BIRGER VIKSTRÖM hör till de författare som ibland placeras i Norrbotten, ibland i Västerbotten. Han är född i Södra Bredåker utanför Boden, men uppvuxen utanför Jörn i Västerbotten. Då han som pojke blev föräldralös återvände han tidvis till Boden. Sedan blev han som de flesta norrbottensförfattarna stockholmare, en Klarabohem som levde i misär och dog av lungsot och för mycket alkohol.

Birger Vikströms tid som författare blev kort. 1948 fick han sin första bok utgiven. 1958 dog han bara 37 år gammal. Då hade han hunnit skriva 8 böcker. Efter hans död utgavs ytterligare fyra. Han var något så ovanligt som en allvarlig humorist. Det han skrev kallades humoresker och var som namnet säger humoristiska berättelser, ofta med en gycklande och satirisk underton men aldrig elak. Det var krångelsamhällets alla bestämmelser och regler som han riktade udden mot.

Den enda framkomliga vägen för unga författare i Norrbotten tycks ha varit att flytta till Klarakvarteren i Stockholm och där envist besöka varenda bokförläggare och varenda tidningsredaktör. Birger Vikström menade att han till slut tröttade ut dem och fick sin första bok utgiven. Det var ”Gyllene tider”, 1948. Han var då 27 år gammal.

Skriva började han med ganska sent. Inte förrän han inkallades till värnpliktstjänstgöring under beredskapstiden började han skriva på allvar. Han hade haft andra planer, bl.a. att bli präst och han hade prövat på en mängd olika yrken, nästan alltid under kort tid. Att han ville bli präst berodde inte på någon särskilt stark gudstro. Nej, han tittade sig omkring och såg att ju rikare och mäktigare personerna i hans omgivning var, desto fetare var de. Tjockast av alla var prästen. Snart insåg han att det skulle dröja alltför länge innan han hunnit bli tillräckligt tjock, så prästyrket fick vara för hans del.

Likadant var det med hans starka önskan att bli författare, åtminstone enligt hans berättelse ”En underlig roman”. Hans lön som bonddräng, då han var 15-16 år gammal, var sorgligt liten. Det var sällan den ens räckte till att gå på bio några gånger. Han lärde sig då spela poker, men resultatet av det blev bara att pengarna tog slut ännu fortare. Det var då han råkade läsa en notis i ortstidningen om en gubbe som fått nobelpriset i litteratur. Det där priset bestod av en väldig massa pengar, och det enda pristagaren hade behövt göra var att skriva böcker. Birger Vikström beslöt sig för att omedelbart skriva en bok. Men det dröjde innan det blev av.

Skolan blev ett stort bekymmer för Birger Vikström. Han var en dagdrömmare av värsta sorten och kunde i vilken situation som helst försvinna in i sin egen fantasivärld. Då han var 8 år och hade lärt sig läsa och läst allt läsbart i hemmet – det var inte mycket – upptäckte han att hans bror gömt undan böcker i en vindsskrubb. En tjock lunta från den skrubben gjorde att Birger var synnerligen ouppmärksam i skolan. Boken hette ”Riddar Gerdas Morgongåva” – en mycket blodig roman från medeltiden. En simpel abbot var en av huvudpersonerna. Han hade i sitt kloster låtit inrätta en fallucka över en djup brunn i vars botten uppåtvända spjut väntade den som råkade ramla ner där. Abboten knuffade under handlingens gång ner ett flertal personer i den här brunnen. Dessutom inträffade dödsfall i övermått även på andra sätt, pesten härjade och den ena mörka stormnatten med uggleskrin och smygande jesuiter avlöste varandra.

I skolan fick Birger det svårt att koncentrera sig på multiplikationstabeller och andra triviala ting. Han grunnade hela tiden på hur det skulle gå för riddar Gerda och var alltid helt oförmögen att svara på frågor. Ända tills han läst ut boken var han en mycket dålig elev. Frånsett detta trivdes han bra i skolan och längtade aldrig till ferierna. De innebar bara att han fick resa hemifrån och valla kor åt någon bonde.

Ett annat bekymmer i skolan var handstilen. Han hade en lärarinna som in i minsta detalj höll på att bokstäverna – alla - skulle luta åt samma håll och alltid vara lika stora. Birgers bokstäver lutade åt alla tänkbara håll och var alltid olika stora - t.o.m. på samma rad. Inte konstigt att han ständigt var i konflikt med sin lärarinna och aldrig fick beröm av henne.

Någon riktigt fast punkt i tillvaron hade inte Birger Vikström, inte ens i barndomen. Familjen förde ett ganska kringflackande liv. Det berodde på att fadern Erik Konrad Vikström ägde ett litet sågverk (en cirkelsåg) som flyttades från by till by. Då Frans Birger Eugen Vikström föddes den 24 september 1921 hade familjen nyss flyttat till Södra Bredåker utanför Boden. Familjen kom från Klubbfors i Piteå landsförsamling. Fadern kallas här i alla handlingar kronotorpare. Alla barnen hade tre förnamn. Birgers tre äldre bröder hette Karl August Emanuel (1913), Gustaf Erik Ragnar (1916) och Uno Georg Ingemar (1918). De var alla födda i Klubbfors, Piteå. Sedan flyttade man till Långsjön, en liten by norr om Bredåker och därifrån till Brännberg.

När man efter 4 år i Bodentrakten kom till Granbergsträsk i Västerbotten beslöt man sig för att stanna där, på den plats varifrån modern Eva Johanna Andersson kom. Granbergsträsk ligger nära Jörn och bara 5 kilometer från Missenträsk, Sara Lidmans hemby och bostadsort. Men att pappan köpte ett litet jordbruk där har säkert ingenting med Sara Lidman att göra. (Hon är 2 år yngre än Birger). Mycket troligare är att verksamheten med cirkelsågen inte var så lönsam. Då dottern Irma Hally Viola föddes den 3 juni 1924 benämns Erik Konrad Vikström för skomakare från Degerbäcken.

Av någon anledning kallade han jordbruket ett hemman. Det var ett och ett halvt hektar åker och ungefär 30 hektar annan mark. Mest bestod den av oduglig myrmark. Här växte Birger Vikström upp under fattiga och svåra förhållanden. Fadern dog redan efter ett år i Granbergsträsk (1926). Yngste sonen Birger hade inte börjat skolan. Mamman försökte försörja sig själv och de fem barnen genom att arbeta som hushållerska och dessutom extra med att tvätta och städa och måla golv hos dem som hade det bättre ställt. Äldsta brodern, som var 14 år, då fadern dog av hjärtinfarkt, blev kallad familjeförsörjare. För de övriga barnen fick modern fattighjälp, 15 kronor i månaden per barn.

Sparka böckerna i ändan

När Birger var 14 år (1935) och nyss hade konfirmerats dog hans mamma i kräfta (cancer). I och med att han konfirmerats ansågs han vuxen. Han kunde, som man sa i Granbergsträsk, sparka böckerna i ändan och börja med något nyttigt. T.ex. arbeta som bonddräng eller i skogen. Bägge yrkena prövade han på. Han fick först plats hos en släkting i Långsjön och sedan hos en bonde i Bredåker. På bägge ställena stannade han ett år. Han slutade att vara bondräng när han var 17 år, men upplevelserna räckte till att skriva boken ”Att vara dräng”, 1949.

Efter det här flackade han hit och dit och bytte jobb oftare än vad man byter skjorta. Han trivdes ingenstans. Han prövade på vedhuggning och bodde i skogskojor, där han lärde sig spela poker och regelbundet förlorade sina pengar. En vinter låg han ensam i en koja i Vittjärv, 6 kilometer från byn och lika långt från landsvägen. Det var uselt betalt. Han räknade ut att förtjänsten i bästa fall skulle räcka till att betala handlaren i byn för provianten.

Mest höll han till i Boden, men han hade svårt att livnära sig på de ströjobb han fick. En orsak var att han under den första krigsvintern 1939-1940 försökte sälja Norrskensflamman, som då hade transportförbud. Fem gånger hämtades han från gatan av polisen. Han fick, som han berättar i ”Den huvudsakliga sanningen om hur jag levat”, av polisen veta att han såg ut som en sprucken sko i ansiktet och att personer som han borde brännas under fotsulorna, skickas till Ryssland eller undergå spöstraff. (Säger kanske mer om polisen än om Birger Vikström). Men mer kunde polisen inte göra. Tidningen hade transportförbud men inte försäljningsförbud.

Tidningsförsäljningen innebar dock att han fick ännu svårare att få jobb. Sedan blev han inkallad. Det var en tid av mycket stor vantrivsel, tills han ”efter nio månader på 23:e kompaniet befordrades till malaj och eldare vid garnisonssjukhuset”. En bra sak medförde militärtjänsten. Birger Vikström började skriva.

Efter värnplikten försökte han sig som sjöman, men han var alltid sjösjuk. Sedan prövade  han på arbeten på torvmossar och i skogen. Han åkte från barack till barack, från landskap till landskap. Ibland hade han pengar, oftast var han pank. Vintern 1945-1946 gick han vinterkursen på Brunnsviks folkhögskola. Så småningom hamnade han i Stockholm.

Birger Vikström umgicks med Klarabohemerna och nötte trappor liksom de med att försöka sälja sina alster. Någon riktigt fast punkt i tillvaron hade han inte. Fast bostad hade han under mycket kort tid i sitt liv. En tid var han dock gift med Ingrid Nilsson, gifta 1949. Paret flyttade ut till Årsta, men Birger hade svårt att ändra på sina vanor och sitt liv. Ingrid var lungsjuk och snart fick även Birger lungsot. Han vistades i omgångar på olika sanatorier, han blev allt mer beroende av alkohol och för att döva smärtorna fick han även narkotiska preparat. Då han dog var det i Stockholm på Saga hotell där han hade en tillfällighetsbostad. Den 22.12. 1958 avled Birger Vikström. Då hade äktenskapet redan upphört.

En svensk Mark Twain

Författaren Birger Vikström hörde till de verkligt stora humoreskförfattarna, helt i klass med Fritiof Nilsson Piraten och Falstaff Fakir (pseudonym för författaren Axel Wallengren). Ofta jämfördes han med den berömde amerikanen Mark Twain. En som verkligen uppskattade Birger Vikström var Sara Lidman från Missenträsk. Hon kallar Birger Vikström för ”träskmarkernas egen Chaplin”.

Birger Vikström låg långa tider på olika sanatorier i Sverige. Många undrade när han egentligen hann skriva. En allmän sanatoriesal var nog inte den bästa skrivmiljön. Men skriva hann han. Från debuten med novellsamlingen ”Gyllene tider”, 1948, till dess han dog i december 1958 hann han med att ge ut 8 böcker. Ytterligare 4 kom ut postumt. Det sorgliga är att han inte fick fler år att skriva ännu mer.

Det är roliga böcker och de är mycket lättlästa.
Här har du hans verk:
  Gyllene tider, 1948
  Att vara dräng, 1949
  I stället för rakblad, 1950 (dikter)
  Staden, 1950
  Egna historier, 1953
  De lyckliga åren, 1954
  Dubbelkrut (och hans pirater), 1956
  13 historier, 1958
  Den svenska människan, 1959
  Bilder, 1975 (dikter)
  I sällskap med Birger Vikström, 1980
  En underlig roman och andra berättelser, 2001

Den sista är utgiven av förlaget Kantele till 80-årsminnet av Birger Vikströms födelse (2001). Det är en fin och vacker bok, men troligen den dyraste av alla uppräknade (279 kr). Många av de andra kan du få tag på i antikvariat för från några tior upp till cirka 150 kronor. För en tid sedan köpte jag 4 av de här böckerna på Antikvariatet Viking i Luleå till sammanlagt lägre kostnad än 279 kronor. Böckerna kan nog också finnas hos Antikvariatet Perssonligt i Kalix och kanske också i Blå huset. Fråga där, du får en trevlig lässtund.

Tre av böckerna ska jag nämna lite mer om. En av dem är ”De lyckliga åren”, där han skildrar sin barndom och uppväxt. Trots all fattigdom och alla bekymmer ser han på den tiden med drastisk humor, mild ironi och mycken värme. Boken blev mycket uppskattad och han fick även Svenska Dagbladets Litteraturpris och tidningen Frihets kulturstipendium.

Året efter, 1955, började i tidningen Vi en förunderlig följetong. Den hette ”Dubbelkrut” och är en uppsluppen parodi på sjörövarromanen. Det är kapten Dubbelkrut och hans kumpaner, styrman Klot, som var omåttligt tjock, Benknäckar-Sam, Blodiga Bill, Ryckiga John och många, många fler som alltid är beredda på slagsmål och bataljer. Dessa glada härjare drar fram på haven och hamnar till sist på en söderhavsö, där de bara tänkt gå i land för att fylla tunnorna med vatten, eftersom kocken vägrade koka potatis utan att ha tillgång till färskvatten. De trodde att ön var öde, men istället bodde där en infödingsstam, vars kung nyss hade dött. Han hade lämnat en mängd hustrur efter sig, och nu tvingades sjörövarna på olika sätt att gifta sig med dem istället. Det slutade i alla fall med att kvinnorna helt tog kommandot. Kapten Dubbelkrut blev förste potatisskalare och diskare av det kungliga porslinet i infödingsbyn, styrman Klot fick den fina titeln Överhovköksmästare med generalfältmarskalks rang.

Den här boken gav Birger Vikström ut på eget förlag. Han var både författare, förläggare och illustratör. Han till och med bjöd i bokförläggare Gerhard Bonnier till en lunch på restaurangen Gyldene Freden, där de båda under hela lunchen tilltalade varandra med ”Herr förläggare!” eller ”Ärade kollega”.

Birger Vikström såg på sig själv och andra med ett pojkaktigt flin. Mycket i samhället borde rättas till. Den enskilde individen vill gärna lyfta sig i själv i håret för att nå en position, som överensstämmer med uppfattningen om den egna betydelsen. Dessvärre innebär det stora svårigheter och ständigt upprepade försök ger bara ömhet i hårrötterna – något som man lämpligast ler åt.

I ”Egna historier” skriver Birger Vikström om sin egen karaktär, att den inte är mycket att skryta med. En majoritet av dem som känner honom anser att det förr eller senare skulle gå galet för honom. Men det fanns också en minoritet av annan uppfattning. Den som menade att det redan gjort det.

”Den svenska människan” är en av Birger Vikströms bästa och mest underhållande böcker. Den kom ut postumt året efter hans död och innehåller förutom underfundiga porträtt av olika ”typer” av människor, även massor av hans geniala teckningar. Teckning på bokens pärm finns också inne i boken. Text under illustrationen:

 Endast den svenska människan är betydande nog.
Där fick vi.

Bland alla otaliga typer av människor finns faktiskt också Den vanliga människan, som behandlas ganska uttömmande av Birger Vikström. Till kategorin den vanliga människan hör bl.a. den öldrickande människan, den vanliga människan sysselsatt med sin deklaration, den vanliga människan vilande på en soffa och flera andra.

”En vanlig människa i sittande ställning är sällan farlig att umgås med. Hon planerar inga storverk för ögonblicket och hon löser inga världsproblem. Det enda just den människa vi här betraktar sysselsätter sig med är helt enkelt att sitta, vilket förefaller henne naturligt. Allt hon önskar sig är att om möjligt få vara i fred med de blygsamma tankar hon till äventyrs kan ha att begrunda. Låt oss därför visa henne den hänsyn hon förtjänar. Hon oroar ingen om hon inte själv blir oroad.”

Andra kapitel handlar t.ex. om Den egentliga människan, dvs. skatteindrivare, präster, ämbetsmän, riksdagsmän, poliser, domare, möbelkonstruktörer m.fl.

Till kategorin Den obehövliga människan räknas vårpoet, författare, gatuförsäljare och luffare.  Bland Övriga existenser hittar vi sol- och vårman, insändarskribent och dynamitard.

Slutligen – det var inte alls oväntat att Birger Vikström med sin flödande fantasi och humoristiska syn på omvärlden, drogs in i en märklig sysselsättning i en skogshuggarbarack. Där härjade en träsnidarepidemi. Det gällde att tävla i tillverkning av koféser.

Det fanns två regler:  En kofés fick se ut hur som helst.
                               En kofés fick inte likna något annat än sig själv.

Birger Vikström vann inte. Ingen vann. Regel nummer två var nämligen omöjlig att uppfylla, för skogshuggarna kritiserade sönder varandras verk. Alltid tyckte de att föremålet de tittade på liknade något annat. Birger Vikström fick nog och flyttade till en annan barack, där man bara spelade kort. Det här har han berättat om i novellen ”En kofés”.

Läs och njut av Birger Vikström.

          LEIF LARSSON
          Publicerad i Boden-Anan och i Morajärvar´n 2007
          Porträtt-teckningen efter foto i "Litterärt i norr".