NORDH, Bernhard

Bernhard Nordh
Författaren Bernhard Nordh är en märklig författare. Det brukar man kunna säga om de flesta författare. Det hör kanske till att vara lite avvikande, om man har ett sådant yrke.
Bernhard Nords populäraste böcker såldes i nästan 300 000 ex vardera. Även en udda och ganska misslyckad bok som Jakobs stege (1949) såldes i över 45.000 ex. Det är siffror som alla författare skulle vara mycket nöjda med. Ännu 1976, fyra år efter författarens död, var han den författare näst efter Dagmar Lange (Maria Lang), som var mest utlånad bland vuxen-författarna på svenska bibliotek. En ganska nyligen gjord genomgång av bokutgivning räknat i tryckta exemplar visar att Bernhard Nordhs böcker utgivits i 2.718.000 exemplar.
Han har fått ett eget litterärt sällskap, ”Bernhard Nordh-sällskapet”, som utöver mycket annat också ordnar turer till platser, där romanerna tilldrar sig. Det bildades år 2000 i Vilhelmina 100 år efter författarens födelse. Det har webadressen: bernhardnordh.nu Många av hans romaner har filmats och blivit stora publiksuccéer. Han var god vän med den store författaren Jan Fridegård, men med Vilhelm Moberg kom han på kant. Det berodde på en boktitel. Moberg tyckte att Bernhard Nordhs roman ”Ingen mans kvinna” för mycket liknade titeln på hans egen ”Mans kvinna”.
Dessutom hette Bernhard Nordh förstås inte heller Nordh i efternamn, då han föddes. Men i det avseendet var han inte ovanlig. Många författare hade eller tog sig ett annat namn som vuxen än det de haft som barn. Stig Dagerman t.ex. hette egentligen Stig Jonsson, men tog sig nytt namn som författare.
Det som är märkligt med Bernhard Nordh är att hans namn inte finns med i en enda litteratur-historia. Han saknas i de litterära antologier.
De stora dagstidningarnas litteraturkritiker och redaktörer för antologierna såg ner på Bern-hard Nordh. Han betraktades som en populärromansförfattare. Och det var inte något bra i deras ögon. Men han hade något som många av de författare som höjdes till skyarna av kritikerna saknade – han hade läsare! Bernhard Nordhs böcker är översatta till sju främmande språk. Han blev populär även långt utanför Sverige.
Jag var ännu tonåring då jag köpte ”Mina fem söner” av Bernhard Nordh. Jag hade då ingen aning om vad litteraturkritiker tyckte om honom, trots att jag då och då läste BLM (Bonniers Litterära Magasin). Förklaringen är enkel. Han nämndes ju inte ens där.
Att jag köpte just den här boken, berodde på att jag under några år köpte nästan alla romaner som kom ut i Folket i Bilds Folkserie. Alla stora svenska berättare fanns med där och i den serien, som omfattar mer än 150 romantitlar, finns verkligen Bernhard Nordh med. Här räk-nades han. 
Då jag lånade Matts Heijbels ”Boken om Bernhard Nordh” på Luleå Bibliotek, sa biblioteka-rien helt spontant: ”Bernhard Nordh är en mycket underskattad författare. Han borde verkligen ha fått större uppmärksamhet i den litterära världen.” Då menade han troligen bland lit-teraturkritikerna.

”Mina fem söner”
är inte Bernhard Nordhs mest kända roman. Den är hans 17:e bok, men mycket typisk och ingår i sviten med fyra böcker om Matti. Jag minns inte vad jag tyckte om boken men den har en mycket dramatisk början. De fem unga männen lämnade fjällbyn en gråkall vårvintermor-gon med lätt snöfall och vind från öster, för att driva ut en björn från ett ide de känt till sedan hösten. Björnen var svårväckt men rusade plötsligt våldsamt vrålande ut ur idet, slog bössan ut näven på Simon och anföll Levi. Matti sköt och björnen sjönk ihop, Levi rusade fram och klöv skallen på björnen med en yxa. Allt utspelades inom 10 sekunder!
Isaks och Rebeckas söner, hade alla bibliska namn, Ruben, Simon, Levi och Dan. Matteus var yngst och från 3 års ålder kallade han sig själv enbart för Matti och det gick inte att ändra på. De levde alla under vildmarkens allra hårdaste villkor. Björnen var ett begärligt byte, viktigare än varg, järv och lo, och ritualerna efter att en björn fällts och släpats hem var omfattande och viktiga för hela byn. Alla i byn skulle samma kväll få björnkött att tugga på, men kvinnfolk måste hindras från att röra i björnen innan den blivit flådd och köttet styckats. Somliga kvinnor som rört en björn blev med barn bara av att se ett par tomma karlbyxor. Det var ett bekymmer för Isak och Rebecka att det fanns så få kvinnor i byn. Sönerna måste ju gifta sig och skaffa eget. På försök anställde Isak en piga från en by österut. Hon var ingen blyg viol och i hembyn ansågs hon vara väl så intresserad av manfolk. En eller två och kanske till och med tre kunde hon väl klara av, men fem var för många. Hon slutade tvärt, men var redan med barn. Hon angav alla fem som barnafadern, fast sedan gifte hon sig med en annan man från en annan by. Han drunknade på bröllopsnatten. En långvarig konflikt med riklappen Tomas är också en viktig ingrediens i romanen.
Något som antyder hur det var att bo i väglöst land omnämns lite i förbigående i slutet av boken. Ruben skulle gifta sig med lappflickan Ylva under kyrkhelgen i september. Hon var redan gravid och de vandrade iväg för att ta ut lysningen. Samtidigt skulle de passa på att gå på bio. Ylva hade aldrig varit på bio. Det innebar en bortavaro på två veckor för ett biobesök. De fick vandra ända till Östersund.

      Om Bernhard Nordh
Joel Bernhard Nordh föddes den 19 april år 1900 på en gård i Björklinge, cirka en mil norr om Uppsala. Han dog den 9 augusti 1972 i Uppsala. Mamman var den ogifta pigan Selma Bohlin från Dorkarby vid Strömsbergs järnbruk i norra Uppland. Hon var 21 år gammal då sonen föddes. Året innan, 1899, hade hon haft tjänst som piga hos en bonde i Björklinge. Bondens son Johan Olsson var far till barnet, men hans föräldrar godtog inte Selma Bohlin som svärdotter. Under slankveckan i oktober, då pigor och drängar, fick eller sökte nya ar-betsplatser, blev hon uppsagd och fick flytta till en annan gård i byn.
Selmas föräldrar ville att hon skulle komma hem med sitt barn och Bernhard växte upp hos sina morföräldrar. Morfadern var brevbärare och körde dagligen med häst och kärra en gul-målad gigg mellan Tierp och Strömsbro. Mamman var dotter till en skollärare och läskunnig. Det var bra för hennes man, som inte kunde läsa. De hittade på ett system att lägga post till olika gårdar på olika ställen i giggen. Morfadern hade bra minne och postutdelningen gick alltid bra.
Då Bernhard var hos sina morföräldrar kunde hans mamma ta en ny pigtjänst. Det blev hos stataren Johan Nordh i Östervåla. Så småningom gifte de sig (1903) och Johan Nordh adopterade hustruns son Bernhard. Nu var han Bernhard Nordh. 1907 flyttade Bernhard hem till sin mor och sin styvfar och började i skolan. Som statarunge fick han ibland stanna hemma från skolan för att arbeta på godsets ägor. Familjen flyttade ofta och bodde på olika sällen. Bern-hard fick hoppa över en klass i skolan och efter 5 år var han klar med skolplikten. Då var han 12 år.
Sin framtid visste han inte mycket om. Men en sak var han klar över. Han skulle aldrig arbeta som statare. Han försökte försörja sig inom olika yrken, sågverksarbetare först, sedan rallare då järnvägen Tierp-Strömsbro byggdes. Politiskt anslöt han sig till syndikalisterna och blev därmed efter en misslyckad strejk svartlistad från järnvägsarbeten. Han var dräng en tid och kraftverksarbetare i Jämtland. Han luffade landet runt närapå och tog tillfälliga arbeten. En tid levde han eremitliv i Västerbottensfjällen. Så i samband med ett arbete på en torvströfabrik bröt Bernhard Nordh armen. Då började han skriva små berättelser från det han upplevt, sär-skilt i Norrland. Den första novell han lyckades sälja hette ”Vargblod”. Det var tidningen Vårt Hem som tog in den 1926 och från 1928 försökte han försörja sig som författare på heltid.
Bernhard Nordh förde noggranna anteckningar över varenda novell som han sålde. Det första året tjänade han ihop nästan exakt lika mycket pengar som om han tagit godsägarens anbud att arbeta som statare på godset. Men då hade statare fri bostad och viss ersättning i form av t.ex. mjöl, mjölk och säd.
1932 gifte sig Bernhard Nordh. Hans hustru (den första) hette Helga Kristina Stéen. (I Svenskt biografiskt lexikon står det Helga Kristina Bergsten). Hon arbetade som kokerska på olika hotell i Uppsala, där Bernhard Nordh då bodde. Helga var från Torsång i Dalarna, en gammal by vid Dalälven ganska nära Ornäs mellan Falun och Borlänge. Helga hade redan en dotter, Gun, då paret gifte sig. I snabb följd fick de tre barn, Ingrid (Inger), Olov Bernhard och Solveig Kerstin. Familjen var stor och ekonomin rent ut sagt usel.
     I Marsfjällets skugga
1936 debuterade Bernhard Nordh som romanförfattare. Boken hette ”Jorden är god”, även återutgiven med titeln ”Tillbaka till jorden”. Året därpå kom hans lyckokast. Då gav han ut ”I Marsfjällets skugga”, som blev den första boken i en trilogi historiska romaner. De andra två delarna är ”Fjällfolk” och ”Undan frostpiskan”. Den sista även utgiven med titeln ”Flickan från fjällbyn”. Om ”Undan frostpiskan” finns förresten en liten anekdot, som Bernhard Nordh själv berättat. Romanen låg klar att lämnas till förlaget men han kunde inte hitta en bra och slagkraftig titel. Huset där de bodde hade utedass. En dag kom han inspringande och ropade till sin hustru, att nu visste han vad romanen skulle heta, ”Undan frostpiskan”. Han förklarade att när han var på dass blåste det så infernaliskt kallt i dasshålet så att det slog som en piska.
Bernhard Nordh var mycket påverkad av Jack Londons vildmarksberättelser. Det kan man ana i ett stort antal av hans vildmarksberättelser. En recensent tyckte att han även lånat drag från Rudyard Kipling, den engelske nobelpristagaren (1907).
 
Bernhard Nordh uppmuntrades av sitt bokförlag och av Svenska Turistföreningen att resa till Norrland och samla material till en ny roman efter ”Jorden är god”, det som ganska snabbt blev ”I Marsfjällets skugga”. 1936 tog han tåget till Vilhelmina. Där blev han rekommenderad att söka sig ännu längre upp till Ångermanälvens källsjöar. En del av de människor han träf-fade där var mycket duktiga berättare och han hade material till mycket mer än en roman då han återvände hem.
De personer som han skrivit om i vildmarksromanerna är verkliga personer, byar och platser finns och många av de händelser som utspelas i romanerna har verkligen hänt. I Marsfjällets skugga handlar om nybyggaren Lars Pålsson. Med hustru Brita och sex barn kom han ungefär 1852 till den bästa platsen för ett nybygge, Marsliden. Det yngsta barnet hette Jonas, en pojke som 6-7 år gammal drog omkring med en tung bössa och en halvtam vargunge i skogarna – han utgjorde tillsammans med sin äldste bror Paul en varning till Saxnäsborna att inte komma till Marsliden med onda avsikter.
Denne Jonas var samma Jonas Larsson, som över 80 år gammal var sagesman till Bernhard Nordhs uppteckningar från Vilhelminafjällen. Han var 3 år då familjen flyttade till nybygget Marsliden och de otroliga strapatserna där. Han upplevde allt från början. Hela första somma-ren i en provisorisk bostad under en gran, timringen av den första stugan som inte skulle ha blivit klar utan hjälp, rovdjurens attacker och hatet mellan nybyggare och lappar. Något som Lars Pålsson gjorde allt för att överbrygga. Nödår, frost, missväxt.
Isaks och Rebeckas fem söner i ”Mina fem söner” är också verkliga personer. Dem träffade Bernhard Nordh också, första gången vid besöket 1936. För första gången började familjens ekonomi att bli bättre. Utöver pris vid en novelltävling fick han också in en lång artikel i Svenska Turistföreningens årsbok 1937. Det året kom också succéromanen ”I Marsfjällets skugga ” ut i stor upplaga.
Bernhard Nordh var en flitig författare. Minst en roman per år levererade han till sitt förlag. Flera av hans romaner filmades också. Den första svenska färgfilmen som gjordes var efter Bernhard Nordhs ”Ingen mans kvinna”. Den spelades in 1953 med Alf Kjellin, Birger Malm-sten, Ann Marie Gyllenspetz och Max von Sydow.
Fram till 1953 hade Bernhard Nordh inga större problem med att skriva, men då kom en tre-årig svacka, då han inte tyckte att han fick något uträttat. Någon bok blev inte heller färdig under den tiden. Han åkte senare, faktiskt på hustruns inrådan, till Kanarieöarna för att försöka återfinna sig själv och sin skrivlust. Äktenskapet var inte längre harmoniskt. På Kanarie-öarna träffade han Anna-Tine Andersson (Anna Torine Maria Albinette Jonsson, tidigare gift Andersson) 15 år yngre än Bernhard Nordh. Det blev skilsmässa från Helga Steen och 1962 gifte Bernhard Nordh sig med Anna-Tine. Samma år utkom han med en ny roman.

     Krigskorrespondent
Precis som Helmer Grundström åkte Bernhard Nordh till Finland när Vinterkriget bröt ut (30.11.39-12.3.40). Båda blev stoppade som krigskorrespondenter men anledningarna var helt olika. Helmer Grundström var utskickad av en tidning men sålde sina artiklar till en annan. Därför ansågs han opålitlig i tidningskretsar. Bernhard Nordh stoppades av militären att framföra sina åsikter i Uppsala Nya Tidning (UNT).
Bernhard Nordh åkte skidor över gränsen. Hans avsikt var att försöka förstå vad det var som hände i vinterkrigets Finland. Han talade med civilbefolkningen och med soldaterna. Han intervjuade svenska frivilliga. Han besökte flera krigssjukhus, bl.a. ett där många sårade ryska soldater fanns. Som på de andra ställena delade han ut cigaretter. Detta uppskattades mycket.
Han hann inte vara länge i Finland, innan Finland tvingades till en hård fredsuppgörelse. Den finska utrikesministern Tanner var oerhört kritisk mot Sverige och Norge, vilka han tyckte hade svikit Finland. (Sverige hade en frivilligkår på 8000 man i Finland, skänkte stora mäng-der vapen och gav omfattande humanitär hjälp, men ställde inte upp med reguljära svenska trupper). Det talet ansåg Bernhard Nordh var grunden till den bitterhet som finnarna sedan visade mot svenskarna. Författaren Olof Lagercrantz, som lanserade slagordet ”Finlands sak är vår”, men som själv satt trygg i Stockholm, var utomordentligt kritisk till Bernhard Nordhs artiklar i UNT, där Nordh uttryckt förståelse för båda sidorna i kriget. Två officerare sökte upp Bernhard Nordh och framhöll det olämpliga i det han skrivit i UNT och tvingade honom att upphöra.

Bernhard Nordhs böcker är oftast lättlästa, spännande och verklighetstrogna. De kan ordnas i romangrupper. Böckerna om Marsliden är tre stycken: I Marsfjällets skugga (1937), Fjällfolk (1938) och Undan frostpiskan (1938).
Matti-serien innehåller fyra titlar: Mina fem söner (1956), Leker farligt (1957), Röd himmel (1958) och Offerbäcken (1959).
Författarens tre sista böcker brukar kallas Härjedalen-serien: Fjällbruden (1968), Bodil Jons-dotter (1970) och Bågskytten (1971).
Övriga romaner är antingen fristående eller hör ihop med en annan titel.
Om böckerna ännu finns att köpa i bokhandeln vet jag inte, men på bibliotek finns de. Även antikvariaten har dem för några tior. Troligen finns de i Gunnar Perssons antikvariat i Kalix, tel. 0923-14959 och i Blå huset, tel. 0923-10670. Då detta skrevs fanns det ganska många Bernhard Nordh-böcker hos Antikvariat Viking i Luleå, tel. 0920-221075.
   LEIF LARSSON, Luleå
   Publicerad i Morajärar´n 2007
   Porträtt-teckningen efter foto i boken om Bernhard Nordh.

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER