PALOKORVA MASUGN - rester av industrihistoria

Palokorva masugn. Kalle Uddeberg
Foto från 1958. Mannen som bär en 
utterbräda är Karl Uddeberg, Kiruna
 
     PALOKORVA MASUGN
     Rester från en industriepok

Idag är Palokorva en öde plats. Ett slitet och delvis vandaliserat bostadshus står ännu kvar och likaså två timrade förvaringshus. Inga människor bor här. Men det har varit en plats full av aktiviteter och gott om folk. Barnaskarorna har varit stora. Till och med skola har tidvis funnits. Nu är det tyst. Bara forsen i Torneälven hörs som förr.

Likadant är det runt om i Norrbotten. Resterna finns i bästa fall förklarade med en liten skylt. Så är det i Strömsund, där få hinner se masugnsruinen alldeles intill E4:an. Av Avafors och Törefors masugnar återfinns bara små kullar. Kalix kopparverks masugn (söder om Bodträsk) kan bara ses som diffusa ojämnheter i marken intill Moån. Yngre anläggningar som Rosfors t.ex. har kvar ganska välbevarade rester. Naturen håller långsamt på att återta en del av vår industrihistoria. På de flesta håll låter vi förfallet ske. Likadant är det med många gruvhål i terrängen i sökandet efter fältspat och malm. Märkliga hål i marken tycker många. Sällan finns det skyltar som förklarar.

Palokorvas masugn var en del av Kengis järnbruk utanför Pajala. I Palokorva står den kanske bäst bevarade av de gamla masugnsresterna i Norrbotten, men förfallet har tagit fart också där. Inte mycket har gjorts av myndigheterna för att bevara själva masugnspipan och de byggnader som står kvar.
Palokorva hade kanske aldrig blivit en liten by utan just den här forsen och inte om platsen legat någon annanstans. Palokorva ligger på västra stranden av Torne älv nära intill den plats lite längre ner, där Lainioälven flyter in i Torneälven. Det viktiga är att nedströms är älven ganska lätt att färdas i med ett fåtal svåra forsar. Uppströms mot Junosuando, mellan Tornefors och Palokorva, finns två strida forsar som båda är svåra att frakta tunga båtlaster igenom. Det hade stor betydelse för byns och masugnens placering i början av 1740-talet.

Palokorva är ett finskt ortnamn. Palo betyder ”nybränd”, ”ställe för skogsbrand”, korva bety-der i riksfinskan oftast ”öra” eller ”sidan, kanten av något”. Det kan också betyda ”fors eller strömdrag på ena sidan av ett vattendrag”, enligt språkforskaren Erik Wahlberg. Palokorva skulle då betyda ”Fors på ena sidan av älven intill ett ställe där det varit skogsbrand”. En man som hette Engström hade i uppdrag att hitta bästa platsen för en ny masugn. Han fann den och rapporterade till sina uppdragsgivare: ”Världens bästa plats (för en masugn) men den ligger bakom Guds rygg”.
Masugnen i Palokorva är en följd av 1600-talets hunger efter malm och metaller. Staten bevil-jade generösa villkor för malmbrytning och förädling av malm. Sökande efter malm av olika slag uppmuntrades. Vid den mäktiga forsen i Kengis lite öster om Pajala anlades det som då angavs vara världens nordligaste järnbruk, då man hittade ett lovande malmstråk i närheten. Malmen till järnbruket kom från en fyndighet som kallades Junosuando malmfält, som år 1642 hade upptäckts av två ekorrjägare, Lars Larsson (”Lasun Lassi”) och hans granne Jöns Andersson Mukka. Den trubbiga pil med järnspets, som Lars Larsson avlossade från sitt arm-borst bommade ekorren, men fastnade i en magnetisk sten, ett stort block av magnetit. Upp-täckarna blev i tidens anda så småningom belönade. De fick skattefrihet under hela sin levnad och likaså sönerna och de slapp utskrivning till krigstjänst och slapp gästning och att utföra skjutsningar. Skrönan om ekorrjakten kan vara sann, men det är inte omöjligt att männen var ute och aktivt sökte efter malm. Många andra gjorde det, utskickade av staten.
  
Platsen där järnmalmsfyndet gjordes heter nu Rautajoki, Järnbäcken. Den ligger alldeles intill Masugnsbyn, men fyndigheten heter Junosuando malmfält.
Först var det borgarna i Torneå som lockades att satsa på gruvbrytning. Men varken pengar eller kunskaper räckte till, så de erhållna privilegierna återlämnades. Någon hyttmästare hade inte anställts  och jag tror faktiskt att malmen kördes de 25 milen ner till Torneå, där hyttan fanns. 1646, efter bara två år, gav man upp, och den rike, tyske köpmannen i Stockholm Arendt Grape tog över. På den plats invid Rautajoki som senare kom att kallas Masugnsbyn lät Grape uppföra den första riktiga masugnen. Den kallades Junosuando masugn. För att kunna förädla tackjärnet från masugnen anlade Arendt Grape ett järnbruk vid Kengisforsen. Det låg 14,5 kilometer från Masugnsbyn och kallades Kengis bruk. Det mesta som hade med gruvindustri att göra framöver hade anknytning till Kengis bruk.

Det stora problemet som ställde till det mest för bruksägarna i norr var de långa och besvärliga transporterna. Både renar och hästar användes som dragdjur. Sommartid skedde många transporter dessutom med båtar. Bönderna uppges ha varit ganska ovilliga att arbeta inom gruvnäringen. Koltransporterna gjordes vanligtvis av bönderna med hästforor. Malmtranspor-terna sköttes till stor del av samerna. Mest malm kom från Junosuando malmfält, dvs. Mas-ugnsbyn. Det var en sträcka på 2,5 mil. Från Svappavaara fick renarna dra malmen 7 mil ge-nom väglöst land. Från Gällivare (Koskulls kullar) till Palokorva var det 9 mil. Det färdiga tackjärnet forslades till Kengis utanför Pajala. Dit var det drygt 4 mil och till Svanstein som Steinholtz låtit uppföra på 1750-talet mitt emot byn Turtola (på finska sidan av älven) var det ytterligare 8 mil. På vintern fick ofta en renhjord först trampa upp en stig, där sedan renrajden med ackjor med malm kunde komma fram i snön.

”Världens nordligaste järnbruk” gick växlande öden till mötes. Arendt Grape förlorade alla sina pengar i bruket, hans kompanjoner Abraham och Jacob Momma, senare adlade Reensti-erna, likaså. Kriget mellan Sverige och Ryssland i början av 1700-talet och ryska truppers härjningar i Kengis gjorde att bruket helt lades öde. Västerbottens bergslag som varit ägare en tid lät innan dess år 1706 bygga en andra masugn, närmare Kengis. Det var Tornefors masugn söder om Junosuando. 1709 var den masugnen färdig, men bara 6 blåsningar (= smältning av malm i masugnen) gjordes innan masugnen lades ner 1715. Orsakerna var flera. Det fanns två svåra forsar nedströms som försvårade transporterna till Kengis och masugnen stod inte på tillräckligt torr och stadig plats.

En ny masugn byggdes i Palokorva, 4 kilometer söder om Tornefors och nedanför de två for-sarna. Den nya platsen kallades även fortsättningsvis ibland för Tornefors och de boende upp-gavs i kyrkoböckerna omväxlande bo i Tornefors, i Palokorva eller i Tornefors/Palokorva. Den nya masugnen stod klar 1744 och enligt officiella papper var den i drift ända till 1873, inofficiellt ytterligare några år. Men starten blev bekymmersam. Den 18 juni 1745 eldhärjades masugnen. Den reparerades dock genast och hann ändå blåsa från den 9 augusti till den 17 september. Då blåsningen ägde rum var skenet från masugnen så starkt att man började kun-göra i sockenkyrkan när den skulle ske, så att folket inte tog ljusskenet för vådeld.

Produktionen varierade under åren. Masugnar var på den tiden igång endast under sommartid, ibland bara några veckor. 1772 var Palokorvas bästa år. Då fick man fram 153 ton tackjärn och masugnen var igång under 91 dagar, vilket var mycket. Palokorva masugn blåste sista gången 1879. Det var 6 år efter det att masugnen officiellt avförts från skattelängden. Samma år, den 1 juni 1879, härjades Kengis bruk av en eldsvåda, som totalförstörde hela bruket. Verksamheten i anslutning till masugnen i Palokorva upphörde tvärt. Efter den sista blåsning-en i Palokorva blev det som inte hunnit skickas iväg till Kengis lämnat. Än idag kan man se gjutformar på marken intill masugnen, bl.a. till järngrytor som en tid tillverkades där, och även bitar av tackjärn. Dessa tackjärnsstyckena kallades vanligen gösar eller galtar, som på tornedalsfinskan blev kalti. En boda för förvaring av tackjärnsstyckena kallades därför följakt-ligen för kaltipuoti.
Palokorvas masugn var den sista av Kengis bruks masugnar.
 
