Jag tror att vi på ett sätt var historielösa i vår ungdom, trots att vi hade ämnet historia på schemat i skolan. Vi började långt bakåt i tiden och problemet för oss var att vi visserligen närmade oss modern tid men aldrig hann fram till nutid. Idag finns historieämnet nästan inte alls i skolan. Nu sköljer istället nutidshistoria över ungdomarna genom TV och internet, men sambanden bakåt – ser de dem? Vi kom aldrig fram till den historia som omgav oss. Skolan berättade aldrig om vår lokala historia, eller ens vår regionala historia, och lokal eller regional litteraturhistoria existerade inte heller. Bara nationalskalderna. Kanske fick vi läsa om Olof i timmerflottningen av Eyvind Jonsson. På gymnasiet också dikten ”Arioso” av Erik Lindegren, men någon koppling till Boden, Luleå eller Kiruna fick vi inte. Lindegren bodde ju i Stockholm då. Eyvind Jonsson bodde tidvis utomlands, kanske i Paris. Hur skulle vi då kunna ana att i vår egen lilla by fanns en författare, som givit ut 8 romaner, böcker som skolan borde ha pratat med oss om – och om författaren. Flera av romanerna skrev hon i Råneå. Hon – för det var en kvinna – förblev okänd för mig ända tills först Åke-Leif Lundgren och Bert Linné och därefter Bengt Pohjanen i Barents Publisher presenterade henne och nästan återupptäckte henne. Det var tacknämligt och på tiden, kan man tycka. Mer än 70 år har nu gått efter hennes debut.

Hilja Byström förtjänar benämningen ”Den första skönlitterära författaren i Tornedalen”. Långt innan jag kände till Hilja Byströms författarskap stötte jag på en annan som redan fått det epitetet – Stina Aronsson. Bakgrunden till det är förstås boken ”Hitom himlen”, som verkligen beskriver öde finnbygd. Men Stina Aronsson var född och uppvuxen i Uppsala och bodde aldrig närmare Tornedalen är i Orrbyn utanför Råneå, där hon vikarierade som lärarinna en termin 1947. Hon var också lärarinna liksom Hilja Byström. Hilja blev prästfru, Stina läkarfru och som sådan bodde hon några år i Sandträsk utanför Boden, där maken var sanatorieläkare. Det var där Stina Aronsson genom att vara en bra lyssnerska lärde sig något om livet och tillvaron i fattiga finnbygder. Även lungsjuka Tornedalskvinnor var goda berättare.

Hilja Byström var född och uppvuxen i Tornedalen i finskspråkig miljö i byn Matojärvi, en liten by, som ligger en och en halv mil söder om Hedenäset. Hon hade levt den första delen av sitt liv i den miljö som Stina Aronsson fick berättad för sig. Efter den vanliga folkskolan fick Hilja möjligheten att utbilda sig till lärarinna vid seminariet i Haparanda. Den första lärartjänsten fick hon i Karungi. Då hon gifte sig med kyrkoherden och änkemannen Engelbert Byström flyttade hon till Råneå, vilken är den sydligaste platsen hon bodde på om man frånser några av hennes sista år, då hon bodde i Boden.

Hiljas släktnamn, innan hon gifte sig, var Kallioniemi. Hon var född den 18 april 1908 och äldst av åtta syskon. Föräldrarna var bonden och kommunalmannen Helmer Kallioniemi och hans hustru Erika Vilhelmina Kangas. Helmer Kallioniemi kom från Keräsjoki i Karl Gustavs församling. Han var näst äldst av gårdens söner och hans äldre bror var den som skulle överta gården. Han och Erika Vilhelmina bosatte sig därför på hennes hemgård, Kangas i Matojärvi.

1928 utexaminerades Hilja Kallioniemi från Lärarinneseminariet i Haparanda. Hon var då 20 år gammal. I Karungi bara ett par mil från hembyn Matojärvi, kunde hon utveckla sitt stora intresse – att skriva. Hon trivdes bra och hade en egen skrivarstuga, där hon började samla de anteckningar som hon sedan skulle använda till sin första bok, ”Ett år i Järvi” (1932), en samling korta berättelser med motiv från byn. Berättelserna skildrade inte enskilda personer utan hon försökte hitta det som var typiskt för människorna i byn och i trakten runt omkring. Byn var den egentliga huvudpersonen. Ändå fanns det personer som tyckte att hon ”hängde ut” byns människor, oftast framfört innan boken ens var läst. I hennes senare romaner håller hon fast vid temat om byn och den första romanen efter ”Ett år i Järvi” heter också ”Byn” (1940).

Hilja Kallioniemi skrev på svenska, trots att hon var uppvuxen i en by, där folket till största delen var finsktalande (meänkieli). På meänkieli hade då Hilja publicerade sina böcker ännu inte kommit ut någon bok. Under sin skolgång, särskilt vid seminariet i Haparanda, hade hon förstås fått god träning i svenska språket – som dessutom var det officiella undervisningsspråket i skolorna även i Tornedalen. Men den person som betytt mest för hennes språkliga kunskaper i svenska var nog hennes far. Som ung tog han värvning vid regementet i Östersund. Då han kom dit kunde han inte mycket svenska, men då han fyra år senare återvände hem till byn behärskade han svenska språket bra, både att läsa och att skriva på svenska. Hans litteraturintresse var stort och han såg till att litteratur fanns att läsa både i hemmet och i byn.

Hilja hade en god språklig grund på det sättet. Dessutom hade hon stor fallenhet för berättande ända sedan barndomen. I ”Spåret lockar vid källan” berättar Åke Leif-Lundgren och Bert Linné att Hilja ofta samlade sina yngre syskon omkring sig och berättade improviserade berättelser, som blev längre och längre och kunde fortsätta kväll efter kväll.

Den 28 juli 1934 gifte sig Hilja Kallioniemi med kyrkoherde Engelbert Byström från Råneå. Han var 10 år äldre och hade fem minderåriga söner i äktenskapet med första hustrun Hedvig Margareta Nordkvist från Skellefteå, som dött den 1.4.1932, drygt en vecka efter att yngste sonen fötts. Byström var liksom hustrun västerbottning, född i Nysätra församling, i närheten av Ånäset, mitt mellan Umeå och Skellefteå. 1934 var hans yngsta barn 2 år, den äldste var 9 år. 1936 fick Hilja själv en son och skaran av pojkar utökades till 6.

Både hemmets skötsel i prästgården och andra förpliktelser som prästfru gjorde att det blev ett uppehåll i författarskapet. Av och till drabbades hon också av sjukdom. Inte förrän 1940 kunde hon ge ut sin andra roman, första delen i en trilogi. Den boken kallade hon ”Byn” (1940). De andra två delarna heter ”Ungfolk” (1941) och ”Bondfolk” (1943). ”Prästgårdsfönster – berättelser och skisser” kom ut 1945. ”Bära eller brista” 1949 och efter ett längre uppehåll ”Varandras bördor: några bilder” (1962) och ”Såsom du sagt –” (1964).

Hilja Byström var en författare som var läst och omtyckt. Hennes böcker översattes till finska, danska och norska och flera av dem gick som följetong i tidningar.

Under min skolgång i Råneå var Hiljas make kyrkoherde Byström en välkänd man både i samband med skolavslutningar och vid konfirmationer. Däremot var det få av oss som kände till Hilja Byström. I undervisningen nämndes aldrig hennes böcker och inte författaren Hilja Byström heller. Det är inte säkert att jag i de yngre tonåren hade fångats av hennes böcker även om skolan berättat om henne, men jag skulle absolut ha varit stolt över att det fanns en riktig författare i byn. 7 av Hilja Byströms 8 romaner skrevs i Råneå, den plats där hon var bosatt längsta tiden. För mig kom det historiska och lokalhistoriska intresset senare, som det brukar vara, och nu har jag med nöje läst den första av de böcker av Hilja Byström, som ska återutges. Varför Hilja Byströms författarskap försvann in i glömskan vet jag inte, men det förtjänar absolut att plockas fram igen. Utöver det rent litterära ger hennes böcker en mycket fin inblick i det lokalhistoriska klimatet i en Tornedalsby.

Den 18 april 2008 skulle Hilja Byström ha fyllt 100 år. Hon dog den 4 mars 1993, nästan 85 år gammal. Nyutgivningen av den första boken i trilogin om byn, var inte det enda som gjordes till hennes minne. Ett porträtt av Hilja Byströms avtäcktes också och i Matojärvi framfördes under tre dagar i juli 2008 en musikföreställning om Hilja Byström. Den hette Sånger från Matojärvi, sångerna skrivna av Bengt Pohjanen och framförda av gruppen Hilja samt sopranen Carina Henriksson. Sångerna bygger på karaktärer ur Hilja Byströms romaner.

Nyutgåvan ”Byn” finns i bokhandeln, de äldre böckerna möjligen på antikvariat.

    LEIF LARSSON, Luleå
    Skolelev i Råneå på 1950-talet

         Källor:  Tiden snöar från träden av Åke Leif-Lundgren och Bert Linne
                    Norrbottens-Kurirens och Norrländska Socialdemokratens artiklar i samband med 100-  
                    årsminnet.

         Porträtt-teckningen fritt efter foto på omslaget till "Byn"