HÖIJER, Björn-Erik

Björn-Erik Höijer
Vill du ha en fin läsupplevelse? Läs BJÖRN ERIK HÖIJERS "Mannen på myren". Sedan kan du fortsätta med andra böcker av Björn Erik Höijer. Han var mycket produktiv och skrev långt mer än 50 romaner och novellsamlingar. Därtill teaterpjäser, radioteater och ett par diktböcker. Under en stor del av sitt liv arbetade han som slöjdlärare i Malmberget.
 
Jag har inte alls läst alla Höijers böcker, men många. Om du vill göra bekantskap med Björn Erik Höijers böcker, rekommenderar jag särskilt två av hans böcker. Förutom ”Mannen på myren” (1957) är barndomsskildringen ”Martin går i gräset” (1950) mycket läsvärd. Den anses vara en av svensk litteraturs mest berömda och uppskattade barndomsskildringar.
 
”Mannen på myren” är lättläst. Avsätter du några timmar, då det regnar ute eller för all del i solskenet i hängmattan, så har du verkligen fått en annorlunda läsupplevelse. Det gäller både handlingen, personerna, byn och gudstron. Och språket kommer du att njuta av.

Björn Erik Höijer har verkligen slagit hammaren på spikskallen – inte så konstigt förresten, eftersom Björn Erik Höijer var utbildad slöjdlärare. Jag har ingen kännedom om hur människorna hade det i väglöst land i byar utanför Gällivare/Malmberget, inte vilka egenheter de hade. Inte vet jag heller något om de ekonomiska förutsättningarna, men jag har både vid den första läsningen och vid flera omläsningar haft mycket nöje av hur Björn Erik Höijer beskrivit allt detta.

Huvudpersonen, mannen på myren, heter Albert Eliasson. Både han och hans hustru är mer eller mindre utestängda från byagemenskapen i den lilla byn med 5 gårdar. De är de enda som inte är laestadianer. Albert är inte från byn. Han är någonstans ”från andra sidan banan” och han var inte laestadian. Därför godkändes han inte av byn. Och därför ansågs hustrun Helga leva i synd, då hon gifte sig med Albert, trots att hon var fosterdotter i storbondens familj. Symboliskt nog är Alberts och Helgas hus det enda som ligger lågt ner mot myren. De andra gårdarna ligger i en krans uppe på höjden.
I byn råder tystnad. ”Det syns, att här bor allvaret och stillheten. Och det är en ton som från en långsam laestadianpsalm över gårdarna.” (Enligt Helga).

En geograf som kommit för att studera byn och dess invånare hade blivit fast i byn på grund av dagsmejan. Det gick dåligt att färdas över den stora myren. Det geografen sett av byn och dess invånare fyllde honom med beundran och med fasa. Nånting så primitivt hade han aldrig kunna drömma sig. Nånting mera isolerat kunde inte tänkas i ett kulturland (bara 3 mil från civilisationen).
Från byn är det mer än 3 mil till stationen, 3 mil över en myr som verkar ändlös. Längre om man måste åka i en båge för att hålla kontakt med skogskanten. Det fick Albert lov att göra. Han hade åtagit sig att forsla hem det hö som byn nästan desperat behövde för sina kor. Själva ägde Albert och Helga bara en ko men de hade ingen ladugård. I nåder fick de ha kon i storbondens ladugård, naturligtvis mot att de arbetade för den förmånen. Därtill ville Albert reglera en skuld till bonden, genom att ensam ta hem allt hö till gårdarna.

Albert Eliasson har ingen häst. Det har storbonden men hästen lånas inte ut och Albert frågar inte heller. Det han har är sig själv och den kraft, seghet och envishet han äger, en mycket primitiv kälke som han gjort själv av ett par gamla skidor och en egentillverkad provisorisk dragsele. Dessutom behöver han bra skare att dra lasset på.
Det är skaren han väntat på och romanen börjar, då skaren äntligen ligger vit och hård som ett golv på myren. Albert Eliasson gör sig ingen brådska på morgonen. I byn gör man inte det. Stinsen på stationen, en sörlänning som vantrivs alldeles oerhört, håller länge ögonen på Albert då han kommer in till stationen efter flera mils vandring på myren. Han ser i fraktsedlarna att det är höknippor som Albert ska hämta, mycket hö. Sista dagen förstås, dom är sådana i byn. Hinner jag inte idag, så hinner jag i morgon. (Enligt stinsen).

Albert strosar långsamt runt i stationsbyggnaden som om han aldrig sett den förr. Stinsen blev mer och mer irriterad på detta tysta, obråttoma sätt. Då Albert till slut närmar sig biljettluckan, låtsas stinsen varken se eller höra.
På något sätt tycker stinsen i alla fall om Albert Eliasson. Han är alltid ensam, får ingen hjälp och begär ingen. Det är något nästan heroiskt över det arbete han utför i det tysta. Stinsen kan inte låta bli att tycka, att Albert den här gången tagit på sig en omöjlig uppgift. Men Albert har räknat ut det. Han har delat in avståndet mellan byn och stationen i tre delar. Han drar höet i etapper. En knippa en mil till det första upplaget, tillbaka till stationen, en ny knippa hö igen till etapplagret. Så höll han på hela natten medan skaren var fin. På dagen sov han.
Det var med oändlig vedermöda och många, många mils släpande på höet och med många motgångar, han till slut närmade sig byn. Kälkens ena skida gick sönder. Dragselen höll inte. Skaren blev sämre och sämre och på slutet drog han kälken på de smala snösträngarna som fanns kvar på myren. 

Sista upplaget gjorde han strax utanför byn bakom en dunge så att han inte syntes från gårdarna. Arbetet hade tagit mycket längre tid än vad han beräknat. En natt då han lämnat en höknippa bakom dungen, gick han hem. Han var ju så nära och han längtade oerhört efter Helga och barnen och att få sova i en säng. Han lyssnade bakom fönstret men huset var mycket tyst. Han gick inte in. Han ville vara klar med det arbete han åtagit sig.
Till slut stod han i dörren till sitt hus. Allt hö låg nu staplat i knippor på gårdsplanen framför ladugården. Bortåt 50 mil har han släpat hölasset. Men det var för sent. Katastrofen hade redan inträffat. Allt arbete var meningslöst, hur hårt och heroiskt det än var. Det som nu fanns kvar var två tomma händer och hål i pluskan.

När Albert och Helga till slut tar itu med det sista som måste göras gör de sällskap.
  De går tysta, säger ingenting. Tysta varelser tassar på tå i tyst by,
  Så värst tyst är det annars inte omkring dem: de går igenom fågelsång!
Så slutar romanen.
 
Björn Erik Höijer föddes i Malmberget den 14 mars 1907. Han dog i Uppsala den 10 februari 1996, nästan 90 år gammal. Han debuterade 33 år gammal år 1940 med en novellsamling som heter Grått berg. Det är realistiska berättelser om det hårda arbetet i gruvorna och den för många miserabla boendemiljön.

Björn Erik Höijer var en mycket produktiv författare. Eftersom han debuterade 1940 och skrev flera böcker under det decenniet blev han inplacerad i facket fyrtiotalister. Han var samtida med Stig Dagerman, Lars Ahlin och Sivar Arnér och tillsammans med dem räknades han till ”de fyra stora fyrtiotalisterna”.
Björn Erik Höijer placerades dessutom också in i ett annat fack - nyprovinsialismen. Då en författare mutar in en trakt, en provins eller ett landskap som han skriver mycket om, kallar litteraturvetarna detta för provinsialism. Björn Erik Höijers debut 1940 med novellsamlingen ”Grått berg” utspelas i ett ganska litet område av Sverige. Av den anledningen var han provinsialist. Ofta kallades han till och med ”ny-provinsialist”. ”Ny”, därför att detta att skriva om sin egen bygd nu än en gång återkom. Många hade gjort det tidigare, t.ex. Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding och många, många fler.
Det finns likheter med andra författare från norr – och stora olikheter.

Liksom Eyvind Johnsson, Otto Karl-Oskarsson, Helmer Grundström och Birger Vikström utnyttjade han det han visste mest om – den karga naturen, slitet för brödfödan, fattigdomen, religionens krav.
Men mycket var annorlunda med Björn Erik Höijer. Tidigt hade han liksom de andra författardrömmar, men han for inte iväg söderut. Han hamnade inte i de bohemiska Klarakvarteren i Stockholm som ung författare, som hoppades slå igenom – eller åtminstone kunna försörja sig nödtorftigt på sitt skrivande.

Björn Erik Höijer var född och uppvuxen i Malmberget. Då han 1950 flyttade, gjorde han det med hela sin familj. Det blev inte till Stockholm utan till Uppsala (med hustrun Clary Sylvia och barnen Kersti, Björn, Birgitta och Karin).
Björn Erik Höijer var son till folkskolläraren Karl Jakob Höijer. Denne var från Nora i Ångermanland. Modern var Johanna Granström från Vännäs i Västerbotten. Familjen hade tio barn. Björn Erik Höijer tog realexamen i Malmberget. Båda föräldrarna dog strax efteråt i cancer med några månaders mellanrum och Björn Erik Höijer fick då genom förmyndaren en elevplats vid LKAB:s snickarverkstad. Senare utbildade han sig till slöjdlärare vid Nääs slöjdseminarium utanför Göteborg. Som sådan arbetade han i Malmberget under många år parallellt med sitt skrivande.
 
Nästan allt han skrivit – och det är mycket – har anknytning till Malmberget, gruvan, järnvägen, den karga naturen, laestadianismen  - för och emot - och de tystlåtna, envisa, sega  och säregna människorna.
Björn Erik Höijers två första böcker var realistiska novellsamlingar (Grått berg,1940 och Stjärnklart, 1943). Den första romanen kom 1944. Den hette Bergfinken och året därpå fick han sitt litterära genombrott med romanen Parentation. Det är en mer psykologisk idéroman om en nykterhetskämpe.
 
Björn Erik Höijer skrev också dramatik, både för teaterscenen och för radioteatern. 1946 debuterade han som dramatiker med pjäsen Requiem. Den sattes upp på Helsingborgs stadsteater av ingen mindre än Ingmar Bergman. Mest omtalad är nog hans pjäs Isak Juntti hade många söner. Den hade sin premiär på Dramaten i Stockholm 1954 och har senare ofta spelats på anda teatrar.
Den handlar om en laestadiansk predikant som åkte omkring i byarna och predikade. Men det var inte bara andlig tröst han gav de tysta kvinnorna i ödebygden. Han efterlämnade många söner i stugorna. En annan uppgörelse med laestadianismen finns i romanen Djävulens kalsonger (så kallades fönstergardiner av laestadianerna). Den romanen handlar mycket om maktmissbruket hos predikanterna. Men den unga familjen, som vågar ha gardiner i fönstren,  bryter till slut med laestadianismen och flyttar från byn. Det första de gör är att fara till Jukkasjärvi kyrka för att se Bror Hjorts mäktiga altartavla, som väckt så mycken diskussion i vissa kretsar. Bror Hjort blev en nära vän till Björn Erik Höijer efter flyttningen till Uppsala.

Riktigt stort genomslag som författare fick Björn Erik Höijer med sin självbiografiska barndomsskildring Martin går i gräset, 1950. Den boken räknas som en av svensk litteraturs klassiska barndomsskildringar. Björn Erik Höijer återkom då och då till Martin Skoog (som han kallar sig i böckerna) i inte mindre än sammanlagt 7 självbiografiska romaner. Så mycket beröm som för Martin går i gräset fick inte de övriga, men jag tycker att särskilt den delen som heter Högsommar (1959) är mycket läsvärd. Den handlar om familjens sommar i moderns hemgård utanför Vännäs i Västerbotten.
Martin Skoog (Björn Erik Höijer) fick i Martin går i gräset reda på att han till hösten skulle få börja i skolan, fastän han bara var 6 år. Den sista sommaren innan skolans allvar börjar, blir Martin själv mer allvarlig. Han funderar mycket och han drömmer sig bort.  Det var spännande att leva men också svårare. I hans förr så trygga värld börjar stråk av farlighet tränga fram. Och de vuxnas värld oroar. Allt detta upplevde han nära intill gruvan i Malmberget.

En gata i Malmberget har uppkallats efter författaren: Höijers backe. Den ligger norr om Välkommaskolan, och är en avtagsväg till Bolagsvägen. (Såvida området inte rasat ner i gruvan).
 
   LEIF LARSSON
   Publicerad i Morajärvar´ n 2007
   Porträtt-teckningen efter foto i Litteraturhistoria

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER