Minnesgoda Lulebor kanske kommer ihåg en särskild söndag i augusti under 1950-talet, då världsrekordet i längdhopp slogs på Skogsvallen. Av olika omständigheter godkändes inte rekordet varken som världsrekord eller klubbrekord. Det här kan du läsa om i en av Leif Rurlings noveller i den nyutkomna boken STÅLET UNITED.

Pensionerade luftvärnsofficeren Bertel Centerbielke var gropansvarig och hade hand om en röd flagga för övertramp och en vit flagga för godkända hopp. Han avläste också måttbandet. Till sin hjälp hade han Gudrun, en ung flicka som tuggade bubbelgum, och mest var intresserad av att titta på IFK Luleås landslagslöpare Stig Lindbäck från Jämtön. Hon skulle sätta nollpunkten vid det bakersta märket för nedslaget.

Sten Lauri från Kukkola var anläggningstekniker = vaktmästare på idrottsplatserna. Mest på Skogsvallen men även i Örnäset. Han var allmänt vältränad eftersom han dagligen flera gånger cyklade mellan de olika idrottsanläggningarna men han hade ingen idrottsbakgrund. Alltid glad och välvillig hade han ställt upp som funktionär vid kulstötningen. Han fick avbryta en kort stund då han blev kallad till längdhoppet för att ta en extrapoäng för Luleålaget genom att göra ett enda godkänt hopp hur kort det än var. Det var tävlingens sista hopp och om Stig Lindbäck förde upp Luleå till seger, vilket han naturligtvis skulle göra, skulle Sten Lauris enda poäng väga över till totalseger för Luleå.

Sten Lauri tog mycket lång sats. Han hade inga speciella idrottsskor, inte ens smärtingskor, utan sprang i sina svarta stövlar med stålhätta. Samtidigt med att Stig Lindbäck hann upp och gick förbi Bodens ledande löpare började Sten Lauri sin ansats. Höger tå snuddade nätt och jämt plankan och under upphoppet kände Sten hur ena stövel gled av foten. Sten fick vind i seglen eller rättare sagt i sin gröna NJA-overall och seglade iväg ända bort till sandgropens slut. Men hur långt var det?

Den oväntade prestationen och den mycket oväntade men logiska förklaringen till varför rekordet inte noterats i statistiken hittar du i novellen Stöveln.

Det här är ett sammandrag ur en av LEIF RURLINGS noveller i boken STÅLET UNITED. Som läsare får man också reda på varför boken fått sitt säregna namn. Idrottsintresserade anar kanske att det syftar på någon engelskt fotbollsförening. Delvis rätt men ett särskilt kvarter på Skurholmen i Luleå spelar också en stor roll.

LEIF RURLING flyttade i nioårsåldern till Luleå. Numera bor han i Vallentuna. Åren i Luleå har präglat honom så mycket att han fortfarande betraktar sig som Lulebo. Han berättar att han försöker behålla sitt Lulemål trots femtio år på andra håll i Sverige. Barnbarnen har fått lära sig att inte vara hamiga och att inte klusa på golvet.

LEIF RURLING skriver underhållande om den tiden då biograferna hette Forellen, Metropol, Röda Kvarn, Saga och Spegeln. En hoppbacke fanns vid gasverket i Lulsundet och till Bergnäset fick man åka färja. Springschasarna regerade på Storgatan och Hurtigbussarna for som röda blixtar runt i stan. Hockey spelades ofta i snöstorm och 25 graders kyla på Cedern och Skogsvallen hade en gammal träläktare och en gräsplan som sällan var grön.

LULEÅ på 50-talet beskrivs i avsnittet ”Barndomsmiljöer” och dessutom i flera noveller som utspelar sig i staden. De beskriver en del av livet så som det gestaltade sig för en pojke i åldern 9-16 år. De autentiska personer som nämns i novellerna är några barndomskamrater samt några lärare på läroverket. Ett par av novellerna innehåller helt fiktiva personer som agerar i staden i en tid som skulle kunna vara från 1950-talet till 1980-talet.
Till vilken kategori Sten Lauri från Kukkola hör sägs inte.

Boken kan köpas från olika nätbokhandlar, bl.a. Books-on-demand, Adlibris, Bokus.
Sök på boktiteln eller författarnamnet.

   LEIF LARSSON
   leif@lars-son.se

      Publicerad i Lulebygdens forskarförenings medlemstidning 2012

   Porträtt-teckningen efter Leif Rurlings foto
.