LINDEGREN, Erik

Erik Lindegren
Med provinsiella ögon brukar Erik Lindegren räknas till Norrbottensförfattarna eller ibland ännu snävare till Luleåförfattarna. Nationellt räknas han som modernismens främste företrädare i Sverige och 1940-talets store portalfigur. Han har även påverkat 1950-talets författare i stor utsträckning. Men några "norrbottensdikter" har han inte skrivit.
 
Erik Lindegren är född i Luleå 1910. Så på det sättet stämmer det, men det var långt innan han blev författare. Han bodde nämligen i Luleå bara under sina fem första år. Därefter var den direkta kontakten med stan mycket sparsam. Längre tid bodde han i Kiruna (7 år) efter ett mellanspel i Malmö (4 år). Något gymnasium fanns inte i Kiruna på den tiden, så han tog studenten i Östersund, där han kunde bo hos en moster och morbror. I gymnasiets tidning Heimdall publicerade han sina första dikter. Redan 1931, 21 år gammal, flyttade han till Stockholm.

Någon större anknytning till Norrbotten eller Luleå hade han inte efter det. Han blev stockholmare. Å andra sidan är det inte många personer födda i Luleå som invalts och suttit i Svenska Akademien. Erik Lindegren satt på stol nummer 17, invald 1962, samma stol som Dag Hammarsköld innehaft före honom. Luleå kommun har tagit fasta på födelseorten och instiftat ett pris på 50.000 kronor med Erik Lindegrens namn. Det delas ut vart annat år i samband med Bok & Bild-arrangemanget. Luleå kommuns kulturnämnd gjorde ett bra val, och hade turen att ingen annan kommun hunnit före. Både Kiruna och Östersund hade kunnat vara aktuella. På båda ställena bodde Erik Lindegren längre tid än i Luleå.

Erik Lindegren är gäckande och svåråtkomlig. Det gäller inte bara det litterära. Födelseåret 1910 och dödsåret 1968 återges i alla litteraturhistorier. Men födelse- och dödsdatum var svårare att hitta. I Svenska Släktforskarförbundets cd-skiva Sveriges Dödbok 1901-2009 finns dock numera både födelsedatum och dödsdatum.

Erik Lindegren har ansetts vara en svår diktare, ja rent av nästan obegriplig. Det stämmer nog för de allra flesta dikterna i Lindegrens genombrottsverk ”mannen utan väg”, alla skrivna under det kaotiska och skrämmande inledningsskedet av andra världskriget 1939-1940.  Men Erik Lindegren har också skrivit en av de mest citerade, deklamerade och utantill inlärda kärleksdikterna i svensk litteratur – Arioso. (Gäller särskilt den första delen av dikten).
 
  ARIOSO
 Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
 någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
 Någonstans
             o någonstans
 har alla tågen gått och alla klockor stannat:
 någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
 är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
 är vi plötsligt undrans under och förvandling,
 brytande havsvåg, roseneld och snö
        Ur diktsamlingen Sviter, 1947. Första halvan av dikten.

Om Erik Lindegren, denne för svensk lyrik så betydelsefulle och mytomspunne författare, ska jag här försöka skriva en sammanfattning. Jag utgår från flera olika litteraturhistorier.

LULEÅ – MALMÖ – KIRUNA – ÖSTERSUND
Uppräkningen av orter där Erik Lindegren bott innan han hamnade i Stockholm låter som en förteckning av platser längs järnvägen. Och det stämmer ganska bra. Familjen hade nära kontakt med järnvägen genom Eriks far, som hette Ernst Tullius Lindegren, f. 12.1.1880 i Klara församling, Stockholm. 1909 var han nyinflyttad maskiningenjör vid SJ:s verkstäder i Notviken. Han träffade kontoristen Alma Elisabet Elfgren, f. 30.1.1888, Luleå domkyrkoförsamling. Den 28.9.1909 gifte de sig borgerligt. Samma dag gifte sig även Almas två år äldre syster Hildur Johanna, f. 7.7.1886, d. 2.1.1954 med kontorsskrivaren Bror Helge Hollstrand , f. 22.7.1880, d. 10.6.1959 - även de borgerligt.
Almas och Hildur Johannas föräldrar var ingenjören Erik Johan Elfgren, f. 1849 och hans hustru Erika Helena Josefina Bergström, f. 1851. De hade även dottern Agda Helena Maria f. 1884. Erik Johan Elfgren var från Ölmehärad församling i Värmland, Erika Helena Josefina var från Degerfors i Västerbotten.
Ernst Lindegren och Alma Elfgren var bosatta på Stationsgatan 25 i hörnet mot Tullgatan.  Mitt emot ligger nu bensinstationerna Preem och Statoil. Huset de bodde i är numera rivet och ersatt med ett nyare hyres- och affärshus. I Notviken hade familjen ett sommarställe.
Johan Erik Lindegren föddes den 5 augusti 1910. Han fick två systrar, också de födda i Luleå. Det var Anna Elisabet f. 23.11.1911  och Gerda Maria Josefina f. 24.3.1913. 
I 5 år bodde familjen Lindegren på Stationsgatan 25. Trots den tidiga barndomen lär Erik Lindegren i en intervju ha sagt att han mycket välkom ihåg Luleå. Staden var en idyll. Bäst var dock sommarhuset i Notviken. Därifrån kommer han ihåg upplevelsen av en solnedgång, som han berättat om i dikten ”Ekos klang och morgons syn” återgiven i ”Tiden snöar från träden”:

 Och jag hamnar varligt
 i ett välkänt landskap
 flackt belyst av lätta sommarmoln…
 de höga tallarna med rötterna
 i solnedgången! ... och där
 vid korsvägen
 mina föräldrar
 som sammangjutna av en fläkt
    Från diktsamlingen Vinteroffer (1954)
Erik Lindegrens hustru Karin Bergqvist-Lindegren berättar långt senare att Erik hade ett nästan fotografiskt minne.
 
Efter barnaåren i Luleå fick Erik vara med om flyttning genom hela Sverige till Malmö. Det var 1915 , mitt under första världskrigets svåra år med bl.a. sträng ransonering. Familjen hade haft det ganska bra i Luleå. I Malmö blev villkoren mycket svårare och mycket fattigare, bl.a. brist på mat. Erik blev undernärd och fick en släng av tbc. I skolan kände han sig utanför, bland annat beroende på den norrbottniska dialekt han pratade.
1919, efter nästan fyra år i Skåne, flyttade familjen till Kiruna. Den 30.8. finns familjen antecknad i INFLYTTNINGSBOKEN. Men det blev inte lättare för skolpojken Erik Lindegren. I Kiruna  blev han hånad som ”skåningen” och ibland som ”kinesen” – det senare beroende på hans utseende med ögon, som var snedare än de flesta barns ögon. Enligt ”Tiden droppar från träden” började han målmedvetet bygga upp sin kropp. Han var redan storväxt och tränade upp sig till en överlägsen fysik, som satte respekt i övriga.
1926 tog han realexamen i Kiruna och flyttade därefter till Östersund, eftersom gymnasieskola inte fanns i Kiruna på den tiden. I Östersund fick han bo hos en moster och morbror . Formellt står han inte som utflyttade från Jukkasjärvi församling förrän den 14.9.1929. Någon mönsterelev var han inte. Mattelektionerna tyckte han inte om, inte heller latin. Han deltog mycket hellre i handbollsturneringar eller spelade piano i en jazzklubb. I svenska blev han däremot snabbt den mest framstående eleven i skolan. I gymnasieförening Lyrans  litteraturtidning Heimdall medarbetade han gärna. På egen hand började han studera moderna svenska poeter och senare även utländska. Studentexamen tog han 1930.

