Verner Boström, en märklig man, en bekant till oss. Så kan säkert många i Lappträsk och i byarna runt omkring säga om diktaren och enslingen Verner Boström, Haukijärvi.

Poeter är en alldeles särskild sorts människor, udda och egendomliga. De flesta av oss har nog den föreställningen om diktare, kända eller okända. Lite konstiga är dom allt, lite vresiga, och avsides bor dom också, fattigt och eländigt. Hur de överlever är en gåta. Men trots allt beundrar vi dem. De har något som vi andra inte har. Något stort inom sig.


Så här skriver en som vet – Nils Ferlin i dikten En liten konstnär (Andra strofen av tre).

 Vresig är vinden, kölden sträng
 Han kröker ihop sig vår stalledräng
 Dock snart skall han sitta i höghet stor
 och knäppa på knappar av pärlemor
 Då blir det att säga vid kvarn och kross: 
- En märklig man! En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi,
 precis som vi ett stort geni!

VERNER BOSTRÖM är nyupptäckt, eller rättare sagt: upptäckt. Då medan han levde var det folket i Lappträsk och i byarna i närheten som kände till honom och som kanske köpte och läste hans diktsamlingar. De blev många med tiden. Nu på senaste åren har han uppmärksammats av litteraturkunnigt folk i rikstidningarna och tidskrifter som t.ex. den norrländska litteraturtidskriften Provins. Dessutom har hans samlade dikter också kommit ut. Verner Boström har blivit en kändis långt efter sin död. Typiskt för en udda diktare, skulle vi kanske säga. Han blev knappast rik på sina dikter medan han levde, men det är ett öde som han nog delade med de flesta andra poeter, både äldre och yngre.

Jag var själv 70 år när jag gav ut min första bok. Sammanlagt har det blivit fyra böcker, varav en är en diktbok. VERNER BOSTRÖM gav ut sin första diktsamling 1965, då han var 69 år. Sedan gav han ut ytterligare 20 diktsamlingar på sju år, fram till 1972. Alla 21 böckerna eller dikthäftena lät han trycka i Haparanda på Haparanda-Tornedalens Tryckeri AB. Han bekostade tryckningen själv. Dikterna väckte inte någon större uppmärksamhet hos läsarna då och några recensioner fick han aldrig. Men Verner Boström skrev inte bara för tillfredsställelsen av att skriva. Han ville att andra skulle läsa dikterna. Därför cyklade eller gick han omkring i byarna närmast Lappträsk och sålde sina alster. Kanske finns något eller några häften kvar i gårdarna omkring Lappträsk. Förhoppningsvis blir de sparade och ges en framskjuten plats i bokhyllan. Enligt de stora tidningarnas litteraturkritiker är Verner Boströms dikter en skatt att bevara.

Varför Verner Boström började skriva och ge ut sina dikter 1965. Varför han började så sent och varför han slutade 1972 är helt okänt. Sammanlagt trycktes i de 21 häftena 233 dikter. Debutåret 1965 hette diktsamlingen I minnet lyster tiden. Året därpå kom ingen ny bok, men 1967 trycktes tre nya diktsamlingar och 1968 inte mindre är 6 diktsamlingar! 1969 kom 3 nya samlingar, 1970 2 stycken, 1971 3 stycken och 1972 också 3 stycken. Den sista diktsamlingen 1972 hette I tider med tiden lyser i tider. I titeln till samtliga 21 dikthäften utom ett finns orden tiden med! Då är det istället ordet tider, som för övrigt förekommer nästan lika ofta.

I dikterna nämns orden tiden, tider, tid cirka 5000 gånger!
Verner Boström varierar sitt tema om och om igen. Det är en ständig upprepning, utan att vara en exakt upprepning. Många moderna poeter styckar medvetet upp sina dikter i fragment, som kan vara nog så svåra att förstå, ibland helt obegripliga. Verner Boström skrev inte heller berättande dikter i vanlig mening och ord och ordvändningar kan verka lika fragmentariska som i de moderna poeternas dikter. Skillnaden är, tror jag, att Verner Boströms dikter kom spontant, skrevs ner fragmentariskt och fick förbli abstrakta utan bearbetning och utan förklaringar. Han använde ett ordförråd som var det minsta tänkbara. Rytmen och flödet märks när dikterna läses högt och många dikter efter varandra. En känslomässig reaktion påstås vara att tiden, som nämns så ofta tycks gå fortare och fortare ju längre man läser. 

”Dikterna klirrar som små klockor som lyser i tiden” skriver en recensent. Någon av Verner Boströms bekanta tyckte att Verner som hade så lätt för att skriva borde skriva sin självbiografi. Nej, svarade Verner, allt står redan i mina dikter.

Allra lättast att förstå av alla Verner Boströms dikter är nog dikten Karin.

 Karin hade rest till skolan
 Skulle vara borta nån tid
 Och därifrån skulle skriva
 Och mycket väl det hände.

Denna Karin återkommer inte i någon senare dikt. Inga andra personer heller, så vitt jag vet.
Jan-Olov Nyström, Norrbottens-Kurirens recensent jämför Verners Boströms dikter med fåglarnas sång, lövsus och jojk – det är samma och aldrig likadant.

 Julen och åren i tiden
 I fordomstid och nutid
 Det lyser jul och åren tid
 Det lyser dagar och veckor
 Det lyser månader och år
 Det lyser sol och tider
 Det lyser i sommartid
 Det lyser växt och skörd
 Det lyser höst och vinter
 Och i tidsvårens tider
 Lyser i försommartider.

Långsamt har Verner Boström hittat sina läsare utanför cykelavstånd från hemmet i Haukijärvi. Det har gått i flera steg. Först var det nog Åke Leif-Lundgren och Bert Linné som hittat Verner Boströms namn i Svenskt författarlexikon. De uppmärksammade Ver-ner Boström i boken Tiden snöar från trädet. Det var 1993. Kanske någon av dem har anknytning till Lappträskområdet. Verner Boströms namn började i alla fall nämnas, och det började till och med pratas om att bilda ett Verner Boström-sällskap. Hur det gick med det vet jag inte.

Norrbottens Länsbibliotek hade tidigt med Verner Boström i sin sammanställning över Norrbottensförfattare.
2007 sammanställde poeten David Vikgren alla Verner Boströms dikter och gav ut dem i en bok med titeln Länder utgiven av bokförlaget Black Island Books i Luleå. Den väckte en hel del uppmärksamhet även på de stora tidningarnas kultursidor och den märkliga och udda poeten från Lappträsk blev allt mer känd. Utifrån boken Länder skrev litteraturtidskriften Provins en lång artikel om Verner Boström (2007).
Titeln Länder kanske är oväntad. Man kan tycka att något av Verner Boströms nyckelord med tid borde ha varit med. Ordet länder används ofta av Verner Boström. Det har dubbel betydelse. Dels substantivet land, länder, dels verbet att lända, att hedra.

David Vikgren vill skriva om och lyfta fram Verner Boströms poesi, inte så mycket om poeten och personen Verner Boström. Hans levnadsöde och myterna om honom lär vara mycket mer kända än hans dikter. Men det kanske finns de som inte känner till Verner Boströms öde så bra, så jag återberättar lite av det också.

Verner Boström bodde i en liten stuga utan el och rinnande vatten i Haukijärvi (Gäddsjön) norr om Lappträsk. Byn bestod av detta enda småbruk, dit föräldrarna Kristofer Boström och hans hustru Brita Josefina Åström flyttade den 14.11. 1892. Kristoffer Boström var född 1858 i Bodträsk, död 31.3.1911. 1880 var han dräng i Björknäs, 1890 står han kyrkobokförd som änkling, hemmansägare i Bodträsk, där även hans äldre bror Johan Erik bodde. Kristofer Boström var först gift (10.6.1885) med Anna Henrika Öberg, Myrdalen, f. 13.1. 1863 och bodde då i Bodträsk. 17.3. 1886 dog deras dotter Anna Maria 2 månader och 15 dagar gammal. Den 5.4. 1896 dog även hustrun Anna Henrika.
1892 gifte Kristofer Boström om sig (15.5) med Brita Josefina Åström, som kom från Stängbäcken, som ligger nordväst om Kukasjärvi men sydöst om Kypasjärvi längst norrut på sjön Kukasjärvis västra sida. Enligt Födelseboken är Brita Josefina född 15.9. 1866 i Storsien.

Haukijärvi ligger flera kilometer från närmaste grannbyn Lappträsk dit endast en stig ledde. Någon väg för bilar fanns inte. Då jag började intressera mig för Verner Boström visste jag till en början inte var Haukijärvi låg och ännu mindre var huset fanns eller hade funnits. Enligt bilkartan gick en väg ganska nära sjön på västra sidan. Vi tog bilen och åkte iväg. Och vi kom relativt nära sjön … men där fanns inget hus och vägen tog slut sedan vi kört en bit efter rena skogsbilvägen. Vi vände och gick istället in i det hus som finns där vägen delade sig i Storfors – en vacker plats med försommargröna ängar, Sangisälven som brusade intill, mörk granskog på andra sidan älven och där inne en gök som hoade, den första för året.

Jodå, Verner Boström var välkänd. Mannen i huset hade köpt de flesta av hans diktsamlingar trodde han, men de fanns förstås inne i stan. Verners stuga finns inte kvar och ska man dit måste man gå stigen från Hedenäsetvägen, fick vi veta; ungefär från vägskälet där Karungivägen börjar.
”Men”, sa mannen, ”det är bitvis blött efter stigen. Nog behövs stövlar.”
Det hade vi inte med oss, så någon vandring till Haukijärvi blev det inte.

Verner var näst äldst i barnaskaran. Det verkar ha varit svårt att ange det rätta antalet barn. I de källor jag läst varierar antalet barn från 5 till 8. Jag har hittat sex stycken.

 Nils Johan  f. 19.2. 1894    d. 19.5 1916
 Lars Oskar Verner f. 8.3. 1896     d. 8.12. 1982
 Kristoffer Emanuel f. 14.11. 1897   d. 24.12. 1987
 Erik Anton f. 16.6. 1902     Flyttade till Umeå 1922, återkom 1925. Till Luleå 1927
 Axel Manfred f. 29.3. 1904     Till USA 1929
 Helga Emilia  f. 21.1. 1907     d. 2.8. 1979

Verners syster Helga utbildade sig till småskolelärarinna. Hon gav också ut dikter på eget förlag. Vissa perioder bodde hon i Haukijärvi, men största delen av tiden bodde Verner ensam i stugan efter föräldrarnas död. Han liksom föräldrarna livnärde sig på småbruk och fiske. Bl.a. sålde han hö, fisk och potatis.

Verner Boström ville aldrig prata om sig själv och inte heller om sin diktning. En tid blev han yrkesmilitär vid I19 i Boden. Dit flyttade han 1922 och 1929 återvände han till det då nästan förfallna huset. En kortare tid var Verner Boström även biografmaskinist. Huset var i så dåligt skicka att det sägs att man kunde se stjärnorna genom takspringorna. Belysningen fick han från en fotogenlampa och värmen från en järnspis. Så gott som hela huset var fyllt av ved och på de ytterst få fotografier av honom som finns ser man honom sitta med veden staplad i bakgrunden. En sådan liten tidningsbild har jag försökt rita av.

Verner Boström beskrivs ofta som ett original och uppfyller på det sättet vår bild av en diktare. Gunnar Isaksson, redaktör på NSD under många år, beskriver 1999 Verner Boström så här i en artikel i NSD:
    ”En svinkall vinterdag kom han in på redaktionen i Kalix och ville sälja det senaste av 
    sina dikthäften. Han var klädd i skinnstövlar där skohöet stack upp ur skaften och bar
    lång vadmalsrock som han snört ihop i midjan med en läderrem. På diktarhjässan
    hade han till näsroten tryckt ner en fårskinnshätta som ej var av denna världen.”

Eftersom Verner Boström slutade låta trycka sina dikter 1972 måste hans besök på NSD ha varit i början av 1970-talet eller slutet av 1960-talet.

  
Verner Boström betraktades av många som en särling och en udda person och att han bodde ensligt är klart, men han höll ändå god kontakt med omvärlden. Varje dag gick Verner Boström från Haukijärvi till järnvägsstationen i Lappträsk för att där hämta sin tidning. Det var inte Haparanda-Bladet och inte någon annan norrbottenstidning (NSD, NK eller Flamman). Det lär ha varit Svenska Dagbladet. Då han sålde sina dikthäften träffade han kanske fler människor under sina cykelturer och promenader runt omkring byarna än vad de flesta andra gjorde.

1981 utsattes han för ett brott. Tre unga män tvingade sig in i hans stuga och stal de pengar som han gömt i huset. Enligt tidningsartiklar rörde det sig om cirka 200 000 kronor. Förövarna greps efter en tid och Verner Boström kunde få tillbaka en del av sina pengar.

1982 inträffade den slutliga katastrofen. Verner Boström förolyckades då hans hus brann ner till grunden den 8 december.

Verner Boström innebrändes. En bilist upptäckte eldskenet vid 19-tiden på onsdagskvällen den 8/12. Han trodde först att det var hans eget hus som stod i lågor. Det gjorde det inte. Han åkte då till ett skogshuggarläger eftersom det låg i eldskenets riktning. Ingen brand där heller. Han kontrollerade per telefon om det brann i Koutojärvi. Inte där heller. Bilisten tog sig då till fots fram till Haukijärvi och fick liksom polisen som larmats vid 21.40-tiden pulsa i djupsnön. Av huset återstod endast en liten del av en vägg. Inga spår visade att Verner Boström kunde ha tagit sig ut ur det brinnande huset. Efteråt kunde en sönderrostad järnspis, en plog, en harv och en cykel ses på platsen, som naturen återtagit.

Då Verner Boström omkom i sin stuga hade NSD rubriken ”Känd diktare innebränd”. Någon recension för sina dikter fick han aldrig under sin levnad, men han har numera uppmärksammats på även andra sätt än i böckerna Tiden snöar från trädet och i verket med Länder där alla kända verk av hans hand finns. Hans 21 dikthäften lär fortfarande finnas på biblioteket i Övertorneå.

Enligt Norrbottensförfattare.se har Verner Boström inspirerat till en film. Flera av hans dikter har tonsatts av Karl-Johan Ankarblom, Johan Ramström och Martin Willert.

Lars Hedström, Norrbottens-Kuriren, berättade i en kort artikel om Norrbottenspoeten som lyftes ut ur glömskan. Det var i samband med att boken Länder kom ut. Efter en kulturkväll på Kulturens Hus i Luleå, då en kammarkör från Musikhögskolan i Piteå sjöng Verners dikter, som tonsatts och Linda Wincent hade uppläsning, berättade Bert Linné en episod som visar att Verner Boströms dikter kan ha spritt sig ända till kungahuset. Rektorn för Tornedalens folkhögskola i Haparanda berättade för honom och för Åke Leif-Lundgren att Verner Boström omkring 1971-1972 kom förbi och skänkte skolan en diktsamling. Samtidigt ska kronprinsen Carl Gustaf, vår nuvarande kung, ha besökt skolan och dagen efter kunde inte diktsamlingen återfinnas i skolan. Kanske hittade kungen sitt valspråk För Sverige i tiden bland Verner Boströms dikter. Sanningshalten i den historien är nog inte verifierad.
Däremot skulle det inte förvåna mig om boktiteln Tiden snöar från trädet är hämtad från någon av Verner Boströms 233 dikter. 

Verner Boströms dikter ska läsas högt och gärna i stort antal, om man vill fångas i dikternas magi. Från Tiden snöar från trädet har jag valt ut en av de mest förståeliga dikterna, Tidsseende:

Och när de kommit till berget          Och på berget sjöngo de en visa    Och sjung och visans klart   
De togo sig upp på berget              Och visan i tonen och klangen       Dig himlen ock lyser klar
Och när det kommit på berget         Och nedför berget de sig togo        Morgontid lyser solen an
De sågo vida ikring                         Och reste sig på sina färd            Och kring vida jordens rund
 

    Källor: 
Aftonbladet 25.10.2006
Antologin Tiden snöar från trädet, 1993
eProvins (Peo Rask)
NK 5.2.2007 (Lars Hedström)
Norrbottensförfattare (Länsbiblioteket)
NSD (Björn Engström)
Svd-kultur 12.1.2007 (Tom Hedlund)
Wikipedia
    
    LEIF LARSSON
    leif@lars-son.se