detta hade gärningsmannen inte upptäckt.

Polisen förstod snabbt att Gunnar Solberg från Grand Hotell var identisk med Erik Johanesen på Centralhotellet. Därifrån hade mannen försvunnit efter att ha betalt hotellräkningen, men man visste inte om han fortfarande var kvar i Boden. Runt taxibilen fanns mängder av fotspår men alla ”odugliga” eftersom det snöat rikligt. Polishundarna fick inte heller upp något spår på grund av snön. Vägspärrar upprättades och övriga hotell kontrollerades utan framgång. Från Boden C avgick under kvällen tåg endast till Kiruna, Luleå och Haparanda. Annandag jul fick man till slut upp ett spår att en person som liknade den efterlyste ledde till Haparanda dit han kommit med rälsbuss.

I hotellrummet på Centralhotellet hittades dels ett brev till en kvinna i Köpenhamn, dels i papperskorgen en stor mängd mycket små papperslappar. Brevet var undertecknat ”Stig”. Efter stor möda lyckades polisen lägga pusslet och fick fram en typ av dagboksanteckningar. Genom polisen i Köpenhamn fick man också fram foto på den man som kallat sig Solberg och Johanesen. På den tiden fanns inga datorer där bilder snabbt kunde förmedlas. Det snabbaste sättet att skicka bilder var telefoto, som bara tidningarna hade tillgång till. Genom Norrbottens-Kurirens lokalredaktion i Boden fick polisen en bra bild av Stig Grant Karon, vilket underlättade polisarbetet avsevärt. Lite anmärkningsvärt är det att det inte var genom NSD man fick hjälp, eftersom NSD hade sin huvudredaktion i Boden.

I Haparanda skrev Stig Grant Karon in sig som Egil Busch född 1934 i Torshavn på Färöarna och hemmahörande i Klagsvig. Där konstaterade man snabbt att det namnet var helt obekant. Under Juldagen avreste Stig Grant Karon från Järnvägshotellet med rälsbuss in i Finland. Ännu hade han ett litet försprång.

På Järnvägshotellet bekräftade personalen att mannen på efterlysningsaffischerna var identisk med deras gäst. Två kriminalpoliser från statspolisen i Luleå reste in i Finland för att gripa gärningsmannen. På eftermiddagen den 28 december var de svenska poliserna framme i Tammerfors, men till Hotell Emmaus kom de för sent. Karon hade lämnat hotellet två timmar tidigare och begett sig till järnvägsstationen. Där greps han av två finska poliser just då han skulle stiga ombord på ett södergående tåg.

Det verkade som om Karon skulle ge upp, men strax utanför polishuset slet han sig loss och sprang cirka 40 meter ut på gatan där han fick fram sitt avsågade salongsgevär. Han sköt sig själv i munnen och avled på sjukhuset.
Strandins körkort och förlovningsring återfanns hos Karon.

Jakten på en mördare var slut men pojken med vattenpistolen sov under lång tid med sitt vapen under kudden.

Källor: NORDISK KRIMINALKRÖNIKA 1957:  Bodenpolisens pussel (skrivet av kriminalkommissarien Bengt Zethraeus).
              Tidningsartiklar i NSD.