DAVID LARSSON - idrottsledare
           David Larsson

           DAVID LARSSON i RÅNEÅ

           Legendarisk idrottsledare

Det finns och har funnits många mycket duktiga idrottsledare i Norrbotten. En av de allra största var David Larsson i Råneå. Hans idrottsledargärning blev nästan legendarisk och har bara växt i historiens ljus.
Han hade bestämda åsikter om mycket inom idrotten och han var svår att debattera med. Han lyssnade noga innan han kom med sina argument. För det första…, för det andra… och så slog han ett finger eller två mot handflatan för att verkligen befästa att det var så. Det var sällan diskussionerna fortsatte efter det. Men ofta var det även så att hans synpunkter gav nytt bränsle åt debatterna och förde den diskuterade saken framåt.

David Larsson föddes i Råneå den 2 december 1900, han dog den 23 maj 1982. Då hade han varit mycket aktiv idrottsledare i åtminstone 60 år och ordförande i IFK Råneå i 26 år. Hans hem fanns på Holmen (Andholmen), ön som ligger mitt i Råneälven mellan Sörforsen och Norrforsen. Hemgården som han sedan övertog efter föräldrarna ligger inte långt från histo-riskt intressanta Löjtnantsbostället. Själv hade han också anor till det militära. Hans mor Jo-hanna Vilhelmina Gustafsdotter, f. 25.9.1862, var dotter till fältjägare Gustaf Magnus Stadig, som hade sitt soldattorp i den del av Råneå som heter Ön, halvvägs från Rånbyn till hamnen i Kängsön.
Gustaf Magnus Stadig, född 28.8. 1830, död 26 april 1893, och hans hustru Anna Stina Pers-dotter född 15.7. 1832 hade 9 barn. Vilhelmina (Mina) var nummer fyra. Vilhelmina gifte sig 1885 med hemmansägaren Anders Larsson, Rånbyn, född 14.8. 1852. Även det äktenskapet blev barnrikt. Då David föddes hade familjen redan 7 barn och senare fick han tre syskon till. Pappan Anders Larsson dog på hösten 1914, medan David ännu var en pojke. På våren sam-ma år hade hans näst yngsta syster dött. 1918 dog två andra syskon. Flera av de övriga sysko-nen flyttade till Stockholm och några utvandrade till Amerika.

      Kaféidkare och idrottsledare
Under mycket lång tid var David Larsson, Centralkaféet (Ce-Kå) och IFK Råneå i stort sett synonyma begrepp. På kaféet samlades mycket ofta den största delen av byns idrottsungdomar och David fanns alltid till hands för diskussioner och för uppmuntran och goda råd. Och inte bara för byns ungdomar. Allt eftersom tiden gick blev CeKå den naturliga fikaplatsen och rasten för fotbollslag och andra idrottsgäng på väg till eller från matcher eller andra tävlingar.
Under David Larssons uppväxtår under de första årtiondena av 1900-talet var möjligheterna att idrotta begränsade. De allra flesta och i synnerhet de kroppsarbetande, vilka utgjorde ma-joriteten, hade varken tid eller ork att utöver tungt arbete även hinna med träningar och täv-lingar. Idrottsföreningar fanns knappt. De som fanns var antingen militära eller på något ställe någon segelbåtsklubb. Det som återstod var skidåkning och simning, som kunde utövas utan klubborganisation. Inte förrän efter de två första decennierna av 1900-talet började idrottsrö-relsen växa och idrottsföreningar kom till.

IFK Råneå bildades 1923. Året efter lär David Larsson ha blivit medlem och efter ytterligare ett par år blev han invald som suppleant i styrelsen. I mitten av 1920-talet fick David Larsson tillsammans med en annan ung man, Alfred Löfgren, ett erbjudande att ta över kaféet i Fol-kets Hus i Råneå. De två unga männen, båda under 30 år satte igång med stor energi. Efter några år öppnade Alfred Löfgren en Beklädnadsaffär och bytte bransch. För David Larsson öppnades möjligheterna att även kunna ägna sig åt idrottsledarskap. Det var nära till fotbolls-planen och de idrottande ungdomarna kunde han samla på kaféet.

1931 gifte sig David Larsson med Berta Broström, född 20.10. 1901. Hon var från Mörkhe-den, Böle, och dotter till Petter Broström, född 21.1 1861 och Johanna Lovisa Sundqvist, född 28.9. 1859. Från 1932 drev David och Berta Larsson tillsammans kaféet vidare i mer än 30 år. Under hela denna tid kretsade det mesta av Råneås idrott kring dessa båda och Central-Kondis – CeKå.

      Ordförande i 26 år
1937 blev David Larsson vald till ordförande i IFK Råneå, en post han innehade till 1963. Längdskidåkning var kanske den allra populäraste vinteridrotten under 1920- och 1930-talen inte bara i Råneåtrakten utan i hela Norrbotten. Fotboll blev efterhand skidåkningens motsva-righet sommartid. Båda dessa idrotter låg David Larsson varmt om hjärtat.
David Larssons meritlista i styrelser och kommittéer blev lång – särskilt i år räknat.
Han var IFK Råneås ordförande i 26 år: 1937 – 1963 plus tiotalet år därtill som styrelseledamot. Få idrottsledare har orkat med en så lång period. Mycket välkända Stig Svensson i Östers IF satt 43 år, Erik Persson i Malmö FF i 38 år. Så länge var inte David Larsson verksam, men i betydelse för bygdens idrott och för föreningen var han lika viktig. Då David dog 1982 hyllades han av en sportredaktör just med en jämförelse med dessa båda giganter. Till Davids fördel må nämnas att han inte bara ägnade sig åt fotboll. Ännu mera tid lades ner på skidsporten, vilket de andra två knappast behövde göra.
I Norrbottens Skidförbund var han vice ordförande och kassör i 11 år.
I Norrbottens Fotbollsförbund ledamot i 6 år.
I Norrbottens Basketbollförbund ordförande i 1 år.

Någon lång karriär som idrottsman hade inte David Larsson, innan han satsade all kraft och energi på ledarskap. Som skidåkare gjorde han en kort karriär. I den första tävlingen han deltog i blev han tvåa, nästa vann han, efter den slutade han. Orsaken var att när han höll på att köra om loppets tvåa i spurten, fick han ett kraftigt slag över ryggen av medtävlarens skidstav just då han passerade. På den tiden var stavarna stabila grejer. Den här var en rejäl björkstav, och smärtan i ryggen satt kvar i flera veckor.
Det var denna rent fysisk motgång i skidspåret som gjorde att David Larsson bestämde sig för att bli ledare. Ändå blev skidåkningen den idrott som David Larsson mest av allt ömmade för och satsade sin energi i.

I en enda idrott deltog han senare som aktiv. Det var i bordtennis. Den sporten introducerades i Råneå 1946 och redan 1947 deltog IFK:are i DM-tävlingarna, som då hölls i Kiruna. Det var samma år som David Larsson valdes till ordförande i klubben. Framgångarna blev stora och många DM-tecken hamnade i Råneå. David själv deltog i ett av Råneås bordtennislag och spelade bl.a. mot Liras duktige PG Hedman.

Stig Sjöberg gjorde nog en av de märkligaste introduktionerna av en bollsport, då han efter en sjukhusvistelse på Västkusten, där han legat i stort sett stilla i flera månader, kom hem och började intressera David Larsson för sporten. Stig hade i all sysslolöshet läst Allers. Det var en veckotidning som varken då eller nu är känd för artiklar om idrott. Men just de här månaderna fanns i Allers en återkommande serie med instruktioner om hur man spelar bordtennis. Stig fick tag på en racket och dagarna i ända kombinerade han läsning med att praktiskt öva slag – utan boll förstås. Kanske det fungerade ungefär som torrsim, då man själv gick i simskola för länge sedan.
David Larsson blev intresserad. Han lät göra ett pingisbord och lokal fick man i Rånegården. Att David Larsson ägde en hel del bollsinne bevisas inte bara av att han som 47-åring etable-rade sig som seriespelare i pingis. De då mycket framgångsrika råneåspelarna, som vann många DM-medaljer, tränade i Folkets Hus lilla B-sal genom att stå och slå mot David. Han var mycket bra på att blockera så att de flesta bollarna studsade tillbaka.
Råneås pingisungdomar och alla andra intresserade bjöds också på en verklig godbit. 1954 blev Tage Flisberg, 36 år, silvermedaljör i bordtennis-VM. Han besegrades i finalen av 22-årige Ichiro Ogimura, Japan. Något år efteråt uppvisningsspelade båda mot varandra i God-templarhuset i Råneå. Tage Flisberg började sin pingiskarriär i Norrköping och spelade bl.a. för Djurgårdens IF och på slutet för Tranås BTK. Han spelade i svenska landslaget 1936-1957. Själv stod jag under uppvisningsmatcherna nära lokalens enda värmekälla, en jättestor kamin och blev minst lika svettig som världsstjärnorna vid pingisbordet.

David Larsson hade också förmågan att entusiasmera ungdomar inte bara till prestationer i fotbollsmatcher och i skidspår. På vårarna gällde det att få fotbollsplanen spelduglig så snabbt som möjligt. Ett år lyckades han samla en stor mängd pojklagsspelare plus några äldre också medan snön ännu låg kvar decimetertjock på planen. Alla ställde upp på ena kortsidan och så sprang vi fram och tillbaka med korta, korta steg för att luckra upp snön och påskynda uppti-nandet. Jag tror att vi som belöning fick spela fotboll en kvart ungefär på snöplanen.
 
     Stridbar debattör
Som idrottsledare gick David Larsson många verbala duster och han deltog i många heta dis-kussioner, både på förbundsplanet, inom klubben och ibland också på kaféet. Dessutom ar-gumenterade han för att kommunerna skulle inse betydelsen av ungdomsidrott och på olika sätt öka sitt stöd för detta.
David Larsson var en duktig och stridbar debattör. För det mesta bra påläst och med väl uttänkta argument. Då han fyllde 50 år kallade tidningarna honom för norrbottnisk idrotts stridsman nummer ett. För det han trodde på slogs han med näbbar och klor, blanka vapen och råneåhumör – det sistnämnda inte definierat. David själv påstod att det var med envishet man kom längst.
En av de stora striderna gällde i vilken serie IFK Råneå skulle spela, div. 4 Södra eller i div. 4 Norra, där laget spelat i många år. David och spelarna noterade att IFK Råneå hade de längsta resorna av alla div. 4-lagen. Dessutom hade de södra lagen bättre planer, dvs. fler gräsplaner. David gjorde en mycket noggrann utredning med alla tänkbara argument för och emot att IFK Råneå skulle placeras i div. 4 Södra Norrbotten. Till och med Länsstyrelsen kopplades in. Första året ärendet var upp blev det avslag, men året efter gick det igenom. Lite hjälp på vägen var det nog ändå att Gunnarsby SK åkte ur serien det året. Fotbollsförbundets viktigaste argument hade varit att lag från samma kommun skulle spela i samma serie.
Då basketbollsporten 1954 kom till Råneå med Arne Jansson, Piteå, senare landslagsledare, tog David Larsson sporten till sitt hjärta. David önskade att all ungdom skulle komma in i idrottsrörelsen. Med basketen kunde även byns flickor få samma möjligheter som pojkarna att idrotta. Sedan Arne Jansson återvänt till Piteå kom efter några år en annan välkänd basketpro-fil till Råneå – Leo Kairento. 1962 hade byaklubben nått så långt att laget vunnit den nordligaste gruppen av div.1. Segrarna spelade om SM, men Svenska Basketbollförbundet vägrade att låta Råneå spela SM-matcher på sin lilla och trånga plan på Tallheden. Det var KFUM Söder i Stockholm som lämnat in protesten mot planen. David hade ett starkt argument för att Svenska hade fel:
”Är inte SM en direkt fortsättning av division 1?” frågade han. ”I och med att Svenska god-känt att Råneå spelade alla sina hemmamatcher på Tallheden hade Svenska för länge sedan godkänt planen även för SM-spel”.
KFUM Söder fick lov att åka till Råneå för SM-matchen.
Genom seriesegern hade IFK Råneå kvalificerat sig till Allsvenskan. Det var Norrbottens första allsvenska lag i en bollsport. Nu hade Svenska Basketbollförbundet garderat sig och allsvenskan skulle spelas på en fullstor plan. IFK Råneås hemmamatcher fick den hösten spe-las i Malmberget! Det kunde inte ens David Larsson göra något åt.

David Larssons allt överskuggande intresse var skidåkning. Om den sporten ville han verkligen veta allt som var värt att veta. DM på skidor var viktigt på den tiden. Tävlingarna förlades till en ort och sträckte sig över en hel vecka. Helst av allt ville David Larsson att DM-veckan skulle vara i Råneå. Ansökningarna om detta var många. DM-veckan var mycket mer än bara skidåkning. Bl.a. hade Råneå ett gäng duktiga revyamatörer som spelade revy flera kvällar i veckan under DM:et. Tävlingsveckan skulle vara en totalupplevelse. Om DM gick på andra orter reste David och Berta Larsson ofta dit, hyrde in sig på lämpligt ställe och såg varenda tävling. Efteråt fick åkarna, särskilt klubbens egna, berätta hur det hade varit, uppladdningen, banorna, vallningen, formen – allt.
Under många, många år anordnade IFK Råneå med David Larsson i spetsen vårtävlingar den 25 mars, Våffeldagstävlingen. Kanske var det David kontakter inom skidlöparkretsar som gjorde att Råneå-tävlingarna förutom egna framgångsrika åkare även hade andra skidlöpare av elitklass. Sixten Jernberg var en som till lynnet säkert passade David Larsson. Han bodde vanligen hos David och Berta under tävlingarna. Rolf Rämgård, Lennart Lill-Järven Larsson, Nisse Östensson, Karl Erik Åström (Världsmästare på 18 km), Enar Josefsson (”Den ständige tvåan”) och bland damerna Sonja Rutström, Irma Johansson, Evy Bergdahl (Korpilombolo) och Barbro Martinsson. Alla åkte i Råneå. Det påstås att storrännaren Veikko Haukulinen från Finland också varit med men det har jag inte fått verifierat.

Mora-Nisse, Nils Karlsson, tävlade vad jag vet inte i Råneå, men han tog in på Ce-Kå en gång på väg till tävlingar i Kiruna. Ryktet spred sig med blixtens hastighet och åtminstone en skolklass saknade plötsligt samtliga pojkar inför en lektion. Hela hopen stod utanför CeKå ända tills Mora-Nisse kom ut på bron och vinkade till oss och kanske han också sa några ord.

David Larsson dog den 23 maj 1982. Han var åskådare på en tidig seriematch för IFK, då han började känna sig dålig. Han fick skjuts hem och till sjukhuset, men han dog på kvällen.
Veckan före hade han varit prisutdelare på den första ”Farbror Davids Cup” – en fotbollscup för ungdomslag. Året innan hade David Larsson kallat till sig dåvarande IFK-ordföranden Ove Höglund och berättat att han på något sätt ville stärka ungdomsfotbollen. Det blev ”Far-bror Davids Cup”, som spelats sedan 1982. Han hade också hunnit få uppleva att Sven-Åke Lundbäck, då i IFK Råneå, vunnit Vasaloppet, för övrigt Sven-Åkes enda start i den tävlingen. Det måste ha glatt David Larsson väldigt mycket.
Runt David Larsson cirklade det mesta av Råneåidrotten under flera decennier. Ännu lever hans namn i den fotbollsturnering som han själv tagit initiativet till.

  Leif Larsson, Luleå
  PUBLICERAD i Lulebygdens Forskarförenings medlemstidning, maj 2008
  och på Raan.nu

  Porträtt-teckningen efter bild på Raan.nu

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER