Biskopen och hans okända dotter

Mitt intresse för det kyrkliga är inte särskilt stort. Men för åtskilliga år sedan gick jag ändå en akademisk kurs i religion (religionshistoria) i Luleå anordnad av Umeå universitet. Under en rast mötte jag och två kollegor dåvarande landstingsrådet Ola Dahlin från Kalix på Storgatan. Han frågade vad som fått oss till stan. Vi sa som det var – en kurs i religion.
  ”Va? Har dom skickat skolans tre största hedningar?”

Trots detta ska jag nu skriva lite om den första biskopen i Luleå och om en av hans döttrar, fast det har inte mycket med religion att göra. Det finns ett personligt skäl - biskopen bodde en tid i det hus där jag nu själv bor, på Fredsgatan på Gültzauudden. Huset har ibland kallats biskopshuset, ibland enbart Kyrkan, eftersom det under ett par decennier också var mormonernas hus – Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. Utöver detta har huset naturligtvis haft många andra ägare och andra funktioner. Nu är det åter igen bostadshus.

Biskop Olof Bergqvist hann inte bo så länge i huset. 1937 avgick han som biskop. Då hade han varit biskop i drygt 33 år. 1940 dog han den 20 oktober och han begravdes den 29 oktober på Luleå domkyrkoförsamlings kyrkogård. Sent på hösten 1939 råkade Olof Bergqvist och hans hustru Hanna ut för en olyckshändelse i huset på Fredsgatan. Ett missöde inträffade med värmeledningssystemet och båda blev svårt kolosförgiftade. Biskopens kraft var bruten. Redan innan var han bräcklig men nu tillstötte en sjukdom som från sensommaren 1940 krävde daglig läkarvård.

Under de tre åren på Fredsgatan hann han med att skriva en bok, ”Bland svenskar, finnar och lappar”. Boken handlar om Olof Bergqvists 46 år som församlingspräst och biskop och om människor som han mött. Inte mycket handlar om honom själv och väldigt lite om hans familj. Så nämns till exempel inte alls den dotter som jag här ska skriva om och ingenting om hennes mor, tjänsteflickan i Uppsala. Inte ens sin hustru Hanna (Johanna) Aurora Norbäck nämner han. Till det här återkommer jag.

För oss släktforskare kan det vara intressant att läsa om husförhör, som Olof Bergqvist såsom präst deltagit i, liksom om hans första gudstjänster i Gällivare kyrka, där besökarnas tro vilade på laestadianismen och liikutuksia, som bröt ut i sorg eller glädje. Får du tag i boken – läs den!

Jag ska ganska kortfattat berätta om den kände och framgångsrike prästen / biskopen och om hans okända dotter, som senare blev en känd författarinna. Det ”okända” för allmänheten var att de var far och dotter. Båda hamnade i Norrbotten. Biskopen kom från småbrukarmiljö i Värmland, författarinnan från fattigkvarteren i Uppsala. Den förstnämnde blev kvar i Norrbotten livet ut, den andra återvände till Uppsala efter 18 år i Norrland, varav 8 i Sandträsk utanför Boden plus ett år som lärare i Orrbyn utanför Råneå.

         

Olof Bergqvist kom från en jordbrukarfamilj i Östra Furtan, Brunskog, Jösse härad i Värmland. Han föddes den 24 september 1862. Föräldrar var hemmansägare Per Olsson och hans hustru Maria Olofsdotter i Per Olssons andra äktenskap. Men Olof Bergqvist hade inget större intresse av en framtid med jordbruk. Han ville studera, trots att föräldrarna till en början tyckte att han skulle slå studiegrillerna ur hågen. I Karlstad avlade han studentexamen 1884. Sina studier med teologisk inriktning fortsatte han därefter vid Uppsala universitet.

Olof Bergqvist hade inte en tryggad ekonomi under studietiden, varken i Karlstad eller i Uppsala. Han var långa tider tvungen att avbryta sina studier för att arbeta ihop pengar till livets uppehälle och fortsatta studier. De tre sista terminerna i Uppsala var ur ekonomisk synpunkt ljusare än de tidigare. Han fick ett s.k. finnbygdsstipendium, vilket innebar att han förband sig att efter examen arbeta 3 år i Lapplands finsktalande bygder. Han kunde avsluta sina studier.

Den 30.5.1892 var han klar med sin teologie kandidatexamen och den 12.6 samma år prästvigdes han i Karlstad. I augusti 1892 åkte han iväg till Gällivare till en tjänst som vice pastor i ett av Sveriges största distrikt, 149 kvadratmil stort och med en befolkning, som talade tre olika språk, svenska, finska och lapska. Olof Bergqvist var språkbegåvad och i Gällivare lärde han sig mycket snart att tala finska. Då en gammal same uttryckte sin besviken över att kyrkoherden inte kunde tala samiska, insåg Olof Bergqvist att han behövde kunna tre språk och lärde sig med stor framgång också samiska. Det gjorde han så bra att han senare var med om att översätta Nya Testamentet till samiska.

Resan upp till Gällivare tog sin tid. Norra stambanan var klar bara till Vännäs. Tågresa Stockholm – Vännäs tog två dygn. Sedan skulle det bli gästgiveriskjutsar med häst och vagn de 30 milen till Luleå och den biten skulle ta fyra dygn. Eftersom det var mitt i sommaren tog Olof Bergqvist sjövägen upp till Luleå. Den resan med kustbåt tog tre dygn, trots att båten var in i nästan varenda hamn på vägen upp. Från Luleå fanns järnvägsförbindelse upp till Gällivare, där järnvägen då slutade (Malmbanan). Järnvägen hade byggts av engelsmän upp till malmfälten, men efter att svenska staten övertagit banan trafikerades den provisoriskt även för persontrafik. Tidtabellen var inte så noga fastställd. Hastigheten var inte heller hög. Tåget stannade vid varje liten station och en gång till och med mitt ute på banan, för att tågpersonalen var ute och plockade gräs på banvallen åt en get som också var med på tåget.

Olof Bergqvist noterade att efter Boden började en ändlös ödemark. Karga, vidsträckta myrar och taniga skogar med förkrympta träd utbredde sig åt alla håll. Människoboningar syntes inte till frånsett de små provisoriska stationshusen. Den unge prästen undrade för sig själv om det verkligen fanns människor ännu längre norrut. Då han kom fram till Gällivare såg han att det var en mycket liten ort, men inte så liten som han föreställt sig. Gällivare hade börjat växa tack vare gruvan och järnvägen och kyrkan var ganska ny, uppförd 1881.

8 mil söder om Gällivare hade man passerat polcirkeln, som redan då var utmärkt med skyltar. Att det var ett högtidligt ögonblick, berättar Olof Bergqvist i sin bok. En stockholmare som var med och åkte i samma vagn reste sig och sa ”Tänk att nu är man norr om nordpolen”.

Men innan Olof Bergqvist kom iväg på sin resa till prästtjänsten i Gällivare hade mycket hänt.

 

Redan före midsommar hade han förlovat sig med Hanna (Johanna) Aurora Norbäck från Arvika. Hon var född den 26.4.1868, dotter till fabrikören (garvaren) Johan Gustaf Norbäck, f. 1839 och hans hustru Aurora Kristina Rudberg, f. 1839 i Arvika.
Olof Bergqvist och Hanna Norbäck gifte sig den 12.9.1893. Fem barn föddes i Gällivare, två i Luleå.

Den 26 december samma år (1892), då han ännu höll på att installera sig i Gällivare, blev Olof Bergqvist far till sin andra dotter. Hon döptes till Ester Kristina. Den blivande hustrun Hanna Norbäck var inte barnets mor. Den lilla flickan är identisk med författarinnan Stina Aronson, mest känd för sin roman ”Hitom himlen”. (Släktnamnet Aronsson fick hon i samband med giftermål med läkaren Anders Aronson i Sandträsk).

Stina Aronsons mamma var en ogift tjänstekvinna (piga), som hette Maria Andersson  och Stina döptes till Ester Kristina (Andersson). Hon föddes i Nicolai församling i Gamla stan i Stockholm, den 26.12.1892, fastän Maria och barnets far bodde i Uppsala. Troligt är att Maria liksom många andra ogifta kvinnor, åkte till Stockholm för att där föda sitt utomäktenskapliga barn. Maria Andersson och Olof Bergqvist hade då redan en dotter född 1888. Hon hette Lisa (Elisabeth).

Förbindelsen mellan den blivande prästen och pigan, som städade åt studenter i Uppsala, legaliserades aldrig, dvs. Olof Bergqvist gifte sig inte med sina barns mor. Tvärtom trolovade han sig med en annan kvinna, som han senare fick sju barn  med. Samma år som Ester Kristina föddes prästvigdes Olof Bergqvist i Karlstad. Till Gällivare flyttade han in som t.f. pastor den 15.8.1892.

Olof Bergqvist gick en framgångsrik tid till mötes. ”Familjen” (två döttrar och deras mor) som blev kvar i Uppsala gjorde det inte. Någon möjlighet att kunna försörja sig själv och två barn hade inte Maria Andersson. Hon hade ett tungt och illa avlönat arbete. Den nyfödda dottern Ester Kristina adopterades bort. Maria Andersson stannade i Stockholm tillsammans med sin nyfödda dotter i ett par månader. Men redan då hon åkte iväg till Gamla stan var det klart vad som skulle hända med den nyfödda. Familjen Ekblom i Peterslund i Uppsala hade inga egna barn och de hade lovat att adoptera barnet mot ”en summa ett för allt”. Det lär ha varit 500 kronor. Anna Lovisa Ekblom och Maria Andersson kände varandra sedan tidigare, då de arbetat som pigor på samma gård.

Då Stina (Ester Kristina) var fem år inträffade katastrofen i hennes barndom. Hennes ”far” var slaktare. Då och då gjorde han resor med häst och vagn runt om i trakten för att köpa upp slaktdjur. Den här gången blev det mer än ”köpsupen”. Han blev berusad och kom i slagsmål. Han slog till en annan man med en stol. Mannen hade hjärtfel och tunn skalle och dog direkt. Dråp kallades det och det blev fängelse. Polisen hämtade inte bara ”dråparen”. Även häst och vagn togs i beslag. Situationen blev alldeles ohållbar för ”mor” Anna Lovisa. Hon ansåg sig inte kunna lämna barnet ensamt hemma och kunde därför inte ta arbeten där hon inte fick ha flickan med sig.

Stina Aronson har flera gånger uppgivit att fosterfadern fick en strafftid på åtta år. I verkligheten dömdes han till fem års straffarbete på Centralfängelset i Göteborg (Härlanda). Efter fyra år blev han frigiven efter gott uppförande. Han frigavs 1901 och återvände till Uppsala. Sedan ”försvann” familjen Ekblom ur Uppsalas kyrkböcker. Beträffande Anna Lovisa ansåg Pastorsämbetet i Uppsala att Anna Lovisa och fosterdottern levde i mycket fattiga omständigheter och var i stort behov av hjälp. Det hon kunde ge sin adoptivdotter var kärlek, ömhet och närhet. Däremot var det betydligt sämre med näringsrik kost. Ester Kristina (Stina) led av rakitis (= engelska sjukan, som orsakades av D-vitaminbrist och undernäring).

Adoptionen togs tillbaka (trots motstånd från Anna Lovisa) och Stina fördes tillbaka till sin biologiska mor Maria Andersson och systern Lisa. Dessa var okända människor för 5-åringen. Flera gånger försökte Stina rymma tillbaka till sin fostermor, men henne återsåg hon aldrig mer. Fosterfadern hade hon en välvillig inställning till. Hon planerade hela livet att skriva en roman om honom och då tänkte hon ställa honom i positiv dager. Den romanen blev inte av.

Ester Kristina hade hittills under hela sin barndom varit ”ensambarnet” och ensam fått rå om sin mamma och av henne fått all uppmärksamhet. Hon upptäckte att hon inte ens var likvärdig med sin syster. Hon råkade få se ett brev som hennes riktiga far (Olof Bergqvist) skrivit till Maria Andersson efter att ha träffat henne och barnen (utan att tala om för dem att han var deras far). I brevet framhåller han den äldre flickan på många sätt. Detta tog Ester Kristina mycket hårt den gången och många fler gånger senare i livet, då hon tyckte att hon ställdes i andra hand.

  
 
Hur resten av barndomen förflöt för döttrarna vet jag inte. Men både Stina och hennes syster Lisa fick längre fram möjlighet att studera och ta studenten. Maria Andersson  städade hos en jur. kand. Gustaf Alexanderson. Han ordnade så att den äldre systern Lisa fick en friplats i Enskilda läroverket. Då det visade sig att även den yngre systern Ester Kristina var begåvad, hjälpte han också henne. Men bara en i en syskonkrets kunde få friplats. Därför betalade han alla avgifter för henne. Böcker och skolmateriel bekostade han också fram till systrarnas studentexamen. Ester Kristina tog studenten 1911. Först därefter lär hon ha träffat sin far i Luleå.

Olof Bergqvist var en duglig präst, som vann stort förtroende bland befolkningen. Mycket uppskattade var husförhören. I Gällivare socken hölls de flesta på vintern, därför att det var mycket lättare att ta sig fram då med häst och rissla. På sommaren fanns bara den utvägen att man till fots fick gå hela vägen.

Gällivare var indelat i 40 husförhörsrotar. Husförhören var högtidsdagar för folket i byarna. De besöktes mangrant. Då Olof Bergqvist en gång blev fördröjd efter en mycket svår snöstorm, fick han en utskällning för att han kom för sent till husförhöret. Läskunnigheten var låg. Under den första husförhörsresan (1893) upptäckte Olof Bergqvist 70 analfabeter bland den vuxna befolkningen. Husförhören blev därför betydelsefulla. Både yngre och äldre sporrades att förkovra sig i läskunnighet och vetande. Därför var det viktigt att husförhören var återkommande, så att alla kunde visa på förbättringar.

Olof Bergqvists första husförhörsresa började i mitten av januari 1893. 6 veckor tog denna resa med ett husförhör per dag. Det var en kort predikan, innantill-läsning i bibeln eller psalmboken och så förhör eller samtal med både yngre och äldre. Vanligen avslutades det hela med ett föredrag.  Det brukade ta ungefär 3-4 timmar.

Utöver detta fick prästen betjäna folket i byn med andra kyrkliga göromål, som t.ex. vigslar och barndop. Det vanliga var att barnen redan var nöddöpta och dopet skulle bara bekräftas av prästen. Detta kallades för kristning. Nöddop brukade man ta till om barnet var svagt och det var risk att det kunde dö. Långt avstånd till kyrkan var en annan anledning. I Gällivare församling hade den folktron utvecklats i många byar att barnet först måste döpas och sedan kristnas för att det skulle vara på riktigt. Det hände till och med att nyfödda barn bars fram för att (nöd)döpas av prästen och därpå kristnas.

Efter allt detta bjöds prästen på en måltid. Han skulle alltid sitta ensam i lugn och ro och fick inte störas. Förhören hölls i tur och ordning i byns gårdar och beroende på hur välbärgat eller fattigt gårdsfolket var, blev måltiderna därefter. Sedan var det bara att sätta sig i släden och åka iväg till nästa by och nästa husförhör.

Olof Bergqvist hade förbundit sig att vara präst i en finsktalande församling i 3 år. Det blev 12 år och hade kanske blivit ännu längre tid, om inte stora förändringar i hans tjänstgöring skett. Han blev kallad till biskop. Då hade han tidigare utnämnts till kyrkoherde i Gällivare år 1896.

Olof Bergqvist var en duglig och ambitiös prästman. Han engagerade sig inte bara i kyrkliga frågor utan också i hög utsträckning i skolfrågor. Analfabeterna i församlingen åtgärdade han genom det han själv kallade hednaskolan. Vuxna långt upp i åldrarna ”tvingades” lära sig läsa och skriva. Trots kraftigt motstånd från berörda personer blev projektet lyckat och trots motståndet var det många som kom och tackade kyrkoherden efteråt. De hade äntligen kunnat gifta sig med den de bodde ihop med. De som inte konfirmerats (vilket läsning var en förutsättning för) fick inte gifta sig på den tiden. De levde i ställe i konkubinat. Folk såg ofta ner på dem och föraktade dem av den anledningen att de inte var gifta.

Som kyrkoherde i Gällivare lade han ner mycken möda på de s.k. nomadskolorna. 1902 blev ett svårt nödår för Norrland, särskilt de nordligaste delarna. Sommaren var kall och regnig. Den enda brödsäd som odlades var korn och den hann inte mogna. Potatisskörden slog fel. Kreatursfoder blev det också mycket litet av. Genom det myckna regnandet stod många skogsängar under vatten. När regnet upphörde blev det omedelbart frost, snö och is. Många stora och fattiga familjer hade varken mat till kreaturen eller till sig själva. Nödhjälpssändningarna från södra Sverige lättade tillvaron för många. En annan följd av nödåren 1902-1903 var att arbetsstugorna började inrättas. Olof Bergqvist deltog aktivt både som ordförande i nödhjälpskommittén och senare med stöd och organisation av arbetsstugorna i länet. I arbetsstugorna kunde många barn från fattiga familjer få både skolundervisning och näringsrik mat.
Skolväsendet var så intressant för Olof Bergqvist att han senare (1907) genomdrev att ett Folkskollärarseminarium startade i Luleå.

En annan som lagt märke till Olof Bergqvists kompetens, energi och goda organisationsförmåga var biskopen Martin Johansson i Härnösand. Det stiftet var landets nordligaste och omfattade hela Norrland. 1903 beslöts att dela detta stora stift i två, Härnösands stift och Luleå stift.  Det senare omfattade Norrbottens och Västerbottens län. Stiftsstad blev Luleå.

Nya biskopar installerades vanligen av ärkebiskopen i Uppsala. 1904 var det mycket, som blev annorlunda. Det var första gången på 200 år som ett nytt stift inrättades. Installationen skedde i Luleå domkyrka och inte i Uppsala domkyrka. Anledningen var enligt biskop Martin Johansson i Härnösand, att det skulle få befolkningen i Övre Norrland att intressera sig för det nya stiftet. Eftersom det också var Martin Johansson, som lämnat förslaget till ärkebiskopen, ville ärkebiskopen av biskop Johansson själv skulle förrätta installationen.

Den 1 januari 1904 avskildes Luleå stift från Härnösands stift. Då Olof Bergqvist utnämndes till biskop skedde det den 29 februari 1904. Den 1 mars 1904 skulle tillträde ske. I praktiken gick det inte så snabbt att flytta från Gällivare till Luleå. Den 19.9.1904 står familjen Olof Bergqvist som inflyttade till Luleå domkyrkoförsamling. Då hade Olof Bergqvist hunnit skriva sitt herdebrev och också rest till Oslo (!) för att tacka konungen för utnämningen. Då han kom från Gällivare till Stockholm visade det sig att kungen åkt till Oslo. För att inte resan från Gällivare skulle vara förgäves fortsatte Olof Bergqvist till Oslo och där blev han mottagen av kungen. Sverige och Norge var då ännu förenade i union.

Ännu en skillnad var att Olof Bergqvist då ännu varken var teologie doktor eller filosofie doktor, som hans kollegor var. Med sin teologie kandidatexamen som grund satte han som biskop igång ett väldigt arbete med kyrkligt och pedagogiskt nydaningsarbete. Den 20.4.1907 blev han teologie doktor. Under nästan 34 år var han biskop i Luleå och inte förrän vid 75 års ålder lämnade han sitt ämbete.
     
Politiskt var Olof Bergqvist mycket aktiv. Redan 1894 valdes han in som ledamot av landstinget i Norrbotten och var tidvis dess ordförande. 1912-1938 satt han som representant för högern i riksdagens första kammare. Under 16 år var han ordförande i statsutskottet.

Värmlänningen Olof Bergqvist blev luleåbo i 38 år. Då han på sommaren 1892 för första gången kom till Luleå pågick ännu återuppbyggnaden av staden efter den stora stadsbranden 1887. Kyrkan, som senare skulle bli domkyrka, höll på att återuppföras. Intill kyrkan låg, då ensamt, en vacker byggnad. Olof Bergqvist fick veta att huset var uppfört av överste C.O. Bergman och att hans tanke var att det i framtiden skulle bli biskopsgård. Just då var den upplysningen inte så intressant för Olof Bergqvist, men efter biskopsutnämningen kom han att bo och arbeta i det huset i 34 år. Hur överste Bergman kunde förutse att huset skulle bli biskopsgård och domkapitelshus är oklart. (Ett litet sammanträffande: Det hus i Sandträsk som kallades ”Villan” och där Anders och Stina Aronson bodde i 8 år var också uppfört av C.O. Bergman).

Familjen Bergqvist bodde i biskopshuset (på Stationsgatan 40) ända tills Olof Bergqvist 75 år gammal lämnade biskopsämbetet. Här föddes också familjens två yngsta barn på luciadagen 1907. Det var tvillingarna Johan Gustaf och Per Erik.

 

Olof Bergqvists två döttrar med Maria Andersson i Uppsala (Lisa och Ester Kristina) hade under sin skoltid under alla år svårt att i skolan redovisa faderns yrke, då den uppgiften skulle lämnas till skolkatalogen. De hade kommit överens om att alltid säga ”järnvägsbetjänt”. Och Olof Bergqvist var verkligen en mycket stark förespråkare för järnvägen, även om han inte var järnvägsbetjänt. Han pläderade för nya järnvägslinjer, bl.a. stambanans förlängning från Boden-Morjärv till Haparanda och Övertorneå. Han försökte också få banan förlängd åtminstone till Pajala. Han menade att bra kommunikationer var viktiga för folkets kunskapsutveckling och även för svenska språkets ställning i gränstrakterna.

Kontakterna mellan Olof Bergqvist och döttrarna Lisa och Ester Kristina hade återupptagits efter deras studentexamen. Båda besökte också sin far i Luleå. Lisa kom först, men då Ester Kristina kom på besök 1912 lär det ha blivit uppenbart för alla att det fanns ett nära släktskap mellan henne och Olof Bergqvist. De lär ha haft tydliga släktdrag.

Det var på biskop Bergqvist initiativ som Folkskoleseminariet i Luleå kom till. Därför var det kanske naturligt att han ville att Ester Kristina skulle utbilda sig till folkskollärarinna. Det gjorde hon också men inte i Luleå. Hösten 1913 började Ester Kristina Andersson vid Södra seminariet i Stockholm. Olof Bergqvist lär ha bekostat hennes utbildning. Utbildningen var ettårig för studenter och 1914-1919 arbetade hon som folkskollärare. Som folkskollärare kom hon också till Orrbyn utanför Råneå till ett vikariat 1946-1947. Enligt egen utsago trivdes hon mycket bra.

Men det var inte som folkskollärare hon hamnade i Norrbotten. Det var som läkarhustru, sedan hon den 26.11.1918 gift sig med Anders Aronson född 8.4.1888 i San Antonio, Texas, Nordamerika. Anders Aronson kom från en tjänstgöring i Helsingborg till Norrbotten. Han blev överläkare på Sandträsks sanatorium för lungsjuka. Ester Kristina kom från en lärartjänst i Othem på Gotland. Där ägde också vigseln rum.

1918 bytte Ester Kristina namn för tredje gången. Under tiden som bortadopterat barn hette hon Ester Ekblom. Efter återkomsten till sin biologiska mor hette hon Ester Andersson. Under förlovningstiden med Anders Aronson bytte hon ut sitt tilltalsnamn. Ester ville hon inte längre heta. Hon tyckte att det var för högtidligt. Hon kallade sig Stina och efter giftermålet blev det Stina Aronson. Under det namnet blev hon känd som författare.

Sedan hon lämnat läraryrket för att vara läkarfru fick hon tid över för att fördjupa sig i litteratur. Hennes ambitioner att själv skriva blev allt större. Hon brukade ofta lyssna på de lungsjuka patienternas berättelser och hon fick därigenom ett rikt material att ösa ur. Stina Aronson har bland annat kallats Tornedalsförfattare och ödebygdsförfattare. I Tornedalen har hon aldrig bott och de riktiga ödebygderna kände hon enbart via andras berättelser. (Fast Sandträsk ligger ju 4 mil norr om Boden – det område som hennes far Olof Bergqvist kallade ”en karg och ändlös ödemark”).

Man kan säga att då Stina Aronsson bodde i Norrbotten skrev hon romaner om människor och miljöer i sin barndoms hembygd i och kring Uppsala och då hon efter makens död flyttade tillbaka till Uppsala skrev hon om Norrbotten och dess människor.

1921, 29 år gammal, debuterade Stina Aronson med ”En bok om goda grannar”. Kritiken var blandad, men överlag ganska god. Norrbottens-Kurirens recensent gav boken åtskilligt med beröm. Recensentens signatur var O.B. (Olof Bergqvist). Under de närmaste åren följde nya romaner, flera sålde mycket dåligt. Stina Aronson var känslig för kritik och försökte anpassa sig till vad hennes kritiker önskade sig av henne. Hon provade olika stilgrepp och hade svårt att hitta sin egen. Det skedde inte förrän Anders Aronson avlidit och hon flyttat tillbaka till Uppsala. Då tog hon sig an det rika berättarmaterialet från Norrbotten och hittade äntligen en stil som passade till det.

1926 hade läkarfamiljen Aronson flyttat från Sandträsk till ett större och nybyggt sanatorium i Hällnäs utanför Vännäs i Västerbotten. Tre år senare erbjöds Anders Aronson överläkartjänsten vid Jämtlands länssanatorium Solliden. Han arbetade mycket hårt och hans egen hälsa försämrades hela tiden. Han fick 1935 en hjärnblödning med partiell förlamning som följd. En ny hjärnblödning den 23 mars 1936  tog hans liv.

Stina Aronson flyttade till Uppsala och fick betydande svårigheter. Hon var inte praktiskt lagd och hon hade inte något bra sinne för ekonomi. Tidvis drog hon sig fram genom att skriva veckotidningsnoveller. Men 1946 – efter 25 år som författare – vände det. Då publicerade hon romanen Hitom himlen, en lågmäld berättelse om en kvinna från den väglösa ödemarksbyn Mäntyjärvi och hennes lite efterblivne son. 

Stina Aronson var nu till slut en etablerad författare. Okänd var hon inte längre.

Stina Aronson fick nu fortsättningsvis - äntligen - nästan bara bra recensioner och bemötande. Hon blev också invald i Samfundet De Nio. Hon fick även olika författarstipendier. Men det var en roman, som hon ständigt hade i tankarna. Det var den som skulle handla om fosterfadern, dråparen. Hon ville kalla den ”Tårarnas väg”. 1951 skriver hon ”Varje natt drömmer jag om Norrbotten”. Handlingen i boken skulle förläggas till Boden och trakten kring Sandträsk. En 14-årig flicka, som skulle heta Ester Kristina vandrar på en myr, går vilse, funderar och iakttar landskapet. Så skulle den börja. 

Men den romanen hann hon aldrig skriva. Annat kom emellan och hennes hälsa försämrades gradvis. Synen försämrades mycket. Hon kände sig mycket trött och arbetade långsamt. Hon blev allt sämre. Den 24 november 1956 dog hon. Dödsorsaken var Parkinsons sjukdom.

Olof Bergqvist dog 16 år tidigare, den 20 oktober 1940. De sista tre åren i sitt liv bodde han i huset på Fredsgatan 1 i Luleå Han verkar omedelbart ha satt igång med att skriva en bok om sina minnen från tiden som präst och biskop. Det blev boken ”Bland svenskar, finnar och lappar”. Boken kom ut 1939. Tillsammans med Fredrik Svenonius har han också (1906-1908) skrivit ”Lappland, det stora svenska framtidslandet”.

Olof Bergqvist var även psalmdiktare. Det år han fyllde 70 år skrev han pingstpsalmen ”Nu stunden är kommen”. I 1937 års psalmbok har psalmen nummer 128; i 1986 års psalmbok nummer 475.

Det är rimligt att anta att Olof Bergqvist satt och skrev sina minnen från tiden som präst och som biskop just i det hus där jag nu sitter. Det är inte heller osannolikt att hans dotter Stina Aronson besökte sin far just här. De hade säkert många stilistiska frågor att diskutera, utöver de rent personliga. Kanske båda satt här samtidigt och skrev på sina berättelser.

Om inspirationen att skriva därför är större i det här huset än i andra vet jag inte. Jag har i alla fall på Fredsgatan 1 skrivit det här om Luleå stifts förste och kraftfulle biskop Olof Bergqvist och om hans dotter Stina Aronson, som efter många års sökande efter den egna författarstilen äntligen hittade den med en ödemarksskildring från våra trakter.

   LEIF LARSSON

 Publicerad bl.a. i Lulebygdens forskarförnings medlemstidning 2007
 Porträtt-teckningen efter foto i Olof Bergqvists bok
 ”Bland svenskar, finnar och lappar”