DEBUTEN och GENOMBROTTET
1931 flyttade Erik Lindegren till Stockholm. Vid högskolan började han studera litteraturhistoria och filosofi. Men det var författare han ville bli, och de akademiska studierna fullföljdes inte. 25 år gammal debuterade han 1935 med en ganska traditionell diktsamling, som hette Posthum ungdom. Men redan 1930 hade Erik Lindegren publicerat sig litterärt med en enstaka dikt. Det var den 1.8.1930 som han i Gefle Dagblad fick en jazzdikt och ett kåseri tryckt. Han gjorde det under pseudonymen Sonny Boy.
Erik Lindegren lämnade den traditionella diktningen. Han intresserade sig mer och mer för en modernare och mer radikal typ av diktning påverkad av det kaotiska, oroliga och spända världsläget i slutet av 1930-talet. Han besökte konstnärskolonin i Kuokkola i Finland och träffade bland många andra av de finska modernisterna även Elmer Diktonius. Genom Artur Lundkvist kom han på originalspråket i kontakt med T.S. Eliot (Storbritannien), William Faulkner (USA) och W.H. Auden (Storbritannien). Senare verkade han tillsammans med Karl Vennberg som översättare av bland annat T.S. Eliots och Graham Greens verk till svenska. Även Birger Sjöbergs sista diktsamling ”Kriser och kransar” tog Erik Lindegren intryck av, liksom flera av de andra modernisterna. Birger Sjöberg lämnade idyllen för en ”sprängd idyll”. Han ville skriva något som ingen annan gjort motsvarigheten till. Det är en mycket egenartad bok.
Detsamma gäller Erik Lindegren. 1942 kom den mycket diskuterade och svårtolkade diktsamlingen ”mannen utan väg”. Han kallar sitt sätt att dikta för ”sprängda sonetter ”. Diktsamlingen innehåller 40 söndersprängda sonetter, alla bestående av 7 strofer med två lika långa rader i varje. 1939-1940 då nazismen, våldet och pessimismen dominerade en krigshärjad värld utlöste detta denna speciella skaparkraft hos Erik Lindegren. Han arbetade mycket länge med ”mannen utan väg”. Redan 1940 erbjöd han verket, eller delar av verket, till Bonniers förlag. Förlaget vägrade att ge ut dikterna. De var för obegripliga och för fyllda av symboliskt och surrealistiskt språk.
1942 bekostade Erik Lindegren själv en utgivning på eget förlag. Upplagan var 200 exemplar. Boken väckte inte så stort uppseende i början men blev senare en mycket svåråtkomlig kultbok. Efter en mycket positiv recension av Karl Vennberg i tidningen Arbetaren kom en vändpunkt. Karl Vennberg skrev att ”dikterna glimmade av den stora lyrikens vulkaniska eld”. 1945 gav Bonniers förlag ut boken.
”mannen utan väg” blev hela 40-talets och modernismens viktigaste bok. Ingen yngre författare gick så långt som Erik Lindegren i formspråk eller symbolism. Boken har haft mycket stor påverkan. Om man vill ha en parallell till dikternas brottstycken av omvärlden, kan man jämföra lite med Picassos världsberömda målning ”Guernica” från spanska inbördeskriget. Inte heller den ger en objektiv och ytlig skildring av en fruktansvärd krigshändelse. Den här tavlan med sitt ”chockartade montage” gjorde ett djupt intryck på Erik Lindegren. Även den svenska surrealistiska Halmstadsgruppen uppskattades av Lindegen. Till flera av deras målningar har han gjort dikter med samma namn som tavlorna.
Då jag var gymnasist hade vi i min skola i Kalix diktsamlingen ”Lyrik från vår egen tid”. I den fanns två dikter av Erik Lindegren. Den ena var Arioso, den andra var den 28:e sonetten ur ”mannen utan väg”. Kanske är just den sonetten lite enklare att förstå, eller kan det ha varit så att vi trodde att vi förstod. Hur som helst - enstaka rader bet sig fast i minnet. I varje fall var det många som tilltalades av denna brutna sonett och det som verkade som självironi och kylig distans till omvärlden. Många av oss tyckte nog att den var ”cool” - långt innan det ordet fanns i svenskan som ett modeord.
              
  XXVIII
 att skjuta en fiende och rulla en cigarett
 att flamma till och släckas som en fyr i storm
 att sitta som en fluga i intressenters nät
 att tro sig vara född med otur fast man bara är född
 att vara en funktion av allt som inte fungerar
 att vara något annat eller inte vara alls
 att som den gråa stenen passas in i hatets mur
 att ändå känna stenars samförstånd med ljungens glädje
 att känna allt försummat i det rykande regnet
 att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
 att tvivla på att detta måste vara sista gången
 att bejaka allt bara det inte upprepas
 att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
 där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
      Ur mannen utan väg, 1942
Erik Lindegren gav inte ut många diktsamlingar. Det var honom säkert fjärran att redan vid den första bokutgivningen planera för 8 eller 10 böcker till, vilket idag är ganska vanligt (fast mest när det gäller romaner och särskilt ifråga om deckare).
Efter ”mannen utan väg” kom bara två diktsamlingar från Erik Lindegren. Det var ”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954. Formen i den förstnämnda är friare och mer musikalisk. Bland annat ingår i ”Sviter” flera kärleksdikter, t.ex. Arioso, som jag redan berört.  ”Vinteroffer” är återigen mer resignerad.

OPERALIBRETTON
Erik Lindegren var en rikt begåvad person. Musikaliteten hade han i blodet. Hans farfar var den välkände Johan Lindegren f. 1842 i Ullared, d. 1908 i Stockholm. Han studerade vid Musik-konservatoriet (piano, violin och teori). Senare blev han lärare i kontrapunktik vid konservatoriet och 1885 kantor i Stockholms storkyrka. Bland hans elever fanns bl.a. Hugo Alfvén.
Med den bakgrunden är det inte förvånande att Erik Lindegren även intresserade sig för opera-libretton. Han bearbetade Harry Martinssons versepos ”Aniara” som libretto för Karl-Birger Blomdahls opera Aniara (1958-1959). Han skrev även librettot till operan Herr von Hancken efter Hjalmar Bergmans roman. Musiken även nu av Karl-Birger Blomdahl. (1964). Den svenska versionen av Verdis opera ”Maskeradsbalen” och Mozarts ”Don Juan” är också Erik Lindegrens verk.
Erik Lindegrenpriset instiftades 1992 av Luleå kommun. Det delas ut vartannat år från och med 1992 till Erik Lindegrens minne. Priset ska gå till en svensk lyriker, som under de senaste åren gjort något uppmärksammat verk.
Erik Lindegren belönades själv med litteraturpriser.
1947 fick han ”Svenska Dagbladets Litteraturpris”. Priset instiftat 1944, då bl.a. Harry Martinsson och Lars Ahlin fick priset.
1954 fick Erik Lindegren ”Litteraturfrämjandets stora pris”. Det instiftades 1953, då Ivar Lo-Johansson fick priset. Efter Erik Lindegren fick de blivande Nobelpristagarna Harry Martinsson (1955) och Eyvind Johnson (1956) detta pris.
1961 belönades Erik Lindegren med ”De Nios stora pris”. Det priset instiftades 1916, då bl.a. Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam fick priset.
Enligt ”Fem decennier av nittonhundratalet” (Erik Hjalmar Linders litteraturhistoria) ingick Erik Lindegren äktenskap 1937. Inga andra uppgifter om detta nämns i boken. 1950 gifte sig Erik Lindegren med Karin Bergqvist. Jan Lindegren f. 3.1.1949 är en son till Erik Lindegren. Jan Lindegren är historiker, professor vid Uppsala universitet.
Karin Bergqvist-Lindegren  var gift med Erik Lindegren från 1950 till Eriks död den 31.5.1968. Om sin man, som ansetts vara både obegriplig och svår, säger hon i ”Tiden snöar från trädet” (som också är en rad från Erik Lindegren) att man ofta närmat sig poeten och människan Erik Lindegren med alltför mycket respekt. Fullt så Buddhalik eller monumental som man gjort honom var han aldrig. Med känsla och intuition och musikalitet går det bra att närma sig hans dikter.
 Det snöade mellan solen och molnen
 och guldtungan lapade is ur sjön
 och den frysande bänken på kullen
 blåste i sina fingrar i vårens skugga
 det snöade på krokusens tanke
 och på svalans spetsiga vinge
 det snöade på alla ouppnådda mål
 och vit blev sorgens svarta tangent
 Blott vinterns största granar lyste gröna.
      Ur dikten Snöflöjt
      (som Erik Lindegren själv sagt är förankrad till Kiruna och upplevd då han hämtade mjölk i snö 
      och kyla).
Trots att Erik Lindegren anses vara en svår och ibland till och med obegriplig diktare, kan man ta just det som en utmaning att läsa hans dikter. Börja med hans andra diktsamling Sviter, om du får tag på den. Du kommer säkert att få en fin läsupplevelse.
       LEIF LARSSON
       Publicerad i Luleå forskarförenings medlemstidning, 2007
       Porträtt-teckningen efter foto i Fem decennier av 1900-talet

Källor
Bra Böckers Lexikon (14)
Franzén, Lars-Olof 40-talsförfattare, essäer
Leif-Lundgren, Åke/Linné Bert Tiden snöar från trädet
Linder, Erik Hjalmar Fem decennier av nittonhundratalet
Litterärt i norr. En Norrbottensantologi
Nationalencyklopedin, Internetupplagan
Norrbottensförfattare.se (internet) Norrbottens länsbiblioteks litteraturlista
Runnquist, Åke  moderna svenska författare
Wikipedia, den fria encyklopedin (internet)
 

 

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER