HEDENVIND-ERIKSSON, Gustav

GUSTAV HEDENVIND-ERIKSSON
Idag är det kanske inte så många som kommer ihåg den kraftfulle författaren Gustav Hedenvind-Eriksson. Han hör till de riktigt stora proletärförfattarna, som beskrev brytningstiden mellan bondesamhället och industrisamhället i Sverige. Ivar Lo-Johansson har beskrivit honom som ”en av två grindstolpar till den svenska arbetarlitteraturen”. Den andra var Martin Koch. (Han med romanerna Timmerdalen, Guds vackra värld och dikten Blomman. Ni vet den som börjar När vår Herre gör en blomma … insjungen av Martin Kochs kusin Karin Juel.)
Det är mycket som är märkligt med Gustav Hedenvind-Eriksson, inte bara att han som vuxen fick rykte om sig att vara Jämtlands starkaste karl.
I litteraturhistorierna sägs det att han var född i Alanäs i Jämtland. Det stämmer så till vida att det är den socken han föddes i. Byn hette Gubbhögen intill den långsmala sjön Flåsjön och den plats några kilometer utanför byn där Gustav föddes hette Kvarnedet med bara två gårdar. På morssidan härstammade släkten från Finland och via den musikaliska mamman och morfadern fick Gustav ett rikt arv på muntliga berättelser.  Morfadern kunde hela Fänrik Ståls sägner, Fritiofs saga och det mesta ur Snorre Sturlassons isländska sagor. Pappan, Erik Håka (Håkan) Gustavsson, kom som dräng till Kvarnedet och gifte sig så småningom med dottern i huset. Hans föräldrar var från Västerbotten. Ännu tio år efter giftermålet kallades han ”arbetskarl” och inte förrän han fick överta en del av fastigheten blev han formellt bonde. Han var rastlös och hade ett våldsamt humör. Då pappan blev bonde, fick 10-åringen Gustav klara upp en arbetskarls alla uppgifter på gården.
Namnen har också sin historia. Byn hette ursprungligen Söderhögen. Från 1700-talet var det Gubbhögen tills Postverket 1948 klåfingrigt bytte namnet till Högbynäs. 1985 fick byn tillbaka sitt gamla namn, Gubbhögen. När Gustav Hedenvind-Eriksson som barn bodde i byn fanns varken postgång eller riktig väg dit. Landsvägen slutade i Strömsund, fem mil från Gubbhögen.
Mamman Juliana var opasslig då sonen skulle döpas och en faster tog honom istället med till dopet. I sin självbiografi säger författaren att det var hans gudmor, som var av samisk släkt som förde honom till dopet. Hon skrev upp namnet Gustav Edvin på en lapp, men kunde inte hitta den när de kom fram till prästen. Hon var övertygad om att namnet började på H. Hedvin således. Trots prästens protest framhärdade kvinnan och Gustav fick lida mycket smälek i skolan för det namnet. Förklaringen till namnet var enligt författaren själv, att kvinnan liksom många andra med samiska språket som talspråk hade svårt att säga E i början av ord.
Det udda förnamnet Hedvin gjorde Gustav sedan om till en del av sitt efternamn, Hedenvind.
Pappan såg inte med blida ögon på sonens bokliga intressen. Gustav hölls hemma från skolan som hjälp i jordbruket så snart det fanns minsta anledning till det.
Den längsta tiden han tillbringade i skolan var några veckor mellan nyår och påsk. Prästen såg inte heller någon begåvning i pojken. Förmodligen orsakad av pojkens mycket bristfälliga skolgång lär prästen ha skrivit ”Idiot” som omdöme om pojken i Husförhörsboken. Gustav fick inte heller ägna sig åt musik. Två fioler som Gustav själv byggt slog pappan sönder för honom. Sin utbildning fick han så småningom efter en kort kurs på en Folkhögskola, otroligt mycket självstudier bl.a. i arkeologi och filosofi. Så snart han var ledig satt han på traktens bibliotek eller museum. Bl.a. var han ofta gäst i Det Konglige Bibliotek i Köpenhamn. 1956 blev denne idiotförklarade pojke hedersdoktor vid Uppsala universitet.
När Gustav Hedenvind-Eriksson blev författare kallades han redan från början proletärförfattare. Det hade han ingenting emot fastän han härstammade från en gammal bondesläkt, och inte från fattiga lönearbetare. Däremot har han alltid arbetat mycket. På gården var det så, att hur mycket han än gjorde var det alltid för lite enligt pappan. Konflikterna mellan far och son var många.  Då Gustav var 15 år gammal resulterade oenigheten i ett stort slagsmål mellan far och son och Gustav upptäckte att han var den starkare.  Gustav Hedvin lämnade omedelbart hemmet och återvände aldrig.
Då Gustav Hedenvind-Eriksson lämnade hemmet började en lång tid med alla tänkbara arbeten. Han var skogsarbetare, flottare, rallare, sjöman, kraftverksbyggare, grovarbetare med alla varianter som fanns i den vida yrkesbenämningen. En kortare tid var han faktiskt också bonde men inte i Jämtland utan i Södermanland. Han reste mycket, bl.a. till Norge, Afrika, bl.a. Kongo, Amerika, Spetsbergen och i alla europeiska länder.
Hela tiden skrev han. På dagarna arbetade han hårt, ibland längre tid än de andra. På kvällarna och nätterna skrev han. Alla historier han hörde antecknade han. Han gjorde också beskrivningar på människor. Han lär ha haft 1040 folioark fullskrivna med personbeskrivningar både utseendemässigt och hur de uppförde sig och var till sin karaktär. En foliosida är betydligt större än de numera vanliga A4-sidorna. Väldigt mycket av det materialet utnyttjade han i sina romaner.
Gustav Hedenvind-Eriksson, denna kraftkarl skrev de tättskrivna folioarken med mycket liten och gnetig handstil. Det fanns en orsak till det. På sina ständiga vandringar efter nytt (grov)arbete, bar han alla sina ägodelar i en ryggsäck, bl.a. fyra tjocka anteckningsböcker med vaxdukspärmar. Alla hans anteckningar och lyriska betraktelser skulle rymmas på sidorna i häftena. Varje ny bok vägde extra i packningen.
Då Gustav Hedenvind-Eriksson gav ut sin första bok 1910 var han 30 år. Boken heter Ur en fallen skog. Då hade han arbetat på sitt manus sedan 18-årsåldern, det mesta skrivet i de arbetarbaracker han bodde i. Han hade sällan några högre tankar om det han skrivit och det hände att han begärde tillbaka redan antagna manus från förlag för att arbeta om dem. Inte alltid skickade han in dem en andra gång. Som ung författare hade han skrivit ett drama i fem akter. Det hette Skötkonungen. Det var så bra att Gustav Möller (socialministern), som då var redaktör i Tidens förlag, ville trycka det. Men Gustav Hedenvind-Eriksson ville göra en del ändringar och justeringar och fick det tillbaka. Just då hade Gustav Hedenvind-Eriksson fått jobb på en norsk fiskeskuta som låg på bankarna utanför Spetsbergen och fiskade håkäring (en sorts haj). Vid en storm blåste en stor näverkont i havet och i den låg manuskriptet.
En vårmorgon under första världskriget tid förlorade han i Svolværs hamn i Lofoten flera av sina vaxdukshäften med lyriska dikter. Den här morgonen satt han mycket tidigt på morgonen på en silltunna på kajkanten och beskrev i lyriska ordlag den naturens skönhet som han såg, medan han väntade på Hurtigrutten söderut. Då kom polisen och lade beslag på både diktare och dikthäften. Han anhölls som misstänkt för spioneri. Den norske polismästaren satt sedan i flera dagar och läste igenom varenda dikt Gustav Hedenvind-Eriksson skrivit. ”Man vet aldrig, det kan vara ett chiffer”.
”Aldrig har en svensk skald blivit så noggrant läst i Norge”, var Hedenvind-Erikssons kommentar.
Under 1940-talet gav han ut Jämtländska sagor (Jamtristningar) (1941), och Sagofolket som kom bort (1946) och Jorms saga (1949) Ofta var det så att när han fick beröm för en bok och recensenterna ville att han skulle skriva nästa bok i samma stil, gjorde han något annat, något mycket mer personligt.
”Mej ska dom aldrig hitta sitta och gala på samma pinne. Inte går jag efter andras pekfingerar.”
Han skrev flera romaner om rallarlivet och många om Trävarusverige och konflikterna mellan självägande bönder och bolagen. Sammanlagt blev det 30 romaner från denne autodidakt (självlärd man). Den sista romanen hette På minnets älv (1961). Mest känd är hans självbiografi Med rallarkärra mot dikten (1944). 
Gustav Hedenvind-Eriksson dog den 17 april 1967. Då bodde han i Stockholm.
 
(Gubbhögen ligger i nuvarande Strömsunds kommun. När du åker inlandsvägarna istället för E4 och passerar Strömsund och då kanske ser namnet Hedenvind-skolan, så vet du nu varifrån skolan fått sitt namn.)
    LEIF LARSSON
    Publicerad i Morajärvar´n 2012

   Källor: All världens berättare, nr 5 1955
   Fem decennier av nittonhundratalet (Linder)
   Satte Gubbhögen på kartan (Oskar Nilsson)
   Svenska arbetarförfattare under 1900-talet (Olls-Wahlén)
   Tvekamp och andra svenska mästarberättelser, 1977

   Porträtt-teckningen efter foto i "Fem decennier av 1900-talet".

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER