VERNER BOSTRÖM har jag skrivit om tidigare i Kalix Forskar Nytt. Hans öde som människa och som poet var unikt – och han bodde ensligt och primitivt.  Typiskt tycker vi kanske när det gäller en diktare. Långt efter sin död har han gång på gång lyfts fram av litteraturkännare och intresset för hans person och hans dikter tycks ständigt tillta. Det skrivs mycket om honom och många analyser har gjorts av hans egensinniga dikter, som om och om igen upprepar och varierar samma ord och uttryck från det minimala ordförråd som han använde i sina dikter.

HELGA BOSTRÖM var Verner Boströms yngre syster.

Hon debuterade som författare ett år före brodern Verner. 1964 gav hon ut en samling dikter med titeln DIKTER. Det var en titel som många poeter använde på den tiden. Helga hade samma titel på alla sina tre diktsamlingar med tillägget 2:a och 3:e samlingen. Verner Boström publicerade diktböcker i rask följd under åren 1965 till 1972. Som mest var det 6 dikthäften 1968. Helga gav ut sina böcker under längre tid. Hon skrev inte heller lika många dikter och inte lika många böcker som sin bror. Det är mycket troligt att det var Helga Boström som inspirerade brodern att skriva dikter och att låta trycka och ge ut dem. 

Verner Boströms 21 böcker trycktes alla på Haparanda-Tornedalens Tryckeri. På samma ställe trycktes även Helga Boströms tredje diktsamling (1976). De två första trycktes på Accidenstryckeriet i Piteå (1964 och 1970).

I min förra artikel skrev jag att det var oklart hur många barn Kristoffer Boström och Brita Josefina Åström fick. Uppgifterna i de litterära källorna varierade mellan fem och åtta. En snabb egen kontroll visade då att det var åtminstone 5. Så osäkra uppgifter irriterar alltid en släktforskare. Nu har jag hittat att det var åtta barn i familjen. Äldst var Maria Augusta f. 4.1. 1893. Hon dog 3.4. 1894 drygt 1 år gammal. Näst äldst var sonen Nils Johan f. 19.2. 1894, död 19.5. 1916, 22 år gammal. Dessa två barn föddes i Bodträsk, Nederkalix, i Kristoffer Boströms hemgård, som senare övertogs av en bror.

4.10 1895 flyttade familjen till Haukijärvi norr om Lappträsk i Karl Gustavs församling. Här föddes Verner 1896, Kristoffer Emanuel 1897 och Elin Maria f. 14.8 1900. Hon dog bara 7 dagar gammal. Sedan följde Erik Anton f. 1902, Axel Manfred f. 1904 och slutligen Helga Emilia f. 21.1. 1907.

Kristoffer Boström dog i Haukijärvi av bukhinneinflammation den 31.3. 1911. Helga var då bara 4 år, äldsta brodern Nils Johan var 17 år, Verner 15. Från den dagen fick mamman Brita Josefina och barnen klara sig själva.

HELGA BOSTRÖM var ett begåvat barn. Då hon började skolan i Lappträsk konstaterade läraren att hon var så duktig att hon nästan omgående fick flytta upp till andra årskursen. Då den obligatoriska skolgången var slut, ville lärarna i Lappträsk att Helga skulle ”kostas på” och få studera vidare. På något sätt ”konstrade mamma till det och jag kom in på seminariet i Haparanda”, skriver Helga själv. 21 år gammal var hon färdig småskolelärarinna. Det var svårt att få en fast tjänst någonstans. Mest var det korta vikariat och däremellan en del arbeten som piga. Väntan på en tjänst blev alltför lång. Helga var känslig för motgångar och orättvisor och hon tyckte att andra helt orättvist fick gå före henne vid tillsättande av tjänster. Hon började grubbla på det förhållandet och började undra vad Gud egentligen ville med hennes liv. I ”den rätta stunden ska han hjälpa mig”, skriver hon själv. Någon lärarinnetjänst fick hon inte, men hon behöll ändå sin starka tro.

Då Helga hade det som svårast, sökte hon sig till det kapellet i Lappträsk med sin oro och sina tvivel. Det blev en negativ vändpunkt i hennes liv och många, många år av tvångsmässig vård på institution blev följden. Joel Berglund har i Piteåbygdens Fornminnesförenings årsbok 1988 tecknat ett porträtt av Helga Boström som han kände väl. Helgas vittnesbörd i kapellet tyddes av församlingen så att hon förnekade Herren. Det var snudd på gudsförnekelse. Istället för att få det stöd och de svar hon sökte fördömdes och försköts hon. Till att börja med ville man sätta in henne på kommunens ålderdomshem bland gamla och senila, ”för att vila”. Församlingens dom var hård. Stämpeln satt kvar mycket länge. Hon var 28 år när hon fick lämna ålderdomshemmet.

Efter en kort tid i hemmet i Haukijärvi blev hon på nytt omhändertagen. Så här skrev hon själv.

Helga gjorde inget motstånd. Man sa henne att de skulle åka till Boden med henne, men då de kom fram var de i Piteå utanför det stora sjukhuset. Det skulle dröja 35 år (!) innan Helga Boström fick tillfälle att återse sin hembygd. Sjukhuset var stort och låg vackert beläget vid Piteälven men varken finanser eller bemanning räckte till. Någon vård blev det inte utan enbart förvaring. Medicinska kunskaper och resurser var inte tillräckliga och möjligheterna att verkligen hjälpa en sjuk människa var under lång tid inte stora. Inlåsning och övervakning gällde. I sin mycket korta (7 sidor) självbiografiska berättelse med namnet Fångad, berättar Helga om hur det kunde gå till. Om hon påpekade misshälligheter eller personalen inte var nöjd med henne blev hon omedelbart omplacerad till en sämre avdelning med sjukare människor, ibland inlåst i en cell så gott som utan möbler.

Särskilt hemsk upplevde Helga elchockbehandlingarna, då de introducerades i behandlingen. Många patienter fick kramper och blev medvetslösa. Helga upplevde att hon som alltid haft bra minne fick det mycket försämrat. Så fortgick det. Ibland när personalen ansåg att hon varit anpasslig fick hon frigång på sjukhusets tomt men vid minsta förseelse eller påpekande om något placerades hon på den ena sämre avdelningen efter den andra. Hon blev satt i bälte och bunden vid sängen. Då hon hjälpte till med trädgårdsarbete och bad om andra skor eftersom hon fick skavsår, fick hon istället en ”sinnessjukspruta”, som hon kallar medicineringen. Då hon bad om en varmare mössa, när hon räfsade skräp ute, blev hennes frigång indragen.

Helga Boström började skriva och måla under stort motstånd från personalen. Hennes färger och pennor låstes in och hon fick ibland bara ha dem en kort stund. Så småningom kom den nya behandlingen in med terapi, dvs. måla och skriva. Helga hade påbörjat detta långt innan sjukhusens ledning insåg fördelen med det. Hon hade flera utställningar med sina tavlor och fick där också sälja sina böcker.
Den första riktiga utställningen med 30-talet verk i pastell, olja, tusch och kol hade hon 1972 i gamla överläkarbostaden. Hon lär ha fått beröm i pressen och verk av Helga Boström finns på ”det stora Sveriges Radiokomplexet”, hemma hos skådespelaren Per Oskarsson (kanske försvunnet i branden) och även på kyrkans stiftsgård i Skellefteå. Även i privata hem finns hennes alster.

I alla färger prunkar paletten                                                                 
och himlavalvet över konstnären sig välver
över sjöar, floder, åkrar och hus
 och ängens blomster ett vackert konstverk
som aldrig vissna och dö.

I sina dikter har hon alltid en ljus ton när hon skriver om den vänliga personalen. Inte förrän hon skriver på prosa i sin självbiografi kommer den starka kritiken fram. Till och med när hon blivit utskriven från sjukhuset och hon bad att få slippa medicineringen, förvägrades hon detta. ”Jag är troende och enligt Guds ord kan det ej skada mig även om jag blir tvingad att äta dödande gift. Men det är deprimerande att äta sinnessjukmedicin då man är frisk”, skriver hon i sin självbiografi Fångad.

Efter mycket lång tid kom hon först till ett mänskligare boende i Öjebyn och fick eget rum. Till slut fick hon flytta till Solbackens ålderdomshem i Haparanda, som hon kallade att komma hem. Hela sitt liv hade Helga Boström kämpat mot mentalsjukhusets inlås-ningsmetodik med hjälp av konstnärlig verksamhet, diktande och målande. Hela tiden betraktade hon sig själv som oskyldigt inspärrad och att den behandling hon fick var mycket orättfärdig.

Enligt Joel Berglund i Pitebygdens årsbok 1988 fick Helga Boström tillbringa den allra sista tiden i sitt gamla hem i Haukijärvi:
”Den andra dagen i augusti månad 1979, då rönnarna hade börjat plundras av trast och unga starflockar och det gamla brunnslocket börjat fläckas av gula löv, var sommaren slut. Så också Helga Boströms liv. ”
I Haukijärvi insjuknade hon hastigt och slutade sina dagar på Kalix lasarett. Helga Bo-ström ligger begravd nära stenfoten till Lappträsk kyrka.

                                                                        *

Medan brodern Verner Boströms diktning var mycket speciell och utan rim är systerns dikter mer konventionella. Jämfört med broderns dikter är Helgas mycket lättare att förstå:

 Minnena strömma emot en och tankarna gå
 till gångna dagar då föräldrarna levde och vi var små
 Det är ljusa minnen, som stråla i glans,
 och också mörka, som då och då fanns.
 Igenom allt går som en röd tråd
 Guds kärleks omsorg och stora nåd.
 
Helga Boströms diktning har förbigåtts med tystnad ända till nu då den norrländska litteraturtidskriften PROVINS ägnar 9 sidor av 2012 års första nummer åt Helga Boström. Det är bibliotekarien Niklas Åkerlund i Skellefteå som skrivit om Helga Boström. Av de nio sidorna i Provins är fem ur Helga Boströms egen självbiografiska skrift Fångad och från hennes diktsamlingar. Temat för presentationen är ”Röst åt en bortglömd”.

Utöver tre diktsamlingar och den mycket korta självbiografin har Helga Boström också skrivit barnboken Stina och Per (1977) illustrerad med hennes egna svartvita tusch-teckningar. Det är en berättelse om två syskons uppväxt ”i det grå huset nedanför backen mot den stora sjön”.

… och nu har även Helga Emilia Boström tagits fram från glömskans rum och fått lite uppmärksamhet mer än 30 år efter sin död både i PROVINS och i KALIX FORSKARNYTT.

         Källor:  PROVINS nr 1 2012
         Pitebygdens Fornminnesförenings årsbok 1988
         Kyrkohandlingar Karl Gustav och Nederkalix

                             Publicerad i KALIXFORSKARNYTT 2012