Det var rubriken på en helsidesartikel i Norrländskan den 13 februari 1982. Den är bara delvis korrekt. Städare var han en kort tid, utlastare i 11 år och före det skogsarbetare i mer än 40 år. Själv beskrev han sig som en tvärvigg som hatade rörelser där alla som måsar skriker i samma tonläge. Men poet blev han förvisso i mogen ålder, då han skaffat sig de hjälpmedel han behövde: det språk han tyckte han måste ha, skrivmaskin och dator.

EINAR LARSSON var från Naisjärv, 4 mil norr om Överkalix. Han var äldst av fem syskon och växte enligt egen utsago upp i vildmarken bland skator och harpaltar.  Byn bestod av tre gårdar i Einars närmiljö (Totalt bestod byn av 20-talet hus). Hans hemgård var den som låg i mitten av de tre. Den kallades Djeilgården – en obegriplig benämning för den som inte kan överkalixmålet. Ordet djeil används för gärdsgård, har Einar själv förklarat. Gården var omgärdad av en gärdsgård och ordet syftar på att första gården på ett nytt ställe måste bygga stängsel runt om. Det var ett litet hus på fem gånger fem meter. Där bodde familjen, två vuxna och fem barn. På vintrarna trampade man upp stigar mellan husen. Kom man lite utanför hände det att man sjönk ner till över knäna i lössnö. Till landsvägen mellan Överkalix och Gällivare var det fyra kilometer. Dit hade i bästa fall någon hästskjuts tagit sig fram.

Något yrkesval var det aldrig fråga om för pojkar som lämnade skolan efter de 6 åren i B-skolan i byn. Det fanns bara en sak att välja, skogen. Einar blev timmerkörare. I februari 1968 lämnade han byn för ett jobb på nyöppnade Scania Vabis Pressverkstad i Luleå. Det var samtidigt med att hans mor fick plats på pensionärshemmet i Överkalix. 11 år var han utkörare. Efter halv sjukskrivning arbetade han de sista sex åren fram till pensioneringen 1985 med att en sopmaskin. Ett enahanda rutinjobb, som hade sina positiva sidor. Det gav nämligen möjligheten att orka vara kreativ, när han kom hem; hjärnan hade inte behövts så mycket under arbetstid. På kvällarna kunde han skriva.

Einar, född 1920, skulle som den äldste i barnaskaran ta över hemgården och sköta skogen och det lilla jordbruket. Kanske det underlättade något att han var ogift. Att som den äldste ta över gården innebar också att ansvaret för föräldrarna föll på honom. Pappan dog redan 1946 men mamman levde till 1981. Även efter det att Einar flyttat till Luleå åkte han till sin mor varje helg. Detta mycket långa åtagande har Einar skildrat i en novell som heter Mammas pojke (Publicerad i Int ´ är det nå särskilt med Norrbotten, Skrivarförlaget 1980).

- Gär he bra för di nä?
- He pöir opa.
   Det är femte gången mamma ställer samma fråga. Och femte gången jag lämnar samma svar. Ids inte säga att hon upprepar sig. Och ingen mening heller, då det skulle vara glömt ett par sekunder senare.
   Sitter i det lilla, sedan tio år tillbaka, välkända rummet på Brännagården, pensio-närshemmet, i Överkalix. Kommer från Södra Sunderbyn, där jag varit på en fyra dagars internatkurs. Klockan är redan över fem på eftermiddagen. Kan inte stanna länge i dag. Har fyra mil kvar till barndomshemmet i Naisjärv. Liksom på många andra håll i landet har glesbygdsgården blivit sommarstuga. Använder den bara sommarhalvåret som weekend- och semesterviste.

   Byns namn Nais är finska och betyder dam, kvinna. Namnet hänsyftar troligen på att en av de första bebyggarna hade åtta flickor. Salander hette han. En av de flick-orna var min farfars mor. Byanamnet kan således översättas till Flickträsk, eller något liknande.

(Enligt senare ortnamnsforskning lär byns namn ha samiskt ursprung. Syftningen på familjen Salander är då kanhända av mer folketymologisk karraktär)

Hur mycket tvärvigg Einar Larsson egentligen var, kan jag inte yttra mig om. Jag har bara träffat honom en gång en sommardag uppe i Naisjärv. Då var han vänligheten själv. Det var nog i så fall efter 1968 i Luleå han blev tvärvigg, för det var i Luleå han på allvar började skriva. Einar Larsson var mycket engagerad i världshändelserna liksom i det som hände mera lokalt och synpunkter hade han på väldigt mycket. På det sättet var han kanske en tvärvigg. Han kunde inte hålla tyst, när han såg orättvisor, stora eller små. Insändarsidorna blev hans kanal. Den första insändaren skickade han till Aftonbladet 1975. Även Dagens Nyheter och Norrländskan fick ta mot många synpunkter från Einars penna.

Sitt stora engagemang överförde han senare till noveller och dikter. På våren 1977 fick Einar kontakt med en skrivargrupp med flera deltagare som senare blivit aktiva förfat-tare och gett ut böcker: Mikael Niemi, Anita Nilsson, Hedvig Sandström, Barbro Alatalo och Kerstin Bergström, de flesta betydligt yngre än Einar. Det han avundades dem var inte åldern, utan språket (svenskan) som de fått till skänks genom sin skolgång. Särskilt textdiskussionerna lärde han sig mycket av.

1979 skrev Einar dikten Södra Sunderbyn:

 De sista resterna
 av timmerskiljet
 plockas bort.
 Luleälven har tämjts
 för elproduktion.
 Med bullrande
 långtradarkolosser
 når timret kusten.
 Likt kroppens vener
 ersattes flottlederna
 av inlandets
 slingrande
 asfaltsår.

Nog fick Einar också lära sig svenska i skolan, men det var bara där det språket var aktuellt. I hemmet och tillsammans med bybor och i arbetet i skogen talade man enbart överkalixmål. Så blev det till och med under värnplikten. En hel pluton bestod enbart av överkalix- och kalixbor.
Penna använde man bara när man skulle räkna ihop årets Konsumkvitton. 

          ÖVERKALIXMÅLET
På skrivarkurserna och i universitetets Skapande svenska tyckte Einar att han fick börja från början med att lära sig språket. Utlänningar som flyttar till Sverige och blir författare på svenska måste också göra det, men de har en stor fördel. De har ett skriftspråk med sig i bagaget. Det hade inte Einar. Överkalixmålet är ett talat språk. Den långa tiden i Naisjärv, 1920-1968, uppfattade Einar som en enorm språklig isolering. Det fanns dessutom andra hinder för utvecklingen. Inte förrän vinter 1944, då Einar gjorde lumpen, fick man el till byn och tillgång till radio. Tidningar var en lyx, men Norrskensflamman och motpolen Norrländskan var kanske de som grundlade hans politiska debattlust. Där fanns redan motsättningar.

Överkalixmålet satt djupt rotad i Einar Larsson. Den reporter som i NSD gjorde artikeln om poeten och städaren Einar Larsson antyder att det ibland var svårt att hänga med, när Einar pratade och berättade. Hade hon varit helt ärlig, tror jag att hon skrivit att hon inte alls förstod ett som annat. Det var säkert som för mig själv, och mina bekanta från Överkalix. När de är tillmötesgående, som Einar säkert var, och anpassar sig till åhörarna kan man hjälpligt hänga med, men då de övergår till enbart överkalixmål sinsemellan kan man lika gärna slå dövörat till. Det mesta förstår man inte.

Einar har inte kunnat låta bli att återberätta vitsen med Hin håle själv, som hade rest genom hela landet och klarat sig genom alla dialekter i landet, men då han kom till Överkalix fick han lov att begära hjälp av en tolk.

1976 skrev NSD på sin kultursida att en ”Nystartad poesigrupp ska lyrikfrälsa Luleå.” Det var Fyrkantens skrivargrupp. Det var i den skrivargruppen Einar gick med. Här bör-jade hans kamp med rättstavningen. B och p gör vi inte så stor skillnad på i vårt språk, förklarade Einar. Detsamma gäller d och t och y finns inte alls. Däremot finns massor av diftonger och kanske till och med triftonger. Överkalixmålet är äkta gammelsvenska men fonetiken är speciell. Orden är ofta mycket exakta för saker och ting från närområ-det.

Språket, överkalixmålet, blev både en belastning och en tillgång för Einar Larsson och hans lust att skriva. Han hamnade ofta i diskussioner med sig själv och andra om ordens valör; hur de bäst skulle översättas till rikssvenska och ibland hur de skulle uttalas. Liksom alla andra dialekter har även överkalixmålet utvecklats olika i olika byar. Något skriftspråk fanns inte, men Einar Larsson tog ofta upp hur man skulle kunna göra. Mer än en gång dryftade han förslaget om ett särskilt dialektnummer av litteraturtidskriften Provins. Einars förslag var att för varje mening i en text på överkalixmålet kunde man göra en ord-för-ord-översättning. Förslaget visar han i dikten Utsikten från mitt fönster. Om det blev något Dialektnummer i Provins vet jag tyvärr inte.

Einars problem till en början var att han skrev orden så som de uttalades lokalt. Det var en hård och långvarig men framgångsrik kamp för Einar att hitta det rikssvenska språket och att kunna utnyttja det litterärt. Skrivmaskin köpte han efter flytten till Luleå 1968. Det gick åt mycket papper att skriva och rätta och skriva om för Einar. Kanske det var därför han gärna skrev dikter. Noveller tyckte han var svårare. Att det dessutom fanns skiljetecken som man måste ta hänsyn till var ännu ett bekymmer. I januari 1990, det år då Einar fyllde 70, köpte han en dator, som till stor del underlättade hans skrivande. Till en av sina författarkollegor skrev ungkarlen Einar att han fått en ny sambo, en PC 40/20. Hans gamla Facit var då helt nedsliten efter många års skrivande.

Med de förutsättningarna var det verkligen ett gigantiskt arbete att bli författare. I arti-keln i NSD 1982 berättas att Einar just då höll på med en diktsamling, som handlade om frihet. Eller lögnen om frihet, som Einar uppfattade det. Ofta går friheten för en person ut över någon annan.

 Frihet –
 lögnen som gjorde och gör
 att vapensmedjornas kugghjul
 snurrade och snurrar med vinst.

Jag tror inte att Einar Larsson blev klar med sin diktsamling. I vart fall har den nog inte publicerats. Kanske ligger manuset i hans efterlämnade skrifter.

Einar Larsson var inte rädd för att pröva nya saker, som t.ex. då han med sin som han tyckte, bristfälliga skolutbildning, gick med i en skrivargrupp. Han gick också på danskurs och bestämde sig för att gå på dans på Blackis i Svartöstan. På måndan frågade någon om hur det varit och Einar talade om att han kommit försent.
”Försent – på din första dans någonsin?”
”Jo, 25 år försent!”

Kanske det var då han skrev dikten Medelålders.

 Medelålders är mannen
 när fyrtioåriga damer
 förväxlas
 med skolflickor

 när de käringar
och gubbskrällen
 han undvek att möta
 visar sig vara jämnåriga

när tonåringar nämns
”ligister och busar”
för misstag han själv
vill glömma att han gjorde

Medelåldern är slut
när han längtar till jobbet
för att träffa
levande varelser.
 
 
1985, direkt efter pensioneringen, flyttade Einar Larsson tillbaka till Överkalix. Mitt i Bränna bodde han. Därifrån kunde han se både Brännaberget och Lappberget. Den 12 januari 1995 skrev han Utsikten från mitt fönster. 
Einar Larsson dog 2006 i Överkalix.

   LEIF LARSSON, Luleå
   E-postkontakt: leif@lars-son.se