1759 byggdes en 250 meter lång kanal intill forsen för att ge ett jämnt flöde med vatten till det vattenhjul som höll igång de stora bälgarna som ökade temperaturen i masugnen. Längs kanalen byggdes även en skvaltkvarn. Både kanalen och platsen för skvaltkvarnen kan ännu ses på platsen och nära masugnspipan. Intill masugnsruinen finns grundstenarna till en stor kolbod. Genom stegning uppskattade jag den till 35x15 meter. Träkolet kördes in genom en öppning på övre plan. Från bottenplan gick sedan en lång gång upp till masugnskransen. Malmen hissade upp i särskilda hinkar och lager av malm och träkol lades växelvis i masugnen.

Intill masugnsruinen finns rester av rostugnar, där vattnet och andra ämnen som fanns i mal-men drevs ut genom bränning. Slagghögar finns också, en kolbotten och många rester efter husgrunder.
Palokorva masugn sysselsatte något tiotal människor året om. Vintertid var det kolning i sko-garna runt omkring som gällde och transporter av kol till kolmagasinet. På försommaren var det rostning och bokning av malmen. (Rostning = upphettning av malmen för att driva ut fukt och andra ämnen; bokning = rostad malm sönderkrossas till småflisor.)

Runt Palokorva masugn växte ett litet brukssamhälle upp. Åren 1828-1838 bodde här 15 fa-miljer med många barn. Dessutom några ensamstående. Vissa tider fanns det också skola i byn, och tidvis även affär. Omkring 1850 anlade bruket en knipsmedja = ett manufakturverk för tillverkning av bruksföremål. Smeden Johan Hjertström från Kengis rekryterades till byn. Han var nog den förste Hjertström/Hjärtström som bodde och arbetade i Palokorva och en av hans ättlingar är avgörande för att mitt intresse för den här platsen väcktes. Johan Hjertström och hans hustru Anna Greta Björnström bodde i det som kallades Strandstugan (Rantatupa).

Min mormor Johanna Maria Hjärtström född 1893, död 1922, var Johan Hjertströms barn-barn. Till mormors by åkte vi då och då som barn. Några gånger cyklade vi från Tärendö. Vi förvånades och imponerades av masugnen, men vi kopplade aldrig ihop platsen med mormor, som vi aldrig sett, och knappt hört talas om, förmodligen för att det var ungefär 30 år efter det hon dött. För mig och min bror var Palokorva mest ett märkligt och spännande utflyktsmål. Men vägen dit med de ändlösa sandhedarna och myrstråken mellan dem gjorde ett lika starkt intryck på oss, som var mer vana med ”storskogen” och havet.

Redan då, i början av 1950-talet, höll byn på att ödeläggas. Nu finns bara tre byggnader kvar, ett bostadshus byggt 1942 och två gamla stolpbodar. Av de två stolpbodarna av timmer som ännu står kvar vid älvstranden i Palokorva, kallas den ena ”muonapuoti” (muona = proviant, mat, puoti = bod). Enligt en bevarad bokföring kan man se att här såldes korn, rågmjöl, salt, hampa, blad- och rulltobak, torkad gädda, kläde, vadmal med mera.
Huset där skola bedrevs är borta liksom alla andra bostadshus, utom det som byggdes 1942. En stor ladugård byggd i sten är också riven. I huset från 1942 bodde Ture Hjärtström. Han och hans hustru Anna (Kalla) var de sista palokorvaborna. De bodde kvar ända till 1963, då de flyttade till Junosuando.

Ture Hjärtström, född 1891, död 1979, var bror till min mormor Johanna Maria Hjärtström. Det nya huset kallade de ”Nya sidan” och den gamla byggnaden närmare älvstranden ”Gamla sidan”.  Tures och Johanna Marias föräldrar hette Oskar Hjärtström, född 1.5. 1856, död 20.2. 1908 och Eva Johanna Mäki från Lovikka, född 22.6.1874, död 20.1. 1893, dagen efter Johanna Marias födelse.
Idag finns små skyltar som talar om var olika byggnader stått och anslagstavlor berättar lite om den livliga verksamhet som funnits i den lilla bruksorten. Idag är Palokorva en lugn och stilla plats som gjord för funderingar och återhämtning, då man sitter vid någon av de eldstä-der som gjorts i ordning. Torneälven brusar som förr.

   Källor:  Gruvor och bruk i norr
   Junosuandoboken
   Från Nasafjäll till SSAB av Staffan Hansson

Fotot tog jag 1958. Texten har varit publicerad i Kalix ForskarNytt

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER